En försvarspolitisk omstart

Det är inte så konstigt, om många i dag undrar en del över vårt försvar. Reaktionerna på det famösa ”femdagarsförsvaret” visar dessvärre tydligt, att vare sig politiker eller intresserad allmänhet egentligen förstått vad vårt försvar i bredare mening mest borde handla om. Men vem kan klandra dem? Vi har ju under nästan hela kallakriget mörkat så mycket om vårt försvar, att det nu – i den nya globaliserade världen – finns anledning att försöka komma bort från de nu föråldrade myterna.  Tyvärr verkar inte Försvarsmakten ha förmåga eller intresse att stå som sammanhållande för tankar om landets framtida försvar i bred bemärkelse; man verkar ju helt låst av sina interna motsättningar och av myndighetens budgethantering i närtid.

Mycket från det kalla krigets inledande faser verkar idag vara helt bortglömt. Den offentligt uttalade neutralitetspolitiken skulle ju faktiskt upphöra mer eller mindre omedelbart i en storkrigssituation, men den politiska retoriken blev så småningom en annan. Vi uttalade under kalla krigets senare skeden till och med, att vi skulle stå neutrala i en stor öst-väst konflikten, vilket de ganska blåögda svenskarna möjligen trodde på, men det fanns de som visste bättre. I väst kände man till våra förberedelser och i öst utgick man helt från att Sverige också var ett ”västland” och inför 60-talets nya sovjetiska kärnvapenstrategi togs vi till och med in under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Mot en sådan bakgrund borde vi nog redan då ha inlett en ny svensk strategisk inriktning, men värnpliktsfrågan, industri- och lokaliseringspolitik fick fungera som strategisurrogat och ansågs av dåtidens försvarspolitiker som viktigare än en seriös säkerhetspolitisk analys. Sverige fortsatte därför som tidigare, trots att förutsättningarna förändrats radikalt – och det fanns dessutom många inom försvarsväsendet som av försvarsgrensegoistiska skäl inte hade några invändningar mot detta. Nu har ytterligare en stor förändring skett och det är nu för redan mer än tjugo år sedan som östblocket försvann och Sovjetunionen upplöstes. Världen har gått in i ett nytt utvecklingsskede och globaliseringen är faktiskt en förutsättning även för vårt samhälle och därmed också för vår säkerhet och vårt försvar. Dessutom handlar det om ny teknik och om samhällets beroende av detta.

Det är alltså här som vår säkerhets- och försvarspolitik har sin nya förutsättning. Vi står inte inför ett invasionshot av kallakriget-modell och det konstaterade vi i stor politisk samstämmighet redan 2009. Att Nato-stater finns både öster och söder om oss påverkar förstås också vårt säkerhetspolitiska läge och det får väl anses som rimligt att utgå från att USA:s kärnvapenparaply omfattar även de nya medlemmarna. Det är nu upp till oss själva att bestämma oss för vad vi vill att vårt försvar ska kunna för att skydda samhället och för att svara för medborgarnas säkerhet. Vi ska alltså bidra till att stabiliteten bibehålls eller rent av stärks i vår region. Det var anledningen till att amerikanarna en gång i tiden ansåg, att vi skulle få samma skydd som Nato-staterna, trots att vi ju faktiskt inte var medlemmar i alliansen – och det borde vara vägledande för oss även idag. Vi ska alltså redan nu i fredstid aktivt skapa säkerhet för oss själva och i vår närregion, så att riskerna för en eskalering eller en krigsliknande situation kan undvikas.

En grundläggande funktion i ett sådant försvar är att vi redan idag måste kunna upprätthålla den folkrättsenliga skyldigheten att ingripa mot kränkningar av vårt eget territorium, till lands, till sjöss och i luften. Det är ett slags minimiförsvar, som behövs för den uppgiften, men det ska vara tillgängligt ”här och nu”, som det står i det gällande försvarsbeslutet och som underlag för sådana insatser behöver vi också en väl fungerande luft- och sjöövervakning. Hur mycket och vari sådana insatsresurser kunde bestå av borde vara en vettigare försvarsdialog mellan försvarets myndigheter och vår politiska ledning, än de ständigt återkommande budgetpresentationerna. Vi måste helt enkelt ha resurser för att kunna ingripa mot kränkningar av vår territoriella integritet och självfallet kan och bör vi samverka med våra grannar vad avser luft- och sjöövervakningen.