Hur försvara Sverige?

Den rubriken har allt oftare blivit synlig, samtidigt som, lustigt nog, egentligen den självklara följdfrågan: "Mot vad?" egentligen aldrig ställs. Frågorna kring vårt framtida försvar är komplicerade och vi bör därför försöka renodla försvarspolitiken i frågan och rensa bort en del annat som ju lätt kommer upp i dagens i försvarsdebatt.

Tidigare och under det kalla krigets tid har ju industri- och lokaliseringspolitik varit tunga strategisubstitut i den svenska försvarspolitiken, delvis därför att man av sekretesskäl inte kunde framföra de reella motiven. Vi har ju exempelvis ett mycket starkt flygvapen, därför att vi skulle skydda västsidans bomblygplan vid deras anflygningar från sina baser i norra Anglia och, kanske ännu viktigare, vi skulle ju försvara deras baser mot sovjetiskt bombflyg. I stället blev den svenska nationella flygindustrin motivet för vårt flygvapen. Någon form av strategiska argument användes också i bland för att motivera fredsförbands lokalisering, då det egentligen mest var en lokaliseringspolitik som styrde.

Den budgetmodell som infördes under 1960-talet byggde på att vi hade en tydlig angripare att planera vårt försvar emot. Och eftersom Sovjetunionen faktiskt hade en större krigsmakt än vår, så fick man införa något som kallades "dimensionerande angreppsfall" i stället och då blev ju möjligheterna att manipulera betydande.

Det kan dessutom vara lämpligt att tydligt konstatera, att vi aldrig under det kalla krigets tid haft en egen förmåga att ensamma stå emot ett sovjetiskt angrepp. Vi var redan från början en dold västallierad, vilket den sovjetiska militärledningen var väl medveten om och vi skulle ju ansluta oss till NATO inom några timmar eller dagar, om ett storkrig bröt ut mellan öst och väst. Det finns idag debattörer som helt glömt bort detta grundläggande faktum. Samtidigt finns det andra som kraftigt överdriver ett hot från dagens Ryssland, vilket inte heller är en rimlig bas för vår försvarspolitik idag.

Vi måste i stället finna en ny och bättre modell för hur vi ska planera vårt framtida försvar och där vi försöker frigöra oss från de gamla myterna och i stället applicerar ett strategiskat tänkande på vår situation och vår försvars framtid. En modell kan vara att vi betraktar försvaret i olika tidsperspektiv och då slår en ganska tydligt, att det försvar som vi anser oss behöva för att stå emot ett stort upplagt konventionellt anfall i övermorgon, är inte alls det försvar som vi behöver idag.

 

Försvar idag? 

Vilka förmågor och förband behöver vi omedelbart tillgängliga i dagens läge för att kunna svara för samhällets och medborgarnas säkerhet? En folkrättslig skyldighet, som vi har, är att vi måste kunna  hävda vår territoriella integritet – till sjöss, i luften och på marken.

Vårt samhälle är också betydligt mera sårbart, än det varit tidigare och vi är alltså känsliga för cyberattacker och för energistörningar.  Redan i detta sammanhang kan det också vara rimligt att beakta, att vårt fredssamhälle importerar nästan hälften av sin olja från Ryssland och att den transporteras över Östersjön.

Vår säkerhet kräver också en väl samordnad ledning så att samhällets alla förmågor används och sätts in samordnat. En bra samordnad underrättelsetjänst är också ett tydligt behov.

Och för att upprätthålla vår suveränitet behöver vi i första hand ske egna nationella förband, även om samarbete med våra grannar/partners kan underlätta om ett tydligt terroristhot skulle bedömas föreligga.  Det behövs alltså exempelvis jaktflyg, patrullfartyg och bevaknings- eller militärpolisförband för denna mycket grundläggande förmåga.

 

Försvar i morgon?

Här kan i första hand anges vilka tilläggsförmågor som kan anses behövas idag samt de förstärkningsförband, som kan kallas in för att uppnå en tröskeleffekt.  I detta förmågeregister skulle vi nog behöva samverka en del med våra grannar och partners för såväl utbildning som för materielanskaffning.

För detta behövs – utöver dagens behov - ett system med förband som är tillgängliga och förstärkningar, som kan kallas in. Vissa förband kan kaderbemannas för framtida behov. Beroende på utvecklingen i den nära omvärlden kan ett NATO-medlemskap bli aktuellt.

 

Försvar i övermorgon?

Här behöver vi kunskaper om vapenutveckling m m. men förband i denna kategori behöver idag inte anskaffas annat än sådana som tar extremt lång tid att annars utveckla och som har önskvärda förmågor och kan användas även i de föregående nivåerna, som exempelvis ubåtar.

Om situationen skulle försämras, måste vi kunna möta ett stort angrepp. En sådan krisnivå torde föregås av en spänningsperiod, som gör det troligt att vi bör ansluta oss till NATO. Till detta skulle det behövas ett återuppsatt invasionsförsvar, men troligen är kärnvapen-komponenten farligare och hur ska någon kunna skydda sin befolkning mot ett kärnvapenanfall?

Detta kan vara ett sätt att spalta upp en komplicerad fråga och det kan säkert finnas flera, men ett är ganska säkert - vi kan inte bara gå tillbaka till en föråldrad invasionsförsvarsmodell,

Det vore att sticka huvudet i sanden -- ett "strutsförsvar"!

!