Debatten om försvarets framtid

Det verkar pågå en hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga – på flera försvarsbloggar och det är inte utan att jag undrar varför. Är det för att Försvarsmakten i stort sett lades ner  av den socialdemokratiska regeringen vid försvarsbesluten 2000 och 2004 och utan att någon medveten strategisk inriktning gjordes? Eller beror det på att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret? Problemet ligger kanske främst i att såväl allmänhet som försvarspolitiker egentligen förts vilse under nästan hela kallakriget och många debattörer tycks fortfarande tro på de myter som då frodades.

Värst är väl myten att vi själva skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp mot landet, för det har vi nog aldrig kunnat – vi var hela tiden beroende av hjälp från väst. Det har ju klargjorts av flera författare och forskare. Mera som en lustig anteckning kan väl noteras, att britterna redan 1951 gjorde en bedömning om det svenska försvaret och deras militärledning, COS, ansåg att Sverige skulle kunna stå emot högst en vecka främst på grund av dålig ledning och brister i underhållstjänsten. Det beryktade ”enveckasförsvaret” fanns alltså redan då!

Frågorna om kärnvapnen försvann från alla försvarsdiskussioner i Sverige efter det att vi själva hade beslutat oss för att avstå från en egen framställning. Detta medförde att det faktiskt omkring 1960 fanns svenska försvarsföreträdare som hävdade, att eftersom vi inte hade sådana vapen så skulle inte Sovjet kunna använda kärnvapen mot oss! Och det var just i det skedet av kalla kriget, som den sovjetiska krigsplanläggningen ändrades och det stora anfallet västerut – även mot Sverige – skulle inledas med en förödande kärnvapeninsats. Strategiska kärnvapen skulle sättas in mot de största städerna och taktiska vapen mot bland annat flyg- och marinbaser, men vi fortsatte med vår värnpliktsutbildning, som om vi inte förstod något alls. Alla stoppade huvudet i busken och fortsatte som tidigare. Det är kanske den allra allvarligaste myten, för den visar att vi saknade – och saknar i stort sett fortfarande – förmåga att fatta övergripande beslut rörande vår nationella strategi, vilket vi måste kunna idag.

Från en försvarspolitisk utgångspunkt blev vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden alltför långsamt. Det skulle ta minst en vecka innan alla var på plats och Georgienkriget 2008 genomfördes i sin helhet under en lika långa tidsperiod!

Frågan om en Nato-anslutning har också aktualiserats. Hänsynen till Finland spelade en avgörande roll 1949, när vi inte öppet gick med i Nato, för visst skulle vi ha gjort det, om vi kunde bestämma utan hänsyn till våra grannar. Vi hör ju hemma i den västliga världen – något som dessutom närmast är ett axiom sett från en rysk horisont – men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum? Det vore faktiskt något som inte alls ligger i ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse heller!

Med någon vetskap om att det faktiskt behövs en tydlig förstärkning av insatsförsvarets förmåga att avvärja kränkningar och incidenter på dagens hotnivå, torde en del omprioriteringar och vi behöver i dag exempelvis inte hela den centrala administrationen från kalla krigets tid. Flera insatsförband enbart avsedda för en krigssituation skulle därutöver kunna få en betydligt lägre beredskap, vilket också skulle bidra till att vi är tydliga med vårt försvars inriktning.