Hur ska insatsförsvaret byggas vidare?

Det råder en allmän politisk uppfattning, att något stort militärt angrepp inte är befara inom överskådligt tid. Frågan är alltså, hur vi vill utforma det försvar, som vi måste ha av folkrättsliga skäl och som har förmågan att växa till, om den strategiska situationen skulle försämras påtagligt. En viktig fråga rör vår Nato-anslutning, som varit en fördold myt i Sverige, för både i öst som i väst har man vetat om var vi hörde hemma. Vi kan därför fortsätta på den militära nivån med den samverkan och samordning med Nato, så att vi även statsrättsligt och diplomatiskt kan göra detta utan stora omställningar, om situationen skulle kräva en öppen anslutning.

Behöver vi någon form av samhällsplikt? Hur ska medborgarna bli medagerande i samhälls-försvaret?  Många samhällsuppgifter på den civila sidan kommer att kräva arbetskraft på olika sätt - inte bara i akuta krissituationer. Varför inte också frivilliga anhöriga i äldrevården  eller en svensk fredskår för uppgifter i uländer? 

Inom försvarets ledning bör en strategisk-politisk ledning tillkomma, så att eventuella beslut i brådskande lägen kan fattas snabbt. En modell vore att en ”Generalinspektör” med stab placeras i Försvarsdepartementet. Det kan eventuellt bygga på regeringsformens bestämmelser om "kommandomål", som idag verkar helt bortglömda. Det behövs en närmare kontakt mellan den politiska ledningen och den militära, så att beslut om insatser av olika slag kan förberedas på ett professionellt sätt. Idag är det ju närmast bara en fråga om hur det ska betalas! 

Rutininsatser i form av incidentinsatser kan lämpligen delegeras till försvarsgrenscheferna. Nuvarande Insatsledningen blir den operativa ledningsnivån och får en egen ställning och får även uppgiften att förbereda internationella insatser och till Insatsledningen knyts även en underhålls- eller logistikenhet. Denna kan i sin tur även användas vid internationella hjälpoperationer.

De gamla försvarsgrenscheferna utgår och ersätts av tre nya – kallade Mark-, Sjö- respektive Luftförsvarscheferna – som även får i uppgift att samordna sin verksamhet med andra myndigheter inom samhällsförsvaret. Därutöver ska de ansvara för utbildning och materiel inom det egna ansvarsområdet. Det kan komma att se olika ut, för de tre försvarssektorerna är ju olika och framför allt deras materielplanering har olika tidsperspektiv. Materielansvaret kan finnas hos försvarsgrensvisa materielkommandon, som sätts upp med de försvarsgrensinriktade delarna av FMV som grund. Markförsvarschefen har redan fyra regionala chefer för samordning med länsstyrelserna avseende krisberedskap och krishantering. Chefen för sjöförsvaret har redan utretts och bör snarast verkställas. Chefen för luftförsvaret sätts upp på motsvarande sätt. Alla de tre cheferna bör även ha ett eget ansvar för sitt klusters materiel och kan utlokaliseras från Stockholm tillsammans med sina staber,; varför inte Markförsvarschefen i Östersund - mitt i Sverige, Sjöförsvarschefen i Göteborg - Sveriges maritima centrum och Luftförsvarschefen i Uppsala - nära Arlanda!

Politiska beslut måste kunna fattas med ett breddat beslutsunderlag, som en självständig och breddad underrättelsetjänst kan producera. Dagens MUST är alltför smalt och många befattningar för analytiker kan överföras från såväl FOI som från FMV.

Cyberförsvaret blir en ny uppgift för det sammanlagda FOI/FMV.

De förband som behövs för incidentförsvaret ska i första hand sättas upp och bemannas. Därutöver bör förband, som skulle kunna behövas vid en snabb och hotande utveckling sättas upp och vara tillgängliga redan i fred. Detta gäller särskilt luftvärnsförbanden, som i IO 2014 är alltför fåtaliga. Förband som endast har uppgifter i en invasionsförsvarsmodell bör endast finnas kaderbemannade och i övrigt finnas vid truppslagscentra, där studier och utveckling kan ske för de egna typförbanden. Uppsättning av förband, som främst avses för internationella uppgifter, beordras särskilt; en modell som även kan användas för att tillfälligt höja insatströskeln.

Luftförsvarets jaktförband baseras med en division i vardera ”vädersträcket” och ska även kunna baseras tillfälligt på Gotland.

Sjöförsvaret behöver en snabb, men kanske inte så avancerad, förstärkning med minst två divisioner patrullfartyg, på omkring 1000 ton och med helikopterkapacitet. En allmålspjäs och en skrovfast hydrofon bör ingå i fartygstypen som även kan utvecklas tillsammans med grannstater kring Östersjön ss Finland, de baltiska staterna, Polen? Fartygen kan byggas så att de kan få en missilbestyckning, om så skulle anses behövlig (luftvärn- men framför allt markmålsmissiler!)

Kan detta vara en utgångspunkt för vidare bedömningar?