Några försvarsmyter

Debatten kring vårt försvar har ibland varit intensiv, vilket är trevligt och bra. Men i vissa delar har debattörer varit alltför bundna av gamla myter från förr och det är kanske inte så bra. Om vi vill utveckla vårt försvar på ett klokt och bra sätt, bör vi komma bort från de myter och förutfattade meningar, som binder tankarna, för vi var offer för många myter på försvarsområdet under det kalla krigets tid. Vi måste nog försöka tänka framåt i stället. Hur har vi det till exempel med vårt cyberförsvar? Här en provocerande framställning mot några av våra myter! Förhoppningsvis kan den bredda debatten.
 

Neutralitetsmyten.

Under det kalla kriget genomförde vi i Sverige egentligen inte några riktiga strategiska studier inom försvarsområdet. Orsaken är glasklar, för om vi hade gjort det, så hade det inte kunnat undvikas, att vår säkerhetspolitik skulle kunna ifrågasättas. Självklart tillhörde vi då som nu västsidan, men det ville eller kunde man alltså inte uttala. De flesta studier och analyser inom försvarsområdet gjordes därför på en operativ nivå handlade därför om vad som skulle göras, när ett krig redan hade brutit ut. Därmed kortslöts en strategisk studie, som visade varför vi kommit in i den situationen och hur ett eventuellt krig skulle kunna undvikas - och det var ju ändå detta som var det viktiga.

I dag kan vi ju studera vår strategiska situation, utan att bli beskyllda för att ifrågasätta vår neutralitetspolitik och egentligen baseras många andra myter på ”den svenska neutraliteten”, som inte alls var så tydlig och glasklar – inte ens under beredskapsåren, då vi ju faktiskt ansåg oss vara neutrala. Från en mera maritim utgångspunkt var detta kanske inte ens då helt tydligt, för vi sålde ju järnmalm till tyskarna och skyddade malmtrafiken mot sovjetiska ubåtsanfall. I dag kan man ju fråga ryssar om de uppfattade det som särskilt neutralt. Det var väl lika neutralt som att släppa in britterna till Öland för att kunna spana mot de tyska V-vapenförsöken över södra Östersjön. Svenskt sjöfolk var annars de som fick ta stöten – mer än 2 000 svenska sjömän omkom i kriget, när de seglade i svenska fartyg för den svenska försörjningen och de upplevde nog inte sin verksamhet som särskilt ”neutral”!

Nato-myten

Direkt efter krigsslutet inledde vi ett närmande till Storbritannien, för vi, som alla andra västeuropéer, kände då hotet från Sovjetunionen som mycket påtagligt. Detta närmande pågick i det tysta och fram till 1948 års Berlinkris i vars efterföljd Nato bildades. Idag vet vi att vår neutralitetspolitik skulle upphöra, om ett krig brutit ut mellan öst och väst, och vi hade då blivit medlemmar i Nato inom några timmar eller möjligen något dygn. Det har många glömt bort idag och de tror i stället, att vi måste ansluta oss till Nato redan idag och pekar på den ryska upprustningen som ett motiv. Sett i ett bredare perspektiv är brådskan kanske inte så påtaglig och vi är ju faktiskt medlemmar i EU, som i sig själv ju är en säkerhetsskapande organisation. En svensk anslutning till Nato i dag, kan ju kanske till och med skapa oro i vår annars ganska lugna del av världen och det bör vi nog undvika. Här pågår ju exempelvis en betydande handel med olja, vilket är viktigt för Rysslands ekonomi och Tysklands energibehov. Även Sverige importerar en stor del av vår olja från Ryssland, vilket kanske inte är så allmänt känt.

Kärnvapenmyten
Det märkligast är ändå kanske, att vi totalt bortsåg – och bortser – från att det finns kärnvapen. Intressant är också hur se hur tankarna gick på 1950-talet, då det gällde att argumentera för en svensk anskaffning av ”taktiska kärnvapen”. De skulle främst användas defensivt, sas det, och man kan ju undra om var det skulle ske med de specialbyggda Lansen-flygplanen! På svenskt territorium? Vi planerade sedan för en konventionell krigföring i stället och, att en stor konflikt i vårt närområde skulle utkämpas på konventionell nivå är kanske den allra största kvarvarande försvarsmyten. Jag hörde faktiskt på 60-talet till och med högt uppsatta militärer hävda, att Sovjet inte skulle använda några kärnvapen mot oss, eftersom vi inte hade några! Det verkade som att man trodde att vi skulle spela kula med varandra! Det kan inte uteslutas, att vårt programbudgeteringssystem också spelade oss i spratt i detta sammanhang, för ”de dimensionerande angreppsfallen” innehöll mycket lite om kärnvapeninsatser. Inte ens då Sovjetunionen i Kuba-krisens efterföljd ändrade hela sin krigsplanläggning, som då byggdes kring ett stort upplagt kärnvapenslag mot hela Västeuropa, tänkte vi om. Ett defensivt inriktat, fördröjande svenskt försvar var ju redan då alldeles feltänkt och det finns folk, som fortfarande idag argumenterar för ett ”segt territorialförsvar”! Självklart borde vi redan då ha byggt upp ett insatsförsvar, som aktivt kunde hindra, att konflikter växte upp till en kärnvapennivå!

Myten om den egna förmågan
Det finns idag debattörer, som tror, att Sovjet skulle respektera vår suveränitet i händelse av ofred i området, men även det var nog mest en myt. Från ett sovjetiskt perspektiv var Skandinavien ett operationsområde och där ”interna” statsgränser knappast beaktades. Den märkligaste myten är kanske annars, att vi fortfarande idag tror, att vi själva skulle kunna avvärja ett sovjetiskt – nu ryskt – angrepp på landet för det har vi aldrig kunnat. Man behöver ju bara jämföra ländernas storlek för att inse detta. Självklart måste vi få hjälp, om något så egendomligt skulle inträffa, att Ryssland skulle anfalla Sverige i ett isolerat angrepp. Men myten, att vi skulle kunna stå emot utan hjälp utifrån, frodas fortfarande. Det är ju alldeles klart, att om man tror det, så kommer alla andra bedömningar att bli felaktiga.

Myten om det integrerade försvaret
Om vi sedan förflyttar oss till den operativa nivån, så finns det även här några svenska myter, som vi nog snarast bör komma bort från. Den första handlar om att vårt invasionsförsvar skulle vara ”integrerat” och att våra stridskrafter skulle ”kraftsamlat” kunna sättas in mot ”invasionskakan”, som man gärna kallade ett uppspelat överskeppningsföretag. Här var det väl närmast samordningen och integreringen inom försvaret, som spelade oss ett spratt, för så ser verkligen ingen krigföring ut i hela världen. Om man då hävdade, att ett konfliktförlopp oftast har två tydliga skeden, så anklagades man raskt för att ta upp en försvarsgrensstrid, men nästan alla krig har faktiskt ett inledande skede, som oftast är marint till sin karaktär och där förutsättningarna skapas för det följande militära skedet. Den part, som kan upprätthålla sin tillförsel av resurser, kommer i allmänhet att ha fördel av detta, vilket kan vara avgörande för hur en konflikt kan komma att utvecklas. Men detta gällde inte i Sverige under invasionsförsvarets tid – vi avskaffade i stället skyddet av våra förbindelser västerut.

Myten om möjligheterna att ta emot hjälp
Det har också framförts, att vi inte skulle kunna samverka med Nato, om vi inte blev medlemmar. Även detta är en myt. Redan snart efter krigsslutet hade vi en samverkansform med det brittiska försvaret. Denna samordning byggde på en separationslinje i Östersjön och söder om den skulle britterna verka och då handlade de främst om minkrigföring och RAF skulle på det sättet kunna användas mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. Det svenska operationsområdet låg alltså norr om denna separationslinje. När den västtyska marinen skaffade ubåtar, passade förstås samma separationslinje även för ubåtskrigföringen.  Det är ofta så det går till vid internationella operationer. Man samordnar sina verksamheter genom att de olika länderna tilldelas egna ansvarsområden.

Georgienkonflikten
Flera debattörer i Sverige använder sig av Georgienkriget 2008, som ett bevis på att ryssarna håller på att återta gränsrepubliker från Sovjetunionens tid och visst kan man hävda detta, men man går kanske för långt i sin argumentering för det är faktiskt svårt, att förstå alla de egendomliga politiska drivkrafter som finns – och har funnits i många hundra år – i Kaukasusregionen. I en rapport om kriget, som EU tog fram hösten 2009, lades skulden för kriget på Georgien, som inlett kriget med nattbombningar i Sydossetien, men alla parter gjorde sig skyldiga till brott mot gällande humanitära regler och den ryska reaktionen gick över alla rimliga gränser! Visst är det väl lite långsökt, om detta kan tyda på en rysk strävan att återerövra gammalt sovjetiskt territorium, men den för oss viktigaste slutsatsen, drar man inte gärna. Kriget inleddes och genomfördes på ungefär en vecka – kortare tid, än vad ett mobiliserande värnpliktsförsvar skulle behöva för att komma igång över huvud taget!

Sedan är det svårt att förstå vad det innebar att bl a Abchazien under sovjettiden hade en ställning som ”autonomt område” inom den georgiska sovjetrepubliken. Det kan kanske vara av betydelse att känna till inför vinter-OS, som ju snart inleds i Sotji, som inte ligger så långt därifrån! EU konstaterade ju också i sin rapport att riskerna för nya konfrontationer är "allvarlig".