Sverige och NATO

I dagens ganska nymornade försvarsdebatt har röster höjts för en svensk anslutning till Nato. Det finns därför anledning att försöka utveckla motiven för eller emot.

En grundfråga är förstås var vi anser oss höra hemma från en mera övergripande ideologisk utgångspunkt och här ar svaret mycket enkelt, för med vårt samhälles grundläggande värderingar borde vi förstås vara medlemmar i Nato. Men så enkelt är det inte och det har det inte heller varit i det förgångna under det kalla kriget.

Vårt motiv att inte direkt ansluta oss till Nato när det bildades, var ju av hänsyn till Finland, som i Pragkuppens efterföljd i april 1948 tvingades ingå ett Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtal med Sovjetunionen. Sett med dagens perspektiv på var vår politik då ganska klok, även om USA inledningsvis hade svårt att förstå vår linje. Det var kanske först senare som den amerikanska ledningen till fullo hade insett vår egentliga intension och vi blev därför först 1962 erbjudna samma kärnvapenparaply som alla NATO-staterna, trots att vi formellt inte var allierade. Och när Sovjetunionen föll samman, var man i Finland mycket snabb med att förklara, att VSB-pakten inte längre var tillämplig och just då hade det kanske varit naturligt om Sverige öppet hade allierat sig till NATO, men den chansen försattes för det uppgavs att det inte fanns ett folkligt stöd för en sådan anslutning.

Från en sovjetisk utgångspunkt var och är Sverige ett västland och vår neutralitetspolitik uppfattades där mest som en diplomatisk halvsanning. Den skulle ju också i princip upphöra, om ett krig hade brutit ut och vi skulle ansluta oss till NATO inom några timmar eller dygn, om olyckan hade varit framme. Att vi skulle ha kunnat stå utanför en öst-västlig storkonflikt var det ingen som trodde, även om det idag finns en del oinformerade, som tycks tro så. Vår säkerhetspolitik skulle kanske ha sammanfattats som: ”Neutralitetspolitik i fred syftande till Nato-anslutning i krig”, för att göra en lätt parafras av en känd svensk officiell ståndpunkt, för det var så man uppfattade den svenska inriktningen såväl i väst som i öst!

Men nu kan vi väl ansluta oss till Nato utan några svårigheter?

Inför ett sådant viktigt beslut måste vi nog studera dagens situation lite bättre och djupare.  Våra nya, östliga grannar Estland, Lettland och Litauen blev 2004 medlemmar av NATO, efter en överenskommelse mellan NATO och Ryssland om att hålla en låg militär profil i regionen. Från den utgångspunkten vore det därför ganska oklokt att i dagens relativt lugna säkerhetspolitiska situation skärpa motsättningarna mellan Ryssland och NATO genom att vi helt oprovocerat höjer spänningen genom att ansluta oss till pakten, som ju dessutom betecknas som den enda ”riktiga” fienden i den ryska militärdoktrinen. En sådan skärpning av det säkerhetspolitiska läget skulle dessutom kunna drabba de baltiska staterna och det skulle vi nog inte vilja utsätta dem för. På ett ganska egendomligt sätt, har vi en situation som påminner om att vi under det kalla kriget tog stor hänsyn till vår granne, Finland, men nu gäller det de baltiska staterna i stället. Det kan finnas många ryska förevändningar för att störa de baltiska staternas säkerhet.

Å andra sidan har vi ju idag möjligheten att ”hota” med att förbereda en NATO-anslutning som en diplomatisk påtryckning, om ryssarna av någon anledning skulle inleda någon form av kampanj mot våra baltiska grannar och, om det inte skulle visa sig vara tillräckligt, borde vi överväga att tillsammans med Finland gå in i alliansen. Vi har alltså några alternativ att utnyttja för vår och till våra grannars säkerhet, om det skulle inträffa en försämring av dagens ganska lugna situation. Att av egna interna, förment försvarspolitiska, skäl, skynda sig med att ansluta sig till alliansen vore ju att spela bort de möjligheter till diplomatska åtgärder, som vi kanske faktiskt har för att behålla dagens relativt avspända läge.

Om alltså frågan om en NATO-anslutning får betraktas som en åtgärd på hög konfliktnivå, så kanske vi i stället bör arbeta för att förstärka dagens tämligen lugna säkerhetspolitiska situation och då faller exempelvis den gemensamma finsk-svenska havsövervakningen i tankarna. Detta projekt innebär ju att vi samarbetar med våra grannar ungefär så som vi deklarerat i vår solidaritetsförklaring och ett sådant samarbete kunde säkert utökas så att vi får ett gemensamt maritimt lednings- och skyddssystem för den ökande sjöfartens säkerhet i Östersjön och Västerhavet. Jag har personligen träffat ryska företrädare, som anser sig uppfatta hot från terroristgrupper och liknande mot all den energiexport som numera går på köl och till del även per rörledning i vårt närområde och vår egen oljeimport sker till nästan hälften just den vägen. Det ligger alltså i vårt eget intresse att sjöfarten kan framföras säkert.  Ett gemensamt maritimt kommando skulle dessutom kunna vara en del av EU försvars- och säkerhetspolitik och Sverige kunde alltså ta ett initiativ för att stärka samarbetet och skydda handeln. Man kanske till och med skulle kunna tänka sig att tillsammans försöka bärga något av den tickande miljöbomb, som all den dumpade ammunitionen i Östersjön kan vara.

Det vore att agera på ett klokt sätt på dagens relativt lugna konfliktnivå och kanske kan ett sådant samarbete ske i överensstämmelse med Lissabonavtalet om ett permanent samarbete mellan intresserade EU-länder kring Östersjön och med Ryska federationen som en samarbetspartner.  Möjligen kunde ett sådant samarbete också stämma väl överens med den maritima strategi, som EU håller på att utarbeta. Det skulle i alla fall kunna vara ett bättre alternativ än en NATO-anslutning idag och vi kunde då också inbjuda Ryska federationen att delta i ett fredligare samarbete och inte ganska oprovocerat och i onödan höja dagens hotnivå genom att bara ärva våra mer eller mindre interna föreställningar från kalla krigets tid.