Den första varningen fick
vi redan för ett par år sedan och då införandet av ”tidvis tjänstgörande”
meniga verkade vara den mest prioriterade uppgiften. ( Ja, det står ”Soldater
och sjömän” också i regeringens proposition, men det vore nog bättre att använda
termen ”meniga”, då det faktiskt är detta som avses. Goda soldater kan nog till
och med kaptener vara och alla anställda inom Marinstridskrafterna borde vara
goda sjömän!) Det offentliggjordes då att man skulle bygga om några kaserner,
så att de tidvis tjänstgörande skulle kunna hyra en liten lya där, när det inte
tjänstgjorde. Visst är det bra om man har omsorg om sina anställda, men var
detta verkligen en prioriterad fråga?`
När sedan – med avsteg
från den fastställda organisationen – fyra regionala chefer tillkom, kunde man
ju tro, att Försvarsmakten trots allt funderade lite bättre, men vad har hänt
sedan? Möjligen tar etableringen och samarbetet med länsstyrelser och kommuner ganska
lång tid för att vi ska få en bättre krishantering i samhället, men man hör ju
inte så särskilt mycket av detta, trots att vi ju har haft ett allvarligt läge
i Mellersta Norrland på grund av regnen. Hur har Militärregion Nord hanterat
detta? Och, om man verkligen har agerat, varför finns i så fall inget om detta
på hemsidan?
En liten, men
betydelsefull, nyhet smögs ut för något år sedan och den handlade om att man
inom Armén graderade upp sitt behov av officerare, vilket ganska snart följdes
av att Flygvapnet tillkännagav, att all flygande personal i fortsättningen
också skulle vara officerare. Eftersom antalet officerare i Försvarsmakten nu åter
diskuteras, så undrar vän av ordning var dessa reduceringar ska kunna tas!
Man har alltså fått några
små, men kanske viktiga indikationer på att vår Försvarsmakt inte fungerar så
särskilt väl och i ett sådant läge är det förstås enkelt att skylla på
”politikerna” i stället för att själv ta det tydliga grepp i utvecklingen som
vi medborgare förväntar oss! Jag har lärt mig den ”hårda vägen”, att när
offentliga organisationer inte förstår vilken verksamhet de ska genomföra, så
blir det ofta diskussioner om budgeten i stället för om verksamheten. På något
sätt tycks detta också gälla för vår försvarsmakt, vilket man får beklaga och
det finns många frågor att ställa. Enligt ryktet lär fortfarande
”pås-planeringsprincipen” gälla och det vore ju nästan åtalbart, om så är
fallet! En lösning på detta kvardröjande problem kunde ju annars vara, att åter
sätta upp försvarsgrenarna och styra anslagen från den politiska ledningen och
inte överlåta detta till en organisation, som tycks ha svårt att prioritera
interna frågor!
I hemsidans presentation
av Försvarsmakten finns alla möjliga gamla arv från det gamla
invasionsförsvaret presenterade, men var finns exempelvis arméstridskrafternas
manöverbataljoner? I den ekonomiska (!) redovisningen finns det angivet att tre
sådana bataljoner nu ska finnas, men var? Och finns det inte chefer utsedda för
de övriga fem? Eller tror Försvarsmakten fortfarande att ”produktion” är något
som ska ske i Högkvarteret? Jag är nog inte ensam om att anse att en utsedd
bataljonchef med stab skulle kunna ”producera” sitt förband bättre än den
centrala administrationen, så varför finns de inte utsedda och grupperade? Och
självklart borde en sådan bataljon vara grupperad på Gotland och vara en lokal
samverkansenhet, som kan ta tillvara alla gotlänningars försvarsintresse. Det
har ju faktiskt talats en del om Gotland i debatten, men här borde det faktiskt
göras något!
Om man sedan ser på många
andra delar av den tilltänkta insatsorganisationen, så behövs inte så mycket
för att inse, att den ”snickrats” samman lite för snabbt och det behövs en
ganska omfattande revision, om den strategiska avsikten ska kunna uppnås. Några
modifieringar kunde exempelvis vara, att en av de fyra JAS-divisionerna
förläggs till Uppsala. Erfarenhetsmässigt finns det ju ett behov av
incidentflyg över Östra Svealand/Gotland – hur var det i somras vid den ryska
provokationen? – och Stockholm måste ha ett insatsberett jaktflyg för att kunna
möta ett eventuellt terroristhot mot huvudstaden!
En betydande förbättring
vore det också, om alla de förband, som finns under rubriken ”Strategisk och
operativ ledning” sammanfattades och att försvarsgrenarna återuppstod.
Under rubriken
”Logistikförband” redovisas ett stort antal enheter, som nästan uteslutande
handlar om enheter, som anses behövliga för ett svenskt deltagande i en mera
fjärran internationell operation och även där finns det sannolikt andra möjliga
lösningar.
Personligen skulle jag
förstås gärna se, att ett patrullfartygsförband tillkom som en del av
Marinstridskrafterna och som för övrigt borde kunna samordnas bättre med
Kustbevakningen. Det är ju närmast genant, att så inte redan skett. Och visst
kunde vi kunna medverka bättre till att vår havsmiljö förbättras – även detta
en tydligt samhällsinriktad uppgift.
Utöver dessa ganska
administrativt inriktade anteckningar, bör man nog uppmärksamma hur
inställningen hos många av Försvarsmaktens anställda tycks vara till sina
uppgifter i vårt insatsförsvar. Det framskymtar ganska ofta i debatten, att man
fortfarande lever och utbildas enligt gamla modeller från invasionsförsvarets
tid och även detta bör förstås korrigeras!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar