Neutralitet och neutralitetspolitik

Det höjs allt fler röster för ett svenskt medlemskap i Nato och jag har stor sympati för åsikten, för om det verkligen skulle uppstå ett hot mot oss, så bör vi förstås bli medlemmar.

Problemet är att många i sin bedömning tycks tro, att vi tidigare skulle kunnat stå utanför en öst-väst konflikt, om ett storkrig brutit ut. Det är helt fel och mest en missuppfattning av vad vår neutralitetspolitik i själva verket innebar. Man kan exempelvis läsa om detta i Erlanders dagböcker, där den tanken bakom vår s.k. neutralitetspolitik tydligt framgår. Det var främst – eller kanske enbart – Finlands utsatta läge 1949, som då hindrade oss från att öppet ansluta oss till Nato. Alltså ställde vi oss formellt utanför, men vi skulle inom några timmar eller kanske något dygn, för att citera Erlander, ansluta oss till Nato i händelse av en stor konflikt, för en sådan skulle vi aldrig ha kunnat stå utanför.

Detta visste man om i såväl öst som i väst och det blir då lite konstigt, när svenska politiker och debattörer idag tycks tro, att vår uttalade säkerhetspolitik skulle vara inriktad på att vi trott oss kunna vara neutrala i en storkonflikt.

Det är nog ingen bedömare utanför Sverige, som tror att något så fantastiskt skulle ha inträffat under det kalla krigets tid. Vi hade ju till och med ett mycket dolt samarbete med flera Nato-stater, så att vi var något så när förberedda, om något allvarligt skulle inträffa.

Sedan är dagens fråga mera komplicerad, för tror vi oss skapa ett säkrare Östersjöområde idag om vi går med i Nato, som ju enligt den ryska militärdoktrinen är Rysslands enda uttalade fiende? Eller ska vi fortsätta att hålla frågan öppen och under tiden arbeta med att stärka säkerheten tillsammans med våra grannar enligt EU säkerhetspolitiska inriktning? Jag förordar det senare och i ett sådant arbete kan kanske till och med Ryssland delta. Och det vore nog bättre för vår säkerhet som det ser ut idag!