Några funderingar efter årets konferens i Sälen.

Inledningsvis får man intrycket av att Folk och Försvars konferens årliga konferens i Sälen har blivit ett försvars- och säkerhetspolitiskt Almedalen, vilket är en intressant iakttagelse som ett slags särmärke för den svenska demokratins sätt att fungera. Mina funderingar bygger främst på alla reportage och TV-sändningar, som kommit från årets konferens och som jag här försöker sammanfatta och kommentera.
Inledningsvis är det nog ganska klart, att det föreligger en stor samstämmighet kring den övergång från invasionsförsvar till insatsförsvar, som nu har påbörjats. De ”stora” frågorna som partiledare och andra framförde, ändrar inte den sammanfattningen. I stora delar handlar det alltså mest om hur vi ska vidare och vilka korrigeringar som kan anses behövliga, för 2009 års försvarsbeslut byggde trots allt på det underlag, som vi då hade tillgång till och mycket har skett därefter.

Många lyfter gärna fram det faktum, att Ryssland håller på att rusta upp och att detta bör vara en säkerhetspolitisk utgångspunkt. Visst kan det kanske förhålla sig så i en oförutsägbar framtid, men man ska nog veta, att finns det något som ryssarna själva snarare är rädda för, så är det ett ytterligare sönderfall av staten. Det är snarast i det perspektiver man bör se Putins kampanj att försöka framställa Ryssland, som militärt starkt. Och detta kan man säkert ha olika uppfattningar men redan inom en månad, då vinter-OS ska genomföras i Sotji, kommer vi nog att förstå mera av alla interna motsättningar inom den ryska staten, som ju inte alls är den nationalstat som många tycks tro. I sin ambition, att bygga upp den ryska staten, intar handelsutbytet västerut en viktig roll för den ryska ledningen. Konferensensens uppdelning i hotbilder – militära operationer för Försvarsmakten och krishanteringsfrågor för de civila myndigheterna – är nog inte riktigt anpassade till vår värld efter det kalla kriget.
För det finns nu också en maritim hotbild som man alltför lätt glömmer i Sverige. Med ett breddat synsätt på vårt försvar borde vårt samhälles försörjning vara viktig att diskutera, men det såg jag inte så mycket av. Vårt samhälles funktioner är ju numera uppbyggt på att leveranser ska ske tidsanpassat och ett flöde av förnödenheter ska hålla hela samhället vid liv. Om flödet bryts, så är samhällets funktioner i stor fara och ett sammanbrott kan ske inom några få dagar!
Om således hela oljeimporten bryts, så står vårt samhälle inför en ganska snar kollaps och vad som då kan inträffa är nog ganska svårt att ens föreställa sig. Idag importerar vi omkring hälften av vår råolja från Ryssland och all den oljan transporteras från Finska viken, över Östersjön till Västkustens raffinaderier och med detta i tankarna(!) har vi alltså till och med ett gemensamt intresse med Ryssland att skydda sjötrafiken. 
Sett i detta perspektiv är vårt samhälles begränsade marina förmåga en betydligt allvarligare försvarsfråga än många andra,  och det verkar inga myndigheter alls ha uppfattat för på konferensen framfördes mest de gamla vanliga hotföreställningarna - militära operationer å ena sidan och civila krishanteringsfrågor å den andra. Men det finns också en maritim hotbild och hur ska man då kunna möta den?
Ja, i min värld, borde vi snarast försöka bygga upp en egen handelsflotta, så att vi inte alldeles i onödan försätter oss i en situation, där vi inte ens har en egen möjlighet att påverka läget, om ett allvarligt hot skulle drabba vårt samhälle. Och detta gäller redan idag – och i fredstid – och är en typisk fråga för ett breddat insatsförsvar, skulle man kunna tycka. Vi har redan haft ett par fartygskapningar i Östersjön och de reagerade vi inte alls på, trots att de antagligen till och med skedde på svenskt territorialhav! Eftersom mer än 90 % av allt importgods transporteras av fartyg, så har vi faktiskt ett nationellt intresse av en egen handelsflotta. Och tänk så många ombordanställda vi då kunde få! Det är kanske en viktigare fråga, än de diskussioner om olika bemanningsmodeller, som vi ska ha i vårt territorialförsvar!
Vi måste naturligtvis kunna skydda sjöfarten också. En lätt travesti på Mao ” Alla strandstater har en flotta – sin egen eller någon annans” skulle kanske kunna vara på plats. Här behövs en tydlig nytändning, för i praktiken har vi ju inte längre någon flotta alls och vårt läge är ju dessutom sådant, att vi skulle kunna samarbeta i skyddet av sjöfarten med alla våra grannar. Dessutom måste vi också kunna skydda våra viktigare hamnar mot hot på lägre nivå; exempelvis terroristattacker. Även det kunde ju ha diskuterats på konferensen, men där gjorde man väl närmast detta enbart till en polisiär fråga och då har man nog inte tänkt igenom vad som skulle kunna hända, om exempelvis Göteborg eller Brofjorden skulle mineras. Vi behöver alltså fartyg för sjöfartsskydd till sjöss, patrullfartyg eller fregatter, och vi behöver ett amfibieförband på Västkusten.
Om vi inte skaffar oss detta, så hamnar vi dessvärre lätt i lägen, då vi inte själva kan påverka vår säkerhetssituation, och det tror jag inte så många svenskar skulle gilla, men det gäller också att lära de numera ganska sjöblinda svenskarna, att förstå vår nya situation!