Försvarsfrågan och -debatten

Vår försvarsdebatt är för dålig och vi kan uppenbarligen inte vinna våra politikers intresse eller uppmärksamhet på försvarsfrågan. Det är kanske inte så egendomligt, eftersom debatten mera handlar om mer eller mindre väl underbyggda uppfattningar om hur utvecklingen sker i Putins Ryssland. I det sammanhanget presenteras dessvärre såväl många som ganska amatörmässiga resonemang om Ryssland och den ryska återupprustningen och den typen av resonemang för inte den svenska försvarsdebatten framåt. Det blir inte heller särskilt intressant för våra politiker att följa eller delta i den typen av debatt, för de – liksom allmänheten – kan ju ganska lätt följa den ryska utvecklingen via mera allmänna kanaler. Vi kan nog inte övertyga om att vår ofta mera sinistra bild är den som gäller. Dagens försvarsdebatt tenderar därför mera bli en argumentation kring Ryssland och vilka hot som utvecklingen där kan medföra för Sverige och det snedvrider i mitt tycke debatten. Det vore kanske vara bättre att i stället debattera om vilka egna förmågor, som vi skulle vilja ha i vårt försvar och till hjälp för detta kunde ett nivåresonemang kunna användas. Vilka förmågor och resurser behöver vårt försvar för följande uppgifter?

• Grunden för vårt försvar bör vara att vi alltid och redan i dag ska kunna upprätthålla vår nationella suveränitet i luften, till sjöss och på marken. Det är vår skyldighet som suverän stat att kunna detta.
  

• Nästa nivå borde vara en rimlig förmåga att kunna möta lågnivåangrepp enligt de riktlinjer som anges i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och i EU strategi för sjöfartsskydd från 2014.
  

• Utöver detta bör vi kunna skydda sjötransporter längs vår kust i ett krisläge – inte minst till och från Gotland och Bottenhavshamnarna.

Här ungefär på denna nivå kan man kanske anse, att det svenska försvaret borde finnas idag.

• Vid ett befarat allvarligt krisläge eller vid någon form av hybridkrigföring (”små gröna gubbar”) snabbt kunna bygga upp ett tröskelförsvar för att tydligt förhindra någon form av strategiskt överfall. Här ungefär vi skulle inleda ett Nato-medlemskap 
  

• Om hotet inte kan avvärjas genom en tydlig beredskapshöjning ansluta oss till Nato. Det kanske också skulle behövas en beredskapsutrymning av våra storstäder och baser för flyg- och marinstridskrafterna på grund av hotet om kärnvapenanfall.

• Försvarsoperationer inleds i samverkan med Nato för att möta ett invasionshot mot oss själva eller mot någon av våra grannar; främst Finland, Estland, Lettland eller Litauen.

Med ett nivåresonemang av den här eller liknande modell kunde kanske också andra frågor av betydelse för vårt försvar få en bättre belysning i debatten. Hur borde en officersutbildning se ut och hur många fast anställda behövs för de olika nivåerna? Hur ska Försvarsmakten ta hand om sina anställda och hur långa anställningstider kan behövas? Kanske skulle, av andra skäl, en slags samhällsberedskap kunna byggas upp för skyddet av medborgarna?

 

Sammantaget är det min uppfattning att denna typ av diskussioner vore bättre för vårt försvars utveckling och landets säkerhetsmässiga framtid, än de ganska långtråkiga litaniorna om utvecklingen i Ryssland, som nu florerar.