lördag 12 april 2014

Dags för en ny strategi för landets försvar?

Riksrevisionens rapport och hur den togs emot i media och troligen också av allmänheten, väcker tanken om att det kanske är på tiden att lämna de gamla tankarna om landets försvar bakom oss och i stället bygga upp ett försvar på en ny och tydligare strategisk grund?

Under det kalla krigets tid var ju Sverige hela tiden mer eller mindre allierat med västsidan, fast regeringen försökta hålla detta hemligt för allmänheten, som kände en viss trygghet i den svenska neutraliteten. Därför blev den s.k. neutralitetspolitiken ett instrument för att hålla svenskarna i okunnighet om verkligheten. Redan då Nato bildades 1949 var det en självklarhet inom delar av regeringen, att Sverige öppet skulle ansluta sig till pakten, om det skulle bryta ut ett krig i Europa, och redan då hade man alldeles klart för sig att ett krig i Europa inte skulle lämna Sverige utanför. Det var, som statsminister Erlander skrev i sin dagbok, endast en fråga om timmar eller möjligen något dygn innan vi öppet skulle gå in på västsidan i krigföringen. Det var alltså inte alls så bevänt med neutraliteten!
Det uppstod alltså ett behov av dold samverkan med västsidan och då blev sekretessproblemen akuta. Såvitt jag kunnat förstå skedde de första frågorna inom samarbetet inom underrättelsetjänsten och Sverige låg ju väl placerat för spaning med olika medel mot Sovjetunionen.  Redan under beredskapsåren hade ett sekret samarbete inletts med britterna, som medgavs signalspana mot tyska raketprov från en hemlig plats på södra Öland, så det var ju ganska naturligt att fortsätta detta samarbete. Vår egen signalspaning var då uppdelad mellan marinens fartygsburna signalspaning och den hemliga avlyssningen av trådsambandet som passerade genom landet. Redan under kriget började dessa spaningsorganisationer samordnas och det blev alltså en självklarhet, att de under det kalla kriget skulle samverka med västsidan, men det fanns ett problem som måste lösas. Militära organisationer skulle inte få samverka direkt med några andra staters militära företrädare och därför lades det då bildade FRA formellt under civilt chefskap - fast den förste chefen var för säkerhets skull ändå från marinen! Detta ansågs tydligen vara en framgångsrik modell och när det senare uppstod tydliga behov av samarbete med västsidan, så togs den verksamheten bort från det militära ansvarsområdet och lades i stället under en civil chef, för en sådan kunde ju trots allt kunna få samarbeta med västsidan. Militära chefer hölls därigenom borta från alla misstankar om ett otillbörligt västsamarbete. Man kan idag förstås undra, om inte dessa skenåtgärder nu borde rättas till, för numera ska vi ju samarbeta med våra partners och det är ju mest bara svenskarna som vilseförts. I öst såväl som i väst kände man ju till hur det i själva verket förhöll sig. Självklart borde de militära stödfunktionerna, som blivit ”civila” nu återgå, så att vi får en så enkel och effektiv organisation som möjligt.

När Sverige under 1950-talet inledde en egen framtagning av kärnvapen, blev motståndet mot detta så småningom så stort och detta blev ett stort problem för regeringen Erlander, som fann en lösning i att avstå från egna kärnvapen och därmed tillfredsställa den interna opinionen. Man överenskom med amerikanarna om att om vi avstod från att tillverka egna kärnvapen och därmed till en viss kärnvapenspridning, så skulle amerikanarna sträcka ut sitt kärnvapenparaply för Nato-medlemmarna även över Sverige! Vi får väl förmoda, att denna utfästelse från 1961 inte har avklingat, när vi ju numera dessutom har andra Nato-stater öster om oss!

Även inom EU-samarbetet finns det ju också en hel del som har bäring på vårt försvar. Lissabonavtalet talar exempelvis om att alla medlemsstater har en skyldighet att lämna stöd och bistånd om någon medlemsstat ”utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium”, vilket på pappret är en betydligt hårdare skrivning än Nato-fördragets. Där står för övrigt också att medlemsstaterna är skyldiga, att gradvis förbättra sin militära kapacitet, och det kan man ju undra över om vi kan anses ha gjort hittills! Inom EU finns det också en gemensam säkerhetstrategi, som vi tankemässigt tycks förtränga i Sverige, för där handlar hoten främst om annat än ett väpnat angrepp. Där handlar det främst om terrorister och om internationell brottslighet d v s hot som vi ju är utsatta för redan idag.

Slutsatsen, som den förra försvarsberedningen drog var, att vi ansågs inte stå inför något hot om väpnat angrepp inom en överskådlig framtid, men den verkar man också förtränga idag, och till och med i Riksrevisionens rapport handlar det, om att vårt försvar inte kan avvärja ett väpnat angrepp. Det trista är kanske att inte heller Försvarsmakten tycks anpassa sig och sin verksamhet till detta, utan man fortsätter ungefär som under det kalla krigets tid med att planera hur man ska möta en angripare vid det väpnade angrepp, som alltså politiskt bedöms osannolikt inom överskådlig framtid. Det är kanske inte egendomligt att Försvarsmakten hamnat lite på sidan om i samhällets avvägningsfrågor!

Men visst behöver den suveräna staten Sverige ett försvar även fortsättningsvis, men det kanske främst bör inriktas på att kunna möta de hot som beskrivs i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och, därutöver, och om vi så bestämmer, utveckla kompetenser och förmågor att kunna växa till, om de grundläggande bedömningarna skulle ändras. Vår traditionella uppfattning om vår rätt till självförsvar har haft sin grund i hotet om invasion, men det är inte först då, som samhällets och medborgarnas säkerhet kan behöva skyddas med militära medel. Det måste kunna ske tidigare och på ett bredare sätt och gemensamt med samhällets övriga resurser. Här ligger den strategiska nyheten och detta fanns till vissa delar redan i 2009 års försvarsbeslut, men ”neutraliteten” tycks ha förhindrat ett djupare genomförande. Det är ju ”här och nu”, som var ett ledande uttryck i det beslutet, och det borde ha inneburit en mycket annorlunda inriktning än vad det gamla invasionsförsvaret innebar, men var finns detta idag?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar