Strategi

Jag har många gånger haft anledning, att fundera kring frånvaron av strategi i vårt försvar. På MHS fanns det faktiskt ett ämne som hette ”Strategi”, men det handlade, som jag uppfattade det, mest om operativa tillämpningar – efter det att ett övergripande, men underförstått, strategiskt beslut redan fattats. Ja, det var faktiskt så illa att senare, en gång på 1980-talet, då jag efter en föredragning i Högkvarteret just ställde frågan om den svenska strategin, fick det för mig alldeles förbluffande svaret från en deltagande general: ”Sverige är ett så litet land, att vi inte har någon strategi!”

Och visst låg det något i detta förbryllande konstaterande, för vår Försvarsmakt har ju i drygt 60 år mest sysslat med ekonomi- och budgetfrågor; något som knappast haft sin rot i någon strategisk helhetssyn, utan mest haft andra drivkrafter. Nu fanns det under det kalla kriget en bra anledning till att strategifrågorna hölls nere, för hade man då applicerat normala strategiska tankar på vår situation mellan öst och väst, så hade man ganska snart kommit fram till att vår neutralitetspolitik mest var en yttre fasad och att vi egentligen ganska tydligt hörde hemma på västsidan och några sådana tankar ville man ju inte föda – av uppfattade säkerhetspolitiska skäl.

Enligt klassisk strategisk teori inträder det strategiska vägvalet först när en konflikt eller ett krig bryter ut. Det är då man gör sitt på nationella intressen grundade vägval och operationer genomförs då man gjort detta val. På många håll i Sverige har man kanske missat den tågordningen, för under det kalla krigets tid – då vi alltså inte hade någon strategi alls – höll ju det svenska försvaret på med det som kallades för operativ planläggning som ett substitut och i praktiken var planläggningen grundad på ett outtalat strategival. Men, så här i efterhand, får man nog erkänna, att det som kallades för invasionsförsvaret, egentligen inte hade någon strategisk grund alls. Om man gör sig omaket, att studera hur krig i själva verket genomförts under det kalla krigets tid, så slås man lätt av att nästan alla krigiska konflikter inleds med en tillförselfas, som sedan övergår i ett genomförande, som också i sin tur kan vara fasuppdelat. I en sådan studie finns det inte några exempel på den svenska, lätt hemsnickrade uppfattningen, som menades vara ” den operativt samordnade kraftsamlingen mot invasionsföretaget”, vad det nu skulle ha inneburit! Det är inte enbart Falklandskriget 1982, som bär syn för sägen. Det senaste stora kriget i området kring Persiska viken var till och med uppdelat i två deloperationer, varav den inledande Desert Shield var mera marin till sin karaktär och den efterföljande Desert Storm hade sin tyngdpunkt på den mera militära. Båda deloperationerna innehöll förstås både marina och militära förband och verksamheter och som behövde samordnas med ett strategival för att styra och leda var och hur krigföringen skulle genomföras. Ett stort problem för det svenska försvaret var förstås också, att man inte ansågs ha några förband att operera med innan en mobilisering hade genomförts och förband under ”förbandsproduktion” ansågs på många håll inte vara användbara för ”riktiga” uppgifter. Detta har nu helt förändrats med vårt insatsförsvar, men planläggningsmodellerna tycks ändå vara oförändrade, vilket man dessvärre kan notera. Dagens försvar ska ju kunna användas ”här och nu”, som det står i propositionen från 2009, men den insikten verkar ännu inte så utbredd.