Var står vi? Egentligen!

För nu nästan ett år sedan släppte ÖB i mångas uppfattning en ”bomb”, när han hävdade, att det svenska försvaret skulle kunna hålla ut i en hel vecka. Många tyckte att detta var förfärligt, men jag måste medge, att min första reaktion var precis tvärt om. Hur kunde han anse detta vara möjligt med den lilla försvarsmakt som vi nu har, för så länge hade vi aldrig kunnat hålla ut ensamma tidigare – inte ens när vår försvarsmakt var som mest imponerande runt 1960 eller så.

På något sätt fick jag då upp ögonen för hur missledd den svenska allmänheten hade blivit under nästan hela efterkrigstiden, då det mer eller mindre med avsikt skapades ett antal myter om vårt försvar och vårt lands förmåga. En mycket allvarlig följd av detta är bland annat, att det faktiskt finns bedömare, som tror sig veta, att Sverige skulle kunna stå emot ett ryskt angrepp utan hjälp utifrån. Senast något sådant hände var nog egentligen efter det Livländska kriget, som avslutades med freden i Kardis 1660! Sedan dess har nog det ryska väldet varit en lite för stor motståndare för oss! Ryssland är ju faktiskt något större! Vi skulle behöva hjälp utifrån, om en mera krigisk utveckling skulle bedömas föreligga i en mera nära framtid och detta är ju närmast en självklarhet!

Den senaste offentliga upprördheten handlar om FRA och samarbetet med motsvarande organ i USA. Detta har kanske medfört att det är på tiden att försöka komma förbi och avslöja en del av de myter, som präglade den svenska uppfattningen kring vår neutralitetspolitik och vad den egentligen innebar!

Sett i ett ideologiskt, mindre korrekt, sätt, var vi ju hela tiden en del av väst och det berodde naturligtvis på att vi uppfattade att vi hade en gemensam fiende i Sovjetunionen. Detta var mycket klart för den tidiga efterkrigstidens svenska regering – även om alla ministrar inte var inkluderade i denna realistiska bedömning och den svenska allmänheten hölls också utanför och utan insikt om de verkliga förhållandena. Särskilt anmärkningsvärt är kanske att utrikesministern, Östen Undén, stod utanför den inre och informerade ministerkretsen. Vid krigsslutet uppfattades det allmänt – inte minst hos socialdemokratiska bedömare – att det mest var en tidfråga, innan de kommunistiska ärkefienderna skulle fortsätta mot resten av Europa. Det fördes inbördeskrig i Grekland och det pågick stora kommunistledda strejker i Frankrike och i Italien. I vårt närområde var det så att Finland fick sitt fredsavtal först 1947 och hade därför en viss sovjetisk närvaro landet. I krigets slutskede och då Sovjetunionen hotade med att ockupera Finland, överfördes 1944 för säkerhets skull finsk signalspaningsmateriel och personal till Sverige i det som kallades för Operation Stella Polaris. Det är väl oklart, om den svenska regeringen också var orienterad om marskalk Mannerheims tankar om att 1945 ingå ett finsk-sovjetiskt försvarsavtal och som då stöddes av Paasikivi; något som utmynnade i VSB-pakten 1948! Så såg den mycket hotande situationen ut då! Det svenska försvaret var fortfarande under uppbyggnad och eftersom vi hade varit tillmötesgående mot britterna under krigets slutskede, fick vi möjlighet att fortsätta och utöka vår import av nu väl beprövad krigsmateriel därifrån. Det handlade då kanske främst om stridsflygplan, för vi hade inte någon sådan tillverkning ännu i landet, men också om radarmateriel. Redan 1946 började vi importera det moderna jaktflygplanet J 28, Vampire, som omedelbart började förstärka det svenska flygvapnet ordentligt

Den brittiska Labourregeringen, vars ledamöter även mera handgripligt hade slagits med kommunisterna redan på 1930-talet i Londons dockor, var vid krigsslutet angelägen om att bygga upp ett ideologiskt riktigt och starkt hinder mot en fortsatt kommunistisk expansion och hade 1948 bildat WEU. Nu ville man gå vidare norrut i Europa och skapa en Nordeuropeisk motsvarighet – en slags Nordeuropeiska unionen. Det är här som den svenska myten om de skandinaviska försvarsförhandlingarna har sin grund. Den svenska myten är ju närmast, att det kanske till och med skulle ha varit ett svenskt initiativ. Det som påverkade den fortsatta utvecklingen var Berlinkrisen och det förnyade amerikanska intresset för Europas säkerhet, vilket i förlängningen resulterade i att NATO bildades 1949 och att amerikanska strategiska bombflygplan frambaserades till de brittiska baserna i East Anglia med alla sina kärnvapen – 7 st bomber! Sverige blev som bekant inte Nato-medlem då på samma sätt som Danmark och Norge, utan sade sig av hänsyn till Finland inte kunna bli medlem. Att det faktiskt var ett svenskt nationellt intresse att försöka undvika att få Sovjetunionen närmare oss, nämnde man förstås inte och därför uppstod fortsatta resonemang, om Sverige som en stat som bistod behövande; det ”snälla” Sverige! Det kallades mera officiellt för neutralitetspolitik och i själva verket skulle vi inom timmar eller någon dag begära att få hjälp från Nato, om vi anfallits österifrån!

Till yttermera visso fungerade dessutom det svenska luftförsvaret som ett framskjutet skydd för de allierades flygbaser i England och som då hade stor betydelse för avskräckningen, eftersom de amerikanska kärnvapnen fanns baserade där! Men detta blundade man för i neutralitetspolitikens Sverige! I samband med Koreakrigets utbrott 1950 ville för övrigt det brittiska flygvapnet, RAF, ta över alla leveranser av flygplanstypen från de Havilland och två utresta piloter fick plötsligt inga flygplan att flyga hem med, vilket de rapporterade till ambassadör Hägglöf. Denne tog omedelbart upp frågan med det brittiska utrikesdepartementet, som inte kunde lämna någon förklaring, varför han i stället uppvaktade premiärminister Attlee, som på en söndag fattade beslutet, att leveranserna till Sverige skulle fortsätta som tidigare! Det var alltså viktigare för västs kärnvapenavskräckning, att det svenska flygvapnet var starkt, än att tillfredsställa RAF omedelbara behov!

Vår samverkan med väst rörande signalspaningen har sin grund i att FRA bildats 1942, eftersom marinens – eller snarare flottans – signalspaning krävde större utrymme, än vad som kunde erbjudas ombord på pansarskeppet ”Gustaf V”, där det hade sin ursprungliga placering. Den strategiska signalspaningen flyttade nu i land till Lovön, under befäl av kommendören Torgil Thorén – för övrigt bror till den legendariske underrättelsefotografen Ragnar Thorén, som ju under kriget delvis varit placerad framskjutet i Finland för att fotografera sovjetiska utbrytningsförsök från Kronsjtadt! Thorén avlöstes 1957 av en annan kommendör, Gustaf Tham, som ledde verksamheten där från till 1963.

Den markbaserade signalspaningen hade tillgång till kablar som användes av tyskarna och eftersom den tyska chiffermaskinens – Geheimschreiber – kod kunde brytas av den svenske matematikern Arne Beurling – med ett torg uppkallat efter sig i Kista – så var möjligheten att samverka med väst uppenbar – och visst behövdes detta, för vi hade kanske inte varit så särskilt västvänliga under krigets inledande skeden!  Efter kriget ombildades den svenska hemliga underrättelsetjänsten i stora delar och inriktningen blev nu mot Sovjetunionen i stället för mot Tyskland. I samband med detta lades 1946 det s.k. C-kontoret ner – det hade letts av majoren af Peterséns och mest för att stödja den finska krigföringen mot Sovjetunionen – och i stället skapades T-kontoret, som leddes av en civil chef, Thede Palm, vilket också hade varit i enlighet med försvarsminister Vougts önskemål.

USA bedrev nu flygburen signalspaning mot Sovjetunionen i vårt närområde över Östersjön, men man råkade 1951 ut för att spaningsflygplanet blev nerskjutet av sovjetisk jakt och president Truman beslöt i den situationen, att denna typ av underrättelseinhämtning inte längre fick genomföras av amerikanska enheter. Det passade då ganska bra, att Sverige, som låg närmare, kunde bidra med denna typ av inhämtning och två DC-3:or, Tp 79, utrustades för detta ändamål,. Detta fungerade bra ett år ungefär, då den svenska DC-3:an ”Hugin” sköts ner på ett liknande sätt. Att sedan den personal ombord som skötte spaningsutrustningarna, faktiskt var civila och anställda av FRA, kan ju gärna studeras av folkrättsexperter i dag, då det är ganska klart, att civila inte får bedriva militär underrättelsetjänst, för då betraktas de som spioner! Den stora undanglidningen blev sedan möjlig eftersom ett sjöräddningsflygplan typ Catalina sköts ner tre dagar senare och hela incidenten kallades därför Catalinaaffären i stället för DC-3-affären, som den kanske kunde ha kallats.

Omkring 1960 var det svenska försvaret mycket starkt och nu skulle ytterligare en förstärkning tillkomma – kärnvapen. Men nu blev beslutet i stället, att Sverige inte skulle fullfölja den anskaffning, som redan hade påbörjats. Marvikenreaktorn lades ner och Ågesta blev i stället och mycket påpassligt en central för fjärrvärme! De var ju egentligen anlagda för att kunna producera vapenplutonium. Och nu blev svenskarna i stället nedrustningsspecialister och det svenska försvarets behov av kärnvapenunderstöd skulle i stället lämnas av USA, vilket framgår av deras riktlinjer från 1962 och som finns publicerade i den svenska Säkerhetspolitiska utredningen från 2002. Självklart ökade detta vårt behov av att lämna upplysningar och underrättelser till amerikanarna och att vara solidariska med deras säkerhetspolitik. Det är väl den enda rimliga förklaringen till varför vi finns i Afghanistan!

Ungefär samtidigt importerade vi en avläggare till det amerikanske försvarets programbudgeterings-system, vilket medförde ytterligare myter i Sverige. Eftersom vi inte kunde bygga systemet riktigt som det var ansatt i USA, så blev det ganska snart så att regeringen införde det som kallades ”dimensionerande angreppsfall” och där exempelvis kärnvapnens dominerande strategiska roll mest nämndes i någon inledande text och inte i jämförelserna med den sovjetiska verkligheten. Nu uppstod i stället debatter och diskussioner om hotbilderna och deras innehåll av konventionella stridskrafter och där olika särintressen (sic) helst talade om sina preferenser och inte om landets nationella behov. Samtidigt som därmed ”hotet” begränsades av politiska – ekonomiska! – skäl framgick inte längre heller det grundläggande faktum, att vi faktiskt inte ensamma skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp. Budgeteringsprinciperna blev alltså till ett verktyg att vilseföra såväl politiker som militära ”planörer”!

Ungefär samtidigt började flera försvarsfunktioner att överföras till myndigheter, som formellt stod under civil ledning. Alldeles uppenbart har det sin grund i att regeringen nu insåg, att vi inte kunde fortsätta och bygga upp försvaret utan samarbete med andra stater och det var förstås i väst som detta stöd skulle finnas. Samtidigt kände man sig begränsad i så måtto, att militär samverkan skulle anses strida mot neutralitetspolitiken. FRA hamnade därför formellt under civil ledning, eftersom hela dess verksamhet ju var uppbyggd för samverkan västerut och ett antal statliga utredningar började nu framhålla att den militära uppgiften i fred skulle begränsas till förbandsproduktion och krigsförberedelsearbete, vilket tydligt påverkade exempelvis tillkomsten av FMV.  All framställning av militär materiel byggde ju i stort sett på ett försvarsgrensvis samarbete med västliga uniformerade kollegor. En parallell kanske FOA – senare FOI – skulle kunna vara. Våra forskare inom försvarssektorn skulle vara under civil ledning och inte militär, men som ändå gav dem tillträde till hela forskningen inom försvarssektorn såväl i USA som i andra västländer. Även dessa principer är nu obsoleta!

Och där står vi nu! Vi ska nu bygga upp ett insatsförsvar med en förmåga att fungera med våra grannar och med våra partners inom EU, som ju faktiskt är en organisation för Europas säkerhet. Samtidigt bör vi väl försöka behålla de numera ganska få tillfällena till sysselsättning för en kvalificerad industri, och vem bygger upp ett gemensamt cyberförsvar? Var byggs Europas drönare? Var finns Europas luftrörliga insatsförband? Och insatsberedda enheter av flera olika slag, när USA flyttar sin uppmärksamhet till Stillahavsområdet? Var finns Europas skydd mot terroristattacker över havet – nära eller längre bort?

Det duger inte längre, att bara verka för att det gamla invasionsförsvaret ska återuppbyggas. Det behövs nya tankar – befriade från gamla myter. Och sedan kan vi bygga upp ett modernt insatsförsvar, som har förmåga att fungera tillsammans med våra partners! Men en viss brådska kan vara aktuell, för om framtiden vet vi inte så mycket, som vi gärna trodde oss veta förr!