Försvaret av Gotland

I dag har det publicerats ett debattinlägg på DN om Gotlands försvar. Det är ju bra, att det publiceras artiklar om försvars- och säkerhetspolitik i svenska media, som ju annars mest håller på med matlagningsprogram och annat, som inte behöver innebära någon större hjärngymnastik för läsaren - eller tittaren!

Redan tidigt efter det gällande försvarsbeslutet trätt i kraft, framförde jag, att det såg alltför svagt ut på Gotland. Mitt förslag var då, att en av de nya s.k. manöverbataljonerna skulle vara baserad på ön. Syftet med detta var, att Sverige på det sättet skulle markera sin närvaro där på ett tydligt sätt. Tillsammans med flyg och marinstridskrafter skulle det kunna vara ett tydligt tecken på vår ambition och vår avsikt att vara konflikthämmande. Men så blev det alltså inte, vilket jag är den förste att beklaga.

Det har sedan på olika håll framförts just de operativa funderingar, som debattinlägget handlar om, men man måste nog studera frågan från en strategisk utgångspunkt innan man börjar funder i operativa termer och det är här som debattörerna dessvärre fastnar. Det var så vi gjorde under det kalla krigets tid och då neutralitetspolitiken förhindrade djupare tankar, men så är det alltså inte nu längre. Vi måste frigöra oss från gammalt tankegods, och det är kanske inte så lätt att göra, det medger jag gärna, men några faktorer, som man bör beakta kan kanske vara.

1. Hur påverkar kärnvapenavskräckningen eventuella konflikter i vårt närområde? Man kan inte göra seriösa strategiska överväganden inom vår säkerhetspolitik, utan att bedöma hur Rysslands och USAs kärnvapenbalans återverkar på eventuella konflikter här. Eftersom vi nog faktiskt inte vill utforska detta erfarenhetsmässigt, så skulle det vara bättre för oss, om våra försvarsansträngningar inriktas på att denna typ av konflikter inte ska behöva inträffa alls, och då bör vi nog också försöka vara fredsbevarande så länge som vi över huvud taget kan - och att vårt försvar byggas upp på den grunden.

2. Vi är EU-medlemmar - liksom huvuddelen av våra grannar. EU verksamheter styrs av Lissabonfördraget, som i sin säkerhetspolitisk del, kan betecknas som mera tvingande, än Natostadgan. Det glömmer vi lätt bort i Sverige, för många tror fortfarande att vi är militärt alliansfria, vilket vi alltså inte är. Att sedan nästan alla av våra grannar också råkar vara Natomedlemmar gör ju egentligen frågan ganska teoretisk.

3. Ryssland är beroende av sin olje- och gasexport och en betydande del av denna går faktiskt genom Östersjön. Oljan är fartygsburen, men gasen går i pipelines direkt från Ryssland till Tyskland - båda dessa stater är mycket beroende av denna trafik genom Östersjön och, bedömningsvis, ska det nog en hel del till innan Putin et consortes skulle vilja avstå från dessa inkomster genom att föra en aggressiv politik just i det området. Det vore kanske till och med bra, om vi bidrog till säkerheten för den trafiken!

4. En lite - mera taktisk aspekt är kanske också, att redan under det kalla krigets inledning, hade vi avstått från att själva föra krig över södra Östersjön och över Götaland, för där skulle de allierade stridkrafterna kunna agera, utan att ta hänsyn till svenska stridskrafter inom hela den zonen. Självklart är det så även i dag, om en sådan situation skulle uppstå- trots allt. Titta gärna på en karta och konstatera, att amerikanska hangarfartygsstyrkor i Indiska oceanen står för mycket av flygkriget i Afghanistan, så varför skulle man utesluta en sådan grupp i Nordsjön? Det vore kanske inte alls så otroligt och distanserna är ju jämförelsevis måttliga!

Men sammanlagt - basera en manöverbataljon på Gotland - för säkerhets skull och för att markera vår närvaro!

Var står vi? Egentligen!

För nu nästan ett år sedan släppte ÖB i mångas uppfattning en ”bomb”, när han hävdade, att det svenska försvaret skulle kunna hålla ut i en hel vecka. Många tyckte att detta var förfärligt, men jag måste medge, att min första reaktion var precis tvärt om. Hur kunde han anse detta vara möjligt med den lilla försvarsmakt som vi nu har, för så länge hade vi aldrig kunnat hålla ut ensamma tidigare – inte ens när vår försvarsmakt var som mest imponerande runt 1960 eller så.

På något sätt fick jag då upp ögonen för hur missledd den svenska allmänheten hade blivit under nästan hela efterkrigstiden, då det mer eller mindre med avsikt skapades ett antal myter om vårt försvar och vårt lands förmåga. En mycket allvarlig följd av detta är bland annat, att det faktiskt finns bedömare, som tror sig veta, att Sverige skulle kunna stå emot ett ryskt angrepp utan hjälp utifrån. Senast något sådant hände var nog egentligen efter det Livländska kriget, som avslutades med freden i Kardis 1660! Sedan dess har nog det ryska väldet varit en lite för stor motståndare för oss! Ryssland är ju faktiskt något större! Vi skulle behöva hjälp utifrån, om en mera krigisk utveckling skulle bedömas föreligga i en mera nära framtid och detta är ju närmast en självklarhet!

Den senaste offentliga upprördheten handlar om FRA och samarbetet med motsvarande organ i USA. Detta har kanske medfört att det är på tiden att försöka komma förbi och avslöja en del av de myter, som präglade den svenska uppfattningen kring vår neutralitetspolitik och vad den egentligen innebar!

Sett i ett ideologiskt, mindre korrekt, sätt, var vi ju hela tiden en del av väst och det berodde naturligtvis på att vi uppfattade att vi hade en gemensam fiende i Sovjetunionen. Detta var mycket klart för den tidiga efterkrigstidens svenska regering – även om alla ministrar inte var inkluderade i denna realistiska bedömning och den svenska allmänheten hölls också utanför och utan insikt om de verkliga förhållandena. Särskilt anmärkningsvärt är kanske att utrikesministern, Östen Undén, stod utanför den inre och informerade ministerkretsen. Vid krigsslutet uppfattades det allmänt – inte minst hos socialdemokratiska bedömare – att det mest var en tidfråga, innan de kommunistiska ärkefienderna skulle fortsätta mot resten av Europa. Det fördes inbördeskrig i Grekland och det pågick stora kommunistledda strejker i Frankrike och i Italien. I vårt närområde var det så att Finland fick sitt fredsavtal först 1947 och hade därför en viss sovjetisk närvaro landet. I krigets slutskede och då Sovjetunionen hotade med att ockupera Finland, överfördes 1944 för säkerhets skull finsk signalspaningsmateriel och personal till Sverige i det som kallades för Operation Stella Polaris. Det är väl oklart, om den svenska regeringen också var orienterad om marskalk Mannerheims tankar om att 1945 ingå ett finsk-sovjetiskt försvarsavtal och som då stöddes av Paasikivi; något som utmynnade i VSB-pakten 1948! Så såg den mycket hotande situationen ut då! Det svenska försvaret var fortfarande under uppbyggnad och eftersom vi hade varit tillmötesgående mot britterna under krigets slutskede, fick vi möjlighet att fortsätta och utöka vår import av nu väl beprövad krigsmateriel därifrån. Det handlade då kanske främst om stridsflygplan, för vi hade inte någon sådan tillverkning ännu i landet, men också om radarmateriel. Redan 1946 började vi importera det moderna jaktflygplanet J 28, Vampire, som omedelbart började förstärka det svenska flygvapnet ordentligt

Den brittiska Labourregeringen, vars ledamöter även mera handgripligt hade slagits med kommunisterna redan på 1930-talet i Londons dockor, var vid krigsslutet angelägen om att bygga upp ett ideologiskt riktigt och starkt hinder mot en fortsatt kommunistisk expansion och hade 1948 bildat WEU. Nu ville man gå vidare norrut i Europa och skapa en Nordeuropeisk motsvarighet – en slags Nordeuropeiska unionen. Det är här som den svenska myten om de skandinaviska försvarsförhandlingarna har sin grund. Den svenska myten är ju närmast, att det kanske till och med skulle ha varit ett svenskt initiativ. Det som påverkade den fortsatta utvecklingen var Berlinkrisen och det förnyade amerikanska intresset för Europas säkerhet, vilket i förlängningen resulterade i att NATO bildades 1949 och att amerikanska strategiska bombflygplan frambaserades till de brittiska baserna i East Anglia med alla sina kärnvapen – 7 st bomber! Sverige blev som bekant inte Nato-medlem då på samma sätt som Danmark och Norge, utan sade sig av hänsyn till Finland inte kunna bli medlem. Att det faktiskt var ett svenskt nationellt intresse att försöka undvika att få Sovjetunionen närmare oss, nämnde man förstås inte och därför uppstod fortsatta resonemang, om Sverige som en stat som bistod behövande; det ”snälla” Sverige! Det kallades mera officiellt för neutralitetspolitik och i själva verket skulle vi inom timmar eller någon dag begära att få hjälp från Nato, om vi anfallits österifrån!

Till yttermera visso fungerade dessutom det svenska luftförsvaret som ett framskjutet skydd för de allierades flygbaser i England och som då hade stor betydelse för avskräckningen, eftersom de amerikanska kärnvapnen fanns baserade där! Men detta blundade man för i neutralitetspolitikens Sverige! I samband med Koreakrigets utbrott 1950 ville för övrigt det brittiska flygvapnet, RAF, ta över alla leveranser av flygplanstypen från de Havilland och två utresta piloter fick plötsligt inga flygplan att flyga hem med, vilket de rapporterade till ambassadör Hägglöf. Denne tog omedelbart upp frågan med det brittiska utrikesdepartementet, som inte kunde lämna någon förklaring, varför han i stället uppvaktade premiärminister Attlee, som på en söndag fattade beslutet, att leveranserna till Sverige skulle fortsätta som tidigare! Det var alltså viktigare för västs kärnvapenavskräckning, att det svenska flygvapnet var starkt, än att tillfredsställa RAF omedelbara behov!

Vår samverkan med väst rörande signalspaningen har sin grund i att FRA bildats 1942, eftersom marinens – eller snarare flottans – signalspaning krävde större utrymme, än vad som kunde erbjudas ombord på pansarskeppet ”Gustaf V”, där det hade sin ursprungliga placering. Den strategiska signalspaningen flyttade nu i land till Lovön, under befäl av kommendören Torgil Thorén – för övrigt bror till den legendariske underrättelsefotografen Ragnar Thorén, som ju under kriget delvis varit placerad framskjutet i Finland för att fotografera sovjetiska utbrytningsförsök från Kronsjtadt! Thorén avlöstes 1957 av en annan kommendör, Gustaf Tham, som ledde verksamheten där från till 1963.

Den markbaserade signalspaningen hade tillgång till kablar som användes av tyskarna och eftersom den tyska chiffermaskinens – Geheimschreiber – kod kunde brytas av den svenske matematikern Arne Beurling – med ett torg uppkallat efter sig i Kista – så var möjligheten att samverka med väst uppenbar – och visst behövdes detta, för vi hade kanske inte varit så särskilt västvänliga under krigets inledande skeden!  Efter kriget ombildades den svenska hemliga underrättelsetjänsten i stora delar och inriktningen blev nu mot Sovjetunionen i stället för mot Tyskland. I samband med detta lades 1946 det s.k. C-kontoret ner – det hade letts av majoren af Peterséns och mest för att stödja den finska krigföringen mot Sovjetunionen – och i stället skapades T-kontoret, som leddes av en civil chef, Thede Palm, vilket också hade varit i enlighet med försvarsminister Vougts önskemål.

USA bedrev nu flygburen signalspaning mot Sovjetunionen i vårt närområde över Östersjön, men man råkade 1951 ut för att spaningsflygplanet blev nerskjutet av sovjetisk jakt och president Truman beslöt i den situationen, att denna typ av underrättelseinhämtning inte längre fick genomföras av amerikanska enheter. Det passade då ganska bra, att Sverige, som låg närmare, kunde bidra med denna typ av inhämtning och två DC-3:or, Tp 79, utrustades för detta ändamål,. Detta fungerade bra ett år ungefär, då den svenska DC-3:an ”Hugin” sköts ner på ett liknande sätt. Att sedan den personal ombord som skötte spaningsutrustningarna, faktiskt var civila och anställda av FRA, kan ju gärna studeras av folkrättsexperter i dag, då det är ganska klart, att civila inte får bedriva militär underrättelsetjänst, för då betraktas de som spioner! Den stora undanglidningen blev sedan möjlig eftersom ett sjöräddningsflygplan typ Catalina sköts ner tre dagar senare och hela incidenten kallades därför Catalinaaffären i stället för DC-3-affären, som den kanske kunde ha kallats.

Omkring 1960 var det svenska försvaret mycket starkt och nu skulle ytterligare en förstärkning tillkomma – kärnvapen. Men nu blev beslutet i stället, att Sverige inte skulle fullfölja den anskaffning, som redan hade påbörjats. Marvikenreaktorn lades ner och Ågesta blev i stället och mycket påpassligt en central för fjärrvärme! De var ju egentligen anlagda för att kunna producera vapenplutonium. Och nu blev svenskarna i stället nedrustningsspecialister och det svenska försvarets behov av kärnvapenunderstöd skulle i stället lämnas av USA, vilket framgår av deras riktlinjer från 1962 och som finns publicerade i den svenska Säkerhetspolitiska utredningen från 2002. Självklart ökade detta vårt behov av att lämna upplysningar och underrättelser till amerikanarna och att vara solidariska med deras säkerhetspolitik. Det är väl den enda rimliga förklaringen till varför vi finns i Afghanistan!

Ungefär samtidigt importerade vi en avläggare till det amerikanske försvarets programbudgeterings-system, vilket medförde ytterligare myter i Sverige. Eftersom vi inte kunde bygga systemet riktigt som det var ansatt i USA, så blev det ganska snart så att regeringen införde det som kallades ”dimensionerande angreppsfall” och där exempelvis kärnvapnens dominerande strategiska roll mest nämndes i någon inledande text och inte i jämförelserna med den sovjetiska verkligheten. Nu uppstod i stället debatter och diskussioner om hotbilderna och deras innehåll av konventionella stridskrafter och där olika särintressen (sic) helst talade om sina preferenser och inte om landets nationella behov. Samtidigt som därmed ”hotet” begränsades av politiska – ekonomiska! – skäl framgick inte längre heller det grundläggande faktum, att vi faktiskt inte ensamma skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp. Budgeteringsprinciperna blev alltså till ett verktyg att vilseföra såväl politiker som militära ”planörer”!

Ungefär samtidigt började flera försvarsfunktioner att överföras till myndigheter, som formellt stod under civil ledning. Alldeles uppenbart har det sin grund i att regeringen nu insåg, att vi inte kunde fortsätta och bygga upp försvaret utan samarbete med andra stater och det var förstås i väst som detta stöd skulle finnas. Samtidigt kände man sig begränsad i så måtto, att militär samverkan skulle anses strida mot neutralitetspolitiken. FRA hamnade därför formellt under civil ledning, eftersom hela dess verksamhet ju var uppbyggd för samverkan västerut och ett antal statliga utredningar började nu framhålla att den militära uppgiften i fred skulle begränsas till förbandsproduktion och krigsförberedelsearbete, vilket tydligt påverkade exempelvis tillkomsten av FMV.  All framställning av militär materiel byggde ju i stort sett på ett försvarsgrensvis samarbete med västliga uniformerade kollegor. En parallell kanske FOA – senare FOI – skulle kunna vara. Våra forskare inom försvarssektorn skulle vara under civil ledning och inte militär, men som ändå gav dem tillträde till hela forskningen inom försvarssektorn såväl i USA som i andra västländer. Även dessa principer är nu obsoleta!

Och där står vi nu! Vi ska nu bygga upp ett insatsförsvar med en förmåga att fungera med våra grannar och med våra partners inom EU, som ju faktiskt är en organisation för Europas säkerhet. Samtidigt bör vi väl försöka behålla de numera ganska få tillfällena till sysselsättning för en kvalificerad industri, och vem bygger upp ett gemensamt cyberförsvar? Var byggs Europas drönare? Var finns Europas luftrörliga insatsförband? Och insatsberedda enheter av flera olika slag, när USA flyttar sin uppmärksamhet till Stillahavsområdet? Var finns Europas skydd mot terroristattacker över havet – nära eller längre bort?

Det duger inte längre, att bara verka för att det gamla invasionsförsvaret ska återuppbyggas. Det behövs nya tankar – befriade från gamla myter. Och sedan kan vi bygga upp ett modernt insatsförsvar, som har förmåga att fungera tillsammans med våra partners! Men en viss brådska kan vara aktuell, för om framtiden vet vi inte så mycket, som vi gärna trodde oss veta förr!

Hur ska insatsförsvaret byggas vidare?

Det råder en allmän politisk uppfattning, att något stort militärt angrepp inte är befara inom överskådligt tid. Frågan är alltså, hur vi vill utforma det försvar, som vi måste ha av folkrättsliga skäl och som har förmågan att växa till, om den strategiska situationen skulle försämras påtagligt. En viktig fråga rör vår Nato-anslutning, som varit en fördold myt i Sverige, för både i öst som i väst har man vetat om var vi hörde hemma. Vi kan därför fortsätta på den militära nivån med den samverkan och samordning med Nato, så att vi även statsrättsligt och diplomatiskt kan göra detta utan stora omställningar, om situationen skulle kräva en öppen anslutning.

Behöver vi någon form av samhällsplikt? Hur ska medborgarna bli medagerande i samhälls-försvaret?  Många samhällsuppgifter på den civila sidan kommer att kräva arbetskraft på olika sätt - inte bara i akuta krissituationer. Varför inte också frivilliga anhöriga i äldrevården  eller en svensk fredskår för uppgifter i uländer? 

Inom försvarets ledning bör en strategisk-politisk ledning tillkomma, så att eventuella beslut i brådskande lägen kan fattas snabbt. En modell vore att en ”Generalinspektör” med stab placeras i Försvarsdepartementet. Det kan eventuellt bygga på regeringsformens bestämmelser om "kommandomål", som idag verkar helt bortglömda. Det behövs en närmare kontakt mellan den politiska ledningen och den militära, så att beslut om insatser av olika slag kan förberedas på ett professionellt sätt. Idag är det ju närmast bara en fråga om hur det ska betalas! 

Rutininsatser i form av incidentinsatser kan lämpligen delegeras till försvarsgrenscheferna. Nuvarande Insatsledningen blir den operativa ledningsnivån och får en egen ställning och får även uppgiften att förbereda internationella insatser och till Insatsledningen knyts även en underhålls- eller logistikenhet. Denna kan i sin tur även användas vid internationella hjälpoperationer.

De gamla försvarsgrenscheferna utgår och ersätts av tre nya – kallade Mark-, Sjö- respektive Luftförsvarscheferna – som även får i uppgift att samordna sin verksamhet med andra myndigheter inom samhällsförsvaret. Därutöver ska de ansvara för utbildning och materiel inom det egna ansvarsområdet. Det kan komma att se olika ut, för de tre försvarssektorerna är ju olika och framför allt deras materielplanering har olika tidsperspektiv. Materielansvaret kan finnas hos försvarsgrensvisa materielkommandon, som sätts upp med de försvarsgrensinriktade delarna av FMV som grund. Markförsvarschefen har redan fyra regionala chefer för samordning med länsstyrelserna avseende krisberedskap och krishantering. Chefen för sjöförsvaret har redan utretts och bör snarast verkställas. Chefen för luftförsvaret sätts upp på motsvarande sätt. Alla de tre cheferna bör även ha ett eget ansvar för sitt klusters materiel och kan utlokaliseras från Stockholm tillsammans med sina staber,; varför inte Markförsvarschefen i Östersund - mitt i Sverige, Sjöförsvarschefen i Göteborg - Sveriges maritima centrum och Luftförsvarschefen i Uppsala - nära Arlanda!

Politiska beslut måste kunna fattas med ett breddat beslutsunderlag, som en självständig och breddad underrättelsetjänst kan producera. Dagens MUST är alltför smalt och många befattningar för analytiker kan överföras från såväl FOI som från FMV.

Cyberförsvaret blir en ny uppgift för det sammanlagda FOI/FMV.

De förband som behövs för incidentförsvaret ska i första hand sättas upp och bemannas. Därutöver bör förband, som skulle kunna behövas vid en snabb och hotande utveckling sättas upp och vara tillgängliga redan i fred. Detta gäller särskilt luftvärnsförbanden, som i IO 2014 är alltför fåtaliga. Förband som endast har uppgifter i en invasionsförsvarsmodell bör endast finnas kaderbemannade och i övrigt finnas vid truppslagscentra, där studier och utveckling kan ske för de egna typförbanden. Uppsättning av förband, som främst avses för internationella uppgifter, beordras särskilt; en modell som även kan användas för att tillfälligt höja insatströskeln.

Luftförsvarets jaktförband baseras med en division i vardera ”vädersträcket” och ska även kunna baseras tillfälligt på Gotland.

Sjöförsvaret behöver en snabb, men kanske inte så avancerad, förstärkning med minst två divisioner patrullfartyg, på omkring 1000 ton och med helikopterkapacitet. En allmålspjäs och en skrovfast hydrofon bör ingå i fartygstypen som även kan utvecklas tillsammans med grannstater kring Östersjön ss Finland, de baltiska staterna, Polen? Fartygen kan byggas så att de kan få en missilbestyckning, om så skulle anses behövlig (luftvärn- men framför allt markmålsmissiler!)

Kan detta vara en utgångspunkt för vidare bedömningar?

Tvådygnssamhället och behovet av nya avvägningar

I försvarsdebatten innebar den ganska ogrundade tesen om femdagarsförsvaret en alldeles orimlig utgångspunkt för en strategisk bedömning. På något sätt verkade det som man totalt glömt bort våra strategiska förutsättningar och, framför allt, att vi väl fortfarande befinner oss det amerikanska kärnvapenparaplyet. Den svenska militära byråkratin har i det avseendet inte ändrat sig alls, utan fortsätter bara som tidigare och begär utökade anslag. Var diskuteras om behovet av nya avvägningar?

Ett ingångsvärde kunde kanske vara  EU gemensamma försvarspolitik! Där anses det att hotet idag främst kommer från internationell terrorism och gränsöverskridande brottslighet. Varför används inte denna inriktning i Sverige? Eller tror de naiva svenskarna att det mest är en polisiär fråga?

Ett annat ingångsvärde kunde kanske det faktum vara, att Sverige och det svenska samhället  är mycket beroende att flödet av varor - bland annat livsmedel och drivmedel - kan ske ostört. Inom mindre än fem dygn faller det känsliga moderna samhället samman mer eller mindre och städerna brakar samman först. Finns det inget att äta och ingen bensin - hur gör man då? Här finns ett "Tvådygnssamhälle"!

Man kanske skulle lämna de föråldrade försvarsmodellerna och i stället se på samhällets säkerhetsbehov! Då skulle man ganska snart inse, att vi borde ha ett väl uppbyggt incidentförsvar med förmåga att avvisa eller bekämpa terrorister; helst redan till sjöss eller i luften, ett cyberförsvar och en rimligt förberedd krishanteringsförmåga.

- En flygdivision i vardera väderstrecket och med en baseringsmöjlighet även på Gotland

- En patrullfartygsdivision på Västkusten och två i Östersjön. En amfibieenhet på Väst- och en på Ostkusten

- Ett insatsförband på marken  med någon beredskap inom varje militärregion.

Detta kunde vara en möjlig grund att bygga vidare på, för visst behövs förband och förmågor, så att även detta försvarar ska kunna fungera och kanske för att kunna breddas och utökas, om vår nationella säkerhet bedöms hotad i ett perspektiv.

Men övergripande handlar det om att göra ganska tydliga omavvägningar jämfört med dagens Försvarsmakt, som inte verkar kunna reformera sig utan skarpa politiska beslut!

Steadfast Jazz 2013

Av någon anledning tycks rapporter och nyheter kring ryska övningar vara mera intressanta att kommentera, än sådana, där även svenska förband deltar! Som en liten motvikt har jag tagit mig friheten att plocka en artikel från Nato-sidan, som ju också bedriver övningar i vårt närområde och i flera fall med svensk medverkan. Inte bara med stabspersonal, som det antyds i de svenska tidningsartiklar som över huvud taget intresserar sig för övningar i ett lite bredare perspektiv!

Här är artikel:

Multinational forces conduct complex and highly integrated operations on land, sea, and in the airspace over Europe during Exercise Steadfast Jazz 2013Exercise Steadfast Jazz concluded successfully on Nov. 8 after two weeks of intense multinational joint military training in locations across Europe. About 6,000 personnel  from 28 NATO member nations as well as three-partner nations (Sweden, Finland and Ukraine) trained together in a combined multinational setting. Joint Force Command Brunssum Headquarters succeeded in meeting a host of  demanding training objectives and will be officially certified at a future ceremony  to lead potential NATO Response Force missions in 2014.   "As the ISAF mission winds down, NATO’s challenge is to maintain the cohesiveness  and compatibility it has achieved through the years,” said Commander Joint Force Command Brunssum, General Hans-Lothar Domrӧse. "Exercise Steadfast Jazz was an important step in building and maintaining that high level of effectiveness and interoperability,” he said.  DRAWSKO POMORSKIE TRAINING AREA, Poland, 2 Novembre - NATO allies train together during the preparation phase of Exercise Steadfast Jazz - Photo courtesy of 1st Lt. Alexander Jansen/54th Engineer Bn, U.S. Army   The NATO Response Force is the ‘tip of the spear’ in terms of NATO’s ability to respond to an emerging crisis, which is why realistic and demanding exercises like Steadfast Jazz are essential in maintaining and enhancing the effectiveness of Allied deployable forces.    "The multinational soldiers, sailors, airmen and marines that I saw during the exercise demonstrated an exceptionally high level of skill and prowess,” said General Philip Breedlove, Supreme Allied Commander Europe. "The opportunity for troops from 28 different member nations, along with Alliance partners, to train and operate together is invaluable. Steadfast Jazz is what NATO is all about, our ability to defend ourselves together with a high-level of skill and effectiveness,” he added.  Italian destroyer ITS Caio Duilio seen from the flagship - Dutch frigate HNLMS De Ruyter - during the close approaches exercises.   NATO places great importance on ensuring that its forces are trained, equipped and prepared should they be called-upon at short-notice to deal with an emerging disaster or crisis situation. "Steadfast Jazz was based on a scenario that allows NATO forces to train for all possible missions the Alliance might face,” said Supreme Allied Commander Transformation, General Jean-Paul Palomeros. "A wide variety of scenarios were added to the exercise including humanitarian missions, cyber defense, anti-missile defense, and collective defense operations. Realistic, combined multinational training helps ensure that the Alliance is prepared to meet the threats of the future,” he said.   Two Hungarian JAS-39 Grippen's taxi during the first day of the air portion of Ex Steadfast Jazz at 31st Air Tactical Base, Poznan, Poland, on 5 Novembre 2013 - Photo courtesy SSgt Ian Houlding, GBR Army.   While headquarters staffs wrestled with ‘big-picture’ operational challenges, NATO troops deployed in the sea, land, and air honed their abilities to work together in a comprehensive multinational environment. Naval vessels deployed in the Baltic Sea, aircraft took to the skies of central Europe, and land forces participated in a live exercise in western Poland. The exercise culminated in a firepower demonstration attended by senior NATO officials, members of the diplomatic corps and invited observers from Russia and China.   "I am fully satisfied that our combined joint force met all of our training objectives, and I commend all the troops that were under my command for a job well done,” said General Domrӧse. I would also like to thank Poland, Latvia, and Lithuania for the outstanding support they provided to the exercise over the past number of months. Without their efforts, resources, and hospitality we would not have been able to achieve the results that we see today,” he added.   Lithuanian troops from Grand Duke Algirdas Mechanized Infantry Battalion marching in Exercise Steadfast Jazz closing ceremony parade on Friday 8 November.   Exercise Steadfast Jazz was designed to test and certify elements of the NATO Response Force, which is the Alliance’s quick reaction force of up to 13,000 troops, which can be deployed anywhere, in different configurations, to perform a wide range of missions all on short notice.   NATO military commanders will now turn their attention to capitalizing on the lessons, experience and knowledge gained from Exercise Steadfast Jazz to ensure that the Alliance continues to build upon its capabilities, interoperability, and experience. NATO will conduct several exercises in 2014 to certify NRF forces and headquarters, and will conduct a significant combined live exercise in 2015. Story by SHAPE Public Affairs Office

*

Försvarsmakten och omstruktureringen till ett insatsförsar

Det klagas ibland på vår försvarspolitik och på det gällande försvarsbeslutet och, som om det enbart var försvarsministerns ansvar. Det var ju en faktiskt en övergripande fyrpartiöverenskommelse, som är grunden för dagens inriktning på ett modernt insatsförsvar och ibland undrar jag, om de fränaste kritikerna har sin hemort i något annat parti, som försåtligen försöker skaffa sig väljare genom att stå kvar vid en föråldrad försvarspolitik.

Det är ju dessutom på det sättet, att det svenska styrelseskicket bygger på att självständiga myndigheter ska genomföra regeringens politik och av riksdag och regering fattade beslut och något ministerstyre får ju inte förekomma!

Men alldeles oavsett detta anser även jag att det finns behov av rättelser, för det verkar vara alltför svårt för Försvarsmakten att omorientera sig från ett gammaldags invasionsförsvar till ett modernt och fungerande insatsförsvar. Först varningen fick jag personligen, då det famösa veckoförsvaret ”läckte” ut i pressen. Detta indikerade för mig, att man inte förstått sin uppgift, utan fortsatte som tidigare och samlade sig på att bygga upp ett slags miniinvasionsförsvar, vilket inte alls överensstämde med det politiska målet. 

Den andra varningen fick jag för en tid sedan, då jag undrade något om Försvarsmaktens nya hemsida och var de nya manöverbataljonerna finns lokaliserade, för det redovisas inte alls. Däremot finns de gamla regementsstrukturerna fortfarande redovisade, och de ska ju egentligen inte alls finnas i organisationen nästa år!  Har man inte ens utsett cheferna för manöverbataljonerna och bestämt var det ska vara lokaliserade? Här ser jag en koppling till en annan fråga som också varit på tapeten: Gotland, vilket jag flaggade för tidigt!

En riktigt dålig nyhet presenterades också på hemsidan, då man lade ut, att en mekaniserad bataljon hade genomför sin KFÖ! Samtidigt vet vi, att marinen har två korvetter, som man inte har tillräckligt anslag för att använda. Visst visar detta, att pengarna inte fördelas på ett optimalt sätt! Det visar sig, då man förfrågar sig, att det gamla systemet med ”pås-planering” från invasionsförsvarets tid fortfarande tycks användas för vårt insatsförsvar, som ju borde hr helt andra prioriteringar!

Var finns den övergripande inriktningen för Försvarsmakten? Det borde väl finnas någon form av verksamhetsidé och huvudsakliga inriktning?  I stället diskuteras personalförsörjningsfrågor och andra ganska sekundära frågor i långa litanior, men man missar sin viktigaste uppgift som insatsförsvar; nämligen övervakning, närvaro och incidentberedskap, så att vi medverkar till en fortsatt lugn säkerhetspolitisk utveckling i vår region och i vårt nationella intresse.

Amerikansk strategisk ominriktning

Ett utomordentligt intressant föredrag på detta ämne hölls igår av den amerikanske marinstrategen Peter M Swartz och jag uppfattade, att man skulle kunna göra följande funderingar med anledning av den annonserade och omdiskuterade amerikanska förändringen och prioriteringen av Stilla havs-regionen:

-         Den ”stora” förändringen blir kanske inte så betydande, eftersom man kommer dela upp USN i 60% till Stilla havet och det innebär att 40% faktiskt finns kvar i Atlanten –åt Europas håll! (Av framtida kanske 10 hangarfartygsgrupper kommer alltså 4 att finnas i Atlanten!)

-        Omläggningen innebär inte – och det underströks mycket tydligt -  att USN kommer att betrakta Kina som en fiende, utan man kommer att söka samarbete med den kinesiska marinen i stället. En öppen attityd alltså, vilket man också håller mot ryska marinen på Atlantsidan.

-        Tillgången på eskortenheter kommer att vara begränsat, vilket innebär att partnerländer – som Sverige – själva måste svara för en större del av sjöfartsskyddet i sina regioner.

 

Min slutsatser av detta är, att vi måste börja anskaffa enheter för vårt sjöfartsskydd i Östersjön och Västerhavet – patrullfartyg-  och vi skulle kunna samverka bättre inte enbart med Nato-mariner utan även med den ryska marinen – på samma partnerskapsnivå som USN gör! Huvudfienden idag är internationell terrorism och vi har till del sammanfallande intressen av att bekämpa den.

Min andra slutsats är att detta samarbete måste kunna genomföras på försvarsgrensnivå och det måste vi nog börja inse i Sverige! Vi behöver alltså en mera maritimt inriktad marin idag i stället för den som lades ner redan 2004!

Två aktuella försvarsfrågor.

I dagens debatt har det brutit ut förklenande omdömen, om de, som vill värna om Marinens Musikkår i Karlskrona och att den institutionen ska få vara kvar. Det har tydligen lämnats ett besparingsförslag från Livgardet i frågan, som verkligen inte är vare sig ny eller upplyftande. Att hänvisa till att det skulle sparas pengar för resor till och från Karlskrona, måste ju ändå ses som ett svepskäl. Det ligger gamla motsättningar och pyr under ytan och det kostar väl också pengar om Livgardets musikkårer skulle ut på turné! Och det är väl här skillnaden finns egentligen.

Man skulle gärna vilja klassa Marinmusiken som ett insatsförband av renaste märke, för den har representerat landet utomlands många gånger - inte minst i samband med större örlogsbesök. Jag hade själv nöjet att invitera den till Sarajevo 1997 och där den som första musikkår uppträdde med konserter på två ställen i staden och en gång ute på IFOR-högkvarteret i Ilidzja. Möjligen är Livgardets musikårer av ett annat slag, för de är ju närmast turistattraktioner i Stockholm och motsättningen mellan dessa uppgifter är kanske lite svår att se. Även den beridna vaktparaden drogs ju för övrigt in en gång! Och ganska snart bildades det en förening, som har i uppgift att stödja den beridna högvakten. De som uttalar sig förklenande om att det blir reaktioner, då ganska udda enheter inom vårt försvar hotas till sin existens, bör kanske fundera på var felet - eller motivet - kan tänkas ligga. Eller tycker man verkligen, att allmänheten inte ska reagera alls, då en viktig försvarssymbol hotas av nerläggning?

Den andra frågan handlar om beräkningen av deltagarantal vid större övningar; nu senast Zapad 2013. I svenska fora framförs beräkningar, som inte alls återspeglas på andra håll. Jag har verkligen letat på Nato alla möjliga hemsidor, men ingenstans finns något om att övningens skulle ha omfattat fler än vad Nato och Ryssland kom överens om i samband med att de baltiska staterna anslöts till Nato 2004. Möjligen ligger missförståndet i Sverige på att vi inte kan översätta anglosaxisk och rysk terminologi på ett korrekt sätt? Taknivåerna för den militära närvaron finns angiven i överenskommelsen och det handlar just om militär närvaro i betydelsen "military" och hit räknas inte deltagande marin personal, som ju är "naval" enligt normalterminologin eller inrikestrupper, som väl betecknas som "police-" eller "security forces". Det finns anledning att beakta detta, då Nato övning snart inleds i vårt närområde, så man från svensk sida inte då också missbedömer deltagarantalet på grund av översättningssvårigheter.

Granskning av svensk biståndspolitik

Det är nog bra, om svenskt bistånd ges en ordentlig granskning, för den är och har varit mycket präglad av en orimligt naiv inställning till hur samhället fungerar på andra håll; främst inom utvecklingsvärlden.

Många projekt ser bra ut, om man betraktar dem från en svensk utgångspunkt, men de blir rena löjligheten, om man ser det från mottagarens. Dessvärre kan sådana projekt till och med konservera bristen på utveckling, för pengarna hamnar mycket ofta i händerna på lokala stam- eller klanhövdingar, som i realiteten inte alls önskar någon utveckling, som kan ifrågasätta deras makt över undersåtarna.

Biståndet blir i många fall kontraproduktivt, därför att vi/biståndsorganisationerna tror, att u-ländernas människor har liknande ideal och föreställningar som vi har i västvärlden och mottagarna gör ofta allt för att förstärka denna missuppfattning, som ju gläder alla ”givare”. Det är ett rent hyckleri. Och våra biståndsorganisationer är kanske de allra värsta på att fortsätta att föra svenska folket bakom ljuset, för man vill ju så gärna och så väl!

Min erfarenhet från drygt 25 års skolprojekt i Gambia – ett ganska begränsat geografiskt område, det medges – visar ändå på just detta. Vi kan inte ”utveckla” några u-länder. Det måste folken på platsen själva göra. Och vi kan inte ”lära” folk i u-länder att vara demokratiska eller likställda. Det måste de lära sig själva!

Miljöhot mot Östersjön

Det uppges nyligen ha avhållits en konferens om miljöhoten i Östersjön och det är väl utmärkt. I mina ögon blundar man ändå fortfarande för det största miljöhotet och det handlar om all f d tysk och sovjetisk ammunition med kemstridsmedel, som har sänkts främst i mellersta Östersjön. 

I ryska(!) media rapporterar man också om att en polsk forskare upptäckt att flera fiskarter fått genetiska förändringar, som han uppfattar ha sin grund i att all kemvapenammunition på Östersjöns bottnar läcker ut sina gifter i vattnet och det borde vi nog uppmärksamma bättre även i Sverige. Vi är ju den största strandstaten och borde känna ett ansvar för vår havsmiljö! Här skulle marinen kunna göra en stor och viktig insats för landets säkerhet!

Det verkar lite av att sila mygg och att svälja elefanter, då man lagstiftar om fritidsbåtars toalettavfall/svartvatten och båtägarna åläggs att tömma på mottagningar i hamnarna och betala för kalaset, samtidigt som det faktiskt inte är förbjudet för den ökande sjötrafiken i Östersjön och Västerhavet att tömma sina svartvattentankar, när man befinner sig på internationellt vatten.

Tänk om dessutom en större del av trafiken i våra havsområden skedde med svenskflaggade fartyg! Då kunde vi lagstifta om att de inte fick släppa ut sitt svartvatten alls och hänvisa till mottagningsstationer i hamnarna i stället! Men vi kan inte lagstifta om detta för fartyg som är registrerade i Liberia, Seychellerna eller Trinidad och det är ju främst sådana och andra under bekvämlighetsflagg, som seglar med all vår import av olja från Ryssland - närmare 40% av vår oljeimport!

Man måste nog öppna ögonen på flera håll!

Klarar vi en stor terroristattack?

Attacken mot gallerian i Nairobi väcker lätt frågan om vi skulle kunna klara av att i första hand förhindra, att en sådan attack över huvud taget planeras och inleds och, om olyckan ändå är framme, hur skulle vi kunna möta en sådan attack?

Dom som tror, att denna typ av våld mot samhället enbart ska mötas med polis, får nog tänka lite bättre och helst innan något liknande inträffar i Sverige!

"Var finns IO 2014?"

Det är en fråga, som lätt aktualiseras, när man ser Försvarsmaktens nya hemsida. Men moderniseringen tycks mest vara IT-mässig och någon ny information finns dessvärre inte i någon större omfattning. Det är inte utan, att man undrar vad Försvarsmakten håller på med, för införandet av den nya insatsorganisationen verkar inte vara något som man prioriterar, vilket allmänheten kanske skulle förvänta sig.

Den första varningen fick vi redan för ett par år sedan och då införandet av ”tidvis tjänstgörande” meniga verkade vara den mest prioriterade uppgiften. ( Ja, det står ”Soldater och sjömän” också i regeringens proposition, men det vore nog bättre att använda termen ”meniga”, då det faktiskt är detta som avses. Goda soldater kan nog till och med kaptener vara och alla anställda inom Marinstridskrafterna borde vara goda sjömän!) Det offentliggjordes då att man skulle bygga om några kaserner, så att de tidvis tjänstgörande skulle kunna hyra en liten lya där, när det inte tjänstgjorde. Visst är det bra om man har omsorg om sina anställda, men var detta verkligen en prioriterad fråga?`

När sedan – med avsteg från den fastställda organisationen – fyra regionala chefer tillkom, kunde man ju tro, att Försvarsmakten trots allt funderade lite bättre, men vad har hänt sedan? Möjligen tar etableringen och samarbetet med länsstyrelser och kommuner ganska lång tid för att vi ska få en bättre krishantering i samhället, men man hör ju inte så särskilt mycket av detta, trots att vi ju har haft ett allvarligt läge i Mellersta Norrland på grund av regnen. Hur har Militärregion Nord hanterat detta? Och, om man verkligen har agerat, varför finns i så fall inget om detta på hemsidan?

En liten, men betydelsefull, nyhet smögs ut för något år sedan och den handlade om att man inom Armén graderade upp sitt behov av officerare, vilket ganska snart följdes av att Flygvapnet tillkännagav, att all flygande personal i fortsättningen också skulle vara officerare. Eftersom antalet officerare i Försvarsmakten nu åter diskuteras, så undrar vän av ordning var dessa reduceringar ska kunna tas!

Man har alltså fått några små, men kanske viktiga indikationer på att vår Försvarsmakt inte fungerar så särskilt väl och i ett sådant läge är det förstås enkelt att skylla på ”politikerna” i stället för att själv ta det tydliga grepp i utvecklingen som vi medborgare förväntar oss! Jag har lärt mig den ”hårda vägen”, att när offentliga organisationer inte förstår vilken verksamhet de ska genomföra, så blir det ofta diskussioner om budgeten i stället för om verksamheten. På något sätt tycks detta också gälla för vår försvarsmakt, vilket man får beklaga och det finns många frågor att ställa. Enligt ryktet lär fortfarande ”pås-planeringsprincipen” gälla och det vore ju nästan åtalbart, om så är fallet! En lösning på detta kvardröjande problem kunde ju annars vara, att åter sätta upp försvarsgrenarna och styra anslagen från den politiska ledningen och inte överlåta detta till en organisation, som tycks ha svårt att prioritera interna frågor!

I hemsidans presentation av Försvarsmakten finns alla möjliga gamla arv från det gamla invasionsförsvaret presenterade, men var finns exempelvis arméstridskrafternas manöverbataljoner? I den ekonomiska (!) redovisningen finns det angivet att tre sådana bataljoner nu ska finnas, men var? Och finns det inte chefer utsedda för de övriga fem? Eller tror Försvarsmakten fortfarande att ”produktion” är något som ska ske i Högkvarteret? Jag är nog inte ensam om att anse att en utsedd bataljonchef med stab skulle kunna ”producera” sitt förband bättre än den centrala administrationen, så varför finns de inte utsedda och grupperade? Och självklart borde en sådan bataljon vara grupperad på Gotland och vara en lokal samverkansenhet, som kan ta tillvara alla gotlänningars försvarsintresse. Det har ju faktiskt talats en del om Gotland i debatten, men här borde det faktiskt göras något!

Om man sedan ser på många andra delar av den tilltänkta insatsorganisationen, så behövs inte så mycket för att inse, att den ”snickrats” samman lite för snabbt och det behövs en ganska omfattande revision, om den strategiska avsikten ska kunna uppnås. Några modifieringar kunde exempelvis vara, att en av de fyra JAS-divisionerna förläggs till Uppsala. Erfarenhetsmässigt finns det ju ett behov av incidentflyg över Östra Svealand/Gotland – hur var det i somras vid den ryska provokationen? – och Stockholm måste ha ett insatsberett jaktflyg för att kunna möta ett eventuellt terroristhot mot huvudstaden!

En betydande förbättring vore det också, om alla de förband, som finns under rubriken ”Strategisk och operativ ledning” sammanfattades och att försvarsgrenarna återuppstod.

Under rubriken ”Logistikförband” redovisas ett stort antal enheter, som nästan uteslutande handlar om enheter, som anses behövliga för ett svenskt deltagande i en mera fjärran internationell operation och även där finns det sannolikt andra möjliga lösningar. 

Personligen skulle jag förstås gärna se, att ett patrullfartygsförband tillkom som en del av Marinstridskrafterna och som för övrigt borde kunna samordnas bättre med Kustbevakningen. Det är ju närmast genant, att så inte redan skett. Och visst kunde vi kunna medverka bättre till att vår havsmiljö förbättras – även detta en tydligt samhällsinriktad uppgift.

Utöver dessa ganska administrativt inriktade anteckningar, bör man nog uppmärksamma hur inställningen hos många av Försvarsmaktens anställda tycks vara till sina uppgifter i vårt insatsförsvar. Det framskymtar ganska ofta i debatten, att man fortfarande lever och utbildas enligt gamla modeller från invasionsförsvarets tid och även detta bör förstås korrigeras!

 

Obamas besök

Nu är president Obamas besök i Sverige avslutat och inga större incidenter inträffade, vad jag kan förstå. Syrien och avlyssningsfrågan blev lite mer betonade, än klimat- och frihandelsfrågorna, som man kanske hade önskat från svensk sida. En insats mot den syriska regimen lär nog komma vad det lider, även om FN inspektörer troligen inte kan peka ut vem som i verkligheten sköt och mot vem. En begränsad insats med ett par kryssningsmissiler mot mycket utvalda mål torde komma ändå.
Frågan om avlyssningen är kanske mest en ganska naiv reaktion på hur världen faktiskt fungerar. Alla stater och deras diplomater har ju alltid försökt "avlyssna" sina motståndare, så även Sverige! Nu är verkligheten kanske lite mera komplicerad och terroristgrupper är idag troligen det viktigaste målet för avlyssning och det tror jag egentligen ganska få skulle vilja demonstrera mot.

Kanske fanns det inga avlyssnade terroristgrupper i anslutning till Obamas besök i Stockholm, men den svenska säkerhetsapparaten var ändå betydande. Det fick ju helt enkelt inte hända något vid den amerikanska presidentens besök i landet, även om mera "kamreraraktiga" besparingar säkert övervägdes av "besparingsskäl". Och lika självklart var den svenska Försvarsmakten också en del av säkerhetsapparaten; särskilt i luften, men också i beredskap för insats, om något höll på att gå fel. Egentligen saknade jag mest amfibiekårens stridsbåtar som en uppbackning av de ganska fåtaliga polisbåtarna och tänk om en "sprängbåt" rammat kajen nedanför Grand Hotel? Det hade verkligen inte varit bra för Sverige och vårt rykte ute i världen!.

Staten Sverige måste ha tydliga inriktningar och bestämmelser så att hela säkerhetsapparaten kan användas vid sådana här tillfällen. Det finns ju bedömare som tror sig veta att Försvarsmakten bara ska användas i krig! Och så är det nog inte!

Ordval avslöjar landkrabbor

Flera gånger tidigare har jag haft anledning, att påpeka felaktigheter i våra medias ordval och särskilt så då maritima eller marina nyheter presenteras.

I samband med uppladdningen inför en eventuell insats mot Syrien rapporteras det att amerikanska och ryska "krigsfartyg "förflyttat sig till östra Medelhavet. Det ordvalet är en tydlig anglicism, för på svenska heter det "örlogsfartyg", när det handlar om fartyg som tillhör respektive staters mariner. Jag roar mig ibland att påpeka detta för flera centralredaktioner.

Det senaste rörde en husbåt i Malmö hamn. Hon hade kantrat, som det heter vid sådana fall och även det ordet finns angivet i Svenska Akademin Ordlista. "Välter" gör man kanske på land, men fartyg välter inte!

Hur försvara Sverige?

Den rubriken har allt oftare blivit synlig, samtidigt som, lustigt nog, egentligen den självklara följdfrågan: "Mot vad?" egentligen aldrig ställs. Frågorna kring vårt framtida försvar är komplicerade och vi bör därför försöka renodla försvarspolitiken i frågan och rensa bort en del annat som ju lätt kommer upp i dagens i försvarsdebatt.

Tidigare och under det kalla krigets tid har ju industri- och lokaliseringspolitik varit tunga strategisubstitut i den svenska försvarspolitiken, delvis därför att man av sekretesskäl inte kunde framföra de reella motiven. Vi har ju exempelvis ett mycket starkt flygvapen, därför att vi skulle skydda västsidans bomblygplan vid deras anflygningar från sina baser i norra Anglia och, kanske ännu viktigare, vi skulle ju försvara deras baser mot sovjetiskt bombflyg. I stället blev den svenska nationella flygindustrin motivet för vårt flygvapen. Någon form av strategiska argument användes också i bland för att motivera fredsförbands lokalisering, då det egentligen mest var en lokaliseringspolitik som styrde.

Den budgetmodell som infördes under 1960-talet byggde på att vi hade en tydlig angripare att planera vårt försvar emot. Och eftersom Sovjetunionen faktiskt hade en större krigsmakt än vår, så fick man införa något som kallades "dimensionerande angreppsfall" i stället och då blev ju möjligheterna att manipulera betydande.

Det kan dessutom vara lämpligt att tydligt konstatera, att vi aldrig under det kalla krigets tid haft en egen förmåga att ensamma stå emot ett sovjetiskt angrepp. Vi var redan från början en dold västallierad, vilket den sovjetiska militärledningen var väl medveten om och vi skulle ju ansluta oss till NATO inom några timmar eller dagar, om ett storkrig bröt ut mellan öst och väst. Det finns idag debattörer som helt glömt bort detta grundläggande faktum. Samtidigt finns det andra som kraftigt överdriver ett hot från dagens Ryssland, vilket inte heller är en rimlig bas för vår försvarspolitik idag.

Vi måste i stället finna en ny och bättre modell för hur vi ska planera vårt framtida försvar och där vi försöker frigöra oss från de gamla myterna och i stället applicerar ett strategiskat tänkande på vår situation och vår försvars framtid. En modell kan vara att vi betraktar försvaret i olika tidsperspektiv och då slår en ganska tydligt, att det försvar som vi anser oss behöva för att stå emot ett stort upplagt konventionellt anfall i övermorgon, är inte alls det försvar som vi behöver idag.

 

Försvar idag? 

Vilka förmågor och förband behöver vi omedelbart tillgängliga i dagens läge för att kunna svara för samhällets och medborgarnas säkerhet? En folkrättslig skyldighet, som vi har, är att vi måste kunna  hävda vår territoriella integritet – till sjöss, i luften och på marken.

Vårt samhälle är också betydligt mera sårbart, än det varit tidigare och vi är alltså känsliga för cyberattacker och för energistörningar.  Redan i detta sammanhang kan det också vara rimligt att beakta, att vårt fredssamhälle importerar nästan hälften av sin olja från Ryssland och att den transporteras över Östersjön.

Vår säkerhet kräver också en väl samordnad ledning så att samhällets alla förmågor används och sätts in samordnat. En bra samordnad underrättelsetjänst är också ett tydligt behov.

Och för att upprätthålla vår suveränitet behöver vi i första hand ske egna nationella förband, även om samarbete med våra grannar/partners kan underlätta om ett tydligt terroristhot skulle bedömas föreligga.  Det behövs alltså exempelvis jaktflyg, patrullfartyg och bevaknings- eller militärpolisförband för denna mycket grundläggande förmåga.

 

Försvar i morgon?

Här kan i första hand anges vilka tilläggsförmågor som kan anses behövas idag samt de förstärkningsförband, som kan kallas in för att uppnå en tröskeleffekt.  I detta förmågeregister skulle vi nog behöva samverka en del med våra grannar och partners för såväl utbildning som för materielanskaffning.

För detta behövs – utöver dagens behov - ett system med förband som är tillgängliga och förstärkningar, som kan kallas in. Vissa förband kan kaderbemannas för framtida behov. Beroende på utvecklingen i den nära omvärlden kan ett NATO-medlemskap bli aktuellt.

 

Försvar i övermorgon?

Här behöver vi kunskaper om vapenutveckling m m. men förband i denna kategori behöver idag inte anskaffas annat än sådana som tar extremt lång tid att annars utveckla och som har önskvärda förmågor och kan användas även i de föregående nivåerna, som exempelvis ubåtar.

Om situationen skulle försämras, måste vi kunna möta ett stort angrepp. En sådan krisnivå torde föregås av en spänningsperiod, som gör det troligt att vi bör ansluta oss till NATO. Till detta skulle det behövas ett återuppsatt invasionsförsvar, men troligen är kärnvapen-komponenten farligare och hur ska någon kunna skydda sin befolkning mot ett kärnvapenanfall?

Detta kan vara ett sätt att spalta upp en komplicerad fråga och det kan säkert finnas flera, men ett är ganska säkert - vi kan inte bara gå tillbaka till en föråldrad invasionsförsvarsmodell,

Det vore att sticka huvudet i sanden -- ett "strutsförsvar"!

!

Sverige och NATO

I dagens ganska nymornade försvarsdebatt har röster höjts för en svensk anslutning till Nato. Det finns därför anledning att försöka utveckla motiven för eller emot.

En grundfråga är förstås var vi anser oss höra hemma från en mera övergripande ideologisk utgångspunkt och här ar svaret mycket enkelt, för med vårt samhälles grundläggande värderingar borde vi förstås vara medlemmar i Nato. Men så enkelt är det inte och det har det inte heller varit i det förgångna under det kalla kriget.

Vårt motiv att inte direkt ansluta oss till Nato när det bildades, var ju av hänsyn till Finland, som i Pragkuppens efterföljd i april 1948 tvingades ingå ett Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtal med Sovjetunionen. Sett med dagens perspektiv på var vår politik då ganska klok, även om USA inledningsvis hade svårt att förstå vår linje. Det var kanske först senare som den amerikanska ledningen till fullo hade insett vår egentliga intension och vi blev därför först 1962 erbjudna samma kärnvapenparaply som alla NATO-staterna, trots att vi formellt inte var allierade. Och när Sovjetunionen föll samman, var man i Finland mycket snabb med att förklara, att VSB-pakten inte längre var tillämplig och just då hade det kanske varit naturligt om Sverige öppet hade allierat sig till NATO, men den chansen försattes för det uppgavs att det inte fanns ett folkligt stöd för en sådan anslutning.

Från en sovjetisk utgångspunkt var och är Sverige ett västland och vår neutralitetspolitik uppfattades där mest som en diplomatisk halvsanning. Den skulle ju också i princip upphöra, om ett krig hade brutit ut och vi skulle ansluta oss till NATO inom några timmar eller dygn, om olyckan hade varit framme. Att vi skulle ha kunnat stå utanför en öst-västlig storkonflikt var det ingen som trodde, även om det idag finns en del oinformerade, som tycks tro så. Vår säkerhetspolitik skulle kanske ha sammanfattats som: ”Neutralitetspolitik i fred syftande till Nato-anslutning i krig”, för att göra en lätt parafras av en känd svensk officiell ståndpunkt, för det var så man uppfattade den svenska inriktningen såväl i väst som i öst!

Men nu kan vi väl ansluta oss till Nato utan några svårigheter?

Inför ett sådant viktigt beslut måste vi nog studera dagens situation lite bättre och djupare.  Våra nya, östliga grannar Estland, Lettland och Litauen blev 2004 medlemmar av NATO, efter en överenskommelse mellan NATO och Ryssland om att hålla en låg militär profil i regionen. Från den utgångspunkten vore det därför ganska oklokt att i dagens relativt lugna säkerhetspolitiska situation skärpa motsättningarna mellan Ryssland och NATO genom att vi helt oprovocerat höjer spänningen genom att ansluta oss till pakten, som ju dessutom betecknas som den enda ”riktiga” fienden i den ryska militärdoktrinen. En sådan skärpning av det säkerhetspolitiska läget skulle dessutom kunna drabba de baltiska staterna och det skulle vi nog inte vilja utsätta dem för. På ett ganska egendomligt sätt, har vi en situation som påminner om att vi under det kalla kriget tog stor hänsyn till vår granne, Finland, men nu gäller det de baltiska staterna i stället. Det kan finnas många ryska förevändningar för att störa de baltiska staternas säkerhet.

Å andra sidan har vi ju idag möjligheten att ”hota” med att förbereda en NATO-anslutning som en diplomatisk påtryckning, om ryssarna av någon anledning skulle inleda någon form av kampanj mot våra baltiska grannar och, om det inte skulle visa sig vara tillräckligt, borde vi överväga att tillsammans med Finland gå in i alliansen. Vi har alltså några alternativ att utnyttja för vår och till våra grannars säkerhet, om det skulle inträffa en försämring av dagens ganska lugna situation. Att av egna interna, förment försvarspolitiska, skäl, skynda sig med att ansluta sig till alliansen vore ju att spela bort de möjligheter till diplomatska åtgärder, som vi kanske faktiskt har för att behålla dagens relativt avspända läge.

Om alltså frågan om en NATO-anslutning får betraktas som en åtgärd på hög konfliktnivå, så kanske vi i stället bör arbeta för att förstärka dagens tämligen lugna säkerhetspolitiska situation och då faller exempelvis den gemensamma finsk-svenska havsövervakningen i tankarna. Detta projekt innebär ju att vi samarbetar med våra grannar ungefär så som vi deklarerat i vår solidaritetsförklaring och ett sådant samarbete kunde säkert utökas så att vi får ett gemensamt maritimt lednings- och skyddssystem för den ökande sjöfartens säkerhet i Östersjön och Västerhavet. Jag har personligen träffat ryska företrädare, som anser sig uppfatta hot från terroristgrupper och liknande mot all den energiexport som numera går på köl och till del även per rörledning i vårt närområde och vår egen oljeimport sker till nästan hälften just den vägen. Det ligger alltså i vårt eget intresse att sjöfarten kan framföras säkert.  Ett gemensamt maritimt kommando skulle dessutom kunna vara en del av EU försvars- och säkerhetspolitik och Sverige kunde alltså ta ett initiativ för att stärka samarbetet och skydda handeln. Man kanske till och med skulle kunna tänka sig att tillsammans försöka bärga något av den tickande miljöbomb, som all den dumpade ammunitionen i Östersjön kan vara.

Det vore att agera på ett klokt sätt på dagens relativt lugna konfliktnivå och kanske kan ett sådant samarbete ske i överensstämmelse med Lissabonavtalet om ett permanent samarbete mellan intresserade EU-länder kring Östersjön och med Ryska federationen som en samarbetspartner.  Möjligen kunde ett sådant samarbete också stämma väl överens med den maritima strategi, som EU håller på att utarbeta. Det skulle i alla fall kunna vara ett bättre alternativ än en NATO-anslutning idag och vi kunde då också inbjuda Ryska federationen att delta i ett fredligare samarbete och inte ganska oprovocerat och i onödan höja dagens hotnivå genom att bara ärva våra mer eller mindre interna föreställningar från kalla krigets tid.

Toppmöte i Sverige

Det var ju en överraskning - ett toppmöte i början på nästa månad i Stockholm med president Obama och de nordiska och baltiska regeringscheferna. Men hur är det med säkerhetsläget? Och kan Försvarsmakten leva upp till sin roll i samhällets säkerhet?

Man ska nog se OS i London som en förebild för vår insats. Det kommer att behövas en skärpt luftbevakning och möjligheter att snabbt sätta in jaktflygplan mot okända eller oidentifierade mål. Det kommer att behövas en påtaglig förstärkning av polisen i flera avseenden och till detta räcker nog inte enbart Livgardet. Det behövs mera och folk i beredskap.

Och tänk om Carlskrona funnits hemma redan då. och till ankars som en ledningsresurs och för helikoptertransporter och deras bordningsstyrka för insatser mot mindre fartyg och båtar? Nu får väl amfibiebataljonen ta ansvaret till sjöss i stället!

Låt oss i alla fall inte vara alltför naiva inför vad som kan komma att hända och EU-mötet med president Bush i Göteborg för några år sedan var väl ingen höjdare! Eller kommer myndigheten Försvarsmakten först anmäla att det handlar om en polisiär fråga och begära utökade anslag för att delta?

Ett litet test på insatsförsvarets insatstänkande!

Tack Skipper!

Tack för din vänliga presentation av min blogg och även för den trevliga bilden från Gålöbasen!
Fast på min tid som DC var 44 rbbdiv baserad i Karlskrona - men ändå. Jag har förstås också tjänstgjort på tb och mtb med Gålö som bas.

Ja, det förhåller sig så att jag en gång i tiden blev rekommenderad av en kvinnlig partivän, att jag borde ha en blogg. Det var inför förra riksdagsvalet, då jag nästan kom med på valsedeln som ersättare. Jag vill minnas att det saknades 14 röster, men jag har då och då ändå skrivit ner mina funderingar kring vårt försvars utveckling på min blogg och jag är nästan häpen över att du velat göra dig besväret med att läsa allt. Jag har själv gjort det för en tid sedan och visst har det hänt mycket sedan det började och en del är därför inte riktigt eller aktuellt längre. Det händer ju en hel del, trots allt, även om jag skulle vilja att det hände ännu mera. Om det tror jag faktiskt att vi kan vara överens.

Jag tror dessutom att det är viktigt att kunniga människor deltar i det politiska arbetet och inte bara klagar på "våra politiker". Jag har därför försökt bli en själv och inbjuder gärna flera att delta!

Får jag till din presentation tillägga, att jag gått USNWC och att jag varit marinattaché i Moskva. Jag är förmäten att tro mig därför förstå den svenska strategiska bakgrunden lite bättre. Det var ju för övrigt inget man fick lära sig på MHS en gång i tiden. Alla så kallade strategi-applex inleddes med att fienden redan landstigit, om man får överdriva något och jag frågade därför ofta vad som hade skett dessförinnan; under det som kan kallas konfliktens inledande eller marina fas. Att man aldrig delgavs detta har jag förstått långt senare, för, om man gjort så, då hade alla officiella "sanningar" om vår "neutralitet" snabbt blivit avslöjade. Vi hade ju ett omfattande och dolt västsamarbete, vilket numera är mera känt. Att vi dessutom ansågs ligga under det amerikanska kärnvapenparaplyet är fortfarande inte riktigt färdigdiskuterat, men en fråga vill jag ta upp, därför att den inte uppfattas korrekt. Vi hade aldrig - i alla fall inte efter 1958 - en egen förmåga att själva försvara oss mot ett sovjetiskt anfall. Det var bara en fråga om timmar eller dygn, innan vi skulle ha anslutit oss till Nato och begärt hjälp och det som låg närmast till hands var kärnvapen. Det tror jag inte vi ska blunda för och det lite "halvsnälla" konventionella kriget, som den svenska krigsplanläggningen mest sysslade med, hade aldrig blivit av.

I frågan om Gotlands försvar, föreslog jag ganska tidigt, att en av de tilltänkta manöverbataljonerna faktiskt skulle utgångsbaseras där - inte för att det militära hotet var som omfattande, utan för att markera ett tydligt nationellt intresse - och det gäller faktiskt fortfarande fast man kan ju inte se var dessa insatsförband finns- inte ens i dag på Försvarsmaktens karta.

Om jag dessutom skulle passa på att kommentera något kring Ryssland, så får jag nog erkänna, att utvecklingen där blivit sämre eller värre, än vad jag bedömde för några år sedan. Men det är fortfarande så, att mycket av vad som finns i ryska media, som jag följer ganska väl, är avsett för intern konsumtion. Putin har ett stort behov av att visa för den mycket okunniga ryska allmänheten att nu är allting på rätt väg i "moder Ryssland" igen och inte alls så dåligt som det var på Jeltsins tid. Den stora prestigefrågan är dock inte militär eller marin, för det handlar om vinter-OS i Sotji, som Putin satsat oerhört på.

Debatten om försvarets framtid

Det verkar pågå en hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga – på flera försvarsbloggar och det är inte utan att jag undrar varför. Är det för att Försvarsmakten i stort sett lades ner  av den socialdemokratiska regeringen vid försvarsbesluten 2000 och 2004 och utan att någon medveten strategisk inriktning gjordes? Eller beror det på att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret? Problemet ligger kanske främst i att såväl allmänhet som försvarspolitiker egentligen förts vilse under nästan hela kallakriget och många debattörer tycks fortfarande tro på de myter som då frodades.

Värst är väl myten att vi själva skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp mot landet, för det har vi nog aldrig kunnat – vi var hela tiden beroende av hjälp från väst. Det har ju klargjorts av flera författare och forskare. Mera som en lustig anteckning kan väl noteras, att britterna redan 1951 gjorde en bedömning om det svenska försvaret och deras militärledning, COS, ansåg att Sverige skulle kunna stå emot högst en vecka främst på grund av dålig ledning och brister i underhållstjänsten. Det beryktade ”enveckasförsvaret” fanns alltså redan då!

Frågorna om kärnvapnen försvann från alla försvarsdiskussioner i Sverige efter det att vi själva hade beslutat oss för att avstå från en egen framställning. Detta medförde att det faktiskt omkring 1960 fanns svenska försvarsföreträdare som hävdade, att eftersom vi inte hade sådana vapen så skulle inte Sovjet kunna använda kärnvapen mot oss! Och det var just i det skedet av kalla kriget, som den sovjetiska krigsplanläggningen ändrades och det stora anfallet västerut – även mot Sverige – skulle inledas med en förödande kärnvapeninsats. Strategiska kärnvapen skulle sättas in mot de största städerna och taktiska vapen mot bland annat flyg- och marinbaser, men vi fortsatte med vår värnpliktsutbildning, som om vi inte förstod något alls. Alla stoppade huvudet i busken och fortsatte som tidigare. Det är kanske den allra allvarligaste myten, för den visar att vi saknade – och saknar i stort sett fortfarande – förmåga att fatta övergripande beslut rörande vår nationella strategi, vilket vi måste kunna idag.

Från en försvarspolitisk utgångspunkt blev vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden alltför långsamt. Det skulle ta minst en vecka innan alla var på plats och Georgienkriget 2008 genomfördes i sin helhet under en lika långa tidsperiod!

Frågan om en Nato-anslutning har också aktualiserats. Hänsynen till Finland spelade en avgörande roll 1949, när vi inte öppet gick med i Nato, för visst skulle vi ha gjort det, om vi kunde bestämma utan hänsyn till våra grannar. Vi hör ju hemma i den västliga världen – något som dessutom närmast är ett axiom sett från en rysk horisont – men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum? Det vore faktiskt något som inte alls ligger i ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse heller!

Med någon vetskap om att det faktiskt behövs en tydlig förstärkning av insatsförsvarets förmåga att avvärja kränkningar och incidenter på dagens hotnivå, torde en del omprioriteringar och vi behöver i dag exempelvis inte hela den centrala administrationen från kalla krigets tid. Flera insatsförband enbart avsedda för en krigssituation skulle därutöver kunna få en betydligt lägre beredskap, vilket också skulle bidra till att vi är tydliga med vårt försvars inriktning.

Seriös debatt eller smutskastning

Det framkommer då och då, att sociala media används på ett mycket oetiskt sätt. Bakom en anonymitet tillåter sig vederbörande göra vilka stötande eller rent av orimliga påståenden som helt om någon som uppfattas som en meningsmotståndare och man avhåller sig inte ens från oseriösa och kränkande personangrepp; något som man aldrig kan tillåta sig i en öppen debatt. Nu verkar denna typ av argumentering också ha smugit sig in inom den pågående försvarsdebatten, vilket jag verkligen finner osmakligt. Hur ska debatten kunna föras, om motståndare mer eller mindre idiotförklaras i ett kommande genmäle? Och hur ska man kunna attrahera kunniga och kloka debattörer eller andra medverkande, om de omedelbart anses okunniga eller felinformerade?

Medias informationer är faktiskt inte alltid direkt präglade av sanning och vishet och i flera fall lyfter man i stället fram någon obskyr detalj till debatt, trots att den större bilden kanske är intressantare och har större betydelse för den fortsatta debatten.

De personliga påhoppen måste vi alla försöka komma bort från annars blir debatten mest en uppvisning av omoralisk karaktär i något som närmast borde klassas som ”osociala media”

Förvånande skillnad

Det första - riktigt stora - danska containerfartyget, Maersk Mc-Kinney Möller, är nu på väg på sin jungfruresa från Korea till nordiska hamnar. Hon är den andra i en serie om tjugo fartyg! och med en längd över 200 meter och en bredd på 60, så har hon en containerkapacitet på inte mindre än 18 200 TEU. Om motsvarande skulle skickas per tåg eller lastbil så skulle det behövas mer än vad vi kan buda upp i landet!

I slutet av augusti kommer hon till Göteborg efter att ha varit i Århus och Köpenhamn.

Visst är det egendomligt att man kan ha stora rederier i EU-landet Danmark, men inte i EU-landet Sverige! Visst skulle vi behöva svenskflaggade fartyg och alla de arbetstillfällen som det skulle medföra!

Sjöräddning

Det rapporteras i media, att en segelbåt havererat ute mellan Öland och Gotland och att man inte kunde plocka upp alla nödställda. Tänk om vi haft våra stora helikoptrar, som främst var avsedda för ubåtsjakt, men som också fyllde en utomordentlig roll som räddningshelikoptrar, eftersom de hade så stor kapacitet. Tänk bara på Estonias förlisning och tänk hur många ytterligare som hade drunknat, om vi då inte haft stora helikoptrar - men det har vi inte längre

En bättre strategi

ÖB hotade redan förra året med att han skulle lägga ner en försvarsgren, om Försvarsmakten inte fick ett ökat anslag och eftersom marinen i praktiken ju redan är nedlagd så är valmöjligheten ju ganska begränsad. Men det finns bättre lösningar. Minska på den stora centrala administrationen i stället och sänk beredskapen för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld. På det sättet skulle vi säkert kunna öka vår förmåga att möta hot mot vår suveränitet idag och motverka riskerna för vår säkerhet i morgon

En ny tid

En gång ingick jag i SOF styrelse. På den tiden fanns seden, att de tre försvarsgrenarna skulle ha varsin arg, ung man där, men så verkar det inte vara längre? Om man läser Officerstidningen och många nyheter från Försvarsmakten, så verkar det mest vara äldre förställningar om vårt försvar, som bitit sig fast i en stor del av officerskåren och det beklagar jag, för verkligheten ser idag mycket annorlunda ut än vad den gjorde under det kalla kriget. Vårt nya försvar, insatsförsvaret, är nu under uppbyggnad och det vore nog välbetänkt, om SOF och dess medlemmar i högre grad engagerade sig i den omställning som pågår.  Jag kan ta mig friheten att som ett varnande exempel peka på ett helt annat område, som genomgått omfattande förändringar och utan att den ledande professionella personalen aktivt deltog i processen, nämligen apoteksvärlden. Där har nu diverse skönhetsmedel och liknande tagit plats, därför att farmaceuterna ställde sig – eller ställdes – vid sidan om under förändringsarbetet och den farmaceutiska kunskapen inom apoteksbranschen har nu fått en lägre prioritering i vårt samhälle. Det kan man förstås tycka olika om, men vi får nog akta oss för att inte de militära – och marina – sakkunskaperna går förlorade inom vårt försvar därför att officerarna mest talar om hur bra allt var förr! Det finns alltså all anledning att engagera sig professionellt i omställningsarbetet, annars riskerar vi att vårt försvar mest blir en dålig variant av apoteksvärlden!

Vad gör Försvarsmakten egentligen?

Det verkar som att försvarsbeslutet från 2009 varit svårt att hantera för Försvarsmakten. "Enveckasförsvaret" som företeelse byggde på en operativ studie inom högkvarteret och där ett militärt angrepp mot Sverige studerades - trots försvarsbeslutets mycket klara uttalande att ett sådant bedömdes som osannolikt inom överskådlig framtid - en uppfattning som delas av den försvarsberedning som lämnade sin rapport i fredags! Man undrar varför man spiller sitt krut på sådana studier?

Det senaste ryktet talar om att försvarsanslagets uppdelning på försvarsgrenar på decimalen när fortfarande är desamma som de var under det kalla krigets tid och då verkligheten faktiskt såg helt annorlunda ut. Man undrar verkligen hur detta kan komma sig! Eller beror de på de operativa studierna, som man inte alls bör göra?

Eller är det så att starka interna krafter inom Försvarsmakten inte vill verkställa vad den politiska ledningen faktiskt beslutat?

Vår nedskräpade havsmiljö

För nu närmare fyra år sedan hade det visat sig, att tunnor med farligt avfall hade dumpats någon gång på 1950-talet mellan Sundsvall och Gävle och med dåvarande myndigheters tillstånd. Nu hade det visat sig att tunnorna hade börjat läcka och att därmed kvicksilver hade börjat komma ut i Bottenhavet.

Tunnorna var alltså i stort sett lokaliserade och nu skulle man ju tro att våra havsverkande myndigheter skulle sätta igång med att ta upp eländet. Men -Nej. Jag var till och med och frågade, när man skulle börja dyka och ta upp tunnorna, men fick då ett typiskt svenskt budgetbesked. I Försvarsmakten ansåg man att det borde Kustbevakningen sköta och inom Kustbevakningen avvaktade man en utredning om vem som skulle betala en eventuell insats!

Svaret är kanske, att det är havsörnarna som betalar priset, för nu har man börjat se en nedgång i beståndet igen!

Men visst borde det vara både Marinens och Kustbevakningens mycket angelägna uppgift, att plocka upp allt skräp som tyvärr ligger dumpat i Östersjön och i Västerhavet. Det vore att inse vad ett insatsförsvar bör göra "här och nu", som det står i försvarsbeslutet från 2009!

Ett försvar på låg nivå - i dubbel bemärkelse!

Nato eller inte

Den ganska förvirrade försvarsdebatten som för närvarande förs i Sverige har nu senast medfört att frågan om vår anslutning till Nato kommit på agendan. Det paradoxala är ju faktiskt, att många Nato-medlemsstater redan vet var vi hör hemma och i Ryssland vet man också om våra preferenser. Det är egentligen bara den svenska allmänheten, som aldrig fått veta vad det är som gäller. Här ett litet försök att teckna bakgrunden.

Ganska snart efter Andra världskrigets slut skickade USA hem sina soldater och Västeuropas stater stod i stort sett helt utan något försvar som kunde möta det sovjetiska hotet. Ett litet undantag var Storbritannien, där den nyvalda Labour- regeringen stod inför en övermäktig situation i imperiet och i Europa. Imperiet fick alltså avvecklas och i Europa gällde det att försöka bygga upp ett försvar tillsammans med andra och gärna ideologiskt likasinnade mot den hotande kommunismen. På vårvintern 1948 hade det skett en statskupp i Tjeckoslovakien och därefter inleddes Berlinblockaden.

I väst bildades den Västeuropeiska unionen, WEU, och i norr ville britterna att de trogna socialdemokratiskt styrda Norge, Danmark och Sverige och med brittiskt stöd skulle ingå en motsvarande försvarsunion. I USA tyckte man dock att européerna reagerade för långsamt och man bildade Atlantpakten och dess militära del NATO. Detta dödade de skandinaviska förhandlingarna om ett försvarsförbund, för båda Norge och Danmark gick båda in i Nato när det hade bildats. Sovjetunionens motdrag mot Nato i vårt närområde blev att Finland tvingades in i en pakt med Sovjetunionen; den s k VSB-pakten och i Sverige bedömdes då att vi inte kunde gå med i Nato av hänsyn till Finland, som kanske skulle tvingas till större eftergifter, om Sverige var alltför tydligt västvänliga. Det var grunden för vår neutralitetspolitik under det kalla kriget.

När Sovjetunionen föll sönder, var finländarna mycket snabba med att förklara att VSB-pakten inte längre var tillämplig och i det skedet skulle kanske Sverige kunnat vara snabba med att ansluta sig formellt till Nato, efter så många år av "hemligt" samarbete d v s hemligt för den svenska allmänheten! Sedan gick de avhoppade och befriade sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen med i Nato tillsammans med Polen. Detta medförde förhandlingar om hur en militär konfrontation skulle kunna undvikas och 1999 undertecknades ett avtal om detta i Istanbul. Där finns det angivet att båda parter förbinder sig att vara återhållsamma med att bygga upp militära styrkor i anslutning till de nya Nato-staternas territorier och i Ryssland handlar detta om Pskovs och Leningrads oblaster. Parentetiskt är det därför finländarna i dag upplever en rysk styrka öster om sig, men det är alltså mest en följd av att ryssarna följer Istanbulöverenskommelsen.

Från detta perspektiv sett är det inte någon brådska för oss att formellt ansluta oss till Nato. Vi kan fortsätta med att delta i deras partnerskapsprogram, där vi ju funnits med sedan detta skapades. Om vi av interna och ganska villrådiga skäl skulle "förstärka" Nato genom att gå in som "riktig" medlem, så riskerar vi att den ryska reaktionen kommer att riktas mot de baltiska staterna och då har vi gjort något riktigt korkat! Det är bättre att hålla an och i stället välja att gå in i Nato - och gärna tillsammans med Finland - om Ryssland av egna skäl skulle välja att bryta mot Istanbulavtalets krav på begränsad närvaro. Vi ska alltså ha det Esset kvar, om det skulle behövas i framtiden och inte spela det nu av förvirrade interna skäl!

Driva verksamhet eller spara pengar?

Den fullständigt häpnadsväckande bristen i vårt incidentförsvar, som nu rullas upp i media, är nog dessvärre inte bara dålig - det är också mycket avslöjande för hur det svenska militära försvaret bedrivs. Försvarsmakten löser faktiskt inte sin uppgift, om man inte har en ständigt tillgänglig incidentberedskap och om det nu är så att man inte löser sin uppgift - varför anmäler man inte förhållandet till regeringen?

Sannolikt förhåller det sig så att ambitionen att spara har tagit över i alltför hög grad och hittills har det varit möjligt, för det har inte funnits någon stat som testat vår beredskap. Men det finns numera och det borde man ha kommit på redan innan incidenten i påskas. Det framstod väl som båda sparsamt med tilldelade medel och som lite personalvänligt, att inte ha flygplan i beredskap och så trodde man väl att påsken skulle vara flygledig även i Ryssland! Det är bara det att den ryska påsken inte inträffar samtidigt som den västerländska, utan först i början av maj! Inte ens det hade man tagit redan på! Ett klart underbetyg till insatsledning och till flygvapnet!

En försvarspolitisk omstart

Det är inte så konstigt, om många i dag undrar en del över vårt försvar. Reaktionerna på det famösa ”femdagarsförsvaret” visar dessvärre tydligt, att vare sig politiker eller intresserad allmänhet egentligen förstått vad vårt försvar i bredare mening mest borde handla om. Men vem kan klandra dem? Vi har ju under nästan hela kallakriget mörkat så mycket om vårt försvar, att det nu – i den nya globaliserade världen – finns anledning att försöka komma bort från de nu föråldrade myterna.  Tyvärr verkar inte Försvarsmakten ha förmåga eller intresse att stå som sammanhållande för tankar om landets framtida försvar i bred bemärkelse; man verkar ju helt låst av sina interna motsättningar och av myndighetens budgethantering i närtid.

Mycket från det kalla krigets inledande faser verkar idag vara helt bortglömt. Den offentligt uttalade neutralitetspolitiken skulle ju faktiskt upphöra mer eller mindre omedelbart i en storkrigssituation, men den politiska retoriken blev så småningom en annan. Vi uttalade under kalla krigets senare skeden till och med, att vi skulle stå neutrala i en stor öst-väst konflikten, vilket de ganska blåögda svenskarna möjligen trodde på, men det fanns de som visste bättre. I väst kände man till våra förberedelser och i öst utgick man helt från att Sverige också var ett ”västland” och inför 60-talets nya sovjetiska kärnvapenstrategi togs vi till och med in under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Mot en sådan bakgrund borde vi nog redan då ha inlett en ny svensk strategisk inriktning, men värnpliktsfrågan, industri- och lokaliseringspolitik fick fungera som strategisurrogat och ansågs av dåtidens försvarspolitiker som viktigare än en seriös säkerhetspolitisk analys. Sverige fortsatte därför som tidigare, trots att förutsättningarna förändrats radikalt – och det fanns dessutom många inom försvarsväsendet som av försvarsgrensegoistiska skäl inte hade några invändningar mot detta. Nu har ytterligare en stor förändring skett och det är nu för redan mer än tjugo år sedan som östblocket försvann och Sovjetunionen upplöstes. Världen har gått in i ett nytt utvecklingsskede och globaliseringen är faktiskt en förutsättning även för vårt samhälle och därmed också för vår säkerhet och vårt försvar. Dessutom handlar det om ny teknik och om samhällets beroende av detta.

Det är alltså här som vår säkerhets- och försvarspolitik har sin nya förutsättning. Vi står inte inför ett invasionshot av kallakriget-modell och det konstaterade vi i stor politisk samstämmighet redan 2009. Att Nato-stater finns både öster och söder om oss påverkar förstås också vårt säkerhetspolitiska läge och det får väl anses som rimligt att utgå från att USA:s kärnvapenparaply omfattar även de nya medlemmarna. Det är nu upp till oss själva att bestämma oss för vad vi vill att vårt försvar ska kunna för att skydda samhället och för att svara för medborgarnas säkerhet. Vi ska alltså bidra till att stabiliteten bibehålls eller rent av stärks i vår region. Det var anledningen till att amerikanarna en gång i tiden ansåg, att vi skulle få samma skydd som Nato-staterna, trots att vi ju faktiskt inte var medlemmar i alliansen – och det borde vara vägledande för oss även idag. Vi ska alltså redan nu i fredstid aktivt skapa säkerhet för oss själva och i vår närregion, så att riskerna för en eskalering eller en krigsliknande situation kan undvikas.

En grundläggande funktion i ett sådant försvar är att vi redan idag måste kunna upprätthålla den folkrättsenliga skyldigheten att ingripa mot kränkningar av vårt eget territorium, till lands, till sjöss och i luften. Det är ett slags minimiförsvar, som behövs för den uppgiften, men det ska vara tillgängligt ”här och nu”, som det står i det gällande försvarsbeslutet och som underlag för sådana insatser behöver vi också en väl fungerande luft- och sjöövervakning. Hur mycket och vari sådana insatsresurser kunde bestå av borde vara en vettigare försvarsdialog mellan försvarets myndigheter och vår politiska ledning, än de ständigt återkommande budgetpresentationerna. Vi måste helt enkelt ha resurser för att kunna ingripa mot kränkningar av vår territoriella integritet och självfallet kan och bör vi samverka med våra grannar vad avser luft- och sjöövervakningen.