Beredskap för försvarsberedningen?

Bloggaren Skipper har en mycket kritisk beskrivning av det svenska försvarets utveckling och det är inte utan att jag känner sympati för detta, för visst har försvarets utveckling sedan det kalla krigets tid inte varit särskilt bra eller genomtänkt. Nu fästs det en förhoppning till den sittande försvarsberedningen och att den ska kunna lösa upp alla knutarna, men det är nog att ha en övertro till denna särskilda beredningsgrupp, vars viktigaste uppgift snarare torde vara, att de borgerliga partierna ska kunna vara överens med socialdemokraterna om anslagen till vårt försvar – och möjligen också något om den framtida inriktningen och det är där vi står idag.

Skipper försöker inledningsvis med en strategisk hänvisning, men fastnar – som dessvärre många försvarsdebattörer i landet – på Clausewitz. Det finns kanske några flera strateger att beakta – och modernare! Visst är Clausewitz författarskap viktigt, men för vårt land och i vårt nuvarande strategiska läge kanske man skulle fundera något mera på Mahan, Corbett och Beaufre, som ju till viss del skrivit om strategi på 1900-talet och som inte bara skriver om krig, utan om strategi över hela konfliktskalan! Jag vill därför argumentera för att Sverige idag ska bygga sin säkerhet på marina strategiska grunder, för det är så jag uppfattar förutsättningarna för vårt land.  Här ligger den stora skillnaden mellan kalla krigets tid och nu. Tidigare kunde svenska företrädare oftast inte alls hänvisa till kända strategiska tankar och principer, för då var risken stor, att man avslöjade för alla – även i Sverige – att vi faktiskt var ett västland och inte alls var så neutralt inriktade, som man förledde den svenska allmänheten att tro.

De övergripande politiska beskrivningarna skrevs förstås mer eller mindre pliktskyldigast i försvarssammanhang, men man drog som regel inte några rimliga försvarspolitiska slutsatser av detta, men behoven av tillägg till budgeten presenterades gärna i något som skulle likna strategiska termer. Själv kommer jag gärna ihåg, att lokaliseringen av ett nytt fredsförband till Arvidsjaur på sin tid ansågs vara strategiskt viktig, för landgränsen i norr måste ju försvaras!  I själva verket var beslutet ju bara lokaliseringspolitiskt betingat, men varför kunde man inte säga så! Idag ska vi förstås göra det.

Jag menar att vårt försvar ska inriktas på samhällets säkerhet och bygga på vårt maritima läge, vårt beroende av handel och internationell kommunikation. Det är bara på det sättet vi kan bygga en trovärdig säkerhet för vårt land och för våra medborgare. För att detta ska kunna ske behöver vi faktiskt ha ett försvar, som fungerar aktivt redan idag och på dagens konfliktnivå och med syftet, att försvåra eller förhindra, att de konfliktanledningar, som ju trots allt ändå finns i vårt närområde, ska störa vårt lands säkerhet. Det handlar idag alltså inte om att vi ska kunna försvara oss mot ett väpnat angrepp i en oviss framtid, som ju så många tycks förespråka, för något sådant hot anses för närvarande inte föreligga vare sig mot oss eller mot våra partners inom EU!

Däremot har vi en helt otillräcklig förmåga att idag kunna skydda transporterna av samhällets behov av förnödenheter av olika slag och vi kan vi inte skydda den sjöfart, som till mer än 90 % svarar för transporten av landets import och export. Problemet accentueras av att skattesystemet försvårar all lagerhållning. Gotlands problem är kanske inte i första hand risken för en invasion, utan att befolkningen kan börja sakna matvaror och andra förnödenheter redan inom något dygn, om sjötrafiken dit skulle hejdas!

Det är här, som vårt försvar måste ha sin första nivå. Vi måste ju kunna skydda vårt fredstida samhälle mot de hot som kan tänkas uppträda i vårt eget närområde. Detta finns faktiskt angivet och utvecklat i EU säkerhetspolitiska program från 2003 och kommer också att återfinnas i EU maritima säkerhetsstrategi. Varför kan vi inte börja här? Det är väl mot denna bakgrund som vi bör bygga upp vårt försvar och inte mot mer eller mindre möjliga framtida invasionshot från Ryssland!

I all korthet är det alltså med det här strategiska resonemanget som bakgrund, vi bör bygga upp vårt framtida försvar. Vi har ju i praktiken inte längre någon marin alls, utan bara ett mindre bihang till den alltför omfattande myndigheten Försvarsmakten. Ett försvar, som är mera inriktad på att skydda vår suveränitet i fred borde förstås ha ett flygvapen, som kan möta incidenter i luften i alla delar av landet, och en marin som kan skydda vår försörjning till sjöss och i anslutning till landets större hamnar. Behovet av rena markstridsförband är kanske inte så påtagligt idag, men visst måste riksledningen kunna skyddas mot kuppartade överrumplingsförsök och liknande försök måste vi kanske kunna möta också på Västkusten. Det blir alltså andra avvägningar än de fasta procentsatser mellan försvarsgrenarna, som gällt upprörande länge i stället för rimligt genomtänkta beslut och inriktningar – baserade på en strategisk grund!

Men jag skulle bli positivt överraskad, om just denna försvarsberedning – till skillnad mot alla föregångare – skulle kunna komma fram till och föreslå något så här kontroversiellt, för deras huvuduppgift är ju att komma överens – inte att skapa nytt!