Marinen förnyas

Försvarsmaktsreformen strömlinjeformar också marinens struktur och för med sig nya arbetsmodeller. Efter de knapra sparåren kan man nu återställa verksamheten till samma nivå som för fem år sedan, vilket innebär att antalet repetitionsövningar för reservister och terrängdygn för beväringar kommer att öka.

Marinen är en självständig försvarsgren inom försvarsmakten, vars uppgifter är att övervaka våra havsområden och garantera deras integritet, avvärja territoriella kränkningar och angrepp till havs, samt skydda vårt lands vitala sjöförbindelser och trafiken till sjöss. Förutom uppgifterna inom det nationella försvaret stöder marinen även andra myndigheter och deltar i internationell krishantering.
Från och med början av 2015 består Marinen av Marinstaben som finns i Åbo, samt fyra andra truppförband.
Kustflottan (tidigare Skärgårdshavets marinkommando) som finns i Pansio i åbo ansvarar för utbildningen av de marina förbanden och för marinens fartygsbestånd. Fartygen sköter sina marina uppdrag från baserna i Pansio och Obbnäs i Kyrkslätt.
Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando) som fungerar i Obbnäs i Kyrkslätt utbildar marinens specialenheter, sjöspanare, kustartillerister samt underhållsenheter.
Nylands brigad i Raseborg utbildar bland annat kustjägarenheter, granatkastarenheter, pionjärenheter och båtförare. Brigaden ansvarar också för utbildningen av marinens internationella kustjägarenhet, ATU (Amphibious Task Unit). Nylands brigad är det enda truppförbandet inom försvarsmakten som erbjuder utbildning på svenska.
På Sveaborg i Helsingfors finns Sjökrigsskolan som ansvarar för utbildningen av marinens officerare, underofficerare och officerare i reserven. Sjökrigsskolan arrangerar också specialkurser.
Verksamheten koncentreras
Ungefär 1400 personer arbetar inom marinen i början av år 2015. Marinens materielverk läggs ned och huvuddelen av marinens service- och underhållsfunktioner samt materialanskaffningarna överförs till försvarsmaktens nya Logistikverk De administrativa tjänsterna koncentreras till Försvarsmaktens tjänstecenter
Marinens IT-Center som verkar som en separat enhet inom marinstaben ansvarar för uppbyggandet och underhållet av marinens operativa it-system. IT-Centrets verksamhetsställen finns i Heikkilä och Pansio i Åbo samt i Obbnäs i Kyrkslätt.
Marinen utbildar årligen ca 3200 beväringar. Marinens finskspråkiga beväringar rycker in vid Kustbrigaden i Obbnäs och de svenskspråkiga vid Nylands brigad i Dragsvik. Kustflottans beväringar väljs ut bland Kustbrigadens rekryter och de som ska tjänstgöra i Åbo förflyttas till Pansio efter grundutbildningsperioden.
Behov av ny materiel
Marinen är kapabel att på ett bra sätt utföra sina uppgifter. Man har uppdaterat stridsfartyg och -system och med hjälp av måttliga lösningar har man lyckats förbättra prestationsförmågan för de trupper som verkar i kustområdena.
För tillfället klarar vi av att övervaka och trygga den territoriella integriteten, men behovet av investeringar i ny materiel är stort redan inom de närmaste åren. Fram till början av 2020-talet kommer totalt sju krigsfartyg, som har nått slutet av sin livslängd, att ha tagits ur bruk inom marinen. Planering och anskaffning av ersättande materiel spelar alltså en central roll inom marinens verksamhet inom den närmaste framtiden.


TYVÄRR GÄLLER DETTA ÄNNU INTE DEN SVENSK MARINEN, UTAN DEN FINLÄNDSKA

Försvarsfrågan och -debatten

Vår försvarsdebatt är för dålig och vi kan uppenbarligen inte vinna våra politikers intresse eller uppmärksamhet på försvarsfrågan. Det är kanske inte så egendomligt, eftersom debatten mera handlar om mer eller mindre väl underbyggda uppfattningar om hur utvecklingen sker i Putins Ryssland. I det sammanhanget presenteras dessvärre såväl många som ganska amatörmässiga resonemang om Ryssland och den ryska återupprustningen och den typen av resonemang för inte den svenska försvarsdebatten framåt. Det blir inte heller särskilt intressant för våra politiker att följa eller delta i den typen av debatt, för de – liksom allmänheten – kan ju ganska lätt följa den ryska utvecklingen via mera allmänna kanaler. Vi kan nog inte övertyga om att vår ofta mera sinistra bild är den som gäller. Dagens försvarsdebatt tenderar därför mera bli en argumentation kring Ryssland och vilka hot som utvecklingen där kan medföra för Sverige och det snedvrider i mitt tycke debatten. Det vore kanske vara bättre att i stället debattera om vilka egna förmågor, som vi skulle vilja ha i vårt försvar och till hjälp för detta kunde ett nivåresonemang kunna användas. Vilka förmågor och resurser behöver vårt försvar för följande uppgifter?

• Grunden för vårt försvar bör vara att vi alltid och redan i dag ska kunna upprätthålla vår nationella suveränitet i luften, till sjöss och på marken. Det är vår skyldighet som suverän stat att kunna detta.
  

• Nästa nivå borde vara en rimlig förmåga att kunna möta lågnivåangrepp enligt de riktlinjer som anges i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och i EU strategi för sjöfartsskydd från 2014.
  

• Utöver detta bör vi kunna skydda sjötransporter längs vår kust i ett krisläge – inte minst till och från Gotland och Bottenhavshamnarna.

Här ungefär på denna nivå kan man kanske anse, att det svenska försvaret borde finnas idag.

• Vid ett befarat allvarligt krisläge eller vid någon form av hybridkrigföring (”små gröna gubbar”) snabbt kunna bygga upp ett tröskelförsvar för att tydligt förhindra någon form av strategiskt överfall. Här ungefär vi skulle inleda ett Nato-medlemskap 
  

• Om hotet inte kan avvärjas genom en tydlig beredskapshöjning ansluta oss till Nato. Det kanske också skulle behövas en beredskapsutrymning av våra storstäder och baser för flyg- och marinstridskrafterna på grund av hotet om kärnvapenanfall.

• Försvarsoperationer inleds i samverkan med Nato för att möta ett invasionshot mot oss själva eller mot någon av våra grannar; främst Finland, Estland, Lettland eller Litauen.

Med ett nivåresonemang av den här eller liknande modell kunde kanske också andra frågor av betydelse för vårt försvar få en bättre belysning i debatten. Hur borde en officersutbildning se ut och hur många fast anställda behövs för de olika nivåerna? Hur ska Försvarsmakten ta hand om sina anställda och hur långa anställningstider kan behövas? Kanske skulle, av andra skäl, en slags samhällsberedskap kunna byggas upp för skyddet av medborgarna?

 

Sammantaget är det min uppfattning att denna typ av diskussioner vore bättre för vårt försvars utveckling och landets säkerhetsmässiga framtid, än de ganska långtråkiga litaniorna om utvecklingen i Ryssland, som nu florerar.

 

Sverige i fred under 200 år

Under den rubriken hade HM Konungen den 10 november samlat ett seminarium i Bernadotte-biblioteket på Kungl Slottet. Det var en mycket förnämlig samling av ledamöter från Kungl Vitterhetsakademin och från Kungl Krigsvetenskapsakademin, som där framförde ett antal föredrag, där Sveriges utveckling under de två seklen belystes på ett övergripande och professionellt sätt. Och att dagen sedan avslutades med en konsert i Slottskyrkan, där Marinens Musikkår framträdde, gjorde ju inte dagens behållning mindre. En utmärkt seminariedag således, men visst väcktes vissa funderingar, för hade allt verkligen skett så enkelt och utan några större förluster, som man gärna uppfattar det numera i Sverige? Även HM Konungen framförde faktiskt i sitt hälsningsanförande, att freden kostat många offer och detta uppfattas inte alltid av dagens svenskar.

Det är därför, som jag här skulle vilja komplettera med några mera marina eller maritima händelser och företeelser, som idag nog nästan fallit i glömska. En övergripande sanning är att den svenska handelsflottan drabbades av många och stora förluster under beredskapsåren 1939- 1945. Närmare 2 000 sjömän omkom, då något fler än 200 svenska fartyg krigsförliste under de åren. Egendomligt nog sammanställdes detta i Sverige inte förrän 1963 i en Statens Offentliga Utredning, SOU 1963:60, och vars ursprung snarare var en fråga om att våra bestämmelser om fartygsassurans behövde moderniseras. Man kan ju verkligen fråga sig, varför Sverige inte redan direkt efter krigsslutet gjorde en sådan sammanställning. Så gjorde man i våra grannländer. Där hyllade man dessutom sina sjömän, när de återkom till hemlandet efter kriget. I Sverige togs de i stället av polisen, för de hade ju inte lämnat sina självdeklarationer i tid och vissa hade till och med uteblivit från sin värnpliktstjänstgöring! Så togs till och med de överlevande från Ostasiatiska kompaniets s/s Ningpo emot den 2 januari 1946 i Malmö och de hade efter sänkningen i Hongkong till och med suttit i japanskt krigsfångeläger, innan de med brittisk hjälp, äntligen kunde återkomma till ett oförstående hemland. Inte heller ”facket” hjälpte till, för besättningsmännen hade ju inte betalt sina avgifter under sin tid i krigsfångenskap.

Om dröjsmålet med att göra en sammanfattning berodde på att den svenska staten fortfarande kände obehag för att tydligt medge, att hälften av dessa dödsoffer inträffade, då svenska handelsfartyg – mer eller mindre under svensk eskort – sänktes av sovjetiska ubåtar eller av brittiska minor, då de transporterade järnmalm till det tyskockuperade Europa och oftast stenkol tillbaka till Sverige, där kolbristen var besvärande, eller om det berodde på något annat, vet jag inte. Jag kan bara konstatera faktum. Det ”neutrala” Sverige fortsatte ju sin utrikeshandel med det krigförande Tyskland under Andra världskrigets avspärrning från världsmarknaden. I Sovjetunionen fanns det därför ett talesätt, som sa, att var fjärde stupad sovjetisk soldat hade dödats av en kula tillverkad av svenskt stål.  Vi chartrade till och med ut ett antal mindre tankfartyg till tyskarna, för att deras drivmedelsförsörjning skulle fungera så bra som möjligt till ostfronten, men också som stöd för den utbildning av ubåtsbesättningar som genomfördes i det relativt skyddade Östersjön. Detta var kanske synpunkter som kunde uppfattas som ett ifrågasättande av den svenska neutraliteten, som ju ibland framställdes som ett moraliskt imperativ av efterkrigstidens svenskar. Så hade vi inte hade gjort under det Första världskrigets neutralitet, som alltså tillämpades betydligt striktare och som väl i förlängningen hade medfört stora brister i folkförsörjningen under statsminister ”Hungerskjölds” regeringstid. Begreppet ”neutralitet” är verkligen inte så enkelt och entydligt, som det ofta framställs i Sverige.

Å andra sidan kunde vi genomföra en stor och betydande hjälpinsats i form av humanitär hjälp till Grekland under perioden 1942 till 1945, eftersom vi var neutrala. Insatsen skedde under Röda korsets ledning och med svenska handelsfartyg, som fraktade spannmål och mat till de svältande grekerna, som efter den tyska erövringen och ockupationen inte ansågs kunna behöva någon hjälp. Resultatet var en omfattande hungersnöd och många tusen greker svalt ihjäl vintern 1941- 42. Frågan var förstås ytterst komplicerad och vid förhandlingarna kunde man konstatera, att grekerna i realiteten var tyskarnas fiender, så vem kunde i så fall hjälpa dem? De allierade hade ingen möjlighet till detta, men det neutrala Sverige kunde kanske medges att passera genom blockadzonen med livsmedel och svenska handelsfartyg fick nu inleda denna hjälpinsats under Röda korsets ledning. Ett namn, som då nämndes för första gången i internationella sammanhang, var Sture Linnér, som senare skulle göra sig känd som medarbetare till FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld. De fartyg, som ingick i hjälpinsatsen fick lasta förnödenheter i Nord- och Sydamerika, passera över Atlanten under fullt tänd belysning och inpasserade till Medelhavet vid Gibraltar, där det undersöktes av de allierades sjöfartskontroll. Axelmakternas kontroll skedde sedan i Messinasundet och fartygen lossade sina laster i Pireus eller i Thessaloniki, som var de två hamnarna som de svenska fartygen fick använda för ockupationsmakten. Fartygen var tydligt utmärkta genom att de var vitmålade och med Röda korsemblem målade på sidorna, men det stod också tydligt målat ”Sverige” på fartygssidorna.

Trots detta drabbades även denna insats av det pågående kriget. Ett antal fartyg sänktes och ett tjugotal svenska sjömän satte livet till vid denna humanitära insats från ett neutralt land – ja, egentligen två, eftersom Schweiz deltog i de diplomatiska förhandlingarna – och mer än en halv miljon ton livsmedel hade fraktats till Grekland, då trafiken upphörde i mars 1945. Neutraliteten skyddade alltså inte våra fartyg – inte ens under humanitär insats.

En liknande trafik blev känd som ”lejdtrafiken” och den svenska allmänheten tycks idag mest tro, att det handlade om en slags exklusiv import av lite mera ovanliga livsmedel som kaffe, apelsiner och bananer, för det var ju så regeringen ville framställa det då, men idag kan det finnas anledning att vara mera realistisk. Det viktigaste var faktiskt drivmedel till den svenska flottan och till flygvapnet.  Samtidigt var motiven enkla till varför svenska förhandlare i London respektive i Berlin kunde komma överens med respektive sidor, om att medge svenska handelsfartyg att passera de etablerade blockadzonerna. Britternas inställning var, att det var angeläget att förse den svenska flottan med drivmedel, för det stärkte den svenska flottans förmåga att motstå eventuella tyska påtryckningar. Även om britterna mycket väl kände till den svenska järnmalmsexporten till fienden, så kunde ett tyskt anfall mot Sverige kanske resultera i att ännu mera järnmalm skulle komma i tyskarnas hand och det vill man förebygga eller förhindra. På motsvarande sätt kunde de svenska förhandlarna övertyga tyskarna om att det var till fördel för den tyska importen av järnmalm från Sverige, om den svenska flottan kunde skydda sjöfarten mot sovjetiska ubåtsattacker. Detta skydd skulle ju också kunna gälla andra tyska sjötransporter till och från Ostfronten och Finland. Det var ju faktiskt inte bara en enstaka händelse vid utbrottet av Fortsättningskriget 1941, som svenska eskortfartyg skyddade tyska sjötransporter av personal och krigsmateriel till Finland. Det fanns till och med en inriktning, som uttalats av den svenska statsministern Per-Albin Hansson, att de fortsatta transporterna skulle gå så långt från den svenska kusten som möjligt och så att svenska observatörer helst inte skulle se dem.

Den s.k. Göteborgstrafiken genomfördes med handelsfartygen målade och upplysta som vid Greklandshjälpen, men här skulle fartygen dessutom ha en svensk sjöofficer embarkerad som ”kontrollofficer”. Det blev sextiotal äldre sjö- och reservofficerare, som fick göra sin ”krigstjänstgöring” på detta sätt och importen av bensin och olja betydde, att den svenska krigsmakten kunde fullgöra sina neutralitetsuppgifter i rimlig omfattning och den svenska allmänheten kunde samtidigt köpa ransonerat kaffe; om än i ganska liten omfattning. På den här traden förlorades sammanlagt nio svenska fartyg, trots att de uppträdde väl åtskilda från de allierades konvojer. Å andra sidan var enskilt uppträdande fartyg naturligtvis enkla mål att sätta in torpeder mot och minfaran var inte alltid fullt uppmärksammad. Med de förlorade fartygen omkom nästan 150 svenska sjömän, vilket inte var så uppenbart för den svenska allmänheten, som under beredskapsåren i stället glatt sjöng om ”att det kommit ett skepp med bananer”.

En helt okänd import till Sverige skedde i början av april 1940, då flygplan som brådskande hade köpts i USA infördes via den finska ishavsstaden Petsamo. De amerikanska jaktflygplanen skeppades till Petsamo av den sedermera välkände skeppsredaren Gustaf Thordén med hans finländska rederi, men svenska fartyg deltog också i trafiken, som pågick under nästan ett år, med paketerade amerikanska flygplan, som sedan kördes med lastbil till Sverige, eftersom de inte kunde monteras i Petsamo och flygas hem därifrån. Ett fartyg, Carolina Thordén, blev under denna trafik anfallet av tyskt flyg, då hon hade beordrats in till Torshavn för kontroll, varvid en man omkom Hälsingsborgsfartyget s/s Atos torpederades under denna trafik av en tysk ubåt, varvid en man omkom.

De numera nästan bortglömda händelserna med vår handelsflotta ger kanske utrymme för några reflexioner i vår tid – inför nästa sekel!

Det har alltså visat sig vara av stor säkerhetspolitisk betydelse vid svåra påfrestningar, att vi har tillgång till en egen nationell handelsflotta, som kan uppehålla landets försörjning på en rimlig nivå även i framtiden. Ja, i dagens samhälle med korta lagertider, kanske behovet av en handelsflotta också bör ha en gren av det som vi annars kallar för ”infrastruktur.” Vi vet ju, att avspärrning av landet snabbt skulle innebära en försörjningskatastrof och på motsvarande sätt kan en mindre blockad av delar av landet, snabbt innebära ett lokalt kaos och brist på allt från dagliglivsmedel till drivmedel och industriråvaror. I själva verket är landet mycket känsligare för sådana påfrestningar, än det varit tidigare. Det är kanske värt att tänka på!

Tydlig erfarenhet från brandkatastrofen

Alldeles oberoende av hur man kommer att utreda erfarenheterna från branden i Västmanland, så kan man uppfatta, att prioriteringar inom försvarssektorn kan bli konstiga, om man "bara" satsar på den uppfattade huvuduppgiften. Det blir ju gärna så i neddragningstider, att man "kraftsamlar" på det som man uppfattar som sin viktigaste uppgift och för den svenska Försvarsmakten har därvid ofta "väpnad strid" fått dominera tankevärlden.
Därför försvann de tunga helikoptrarna och visst hade det varit mycket bra att ha haft tillgång till sådana - redan då branden ännu inte brett ut sig utom kontroll. Så gjorde man tidigare och eftersom det då inte blev några katastrofala bränder, så skrevs det inte så mycket om det i pressen. Man fullgjorde sin roll i samhällsskydder i det tysta och nu finns de alltså inte kvar.
Troligen är det någon "planör", som sett, att ubåtsjaktuppgiften kunde prioriteras ner, för den kunde ju svårligen klassificeras som "väpnad strid" jämfört med mera direkta vapensystem. Men så får det faktiskt inte gå till!
Anskaffa snarast ett antal tunga helikoptrar med stridsuppgiften ubåtsjakt, men med de betydande samhällsförsvarsuppgifterna i brandskydd och transport av personal och materiel, men framför allt för sjöräddningsuppgiften - och gör det innan vi drabbas av en ny Estoniakatastrof, för då var våra hkp4 verkligen "i elden"!

Neutralitet och neutralitetspolitik

Det höjs allt fler röster för ett svenskt medlemskap i Nato och jag har stor sympati för åsikten, för om det verkligen skulle uppstå ett hot mot oss, så bör vi förstås bli medlemmar.

Problemet är att många i sin bedömning tycks tro, att vi tidigare skulle kunnat stå utanför en öst-väst konflikt, om ett storkrig brutit ut. Det är helt fel och mest en missuppfattning av vad vår neutralitetspolitik i själva verket innebar. Man kan exempelvis läsa om detta i Erlanders dagböcker, där den tanken bakom vår s.k. neutralitetspolitik tydligt framgår. Det var främst – eller kanske enbart – Finlands utsatta läge 1949, som då hindrade oss från att öppet ansluta oss till Nato. Alltså ställde vi oss formellt utanför, men vi skulle inom några timmar eller kanske något dygn, för att citera Erlander, ansluta oss till Nato i händelse av en stor konflikt, för en sådan skulle vi aldrig ha kunnat stå utanför.

Detta visste man om i såväl öst som i väst och det blir då lite konstigt, när svenska politiker och debattörer idag tycks tro, att vår uttalade säkerhetspolitik skulle vara inriktad på att vi trott oss kunna vara neutrala i en storkonflikt.

Det är nog ingen bedömare utanför Sverige, som tror att något så fantastiskt skulle ha inträffat under det kalla krigets tid. Vi hade ju till och med ett mycket dolt samarbete med flera Nato-stater, så att vi var något så när förberedda, om något allvarligt skulle inträffa.

Sedan är dagens fråga mera komplicerad, för tror vi oss skapa ett säkrare Östersjöområde idag om vi går med i Nato, som ju enligt den ryska militärdoktrinen är Rysslands enda uttalade fiende? Eller ska vi fortsätta att hålla frågan öppen och under tiden arbeta med att stärka säkerheten tillsammans med våra grannar enligt EU säkerhetspolitiska inriktning? Jag förordar det senare och i ett sådant arbete kan kanske till och med Ryssland delta. Och det vore nog bättre för vår säkerhet som det ser ut idag!

Några sommarfunderingar

Det var ju ganska intensivt även under årets Almedalsvecka. Försvarsfrågor diskuterades över en stor bredd, men jag tycker nog, att man över lag saknade en överordnad och grundläggande syn på hur vårt försvar bör utformas för att svara mot dagens och framtidens krav och behov. Det blev i stället en hel del i och för sig viktiga frågor som debatterades, men utan en sammanhållen säkerhetspolitisk syn, blir även sådana viktiga frågor, som personalpolitik och Nato-anslutning ganska lossbrutna från sina sammanhang och därför svåra att få ett riktigt grepp på. Man måste nog först klara ut grundförutsättningarna innan man diskuterar ”detaljerna” och detta gäller förstås även för vår säkerhetspolitik. Detta var svårt att hantera redan under det kalla krigets tid, men nu – i den nya internationaliserade världen – borde vi känna oss betydligt friare att ta upp våra försvarsfrågor till diskussion. Möjligen har vi ännu en del att göra här.

En helt övergripande faktor är kärnvapenbalansen och vad detta innebär för oss. I första hand är det en säkerhetspolitiskt viktig fråga för oss och alla Nato-stater, som alla ligger under det amerikanska kärnvapenparaplyet, att konflikter inte får tillåtas att eskalera till ett kärnvapenkrig. Det är därför vårt ansvar för oss själva och för våra grannar, att våra försvarsansträngningar aktivt kan bidra till att konflikter hålls under kontroll och det kräver verksamheter av oss redan under det som kallas för allmänna fredsförhållanden. Det är här som tyngdpunkten borde ligga i vår försvarsansträngning. Det blir därför något egendomligt, när det ena operativa exemplet efter det andra mest handlar om konventionella krig mellan öst och väst och där Sverige på något sätt ingår eller berörs. Tror de som alldeles uppenbart vill återgå till ett invasionsförsvar m/ä, själva på sina mer eller mindre lösryckta operativa exempel? Jag gör det i alla fall inte. Vårt försvar måste ju kunna fungera stabiliserande och konflikthämmande redan idag och med den utgångspunkten måste vi bygga ett rimligt starkt insatsförsvar för att inte inbjuda till intrång av vilket slag det vara månde. Det betyder alltså i dag, att vi måste ha ett incidentinriktat försvar och en grund för detta synsätt finns faktiskt till stora delar i EU säkerhetsstrategi från 2003. Varför tillämpar vi inte det synsättet?

Sverige ska ha ett försvar, som kan verka redan i fred och vid kriser av olika slag som vårt samhälle kan drabbas av. Vi måste därutöver förstås kunna hantera kränkningar och ha en fullgod incidentberedskap. Detta är ett fundament för försvaret och på denna grund kan vi sedan bygga ytterligare kompetenser och förmågor, som vi vill att försvaret ska kunna ha. Det har alltså inte någon koppling till hotbilder och liknande, som det gamla planeringssystemet förutsatte. Det inledda marina samarbetet med Finland skulle säkert kunna utökas med flera Östersjöstater, för vi är alla beroende av att sjöfarten – inte minst oljetransporterna- över Östersjön och i Västerhavet kan fungera utan påverkan från terrorister eller andra internationella kriminella grupper. Att detta samtidigt kan betyda ett bättre miljöskydd är väl ingen nackdel?

Ledningen av vårt försvar borde ske närmare regeringen. Det verkar lätt antikt- och inte särskilt demokratiskt - att en tjänsteman på generaldirektörsnivå, skulle ha uppdraget, att leda landet, om vi hamnar i krig. Självklart är detta en regerings tyngsta uppdrag. Borde inte detta också uppmärksammas?

Lagstiftningen inom försvarsområdet borde förstås moderniseras så att vi verkligen kan få full försvarseffekt redan i fred. Idag bygger lagarna på att beredskapshöjande effekter uppnås först vid mobilisering, och när någon form av angrepp mot landet redan inletts och det är ju helt otidsenligt. Det är väl i ett sådant sammanhang, som diskussionerna kring värnplikt eller inte bör föras? Kanske en samhällsplikt bör tillkomma i stället?

Jag är också Nato-anhängare, men det måste inte betyda, att jag anser, att vi omedelbart ska gå med i Nato. Det skulle idag ge en alldeles onödig spänningshöjande effekt, även om man i Ryssland ju egentligen vet, att vi är en del av västvärlden. Om ryssarna på något sätt höjer spänningen i vårt närområde eller börjar hota de baltiska staterna, då bör vi tydligt ange, att vi kommer att gå in i Nato, om detta hot inte upphör. Det är väl så det kortet bör spelas och inte bara bli en följd av egna interna och mer eller mindre vildvuxna funderingar?

Tysk maritim syn

 Meer. Für Dich. - Die Imagekampagne der Marine

Unser Wohlstand hängt wesentlich vom Handel über die Weltmeere ab
70 Prozent der Erde sind von Wasser bedeckt. 80 Prozent der Weltbevölkerung leben in unmittelbarer Nähe zum Wasser. 95 Prozent, also fast der gesamte Ferngütertransport, werden auf dem Seeweg abgewickelt. Ohne einen leistungsfähigen und kostengünstigen Seeverkehr gibt es keine wirtschaftliche Entwicklung. Deutschland als rohstoffarme Exportnation ist auf den kontinuierlichen Handel über die Weltmeere besonders angewiesen.

Der Handel über die Weltmeere erfordert sichere Seewege
Der ungehinderte Zugang zu Rohstoffen, ihren Märkten und zu wichtigen Energieträgern wie Erdöl und Erdgas ist die Grundvoraussetzung für das Funktionieren eines modernen Industriestaates. Störungen oder Unterbrechungen dieses Zugangs wirken sich in einem hochkomplexen wirtschaftlichen Produktionskreislauf, der auf kontinuierliche Zufuhr von Rohstoffen und Zwischenprodukten angewiesen ist, unmittelbar negativ aus. Freie und ungestörte Seewege sind wirtschaftliche Lebensadern, auf die der Produktionsstandort Deutschland angewiesen ist.


Det är alltså "inte bara" Sverige som detta gäller!

En Maritim Försvarsberedning

Kanske är det är något som saknas i en svenska försvarsdebatten, som fortfarande mest handlar om hur det var förr. Under det kalla krigets tid diskuterades försvarsfrågor mest från utgångspunkten att Sverige stod inför ett mer eller mindre akut invasionshot. Eftersom dessa resonemang sedan användes i inrikespolitiska sammanhang som underlag för industri- och lokaliseringspolitiska åtgärder, så blev de interna bråken mellan försvarsgrenarna många gånger ganska egendomliga. Vi kanske borde ha lämnat den tiden bakom oss, men det har ännu inte lyckats så väl och den nyss avslutade försvarsberedningens rapport är dessvärre inget undantag. Står det något om att Sverige faktiskt är medlem i en organisation med ett säkerhetspolitiskt perspektiv –  EU! låt vara ännu på låg nivå?

EU har flera intressanta politikområden, som borde vara tillämpliga även för medlemslandet Sverige. Det saknas, som jag ser det, en klarare uppfattning om vad vårt försvar egentligen borde kunna åstadkomma och inte enbart på det militära området. Jag tar mig därför friheten att citera inledning på EU havspolitik: 
Havet är Europas livsnerv. Europas hav och kuster är centrala för kontinentens välmåga och välstånd – de är Europas handelsvägar, klimatreglerare, livsmedel-energi- och resurskällor och populära områden för bosättning och rekreation. Vårt samspel med havet är mer intensivt och varierat och ger Europa ett större mervärde än någonsin tidigare. Påfrestningarna börjar dock märkas. Vi står vid en skiljeväg när det gäller vårt förhållande till havet. Å ena sidan gör teknik och kunnande att vi kan få ut mer av havet än någonsin tidigare, och fler och fler människor flockas till Europas kuster för att dra nytta av dem. Å andra sidan leder den ackumulerade effekten av all denna verksamhet till konflikter i fråga om användning och till försämringar av den havsmiljö som allt annat är beroende av. Europa måste anta denna utmaning. Med tanke på den snabba globaliseringen och klimatförändringar är det mycket brådskande.

 En sådan integrerad, sektorsövergripande strategi fick ett starkt stöd inom hela EU, men var finns den dokumenterad i våra försvarssammanhang? Nu har nämligen tankarna vidareutvecklats till en EU Maritima säkerhetsstrategi, som tydligen ännu inte ens finns översatt till svenska, vilket kanske visar på den brist på engagemang i frågan som finns i det offentliga Sverige, där tydligen frågan mest handläggs inom Miljödepartementet och med Havsmyndigheten som verkställande myndighet – MEN så kan det inte fortgå!

 

Ur EU Maritima Säkerhetsstrategi kan följande citeras:

 Europe’s maritime interests are fundamentally linked to the well-being, prosperity and security of its citizens and communities. Some 90 % of the EU’s external trade and 40 % of its internal trade is transported by sea. The EU is the third largest importer and the fifth global producer of fisheries and aquaculture. More than 400 million passengers pass through EU ports each year. It depends on open, safe seas and oceans for free trade, transport, tourism, ecological diversity, and for economic development. Failing to protect against a wide array of maritime threats and risks may result in the seas and oceans becoming arenas for international conflicts, terrorism or organized crime. It is against this backdrop that the European Union is under pressure to do more, to act quicker and with fewer resources, by strengthening cooperation between different sectors and national authorities.

Maritime security interests

The key strategic maritime security interests of the EU are:

• The prevention of conflicts, the preservation of peace and the strengthening of international security through engagement with international partners. This promotes international maritime cooperation and the rule of law, facilitates maritime trade and contributes to sustainable development.
• The protection of the EU against maritime security threats including the protection of critical maritime infrastructure such as ports and terminals, off-shore installations, underwater pipelines, telecommunications cables, scientific research and innovation projects and other economic activities at sea.
• Effective control of the Union’s maritime external borders to prevent illegal activities.
• The protection of the global EU supply chain, the freedom of navigation, right of innocent passage of ships flying the flags of EU Member States and the safety and security of their seafarers and passengers.
• The prevention of illegal, unregulated and unreported (IUU) fishing

Maritime security threats

Maritime security threats are multifaceted, pose a risk to European citizens and are detrimental to the EU’s strategic interests.  The following maritime security threats have been identified:

- Territorial maritime disputes, acts of aggression and armed conflict between States.

- The proliferation of weapons of mass destruction, including chemical, biological, radiological and nuclear threats.

- Maritime piracy and armed robbery at sea.

•- Terrorism and other intentional unlawful acts against ships, cargo and passengers, ports and port facilities and critical maritime infrastructure, including cyber-attacks on information systems.

•- Cross-border and organised crime including seaborne trafficking of arms, narcotics and human beings, as well as IUU fishing.

•- Potential consequences to the environment of illegal discharges or accidental marine pollution.

•- Potential impacts of natural disasters, extreme events and climate change on the maritime transport system and in particular on the maritime infrastructure.

•- Conditions at sea and in the coastal zone that weaken the potential for growth and jobs in the marine and maritime sectors.

 

Här någonstans borde en ”Svensk Maritim Försvarsberedning” ha sin utgångspunkt, för Sverige är ett land som har ett uttalat behov av sjöfart för medborgarnas försörjning och välfärd!

 

 

Ologisk beredning

Även denna gång lyckades en försvarberedning med att vara ologisk. Efter allt kattrakande så blev det precis som tidigare d v s industri- och sysselsättningspolitik blev det som man kunde enas kring och resultatet blev därefter.
Om man skulle göra sig besväret med att lätt betrakta beredningens rapport från ett mera strategiskt perspektiv, så slås man lätt av bristen på logik. Om man är överens om att ett militärt angrepp på Sverige fortsatt är osannolikt, så borde man väl ta fram konsekvenser av denna bedömning på något sätt?


På liknande sätt anges, att målet för den svenska säkerhetspolitiken är att förebygga krig och framväxten av hot mot vår och våra grannars säkerhet. Det är en uppfattning som jag delar, men var finns de logiska följderna av detta?


Egentligen finns en hel del skrivet som till del besvarar mina frågor, men det har skett i skymundan och inte alls så tydligt som man kanske skulle kunna önska sig.


Vårt försvar ska vara tillgängligt för att möta hot mot vår säkerhet "här och nu". Det betyder alltså, att vi måste ha en förmåga, att kunna upprätthålla en fungerande incidentberedskap, men det står inte så på ett tydligt sätt och försvargrenarnas behov av resurser för denna uppgift bör alltså vara grunden för hur vi bygger upp framtidens försvar. På detta fundament kan man sedan tänka sig tilläggsuppgifter, som vi av säkerhetspolitiska skäl önskar att försvaret ska kunna lösa och även här i första hand för att förebygga och hantera kriser och konflikter.


En mycket övergripande inriktning skulle kanske då bli:


- armén inriktas för att försvara riksledningen mot överraskande angrepp och mot att bygga upp förmågor att möta kriser och katastrofer tillsammans med de civila myndigheterna. Därutöver bör ett system av insatsberedda bataljoner byggas upp med inriktningen att kunna delta i internationellt beslutade operationer eller som kuppförsvarsförstärkning på "hemmaplan"


- marinen inriktas på att i samarbete med våra grannar skydda och övervaka sjötrafiken i våra farvatten - Östersjön och Västerhavet. Vårt viktigaste hamnsystem finns på Västkusten och bör få ett särskilt insatsförband - lämpligen baserat i Göteborg.


- flygvapnet inriktas i huvudsak på jaktförsvar och incidentberedskap, men måste baseras med en flygbas i varje väderstreck d v s även i Östra Svealand och i Västra Götaland och med en tydlig baseringsmjölighet även på Gotland.


Försvarsgrenscheferna måste få uppdraget att samarbeta med våra grannar för att förbättra möjligheterna att lösa uppgifterna på ett ändamålsenligt sätt och tillsammans med våra grannar, då det kan anses lämpligt.

Sverige och Nato.

Det fördes en debatt på UI häromdagen om Sverige och en eventuell Natoanslutning, men den blev nog alltför fångad i sina gamla svenska "neutralitetsmyter".

 Saken är den att många inte känner till att Tage Erlander redan 1949 helst skulle ha velat gå med i Nato, men han kände sig tvungen att formellt stå utanför med hänsyn till Finland, som ju då pressats ingå en VSB-pakt med Sovjetunionen. Enligt hans dagbok skulle det enbart röra sig om timmar eller möjligen dygn innan vi skulle gå med i Nato, om det hade uppstått ett krigsläge.

Detta medförde i sin tur, att vi fick bygga upp ett hemligt samarbete med flera Nato-medlemmar, men inte med organisationen Nato, för då hade det sannolikt ganska snart läckt ut, att Sverige samordnade sitt försvar med västsidan i det kalla krigets tid. Inledningsvis höll Erlander själv i den politiska samordningen, men efter kommunalvalet 1950 ansåg han sig behöva någon att biträda honom och valet föll på Dag Hammarskjöld, som blev konsultativt statsråd med den dolda uppgiften att hålla de hemliga västkontakterna öppna. Han var mycket väl lämpad för den uppgiften, eftersom han hade mycket goda kontakter västerut efter att ha varit chef för den svenska förhandlingsgruppen inför Marshall-planens införande.

Samordningen på den militära sidan fanns sedan dels som planer hos ÖB och dels vid mycket hemliga men årliga samtal mellan våra försvarsgrenschefer och försvarsstabschefen med sina danska och norska motsvarigheter. Jag tror att det framgår tydligt i Mikael Holmströms bok. Det är ju ganska svårt att kalla detta för en neutralitet!

När Sverige senare, omkring 1960,  beslöt att avbryta kärnvapenframställningen,  så ansåg vi oss ha bidragit till att kärnvapenspridningen hade begränsats och som tack för detta erbjöds vi att skyddas av amerikanska kärnvapens avskräckande förmåga – precis som alla Nato-länder! Detta finns dokumenterat i amerikanska State Departments riktlinjer från 1962, men nyheten ”släpptes” i Sverige först 1966, då Karl Fritjofson nämnde det mer eller mindre i en bisats vid en årlig redovisning  i Kungl. Krigsvetenskapsakademien och det finns dokumenterat i ”Gula tidskriften”. Märkligt nog var det ingen som reagerade då, men de amerikanska aktierna stod väl inte så högt under Vietnamkriget, så ingen reagerade.

Det är alltså så vårt skydd egentligen är anordnat. Nato har dessutom inga förband att rycka ut med i händelse av att ett snabbt behov skulle uppstå och det är Natos medlemsstater som själva fattar beslut på nationell nivå, om man skulle vilja göra en insats med konventionella enheter enligt paragraf 5!

Det är här den svenska debatten oftast går fel, för man tror att Nato kan reagera omedelbart enligt 5.e paragrafen och det kan man alltså inte. Det är ”enbart” de amerikanska kärnvapnen som har den beredskapen och det var väl ytterst också meningen med pakten, när den en gång skapades – att mer eller mindre tvinga fram en amerikansk reaktion, om något allvarligt hände!

Det vore kanske bra om debatten kunde föras utan den svenska dubbelmoralens ögonbindlar!

 

Beredskap för försvarsberedningen?

Bloggaren Skipper har en mycket kritisk beskrivning av det svenska försvarets utveckling och det är inte utan att jag känner sympati för detta, för visst har försvarets utveckling sedan det kalla krigets tid inte varit särskilt bra eller genomtänkt. Nu fästs det en förhoppning till den sittande försvarsberedningen och att den ska kunna lösa upp alla knutarna, men det är nog att ha en övertro till denna särskilda beredningsgrupp, vars viktigaste uppgift snarare torde vara, att de borgerliga partierna ska kunna vara överens med socialdemokraterna om anslagen till vårt försvar – och möjligen också något om den framtida inriktningen och det är där vi står idag.

Skipper försöker inledningsvis med en strategisk hänvisning, men fastnar – som dessvärre många försvarsdebattörer i landet – på Clausewitz. Det finns kanske några flera strateger att beakta – och modernare! Visst är Clausewitz författarskap viktigt, men för vårt land och i vårt nuvarande strategiska läge kanske man skulle fundera något mera på Mahan, Corbett och Beaufre, som ju till viss del skrivit om strategi på 1900-talet och som inte bara skriver om krig, utan om strategi över hela konfliktskalan! Jag vill därför argumentera för att Sverige idag ska bygga sin säkerhet på marina strategiska grunder, för det är så jag uppfattar förutsättningarna för vårt land.  Här ligger den stora skillnaden mellan kalla krigets tid och nu. Tidigare kunde svenska företrädare oftast inte alls hänvisa till kända strategiska tankar och principer, för då var risken stor, att man avslöjade för alla – även i Sverige – att vi faktiskt var ett västland och inte alls var så neutralt inriktade, som man förledde den svenska allmänheten att tro.

De övergripande politiska beskrivningarna skrevs förstås mer eller mindre pliktskyldigast i försvarssammanhang, men man drog som regel inte några rimliga försvarspolitiska slutsatser av detta, men behoven av tillägg till budgeten presenterades gärna i något som skulle likna strategiska termer. Själv kommer jag gärna ihåg, att lokaliseringen av ett nytt fredsförband till Arvidsjaur på sin tid ansågs vara strategiskt viktig, för landgränsen i norr måste ju försvaras!  I själva verket var beslutet ju bara lokaliseringspolitiskt betingat, men varför kunde man inte säga så! Idag ska vi förstås göra det.

Jag menar att vårt försvar ska inriktas på samhällets säkerhet och bygga på vårt maritima läge, vårt beroende av handel och internationell kommunikation. Det är bara på det sättet vi kan bygga en trovärdig säkerhet för vårt land och för våra medborgare. För att detta ska kunna ske behöver vi faktiskt ha ett försvar, som fungerar aktivt redan idag och på dagens konfliktnivå och med syftet, att försvåra eller förhindra, att de konfliktanledningar, som ju trots allt ändå finns i vårt närområde, ska störa vårt lands säkerhet. Det handlar idag alltså inte om att vi ska kunna försvara oss mot ett väpnat angrepp i en oviss framtid, som ju så många tycks förespråka, för något sådant hot anses för närvarande inte föreligga vare sig mot oss eller mot våra partners inom EU!

Däremot har vi en helt otillräcklig förmåga att idag kunna skydda transporterna av samhällets behov av förnödenheter av olika slag och vi kan vi inte skydda den sjöfart, som till mer än 90 % svarar för transporten av landets import och export. Problemet accentueras av att skattesystemet försvårar all lagerhållning. Gotlands problem är kanske inte i första hand risken för en invasion, utan att befolkningen kan börja sakna matvaror och andra förnödenheter redan inom något dygn, om sjötrafiken dit skulle hejdas!

Det är här, som vårt försvar måste ha sin första nivå. Vi måste ju kunna skydda vårt fredstida samhälle mot de hot som kan tänkas uppträda i vårt eget närområde. Detta finns faktiskt angivet och utvecklat i EU säkerhetspolitiska program från 2003 och kommer också att återfinnas i EU maritima säkerhetsstrategi. Varför kan vi inte börja här? Det är väl mot denna bakgrund som vi bör bygga upp vårt försvar och inte mot mer eller mindre möjliga framtida invasionshot från Ryssland!

I all korthet är det alltså med det här strategiska resonemanget som bakgrund, vi bör bygga upp vårt framtida försvar. Vi har ju i praktiken inte längre någon marin alls, utan bara ett mindre bihang till den alltför omfattande myndigheten Försvarsmakten. Ett försvar, som är mera inriktad på att skydda vår suveränitet i fred borde förstås ha ett flygvapen, som kan möta incidenter i luften i alla delar av landet, och en marin som kan skydda vår försörjning till sjöss och i anslutning till landets större hamnar. Behovet av rena markstridsförband är kanske inte så påtagligt idag, men visst måste riksledningen kunna skyddas mot kuppartade överrumplingsförsök och liknande försök måste vi kanske kunna möta också på Västkusten. Det blir alltså andra avvägningar än de fasta procentsatser mellan försvarsgrenarna, som gällt upprörande länge i stället för rimligt genomtänkta beslut och inriktningar – baserade på en strategisk grund!

Men jag skulle bli positivt överraskad, om just denna försvarsberedning – till skillnad mot alla föregångare – skulle kunna komma fram till och föreslå något så här kontroversiellt, för deras huvuduppgift är ju att komma överens – inte att skapa nytt!

EU- mission i Medelhavet

Den förfärande människohandeln över Medelhavet tycks bli intensivare. Tidigare skedde mycket av denna verksamhet med bas i Gaddafis Libyen och var helt fördold för omvärlden. Nu har, i Syrienkonfliktens spår,  utskeppningen också börjat ske från Egypten och Turkiet och tilltagit.


Det finns anledning att försöka hejda denna avskyvärda verksamhet och det måste ske till sjöss utanför utskeppningskusterna på ett så tydligt sätt att denna form av människohandel helst upphör.


En marin EU-mission skulle kunna sättas igång för att hejda trafiken och helst innan de överlastade och ranka båtarna lämnar sina utskeppningshamnar. Här finns det utrymme för ett svenskt initiativ!

Strategi och operativa exempel

Det förekommer numera ganska ofta i den uppblossade försvarsdebatten operativa exempel på hur ett anfall mot Sverige skulle kunna tänkas bli utfört och visst ser det illa ut i de flesta fallen. Men det är ju faktiskt också syftet med exemplen. Det var så vi gjorde under det kalla krigets tid, för då avslöjade man som regel inte vad som hänt eller inte hänt dessförinnan. Sådant lades i stället in i förutsättningarna och kunde inte ifrågasättas. Saken var ju den, att om man kunde gå in i de operativa exemplens förutsättningar, så hade det ganska snart blivit uppenbart, att vi faktiskt var en Nato-allierad stat och något sådant kunde man för liv och pin inte avslöja i den neutralitetspolitiskt blockerade svenska tankevärlden.


Nu skulle vi alltså börja tillämpa normala nationella planeringsgrunder för vårt försvar och i sådana sammanhang handlar det inte om hot, utan om vilka nationella intressen, som vi har och som vi vill prioritera. Det är så man bygger upp sin nationella strategi. Och val av strategi sker, då någon eller något hotar våra värderingar och prioriteringar. Tycker vi för att ta ett aktuellt exempel, att flyktingströmmen över Medelhavet kan eller bör betraktas som ett svenskt nationellt problem och vi har ett nationellt intresse av att hindra den, så bör vi förstås verka för att EU sjöbevakning av Medelhavet förstärks och att vi själva förstås ska delta i en sådan operation - utöver det spaningsplan från Kustbevakningen, som vi faktiskt redan har avdelat.


Svårigheten vid strategiska val, är kanske främst, att man måste besitta en viss förmågebredd. Det är ju faktiskt är en förutsättning för att kunna välja. Saknas det resurser över bredden, så kan man inte heller fatta några riktiga strategiska val. Då är man hänvisad till att mest bara följa utvecklingen - även i händelser och frågor, som vi skulle kunna uppfatta som viktiga för oss själva. Och då är man kanske tillbaka till var vi befann oss tidigare och har bara ett val mellan att utnyttja våra resurser till det de är avsedda för eller att helt avstå från att kunna påverka vår säkerhetspolitiska situation - och det vore kanske värt att uppmärksamma!

Dags för en ny strategi för landets försvar?

Riksrevisionens rapport och hur den togs emot i media och troligen också av allmänheten, väcker tanken om att det kanske är på tiden att lämna de gamla tankarna om landets försvar bakom oss och i stället bygga upp ett försvar på en ny och tydligare strategisk grund?

Under det kalla krigets tid var ju Sverige hela tiden mer eller mindre allierat med västsidan, fast regeringen försökta hålla detta hemligt för allmänheten, som kände en viss trygghet i den svenska neutraliteten. Därför blev den s.k. neutralitetspolitiken ett instrument för att hålla svenskarna i okunnighet om verkligheten. Redan då Nato bildades 1949 var det en självklarhet inom delar av regeringen, att Sverige öppet skulle ansluta sig till pakten, om det skulle bryta ut ett krig i Europa, och redan då hade man alldeles klart för sig att ett krig i Europa inte skulle lämna Sverige utanför. Det var, som statsminister Erlander skrev i sin dagbok, endast en fråga om timmar eller möjligen något dygn innan vi öppet skulle gå in på västsidan i krigföringen. Det var alltså inte alls så bevänt med neutraliteten!

Det uppstod alltså ett behov av dold samverkan med västsidan och då blev sekretessproblemen akuta. Såvitt jag kunnat förstå skedde de första frågorna inom samarbetet inom underrättelsetjänsten och Sverige låg ju väl placerat för spaning med olika medel mot Sovjetunionen.  Redan under beredskapsåren hade ett sekret samarbete inletts med britterna, som medgavs signalspana mot tyska raketprov från en hemlig plats på södra Öland, så det var ju ganska naturligt att fortsätta detta samarbete. Vår egen signalspaning var då uppdelad mellan marinens fartygsburna signalspaning och den hemliga avlyssningen av trådsambandet som passerade genom landet. Redan under kriget började dessa spaningsorganisationer samordnas och det blev alltså en självklarhet, att de under det kalla kriget skulle samverka med västsidan, men det fanns ett problem som måste lösas. Militära organisationer skulle inte få samverka direkt med några andra staters militära företrädare och därför lades det då bildade FRA formellt under civilt chefskap - fast den förste chefen var för säkerhets skull ändå från marinen! Detta ansågs tydligen vara en framgångsrik modell och när det senare uppstod tydliga behov av samarbete med västsidan, så togs den verksamheten bort från det militära ansvarsområdet och lades i stället under en civil chef, för en sådan kunde ju trots allt kunna få samarbeta med västsidan. Militära chefer hölls därigenom borta från alla misstankar om ett otillbörligt västsamarbete. Man kan idag förstås undra, om inte dessa skenåtgärder nu borde rättas till, för numera ska vi ju samarbeta med våra partners och det är ju mest bara svenskarna som vilseförts. I öst såväl som i väst kände man ju till hur det i själva verket förhöll sig. Självklart borde de militära stödfunktionerna, som blivit ”civila” nu återgå, så att vi får en så enkel och effektiv organisation som möjligt.

När Sverige under 1950-talet inledde en egen framtagning av kärnvapen, blev motståndet mot detta så småningom så stort och detta blev ett stort problem för regeringen Erlander, som fann en lösning i att avstå från egna kärnvapen och därmed tillfredsställa den interna opinionen. Man överenskom med amerikanarna om att om vi avstod från att tillverka egna kärnvapen och därmed till en viss kärnvapenspridning, så skulle amerikanarna sträcka ut sitt kärnvapenparaply för Nato-medlemmarna även över Sverige! Vi får väl förmoda, att denna utfästelse från 1961 inte har avklingat, när vi ju numera dessutom har andra Nato-stater öster om oss!

Även inom EU-samarbetet finns det ju också en hel del som har bäring på vårt försvar. Lissabonavtalet talar exempelvis om att alla medlemsstater har en skyldighet att lämna stöd och bistånd om någon medlemsstat ”utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium”, vilket på pappret är en betydligt hårdare skrivning än Nato-fördragets. Där står för övrigt också att medlemsstaterna är skyldiga, att gradvis förbättra sin militära kapacitet, och det kan man ju undra över om vi kan anses ha gjort hittills! Inom EU finns det också en gemensam säkerhetstrategi, som vi tankemässigt tycks förtränga i Sverige, för där handlar hoten främst om annat än ett väpnat angrepp. Där handlar det främst om terrorister och om internationell brottslighet d v s hot som vi ju är utsatta för redan idag.

Slutsatsen, som den förra försvarsberedningen drog var, att vi ansågs inte stå inför något hot om väpnat angrepp inom en överskådlig framtid, men den verkar man också förtränga idag, och till och med i Riksrevisionens rapport handlar det, om att vårt försvar inte kan avvärja ett väpnat angrepp. Det trista är kanske att inte heller Försvarsmakten tycks anpassa sig och sin verksamhet till detta, utan man fortsätter ungefär som under det kalla krigets tid med att planera hur man ska möta en angripare vid det väpnade angrepp, som alltså politiskt bedöms osannolikt inom överskådlig framtid. Det är kanske inte egendomligt att Försvarsmakten hamnat lite på sidan om i samhällets avvägningsfrågor!

Men visst behöver den suveräna staten Sverige ett försvar även fortsättningsvis, men det kanske främst bör inriktas på att kunna möta de hot som beskrivs i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och, därutöver, och om vi så bestämmer, utveckla kompetenser och förmågor att kunna växa till, om de grundläggande bedömningarna skulle ändras. Vår traditionella uppfattning om vår rätt till självförsvar har haft sin grund i hotet om invasion, men det är inte först då, som samhällets och medborgarnas säkerhet kan behöva skyddas med militära medel. Det måste kunna ske tidigare och på ett bredare sätt och gemensamt med samhällets övriga resurser. Här ligger den strategiska nyheten och detta fanns till vissa delar redan i 2009 års försvarsbeslut, men ”neutraliteten” tycks ha förhindrat ett djupare genomförande. Det är ju ”här och nu”, som var ett ledande uttryck i det beslutet, och det borde ha inneburit en mycket annorlunda inriktning än vad det gamla invasionsförsvaret innebar, men var finns detta idag?

Det finns strategiska skillnader!

Det finns ganska förarglig missuppfattning, som kan leda tankarna fel i strategiska och säkerhetspolitiska sammanhang, för vi kan i Sverige ännu inte skilja mellan militärt och sjömilitärt eller marint. I engelsk text gör man ofta denna skillnad och engelskans Military kan inte enkelt och rätt över kan alltid översättas till det svenska Militär, för då kan vi missa väsentliga skillnader i viktiga texter och avtal,  för marina företeelser är alltså ofta inte Military utan Naval. Vi fick en liten påminnelse om detta, då amerikanska Construction Batallions; ”Sea-Bees” byggde ut en hamn i Estland och det fanns synpunkter på att detta skulle bryta mot överenskommelsen mellan Ryssland och Nato, om att hålla en låg militär närvaro i de baltiska staterna och i Pskovs oblast. Det var ju ”bara” det, att Sea-Bees tillhör den amerikanska marinen och de är alltså inte militära utan marina eller möjligen sjömilitära. Man kan ju undra, om man på rysk sida på liknande sätt undantar sina inrikes- och gränstrupper från begränsningarna, för de lyder ju under Inrikesdepartementet. Det skulle i alla fall enkelt förklara varför uppgifterna om truppstyrkorna under övningen Zapad 2013 varierade så mycket! Räknade man in inrikes- och gränstrupper? Alla deltagare var kanske inte militära enligt avtalets mening?

Det är kanske så, att vi på svensk sida därför bör lära oss att kunna skilja mellan militär verksamhet och marin, för visst finns det stora och principiella skillnader. Landkrigets strategiska grunder om eld, rörelse och skydd, har exempelvis inte någon enkel och övergripande betydelse för sjökriget, som mera handlar om att övervaka och upprätthålla förbindelser av olika slag och främst över havet. Bland de transporter, som man ska kunna säkra i strategisk mening, finns förstås också transporter av markstridsförband och deras underhåll inför och under en landkampanj. All militärhistorisk (!) litteratur handlar alltså om det som britterna uttrycker ”The Army is a bullet fired by The Navy.”och som är en mycket kortfattad och koncis beskrivning av det strategiska sambandet mellan ”militärt” krig och ”marint”.

Strategi

Jag har många gånger haft anledning, att fundera kring frånvaron av strategi i vårt försvar. På MHS fanns det faktiskt ett ämne som hette ”Strategi”, men det handlade, som jag uppfattade det, mest om operativa tillämpningar – efter det att ett övergripande, men underförstått, strategiskt beslut redan fattats. Ja, det var faktiskt så illa att senare, en gång på 1980-talet, då jag efter en föredragning i Högkvarteret just ställde frågan om den svenska strategin, fick det för mig alldeles förbluffande svaret från en deltagande general: ”Sverige är ett så litet land, att vi inte har någon strategi!”

Och visst låg det något i detta förbryllande konstaterande, för vår Försvarsmakt har ju i drygt 60 år mest sysslat med ekonomi- och budgetfrågor; något som knappast haft sin rot i någon strategisk helhetssyn, utan mest haft andra drivkrafter. Nu fanns det under det kalla kriget en bra anledning till att strategifrågorna hölls nere, för hade man då applicerat normala strategiska tankar på vår situation mellan öst och väst, så hade man ganska snart kommit fram till att vår neutralitetspolitik mest var en yttre fasad och att vi egentligen ganska tydligt hörde hemma på västsidan och några sådana tankar ville man ju inte föda – av uppfattade säkerhetspolitiska skäl.

Enligt klassisk strategisk teori inträder det strategiska vägvalet först när en konflikt eller ett krig bryter ut. Det är då man gör sitt på nationella intressen grundade vägval och operationer genomförs då man gjort detta val. På många håll i Sverige har man kanske missat den tågordningen, för under det kalla krigets tid – då vi alltså inte hade någon strategi alls – höll ju det svenska försvaret på med det som kallades för operativ planläggning som ett substitut och i praktiken var planläggningen grundad på ett outtalat strategival. Men, så här i efterhand, får man nog erkänna, att det som kallades för invasionsförsvaret, egentligen inte hade någon strategisk grund alls. Om man gör sig omaket, att studera hur krig i själva verket genomförts under det kalla krigets tid, så slås man lätt av att nästan alla krigiska konflikter inleds med en tillförselfas, som sedan övergår i ett genomförande, som också i sin tur kan vara fasuppdelat. I en sådan studie finns det inte några exempel på den svenska, lätt hemsnickrade uppfattningen, som menades vara ” den operativt samordnade kraftsamlingen mot invasionsföretaget”, vad det nu skulle ha inneburit! Det är inte enbart Falklandskriget 1982, som bär syn för sägen. Det senaste stora kriget i området kring Persiska viken var till och med uppdelat i två deloperationer, varav den inledande Desert Shield var mera marin till sin karaktär och den efterföljande Desert Storm hade sin tyngdpunkt på den mera militära. Båda deloperationerna innehöll förstås både marina och militära förband och verksamheter och som behövde samordnas med ett strategival för att styra och leda var och hur krigföringen skulle genomföras. Ett stort problem för det svenska försvaret var förstås också, att man inte ansågs ha några förband att operera med innan en mobilisering hade genomförts och förband under ”förbandsproduktion” ansågs på många håll inte vara användbara för ”riktiga” uppgifter. Detta har nu helt förändrats med vårt insatsförsvar, men planläggningsmodellerna tycks ändå vara oförändrade, vilket man dessvärre kan notera. Dagens försvar ska ju kunna användas ”här och nu”, som det står i propositionen från 2009, men den insikten verkar ännu inte så utbredd.

Alternativ bekämpningsmetod

I krimkrisens fotspår uppstår kanske en fråga, om invasionernas tid är slut och om man i stället har man börjat tillämpa annektering som en bekämpningsmetod! Det kanske finns andra alternativ till den klassiska invasionen? Det finns här anledning att påminna om en metod - avskärning och isolering - som några debattörer försökte lansera tidigare i år.


Det är ju så att Sveriges uthållighet mot en avspärrning numera är synnerligen kort. Det rör sig faktiskt om kortare tider än ÖB famösa veckoförsvar och det beror på att vårt samhälles hela försörjning bygger på ett ständigt fungerande varuflöde, som "just-in-time" ska kunna fungera utan störningar. Man behöver alltså inte gå till väpnat angrepp för att Sverige ska kunna tvingas ge upp! Det räcker med att man förhindrar de sjötransporter som försörjer landet från att komma fram och mer än 90% av alla våra varor som vi importerar för att  samhället ska kunna fungera normalt går på köl!  Ett par dagar utan en normal försörjning räcker för att det ska bli stora konsekvenser i vårt näringsliv och i vårt samhälle.


Vi måste alltså kunna säkerställa att vårt samhälles normala funktioner finns redan i fred - och det behövs alltså inte några stora militära operationer för att försätta oss i ett prekärt läge!

Försvarets förmåga?

Frågan om försvarets förmåga var tillräcklig, var grunden för ett av Folk och Försvars seminarier och upplägget var mycket ambitiöst. Men dessvärre blev det i stora delar bara en debatt om Försvarsmaktens budget och egentligen inte om försvaret av vårt land och våra medborgare.
Det finns en tydlig tendens. Man vill inte inse, att vi faktiskt har fattat ett beslut om att övergå till en förändrad inriktning för vårt försvar - inklusive Försvarsmakten. I stället försöker man föra i bevis, att vår Försvarsmakt är mindre än den ryska och därför behövs det ett resurstillskott. Resonemanget verkar lite för förenklat, tycker jag. Magnus Christiansson försökte i alla fall lyfta frågan, men hans försök dribblades snabbt bort av arméns personalproblem och andra och tämligen vardagliga anslagsfrågor. Det tyckte jag var synd och mitt försök att ansluta till min namnes försök misslyckades också.
För visst vill jag också ha ett bättre försvar, men det ska inte bygga på resterna från förr, utan byggas upp med en framtida säkerhet för vårt land som ledstjärna. Här ser jag en idag helt otillräcklig förmåga, att skydda samhällets dagliga behov av förnödenheter. Vi har ju i praktiken inte någon marin längre och marina förband för sjöfartsskydd måste prioriteras, som jag ser det!
Det kan betyda ett tillskott om minst två förband av patrullfartyg och ett amfibieförband för Göteborgsområdet.
Men visst behövs det också ett bättre luftförsvar. Självfallet borde jaktflyg baseras i Stockholms och Göteborgs närhet för att kunna lösa incidentuppgifter och visst borde vi utveckla en luftvärnsrobot med rimlig räckvidd för att skydda flygbaserna - och Gotland.
För markförsvaret skulle det också behövas en markmålsrobot med god räckvidd - en svensk-norsk utveckling av en slags Tomahawk, Land Attack Missil vore säkert intressant och skulle kanske även kunna baseras ombord på patrullfartygen, om så skulle anses behövligt!
Och vi borde ganska snart utveckla och skaffa oss och vårt samhälle någon förmåga att kunna stå emot cyberangrepp.
Det är kanske i en sådan belysning, som man kan diskutera försvarets förmåga och den är alltså ganska otillräcklig!

Hundra år senare!

I år är det alltså hundra år sedan det Första världskriget bröt ut och i vissa delar bör vi kanske fundera på hur det kunde gå så illa. På den militära sidan följde man ju "bara" sina fastställda operationsplaner. På den marina fanns det i alla fall en opponent och det var marinstrategen, Sir Julian Corbett i Storbritannien, som inte ville, att hans land skulle engagera sig i det kontinentala kriget! Tänk hur olika utvecklingen i vår världsdel kunde ha varit om britterna hållit sig utanför! Vi kanske till och med hade haft Österrike-Ungern kvar och vi hade kanske till och med ha sluppit Hitler och Stalin och deras anhang!


Detta var kanske mest en parentes, för det finns ett litet memento, även för dagens svenska debatt för eller emot en Nato-anslutning och det handlar om i vilken ordning som beslut kan eller bör fattas inom viktiga säkerhetspolitiska områden. Många Nato-anhängare talat gärna om hur det skulle kunna se ut, om det redan blivit till en krigssituation, och det är här som man bör lära av historien! Staten måste först klara ut sina övergripande säkerhetspolitiska mål och ange en strategisk inriktning- bland annat för sin försvarsorganisations sätt att arbeta och förbereda sig. Om man gör tvärtom - som i augusti 1914 - så blir man lätt en fånge i den militära planeringen och utan möjlighet att kunna prioritera längre.


Till yttermera visso, ska man nog inte fortsätta denna typ av militär operativ planering alls. Den var framtagen en gång i tiden i kaiser- Tyskland och importerades därför även till det mycket tyskvänliga Sverige. I Storbritannien och i USA gör man inte sådana planer, för där bygger man upp operativa scenarier i stället och det är med sådana som insteg, som försvarsplaneringen egentligen fyller en rimlig roll. I vårt fall kanske vi skulle ha några beredskapsplaner för vad som vi bör eller kan göra i händelse av att situationen helt går överstyr i Ukraina eller varför inte i Vitryssland? Vad kan och vill vi säkerhetspolitiskt göra i så fall - i dagens perspektiv - och vad behöver vi kanske göra för att förstärka våra förmågor, om något sådant skulle hända! ÖB grundplan om Enveckasförsvaret är nog bara en pappersprodukt som hör hemma i ett planeringssystem, som mest bara handlar om budgetfrågor och inte om samhällets säkerhet. Och det vore kanske en bra fråga att ta upp, när vi bygger ett insatsförsvar!

Sverige och Nato

I den pågående debatten, om ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap, saknar jag en viktig diplomatisk bakgrund och den finns i olika överenskommelser, som ingicks mellan Ryssland och Nato redan i den första Natoutvidgningen. Då kom man överens om, att vara återhållsam med att stationera ytterligare större stridsförband i känsliga områden.


Detta betyder, att Nato inte ska placera större stridsförband i de nya Nato-staternas territorier och att Ryssland, å sin sida, inte heller ska göra detta i Pskovs och Kaliningrads oblaster d v s utefter gränsen mot de baltiska staterna och mot Polen.


Om detta finns att läsa i den övergripande Nato-Rysslandsöverenskommelsen från 1997 och i förorden till CFE-avtalets anpassningsavtal från Istanbulöverenskommelsen från 1999 i vars bilaga 5 de ryska åtagandena finns angivna.


Mot denna bakgrund vore det bra, att sansa sig något i den svenska interna debatten, för en svensk Nato-anslutning idag och i dagens ganska lugna säkerhetsläge, vore nog att utmana de ryska åtagandena, vilket dessutom kanske skulle drabba de baltiska staterna och deras säkerhet. Och det ligger inte i svenskt nationellt intresse att göra!

Några funderingar efter årets konferens i Sälen.

Inledningsvis får man intrycket av att Folk och Försvars konferens årliga konferens i Sälen har blivit ett försvars- och säkerhetspolitiskt Almedalen, vilket är en intressant iakttagelse som ett slags särmärke för den svenska demokratins sätt att fungera. Mina funderingar bygger främst på alla reportage och TV-sändningar, som kommit från årets konferens och som jag här försöker sammanfatta och kommentera.
Inledningsvis är det nog ganska klart, att det föreligger en stor samstämmighet kring den övergång från invasionsförsvar till insatsförsvar, som nu har påbörjats. De ”stora” frågorna som partiledare och andra framförde, ändrar inte den sammanfattningen. I stora delar handlar det alltså mest om hur vi ska vidare och vilka korrigeringar som kan anses behövliga, för 2009 års försvarsbeslut byggde trots allt på det underlag, som vi då hade tillgång till och mycket har skett därefter.

Många lyfter gärna fram det faktum, att Ryssland håller på att rusta upp och att detta bör vara en säkerhetspolitisk utgångspunkt. Visst kan det kanske förhålla sig så i en oförutsägbar framtid, men man ska nog veta, att finns det något som ryssarna själva snarare är rädda för, så är det ett ytterligare sönderfall av staten. Det är snarast i det perspektiver man bör se Putins kampanj att försöka framställa Ryssland, som militärt starkt. Och detta kan man säkert ha olika uppfattningar men redan inom en månad, då vinter-OS ska genomföras i Sotji, kommer vi nog att förstå mera av alla interna motsättningar inom den ryska staten, som ju inte alls är den nationalstat som många tycks tro. I sin ambition, att bygga upp den ryska staten, intar handelsutbytet västerut en viktig roll för den ryska ledningen. Konferensensens uppdelning i hotbilder – militära operationer för Försvarsmakten och krishanteringsfrågor för de civila myndigheterna – är nog inte riktigt anpassade till vår värld efter det kalla kriget.
För det finns nu också en maritim hotbild som man alltför lätt glömmer i Sverige. Med ett breddat synsätt på vårt försvar borde vårt samhälles försörjning vara viktig att diskutera, men det såg jag inte så mycket av. Vårt samhälles funktioner är ju numera uppbyggt på att leveranser ska ske tidsanpassat och ett flöde av förnödenheter ska hålla hela samhället vid liv. Om flödet bryts, så är samhällets funktioner i stor fara och ett sammanbrott kan ske inom några få dagar!
Om således hela oljeimporten bryts, så står vårt samhälle inför en ganska snar kollaps och vad som då kan inträffa är nog ganska svårt att ens föreställa sig. Idag importerar vi omkring hälften av vår råolja från Ryssland och all den oljan transporteras från Finska viken, över Östersjön till Västkustens raffinaderier och med detta i tankarna(!) har vi alltså till och med ett gemensamt intresse med Ryssland att skydda sjötrafiken. 
Sett i detta perspektiv är vårt samhälles begränsade marina förmåga en betydligt allvarligare försvarsfråga än många andra,  och det verkar inga myndigheter alls ha uppfattat för på konferensen framfördes mest de gamla vanliga hotföreställningarna - militära operationer å ena sidan och civila krishanteringsfrågor å den andra. Men det finns också en maritim hotbild och hur ska man då kunna möta den?
Ja, i min värld, borde vi snarast försöka bygga upp en egen handelsflotta, så att vi inte alldeles i onödan försätter oss i en situation, där vi inte ens har en egen möjlighet att påverka läget, om ett allvarligt hot skulle drabba vårt samhälle. Och detta gäller redan idag – och i fredstid – och är en typisk fråga för ett breddat insatsförsvar, skulle man kunna tycka. Vi har redan haft ett par fartygskapningar i Östersjön och de reagerade vi inte alls på, trots att de antagligen till och med skedde på svenskt territorialhav! Eftersom mer än 90 % av allt importgods transporteras av fartyg, så har vi faktiskt ett nationellt intresse av en egen handelsflotta. Och tänk så många ombordanställda vi då kunde få! Det är kanske en viktigare fråga, än de diskussioner om olika bemanningsmodeller, som vi ska ha i vårt territorialförsvar!
Vi måste naturligtvis kunna skydda sjöfarten också. En lätt travesti på Mao ” Alla strandstater har en flotta – sin egen eller någon annans” skulle kanske kunna vara på plats. Här behövs en tydlig nytändning, för i praktiken har vi ju inte längre någon flotta alls och vårt läge är ju dessutom sådant, att vi skulle kunna samarbeta i skyddet av sjöfarten med alla våra grannar. Dessutom måste vi också kunna skydda våra viktigare hamnar mot hot på lägre nivå; exempelvis terroristattacker. Även det kunde ju ha diskuterats på konferensen, men där gjorde man väl närmast detta enbart till en polisiär fråga och då har man nog inte tänkt igenom vad som skulle kunna hända, om exempelvis Göteborg eller Brofjorden skulle mineras. Vi behöver alltså fartyg för sjöfartsskydd till sjöss, patrullfartyg eller fregatter, och vi behöver ett amfibieförband på Västkusten.
Om vi inte skaffar oss detta, så hamnar vi dessvärre lätt i lägen, då vi inte själva kan påverka vår säkerhetssituation, och det tror jag inte så många svenskar skulle gilla, men det gäller också att lära de numera ganska sjöblinda svenskarna, att förstå vår nya situation!

Nato eller EU?

I den pågående debatten för eller emot en Natoanslutning, kan det vara bra, att känna till vad det egentligen står i Nato-stadgan respektive i EU Lissabonfördrag om skyldigheten att bistå varandra vid ett väpnat angrepp.

I Nato Artikel 5 står följande:

"Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska anses vara en attack mot dem alla och därför de är överens om att, om ett sådant väpnat angrepp inträffar, var och en av dem, i utövandet av rätten till självförsvar, individuellt eller kollektivt, erkänns i artikel 51 i stadgan för Förenta nationerna, kommer att bistå den eller de parter så attackerade genom att genast, individuellt och överenskommelse med övriga parter, sådana åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive användning av vapenmakt, för att återställa och upprätthålla säkerheten i regionen i Nordatlanten."

Och i EU Artikel 42.7 står följande

"Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt teritorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlamsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga...."

Vilken skrivning är mest bindande?

Några försvarsmyter

Debatten kring vårt försvar har ibland varit intensiv, vilket är trevligt och bra. Men i vissa delar har debattörer varit alltför bundna av gamla myter från förr och det är kanske inte så bra. Om vi vill utveckla vårt försvar på ett klokt och bra sätt, bör vi komma bort från de myter och förutfattade meningar, som binder tankarna, för vi var offer för många myter på försvarsområdet under det kalla krigets tid. Vi måste nog försöka tänka framåt i stället. Hur har vi det till exempel med vårt cyberförsvar? Här en provocerande framställning mot några av våra myter! Förhoppningsvis kan den bredda debatten.
 

Neutralitetsmyten.

Under det kalla kriget genomförde vi i Sverige egentligen inte några riktiga strategiska studier inom försvarsområdet. Orsaken är glasklar, för om vi hade gjort det, så hade det inte kunnat undvikas, att vår säkerhetspolitik skulle kunna ifrågasättas. Självklart tillhörde vi då som nu västsidan, men det ville eller kunde man alltså inte uttala. De flesta studier och analyser inom försvarsområdet gjordes därför på en operativ nivå handlade därför om vad som skulle göras, när ett krig redan hade brutit ut. Därmed kortslöts en strategisk studie, som visade varför vi kommit in i den situationen och hur ett eventuellt krig skulle kunna undvikas - och det var ju ändå detta som var det viktiga.

I dag kan vi ju studera vår strategiska situation, utan att bli beskyllda för att ifrågasätta vår neutralitetspolitik och egentligen baseras många andra myter på ”den svenska neutraliteten”, som inte alls var så tydlig och glasklar – inte ens under beredskapsåren, då vi ju faktiskt ansåg oss vara neutrala. Från en mera maritim utgångspunkt var detta kanske inte ens då helt tydligt, för vi sålde ju järnmalm till tyskarna och skyddade malmtrafiken mot sovjetiska ubåtsanfall. I dag kan man ju fråga ryssar om de uppfattade det som särskilt neutralt. Det var väl lika neutralt som att släppa in britterna till Öland för att kunna spana mot de tyska V-vapenförsöken över södra Östersjön. Svenskt sjöfolk var annars de som fick ta stöten – mer än 2 000 svenska sjömän omkom i kriget, när de seglade i svenska fartyg för den svenska försörjningen och de upplevde nog inte sin verksamhet som särskilt ”neutral”!

Nato-myten

Direkt efter krigsslutet inledde vi ett närmande till Storbritannien, för vi, som alla andra västeuropéer, kände då hotet från Sovjetunionen som mycket påtagligt. Detta närmande pågick i det tysta och fram till 1948 års Berlinkris i vars efterföljd Nato bildades. Idag vet vi att vår neutralitetspolitik skulle upphöra, om ett krig brutit ut mellan öst och väst, och vi hade då blivit medlemmar i Nato inom några timmar eller möjligen något dygn. Det har många glömt bort idag och de tror i stället, att vi måste ansluta oss till Nato redan idag och pekar på den ryska upprustningen som ett motiv. Sett i ett bredare perspektiv är brådskan kanske inte så påtaglig och vi är ju faktiskt medlemmar i EU, som i sig själv ju är en säkerhetsskapande organisation. En svensk anslutning till Nato i dag, kan ju kanske till och med skapa oro i vår annars ganska lugna del av världen och det bör vi nog undvika. Här pågår ju exempelvis en betydande handel med olja, vilket är viktigt för Rysslands ekonomi och Tysklands energibehov. Även Sverige importerar en stor del av vår olja från Ryssland, vilket kanske inte är så allmänt känt.

Kärnvapenmyten
Det märkligast är ändå kanske, att vi totalt bortsåg – och bortser – från att det finns kärnvapen. Intressant är också hur se hur tankarna gick på 1950-talet, då det gällde att argumentera för en svensk anskaffning av ”taktiska kärnvapen”. De skulle främst användas defensivt, sas det, och man kan ju undra om var det skulle ske med de specialbyggda Lansen-flygplanen! På svenskt territorium? Vi planerade sedan för en konventionell krigföring i stället och, att en stor konflikt i vårt närområde skulle utkämpas på konventionell nivå är kanske den allra största kvarvarande försvarsmyten. Jag hörde faktiskt på 60-talet till och med högt uppsatta militärer hävda, att Sovjet inte skulle använda några kärnvapen mot oss, eftersom vi inte hade några! Det verkade som att man trodde att vi skulle spela kula med varandra! Det kan inte uteslutas, att vårt programbudgeteringssystem också spelade oss i spratt i detta sammanhang, för ”de dimensionerande angreppsfallen” innehöll mycket lite om kärnvapeninsatser. Inte ens då Sovjetunionen i Kuba-krisens efterföljd ändrade hela sin krigsplanläggning, som då byggdes kring ett stort upplagt kärnvapenslag mot hela Västeuropa, tänkte vi om. Ett defensivt inriktat, fördröjande svenskt försvar var ju redan då alldeles feltänkt och det finns folk, som fortfarande idag argumenterar för ett ”segt territorialförsvar”! Självklart borde vi redan då ha byggt upp ett insatsförsvar, som aktivt kunde hindra, att konflikter växte upp till en kärnvapennivå!

Myten om den egna förmågan
Det finns idag debattörer, som tror, att Sovjet skulle respektera vår suveränitet i händelse av ofred i området, men även det var nog mest en myt. Från ett sovjetiskt perspektiv var Skandinavien ett operationsområde och där ”interna” statsgränser knappast beaktades. Den märkligaste myten är kanske annars, att vi fortfarande idag tror, att vi själva skulle kunna avvärja ett sovjetiskt – nu ryskt – angrepp på landet för det har vi aldrig kunnat. Man behöver ju bara jämföra ländernas storlek för att inse detta. Självklart måste vi få hjälp, om något så egendomligt skulle inträffa, att Ryssland skulle anfalla Sverige i ett isolerat angrepp. Men myten, att vi skulle kunna stå emot utan hjälp utifrån, frodas fortfarande. Det är ju alldeles klart, att om man tror det, så kommer alla andra bedömningar att bli felaktiga.

Myten om det integrerade försvaret
Om vi sedan förflyttar oss till den operativa nivån, så finns det även här några svenska myter, som vi nog snarast bör komma bort från. Den första handlar om att vårt invasionsförsvar skulle vara ”integrerat” och att våra stridskrafter skulle ”kraftsamlat” kunna sättas in mot ”invasionskakan”, som man gärna kallade ett uppspelat överskeppningsföretag. Här var det väl närmast samordningen och integreringen inom försvaret, som spelade oss ett spratt, för så ser verkligen ingen krigföring ut i hela världen. Om man då hävdade, att ett konfliktförlopp oftast har två tydliga skeden, så anklagades man raskt för att ta upp en försvarsgrensstrid, men nästan alla krig har faktiskt ett inledande skede, som oftast är marint till sin karaktär och där förutsättningarna skapas för det följande militära skedet. Den part, som kan upprätthålla sin tillförsel av resurser, kommer i allmänhet att ha fördel av detta, vilket kan vara avgörande för hur en konflikt kan komma att utvecklas. Men detta gällde inte i Sverige under invasionsförsvarets tid – vi avskaffade i stället skyddet av våra förbindelser västerut.

Myten om möjligheterna att ta emot hjälp
Det har också framförts, att vi inte skulle kunna samverka med Nato, om vi inte blev medlemmar. Även detta är en myt. Redan snart efter krigsslutet hade vi en samverkansform med det brittiska försvaret. Denna samordning byggde på en separationslinje i Östersjön och söder om den skulle britterna verka och då handlade de främst om minkrigföring och RAF skulle på det sättet kunna användas mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. Det svenska operationsområdet låg alltså norr om denna separationslinje. När den västtyska marinen skaffade ubåtar, passade förstås samma separationslinje även för ubåtskrigföringen.  Det är ofta så det går till vid internationella operationer. Man samordnar sina verksamheter genom att de olika länderna tilldelas egna ansvarsområden.

Georgienkonflikten
Flera debattörer i Sverige använder sig av Georgienkriget 2008, som ett bevis på att ryssarna håller på att återta gränsrepubliker från Sovjetunionens tid och visst kan man hävda detta, men man går kanske för långt i sin argumentering för det är faktiskt svårt, att förstå alla de egendomliga politiska drivkrafter som finns – och har funnits i många hundra år – i Kaukasusregionen. I en rapport om kriget, som EU tog fram hösten 2009, lades skulden för kriget på Georgien, som inlett kriget med nattbombningar i Sydossetien, men alla parter gjorde sig skyldiga till brott mot gällande humanitära regler och den ryska reaktionen gick över alla rimliga gränser! Visst är det väl lite långsökt, om detta kan tyda på en rysk strävan att återerövra gammalt sovjetiskt territorium, men den för oss viktigaste slutsatsen, drar man inte gärna. Kriget inleddes och genomfördes på ungefär en vecka – kortare tid, än vad ett mobiliserande värnpliktsförsvar skulle behöva för att komma igång över huvud taget!

Sedan är det svårt att förstå vad det innebar att bl a Abchazien under sovjettiden hade en ställning som ”autonomt område” inom den georgiska sovjetrepubliken. Det kan kanske vara av betydelse att känna till inför vinter-OS, som ju snart inleds i Sotji, som inte ligger så långt därifrån! EU konstaterade ju också i sin rapport att riskerna för nya konfrontationer är "allvarlig".