Det är nog bra, om svenskt bistånd ges en ordentlig
granskning, för den är och har varit mycket präglad av en orimligt naiv
inställning till hur samhället fungerar på andra håll; främst inom
utvecklingsvärlden.
Många projekt ser bra ut, om man betraktar dem från en
svensk utgångspunkt, men de blir rena löjligheten, om man ser det från
mottagarens. Dessvärre kan sådana projekt till och med konservera bristen på
utveckling, för pengarna hamnar mycket ofta i händerna på lokala stam- eller
klanhövdingar, som i realiteten inte alls önskar någon utveckling, som kan
ifrågasätta deras makt över undersåtarna.
Biståndet blir i många fall kontraproduktivt, därför att
vi/biståndsorganisationerna tror, att u-ländernas människor har liknande ideal och föreställningar som vi har i västvärlden och mottagarna gör ofta allt för att förstärka denna
missuppfattning, som ju gläder alla ”givare”. Det är ett rent hyckleri. Och
våra biståndsorganisationer är kanske de allra värsta på att fortsätta att föra
svenska folket bakom ljuset, för man vill ju så gärna och så väl!
Min erfarenhet från drygt 25 års skolprojekt i Gambia – ett
ganska begränsat geografiskt område, det medges – visar ändå på just detta. Vi
kan inte ”utveckla” några u-länder. Det måste folken på platsen själva göra.
Och vi kan inte ”lära” folk i u-länder att vara demokratiska eller likställda.
Det måste de lära sig själva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar