Hur försvara Sverige, del 2

Vi måste också kunna se frågan om vårt försvar i ett rimligt tidsperspektiv. Det försvar som vi anser oss behöva för att kunna möta ett stort upplagt militärt angrepp i övermorgon är sannolikt inte alls det försvar som vi behöver för att möta olika typer av säkerhetshot mot vårt samhälle idag. Fältartilleri, attackflyg eller minkrigföring kan ju, för att ta några exempel, inte försvara landet mot ett stort cyberangrepp, som redan idag skulle kunna slå ut så många viktiga samhällsfunktioner att en kapitulation kan te sig oundviklig.
Visst kan vi fortfarande anse oss i behov av att kunna försvara landet mot ett konventionellt väpnat angrepp, men dagens värld innehåller numera så många andra hot mot vårt samhälle, att vi snarare bör inleda i den mera fredsmässiga änden i stället. Vi är en del av den globaliserade världen och de hot man kan se idag är betydligt mera mångtydiga eller svårbestämda. Men mycket av vilka hot vi ska kunna möta finns redan reglerat för oss i EU grundfördrag, Lissabonfördraget från 2007, men vad som där finns angivet om den gemensamma försvarspolitiken, verkar inte helt känt av alla svenskar.

Vårt samhälle och vårt välstånd lever, som många andra liknande staters, numera i ett kortsiktigt tidsperspektiv och är i väsentliga delar beroende av en ständig och obruten tillförsel av varor och tjänster. Vi – såväl staten Sverige som våra medborgare – saknar därför den strategiska uthålligheten som vi hade tidigare och under beredskapsåren. Vi har nu blivit mera sårbara för avspärrningar eller blockader; oberoende om de är utförda av andra stater, pirater eller terrorister. Men försvar mot terrorister kan vi, å andra sidan, utöva tillsammans med andra EU-stater redan i dag och alldeles oberoende av andra politiska knytningar eller pakter.  Och vi måste också redan i dag kunna utföra någon form av skydd av vår och våra grannars import- och exportsjöfart– ett samarbete, som alltså också har sin grund i gällande EU-avtal.  Vi skulle alltså redan i dag exempelvis kunna samarbeta med alla våra grannar för att försvara våra oss mot piratverksamheter eller terroristattacker. Sett från ett försvarsplaneringsperspektiv kan detta innebära, att det inte är någon eller några staters eventuella militära ambitioner eller möjliga hot mot oss, som bör vara en grund för vårt försvars uppbyggnad, utan vår egen bedömning av hur mycket vi bör kunna upprätthålla vår nationella suveränitet och territoriella okränkbarhet i dagens globaliserade värld.

En viktig förändring har också skett vad avser val av angreppsmetoder och det talas ofta om asymmetrisk krigföring, där en angripare döljer sig bakom andra – ”små gröna män”- eller krigar genom ombud i form av terrorister. Dessa operativa metoder har väl främst sin tillämning på land, men motsvarigheter finns också i sjökriget; främst i form av internationell kriminalitet.  Narkotikasmuggling, sjöröveri, människosmuggling och illegalt fiske sker numera i en ökande omfattning, men det förekommer också miljöförstörande verksamheter och fartygsburen hjälp till upprorsrörelser i land och även sådana företeelser vill nog vår del av världen kunna bekämpa redan innan de påverkar livet på land.

Hur försvara Sverige?

Många mer eller mindre välgrundade synpunkter och förslag har under de senaste åren lämnats om hur vi bör bygga upp vårt försvar, men oftast har förslagen lämnats utan att man beaktat att vårt strategiska läge numera har förändrats i flera avgörande avseenden. Det finns, som jag ser det, anledning, att frågor om vårt nationella försvars framtid nu bör grundas på en analys av vad den nya strategiska situationen kan innebära för oss. Allt är nämligen inte alls som tidigare och den övergripande frågan kunde därför vara hur vi ska kunna försvara oss i den nya globaliserade världen. Vi bör alltså inse, att vår omvärld förändrats i betydande omfattning och även så sedan det kalla kriget avslutades. Vi lever i en globaliserad värld, där handel och sjötransporter bär upp ett ökande välstånd på många håll och där alltså världen på ett nytt sätt är beroende av detta för sin säkerhet. Samtidigt har vårt egna civila samhälle också utvecklats. En majoritet av vår befolkning bor inte längre på landsbygden utan i städer, vilket har minskat uthålligheten och överlevnad i händelse av störningar. Vi är inte ensamma om urbaniseringens följder i det här avseendet och vi kan ju dagligen uppleva hur krigföring påverkar det civila samhället på andra håll.

Inledningsvis kan det också vara lämpligt att övergripande konstatera, att vi självklart inte heller under det kalla krigets tid hade en egen förmåga att ensamma kunna stå emot ett eventuellt sovjetiskt angrepp – det finns ju tydligen en del som tror det idag. Och man tycks dessutom tro, att ett sovjetiskt anfall skulle vara helt konventionellt, vilket kanske mest är förvånande och möjligen mest ett arv från försvarsplaneringens s.k. dimensionerande angreppsfall än från verkligheten. Om ett sovjetiskt anfall då hade påbörjats mot Sverige, så var det för övrigt bara en fråga om timmar eller något dygn innan vi skulle ansluta oss till Nato, vilket bl. a framgår Erlanders dagböcker, men som många tycks ha glömt i dag. Och sedan 1960-talet skyddades vi dessutom mot en stort upplagd sovjetisk krigföring av de amerikanska kärnvapnen. Det förefaller därför lite oreflekterat och gammalmodigt, att bygga upp vårt nationella försvar med huvudsaklig inriktning att enbart kunna möta ett ryskt angrepp, även om Ryssland kan vara en stor och ibland mäktig granne. Det viktigaste är nog snarare, att vi bygger upp en nationell förmåga, så att även Nato kan respektera den – inte för att vi ska bekriga varandra, utan för att Sverige åter blir till ett säkrare område i norra Europa. Det var ju en gång i tiden, och sett från en amerikansk horisont, det viktigaste motivet för vårt hemliga Nato-samarbete och vi bör samtidigt försöka frigöra oss från gamla myter om vårt försvar!

Rationaliseringspotential inom vårt försvar

Över åren har många större organisatoriska förändringar skett inom vårt försvar och visst kan många sådana förändringar ha varit motiverade på något sätt då de infördes. Men i dag finns här en betydande möjlighet att rationalisera och så att vi faktiskt använder våra försvarsanslag till vårt försvar och inte förslösar det på en del sidofunktioner som vi tidigare ansåg vara nödändiga!

Myndigheten FRA byggdes till del upp av den hemliga avlyssningen av kablar som tyskarna utnyttjade under beredskapsåren och till del av den radiosignalspaning, som fanns ombordplacerad; främst på pansarskeppet ”Gustav V”. Eftersom FRA redan under kriget samverkat i det fördolda med Storbritannien, så ansåg man, att detta måste hållas hemligt även fortsättningsvis i det alliansfria landet Sverige och därför fick FRA fortsätta som en egen myndighet. Men gäller denna förutsättning idag? Vi anser ju oss ju dessutom behöva en bättre samordnad underrättelsetjänst! Att myndigheten FOA tillkom för att i hemlighet samordna framställningen av svenska kärnvapen, har väl de flesta numera glömt bort och arvtagaren FOI bedriver en mycket kompetent verksamhet på flera områden. Men borde inte FOI tillsammans med dagens MUST – och FRA – kanske vara grunden för en myndighet för en samlad försvarsunderrättelsetjänst?

Under 1960-talet ansåg vår regering det särskilt olämpligt, att svenska militära företrädare hade öppna kontakter med sina kollegor i andra stater. De hemliga kontakterna fanns förvisso, men det var ju inte lika lätt att dölja alla de kontakter, som behövdes vid framställning eller köp och försäljning av krigsmateriel. Alltså bildades Försvarets materielverk,  FMV, som på pappret var en civil myndighet och därför fick man ha kontakter med andra staters materielmyndigheter – fast man ”glömde” försiktigtvis bort att de faktiskt oftast var militära! Men på "hemmaplan" ansåg man då att alliansfrihetens krav var tillfredsställda! Men hur är det nu? Behöver vi fortsätta att vilseföra den svenska allmänheten med denna ”krumelur” numera? Hyckleriet kring vår vapenexport är ju för övrigt helt monstruös! Vi kanske i stället borde återföra materielansvaret till försvarsgrenscheferna, för det är ju där det egentligen hör hemma? Och vi har ju numera ett ganska tydligt uttalat behov av fackmässigt kompetenta internationella kontakter – något som just våra försvarsgrenschefer kan bestå med; alldeles oberoende av om vi är med i Nato eller inte! Så varför ska materielfrågor fortsätta att ske via ombud? Och varför har vi inte självständiga försvarsgrenar under regeringen?

Vi borde kanske samtidigt skapa en fjärde försvarsgren – Cyberförsvaret. Det finns faktiskt redan mycket kompetent personal för detta, men idag finns de spridda på flera andra myndigheter, vars chefer i budgetförhandlingar anser, att det är just deras myndighet som borde ansvara för vårt cyberförsvar och att just deras budget därför borde förstärkas betydligt för denna uppgift! Politisk obeslutsamhet uppmuntrar ju dessvärre denna form av budgetargumentering!

En dold konsekvens av att diverse stödmyndigheter tillkommit borde kanske också uppmärksammas. Våra förband i Försvarsmakten slimmades under resans gång svårt och för att skulle kunna uppehålla den officiella förbandsnumerären, lades flera stödfunktioner ut på andra myndigheter eller på det civila samhället. Och så gick det ju att göra under det kalla krigets tid, eftersom den metoden aldrig utsattes för någon granskning, men visst saknar de flesta av våra förband många av de stödfunktioner, som tidigare ansåg nödvändiga för att förbandet skulle kunna fungera. Ett flagrant exempel är att uppgiften att skydda sjöfarten togs bort från marinen vid försvarsbesluten 1958 och 1972, då Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, ÖEF, i stället skulle beredskapslagra våra behov av importvaror – det beslutet innebar ju faktiskt att det numera beramade ”enveckasförsvaret” skapades redan då! Och, att sjömätning och isbrytning var verksamheter, som i sig innebar en bra marin övervakning av vårt närområde, utlokaliserades till Sjöfartsverket, är ytterligare ett par marina exempel på hur försvarets uppgifter begränsades och det finns säkert flera i de andra försvarsgrenarna. Vid internationella insatser har vi ju exempelvis ibland haft svårigheter med försörjningen av förbanden och för den underhållstjänst, som det svenska civila samhället skulle bestå med, fanns ju inte tillgänglig i krigshärjade länder!

Det är alltså läge att göra "tempo tillbaka" och besparingsmöjligheterna är betydande!

Behov av försvarsreform

I många avseenden och under lång tid har vi förändrat vårt försvar och det har i flera fall varit alldeles nödvändigt. Men ännu saknas en övergripande strategisk översyn, som kunde vara en grund för en reform och som kunde göra vårt försvar bättre anpassat till tidens förutsättningar och våra nu kända säkerhetspolitiska behov. Och nu börjar det bli akut! Förutsättningarna har ju förändrats grundligt och i mycket omfattande grad, vilket kan medföra att vi riskerar att vårt försvar mest blir till ett galleri och utan förmåga att fungera, då den svenska staten och medborgarna behöver ett ordentligt stöd för önskade säkerhetsskapande insatser av olika slag. Dessvärre finns det samtidigt många hinder för förändringar och för ett mera funktionellt försvar. En del hinder kan härledas till ett mycket stelt och gammaldags regelverk, medan andra mera ligger i bristen på insikt om vad som kan och bör göras i olika situationer och är kanske mest av intern karaktär.

Det svenska försvaret byggdes traditionellt upp med gamla tankar om hur hot skulle mötas. Krig skulle då föras genom en samlad svensk motverkan efter någon form av mobilisering. Så uppfattade väl de flesta världen i början av förra seklet – inget tu tal om annat – men dessvärre finns många tankar från den tiden som ingredienser även i dagens svenska försvarstänkande. Vårt värnpliktssystem byggde just på sådana tankar och kunde då också kombineras med tankar om medborgarnas skyldigheter och ansvar för staten, vilket många kanske glömt bort idag. Massinkallelser genom allmän mobilisering byggde också, och mera som en kuriositet, på att de inkallade eller förbanden kunde förflyttas till ”fronten” per järnväg och vi hade därför fortfarande in på 1960-talet ett antal ånglok stående i ”beredskap” för att ta vid om elströmmen föll bort och elloken blev stående! Idag och redan i vårt fredssamhälle är väl våra erfarenheter av järnvägstransporters tillförlitlighet inte så uppenbara!

Nato artikel 5

Det föreföll lite oklart - för att uttrycka det milt - om vad Natoavtalets paragraf 5 egentligen innebär, så här kommer det direkt från Nato hemsida.

Det handlar alltså om att vidta sådana åtgärder som man anser nödvändiga om någon annan Natomedlem utsätts för väpnat angrepp "inklusive användning av vapenmakt". Det finns alltså utrymme för att bedöma hur man vill bistå andra medlemmar om de angrips och det finns egentligen inte någon automatik i hanterandet. Automatiken är betydligt hårdare skriven i EU Lissabonfördrag artikel 42 pkt 5, vilket man kanske bör uppmärksamma!

Article 5
The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security .

En halvt steg tillbaka eller ett helt?

Med det nyligen fattade försvarsbeslutet finns det texter, som anger att samhället i högre omfattning bör stödja Försvarsmakten i vissa frågor. Det är intressant att läsa, men från en mera normal uppfattning i vårt samhälle, så borde det väl egentligen vara tvärt om!
Det är väl snarare försvaret som ska stödja samhället, när och om behov kan tänkas uppstå!
Bakgrunden till dagens tänkande ligger nog i 1950- och 1960-talens försök att spara pengar inom försvarsanslaget, så att vi skulle kunna följa med i den allmänna kostnadsökningen utan att göra alltför stora reduceringar i förbandsmängden, vilket man väl får anse ha varit ambitiöst och bra på den tiden. Vi fick alltså en mängd mer eller mindre civila stödorganisationer för vårt försvar och det medgav att försvaret kunde spara inom just de sektorerna, som det civila samhället kunde bidra med. Men vad som idag gör detta helt ändamålslöst är ju, att detta skulle gälla först efter genomförd mobilisering och så kan vi inte ha det idag. Civilsamhällets bidrag med drivmedel, mat och sjukvård kan idag inte vara en grund för Försvarsmaktens möjligheter att agera i fred för att undvika ett krigsläge. Försvaret måste faktiskt själv ha ett fungerande underhållssystem, vilket vi inte ansåg att det skulle behöva under den senare efterkrigstiden.
Vi bör nu alltså ta steget tillbaka i full omfattning och det innebär att Försvarsmakten måste själv innehålla de underhållsresurser som vårt försvar skulle kunna behöva i händelse av ett krisläge. För i sådana lägen finns det egentligen ingenting att avstå från i civilsamhället, vars resurser dels är begränsade till några dygns förbrukning och dels behövs för medborgarnas behov.
Det var så som det såg ut i Krigsmakten innan besparingarna inleddes på 1950-talet. Den "stora besparingen" skedde förstås på det marina området, då man 1958 angav att landets behov av import skulle "lösas med andra medel än militära", vilket förstås på ett sätt är korrekt - det är ju marina förband som skulle lösa uppgiften! Men beslutet avsåg, att vi inte skulle bygga några flera fregatter och innebar i praktiken, att vi i fortsättningen inte skulle kunna skydda vår importsjöfart alls!
Nu står vi alltså inför en ny situation och att då börja bygga upp en slags civil stödorganisation för försvaret - ett nytt totalförsvar? - verkar inte särskilt genomtänkt. Däremot ska våra nu ganska små mängder av förband inom försvaret ha ett bättre underhåll än vi hade på 1970- och 80-talen!

Försvarsdebatt

Det är dessvärre ofta svårt att följa den svenska säkerhetspolitiska debatten. Alltför många faktiska förhållanden från det kalla krigets tid har ju varit fördolda för den svenska allmänheten och uppenbarligen är detta fortfarande fallet för många av dagens debattörer. Det kan därför ibland bli svårt att förstå vad de menar och på vilka yttre eller inre förhållanden, som deras inlägg baseras.

Men det svåraste att förstå är kanske ändå den mycket onyanserade tids- eller skedesmässiga uppdelningen, som många gör och oftast helt underförstått. Förutsättningen för sådana inlägg handlar ofta om att vi ska göra si eller så i fred, men i krig ska vi göra på något helt annat sätt.  Man tror sig tydligen kunna förstå och uppfatta, när ett konfliktskede går in i en mera krigisk fas, men detta har nog visat sig mycket svårt tidigare; numera har det antagligen blivit ännu mera osäkert att bedöma.

Förvånande många tror också att vi under det kalla krigets tid själva och isolerat kunde stå emot ett sovjetiskt angrepp. Detta är ju en närmast bisarr självöverskattning och speciellt egendomligt för man talar ju mest enbart om konventionell krigföring. Redan på 1960-talet ingick ju ett mycket omfattande första kärnvapenslag som en strategisk inledning av det som i Sovjetunionen kunde kallas för det stora kriget mot väst – där alltså även Sverige var en del; för femtio år sedan!

Till den svårförstådda kategorin av frågor, som vi måste kunna hantera, kan man kanske också hänföra den något yrvakna Nato-debatten, som många gånger saknar våra faktiska säkerhetspolitiska förutsättningar som bas för argumentationen. Självklart är Sverige ett västland – det vet man både i öst och i väst - men det betyder inte att vi måste gå in i alliansen redan idag och på dagens relativt begränsade konfliktnivå. Det kan till och med vara fördelaktigt för oss och våra framtida ambitioner att behålla alliansfriheten, även om den mest finns på pappret. En formell Nato-anslutning kan ge någon form av diplomatisk effekt och som vi kunde ha användning för i ett mera akut läge.  Det är ju egentligen de amerikanska kärnvapnen som ska skydda oss, om läget blir akut och det gäller såväl oss i Sverige som ”övriga Natostater”, som det stod i det amerikanska utrikesdepartementets riktlinjer en gång i tiden. Det finns argument såväl för som mot och ”kostar” det något att stå utanför? Den viktigaste slutsatsen borde kanske vara, att vi bör agera klokt och säkerhetsmässigt, så att vi inte ställs inför ett kärnvapenkrig!

Den då gällande svenska neutralitetspolitiken beskrevs som ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” och även här har nya och mycket annorlunda tolkningar börjat ske i debatten. Märkligt nog finns det numera till och med bedömare, som tror sig förstå att Sverige faktiskt skulle kunna ha varit neutralt i en större väpnad konflikt mellan Warszawapakten och Nato, trots att det numera tydligt finns klarlagt, att vi hade gjort sådana militära förberedelser i Sverige att en neutralitet faktiskt inte var möjlig att upprätthålla. Det var ju till och med så, att vi redan i fred hade ett dolt men omfattande samarbete med USA och Nato på exempelvis underrättelseområdet.

Den viktigaste delen av vår dåvarande säkerhetspolitik var kanske mera intern. Den skulle vila på en bred partipolitisk enighet och därmed vara starkt förankrad hos medborgarna. Men allmänheten upplystes inte om våra faktiska säkerhetspolitiska grunder. Från en rikspolitisk horisont var förstås den uttalade enigheten ett argument för att agera nationellt och utan politisk splittring, men man visste egentligen inte vad man var överens om! Ett märkligt fenomen av detta var den inhemska och helt ostrategiska doktrinen om ett invasionsförsvar, som aldrig fick ifrågasättas till sin karaktär utan enbart till sina kostnader, för försvarskostnader kunde man ju alltid diskutera - till och med öppet- men i den typen av debatt blev lokaliserings- och industripolitik nästan alltid viktigare och mera styrande än landets säkerhet. Den svenska modellen för ett invasionsförsvar bortsåg ju dessutom från vad vem som helst kan studera i nästan alla krigshistoriska skildringar. Allmänt sett har ju  moderna krig nästan undantagslöst inletts med ett krig om luftrummet och en mer eller mindre omfattande förbekämpning, som följs av ett krig om transport- och underhållslinjerna, vilket oftast är sjövägarna. Först därefter och när en överlägsenhet – i tid eller rum – kunnat uppnås i luften och till sjöss, kan markstriderna sättas in i någon nämnvärd omfattning och ofta slutar krig därför med krig på marken. Visst finns det undantag från den huvudregeln, men som en principiell beskrivning av våra dagars krig gäller den nog tämligen oomtvistat.

Ja, här står vi alltså idag och i en värld som har blivit betydligt mera komplicerad än tidigare, då det kanske egentligen ”bara” fanns två sidor – öst och väst – men så ser det inte ut idag. Ett litet steg i en ny utveckling togs med försvarsbeslutet 2009, men eftersom inriktningen var oprioriterad och underfinansierad, så blev beslutet ofta kritiserat, men det nu gällande försvarsbeslutet är kanske inte särskilt mycket bättre. Det innehåller till och med tankar på en slags återgång till tankebanorna från det kalla krigets svenska försvarspolitik. Det viktiga med det beslutet var väl annars, att det sköts till mera pengar till Försvarsmakten!

En principiellt vida viktigare fråga i förra försvarsbeslutet var ändå, att vi lämnade vårt gamla värnpliktssystem, som ju främst byggde på att vi skulle kunna försvara oss först sedan vi genomfört en mobilisering. Synen på vårt värnpliktssystem som ett produktionssystem medförde till och med, att vår planering omfattade det märkliga, att inneliggande åldersklass skulle hemförlovas i händelse av mobilisering. Vi skulle alltså i ett kritiskt läge skicka hem den lilla tillgång på personal som vi faktiskt hade omedelbar möjlighet att sätta in! Vårt försvar bygger nu på att en avsevärd del av vår förmåga finns tillgänglig redan i fred. Globaliseringen har gjort vår omvärld är mera svårförstådd än tidigare och den stora frågan:” Hur ska vi bygga landets och medborgarnas säkerhet i dag?” är verkligen inte lätt att besvara

Vi borde kanske tänka om och tänka nytt i stället! Det är kanske bättre att analysera dagens situation och klarlägga för oss själva, vad vi vill åstadkomma i dag och i fredstid, för att undvika att komma i svåra säkerhetspolitiska framtidssituationer? Vi kanske borde försöka bedriva ett säkerhetspolitiskt samarbete med flera av våra grannar för att vara beredda att kunna möta hotet från dagens terrorism? Fredssamhället är beroende av daglig tillförsel av varor och tjänster och hur ska detta kunna säkerställas? Hur ska vi möta cyberhoten? Miljöhoten är kanske på en säkerhetshotande nivå? Frågorna är många och i vissa fall alldeles nya för våra säkerhetsinriktade samhällsdelar.

Sammanfattningsvis kan man kanske förstå, att våra myndigheters säkerhetsarbete bör vara samordnat och så bra, att det försvårar eller helt undanröjer alla anledningar att föra krig mot oss eller i vår region av Europa! Vi måste ha en förmåga att kunna förebygga och hantera de kriser vi kan ställas inför redan under fredsförhållanden och vi bör då förstås kunna samverka med andra stater för att motverka att krisen eskalerar.

Från en mera försvarspolitisk utgångspunkt kunde detta kanske innebära att vårt försvar måste breddas och bli ett samhällsförsvar och som kraftsamlas till att fungera redan nu i fredstid. Det uttalade målet är att motverka att de konfliktanledningar, som ändå finns i vårt närområde, därmed kan förhindras från att växa eller eskalera. Man får kanske hysa en förhoppning om att morgondagens försvarsdebatt kunde handla om sådana här frågor – och inte de ganska ”platta” frågor, som dagens försvarsdebatt omfattar!

Vår säkerhetspolitik under det kalla kriget

I dagens försvarspolitiska debatt inträffar det ganska ofta, att engagerade inlägg uppenbart saknar en grundläggande kunskap om hur våra relationer mellan öst och väst utvecklade sig under det kalla kriget. Ibland hörs till och med uppfattningen, att Sverige isolerat skulle kunna stå emot ett ryskt angrepp – en fullständigt befängd tanke. Syftet med detta inlägg är därför att lägga fram vissa grunder, som ibland eller alltför ofta saknas och som skulle kunna fördjupa debatten. Till den som skulle vilja fördjupa sina kunskaper om grunderna för vår säkerhetspolitik under den här tiden, skulle jag vilja rekommendera Tage Erlanders dagböcker, som ju kommit ut och är mycket läsvärda just från den utgångspunkten.

Vid krigsslutet 1945 fruktade många ledare i Europas stater en fortsatt sovjetisk framryckning västerut. Sverige var inget undantag från detta, men det fanns en ”östersjöstat”, som man kunde samarbeta med och det var Storbritannien, som ju hade Slesvig-Holstein i sin ockupationszon och som hade fått en Labourregering under Attlee 1945. Överläggningarna innebar kanske inte så mycket, men man delade i alla fall upp Östersjön så att britterna i händelse av krig skulle bekämpa Sovjet söder om latituden genom Klaipeda, som då kallades för Memel, och Sverige skulle försvara sig norr om denna linje. Sverige fick också köpa en lång serie med jaktflygplan, J 28 Vampire, J 30 Mosquito och J 33 Venom; sammanlagt nästan 700 flygplan, från England, för vårt luftförsvar var fortfarande svagt. Britterna planerade inte uppträda med örlogsfartyg i sin del av Östersjön, utan mest bedriva ett minkrig med flygfällda minor för att försvåra en eventuell sovjetisk offensiv. Britterna var på flera sätt drivande, då det gällde att bygga upp ett säkerhetspolitiskt samarbete mot en eventuell sovjetisk framstöt i Europa och den första alliansen blev WEU. På motsvarande sätt ansåg britterna, att de socialdemokratiskt styrda staterna i norr, Sverige, Norge och Danmark, skulle ingå en motsvarande allians med Storbritannien, vilket vi från vår historia känner som de Skandinaviska försvarsförhandlingarna.  1948 års Berlinkris medförde att Nato bildades och Norge och Danmark blev genast medlemmar, men Sverige ställde sig utanför av hänsyn till Finland, där ju fortfarande en sovjetisk ockupationsstyrka fortfarande fanns och det gällde alltså, att inte störa denna sovjetiska styrka i onödan och, vi hade ju fortfarande brittiskt stöd att lita till om det skulle ske en oroande utveckling för oss. Men det var enbart en fråga om timmar eller något dygn, innan vi öppet skulle gå in i Natoalliansen, enligt Erlanders uppfattning. I början ställdes vi utanför Nato-samarbetet av amerikanarna, som ju alltid vill ha klara inriktningar av andra stater. ”Är de med oss – eller emot?” har vi ju hört många gånger från USA-företrädare, men med brittisk hjälp fick statsminister Erlander president Trumans stöd vid ett besök i Washington i april 1952 och då det i svenska media angavs att Erlander skulle besöka sina släktingar i USA! Vi fick alltså status som en hemlig Nato-medlem redan då och detta medförde också att vi kunde anskaffa modern försvarsmateriel och komponenter även från USA, så att vårt försvar kunde moderniseras. Tidigare hade USA satt igång ett hjälpprogram för en återuppbyggnad av det krigshärjade Europa och syftet med Marshallhjälpen var ju ytterst, att förhindra en sovjetisk expansion för det pågick redan kommunistiskt ledda uppror på flera håll. Även Sverige fick stöd av Marshallhjälpen via det nya organet OEEC och där den svenska förhandlingschefen, Dag Hammarskjöld, varit mycket framgångsrik. Vi fick alltså amerikanskt stöd för den upprustning av vårt näringsliv och vår industri, som nu skedde. Vår industri, som ju inte skadats under kriget, var tidigt klar att leverera varor och material till det sönderbombade Europa och det är nog detta, som var grunden för vår välståndsutveckling under 1950- och 60-talen – och detta skedde till stor del på grund av att vi fungerade som ett hemligt västland. Erlander fick i februari 1951 dessutom ett särskilt konsultativt statsråd, som hjälp då det gällde att vidmakthålla och utveckla våra dolda kontakter med västsidan och Hammarskjöld arrangerade till och med ett möte med president Eisenhower i november 1954. Det ganska bisarra var, att Dag Hammarskjöld hade utlovats att få dra sig tillbaka 1953 och då tillträda som landshövding i sin barndomsstad Uppsala, men så blev det bekant inte.

En stor förändring kom att ske mot slutet av 1950-talet. Nu handlade det om svenska atomvapen och den som fick samla det socialdemokratiska partiet kring ett gemensamt kärnkraft- och kärnvapenprogram var Hammarskjölds efterträdare som Erlanders säkerhetspolitiska stöd, Olof Palme. När man så småningom kommit till vägs ände och kärnvapenprogrammet försvunnit från dagordningen arrangerades ett nytt besök för Erlander i Washington och denna gång var det president Kennedy, som i mars 1961 var värd i Vita huset. Som tack för att Sverige avstod från att framställa egna atomvapen, och därigenom bidrog till att begränsa kärnvapenspridningen, fick vi i stället skydd av samma kärnvapenparaply som alla Natostaterna redan hade. Att denna garanti var svår att delge svenskarna framgår av att det var först 1966, som dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet, Karl Fritjofsson, antydde detta i en årsredovisning inom Kungl Krigsvetenskapsakademien – och det passerade tämligen obemärkt i det svenska samhället och i media. Förhållandet kunde ju dessutom medföra, att man kunde spara på den svenska försvarsbudgeten, där alla viktiga resonemang om kärnvapen mest försvann från texterna och svenskarna bibringades uppfattningen att nu var det enbart fråga om ett konventionellt invasionsförsvar som gällde. Anslagen till försvaret kunde nu begränsas och detta var ju riskfritt sett med krassa svenska ögon. Skulle något hända, så skulle USA sätta in kärnvapen för att försvara oss. Försvarets inriktning blev nu mera en formell fråga i Sverige och de ”satsningar” som gjorde handlade mest om lokaliseringspolitik och sysselsättningsfrågor. Ett ”totalförsvar” skulle försvara landet vid en invasion – och den sammanfattningen har inte några erkända strategiska grunder, utan var mest en budgetkonstruktion, som antagligen såg bra ut på pappret. Detta innebar också att försvarsgrenarnas del av försvarsbudgeten låstes till fastställda procenttal, vilket väl om något visar vad som styrde försvarets utveckling under det kalla kriget och den avspänningsperiod som sedan följde.

Förvirringen var alltså stor, när man inte längre ansåg sig ha en utpekad fiende, att planera mot. I Finland var man klokare och proklamerade ensidigt, att den beramade VSB-pakten med Sovjetunionen nu hade upphört att gälla, men varför gick inte Sverige öppet in i Nato då?

Tanken att försvaret i första hand ska vara fredsbevarande avvisas fortfarande – kanske för att termen använts för internationella uppgifter? Men visst är det i grunden försvarets uppgift: Att verka för att freden fortbestår och att konfliktanledningar aktivt ska kunna hindras från att eskalera! Det är ju kvintessensen för vårt försvar, som alltså borde användas i fred, för att det inte ska bli krig. Vi närmade oss dessa tankebanor i 2009 års försvarsbeslut, men årets kompromiss innebär dessvärre en återgång till ett ”budgetförsvar” av föråldrad typ och det bör vi försöka komma bort från. Vi har alltså fortfarande en lång väg att vandra, innan vi har ett modernt och klokt sammansatt samhällsförsvar!

Trettio år sedan Palmemordet

På flera håll i media – inte minst på SVT – uppmärksammas, att det snart är trettio år sedan statsminister Olof Palme mördades. Trots alla juridiska turer har hittills bara en mördare fällts för gärningen och det är Christer Pettersson, som ju senare friades i hovrätten. Därför finns det alltså, enligt viss logik, inte någon gärningsman fastställd och spekulationerna är fortfarande många och märkliga.

I vissa kretsar framhålls alltså, att det var en officersjunta som låg bakom och då pekar man på, att en artikel i Svenska Dagbladet i november 1985, skulle avslöja sammanhanget. Eftersom jag själv förekommer vid namn i artikeln, som var skriven av en redaktör Lars Christiansson, så tar jag mig här friheten att klargöra något kring denna absurda anklagelse. Sanningen för min del var, att jag någon gång på hösten 1985 blev uppringd av Christiansson, som frågade mig om vad jag tyckte om regeringens försvarspolitik och jag svarade på hans frågor på ett ganska undvikande sätt, men självklart hade jag uppfattningen att vårt ubåtsskydd borde förstärkas. Det hade ju inte hänt så mycket på den fronten sedan ”U 137”-incidenten 1981! Han talade dock inte om för mig, att han tydligen ringt ett antal andra kollegor på motsvarande vis och att han avsåg framföra ett större angrepp på regeringens försvarspolitik i tidningen. Även jag hade en del synpunkter på hur vårt försvar hanterades, men glömde sedan till och med bort intervjun.

Döm av min förvåning då den stora artikeln sedan en söndagsmorgon publicerades och som jag då läste. Att det sedan till och med fanns läsare – eller uttydare – som uppfattade de intervjuade kollegorna som en ”officersjunta”, som bara väntade på att få till aktion, är mycket märkligt om man betänker hur verkligheten såg ut. Jag visste faktiskt inte ens vilka övriga som hade intervjuats förrän jag läste tidningen den morgonen och någon sammanhållen grupp var vi verkligen inte. Vad som förenade oss var att vi alla tyckte, att regeringen borde förstärka landets försvar, men så tyddes det uppenbarligen inte i regeringskansliet och ganska omgående fick vi alla en ordentlig utskällning av statsministern, som tydligen bibringats sitt kanslis uppfattning om att en ”juntagrupp” fanns och han fräste ”att officerare skulle avhålla sig från den typen av politisk verksamhet.”  Poängen är kanske, att det var journalisten, som hade skapat denna övertolkning och inte hans intervjuoffer, så Palmes nästan personliga angrepp på oss föll i varje fall för min del ganska platt till marken.

Att denna mediehändelse sedan på vänsterextremistiskt håll mer eller mindre togs som ett bevis för att det i själva verket var en officersjunta, som låg bakom mordet på Olof Palme i februari 1986 är en alldeles befängd uppfattning, men det är kanske så extremister fungerar och i dagsläget är det ju bara Christer Pettersson, som faktiskt blivit fälld för mordet; om än enbart i lägsta instans?

Försvarspolitiska tankar efter Almedalen

Årets Almedalsvecka tycks ha innehållit en hel del på det försvarspolitiska området och det kan man konstatera utan att personligen vara närvarande. Jag deltog för två år sedan och det var en ganska otrolig upplevelse, att uppleva alla som ville lämna sina synpunkter på sina favoritfrågor. Dessvärre är många av mindre seriös karaktär, men som helhet är det en helt unik svensk politisk arena och klart värd att besöka någon gång.
På den försvarspolitiska sidan förundras jag ofta och mycket över att man argumenterar så mycket om vad vi ska göra, när kriget drabbar landet och inte vad vi redan nu ska göra för att vi inte ska hamna i den situationen. Många lever dessutom kvar i det förgånga även då det bedömer landets situation då kriget redan drabbat oss. Man tror fortfarande, att vi själva skulle kunna styra eller påverka händelseutvecklingen och man inser inte, att vi i ett sådant läge mest blir en bricka i spelet mellan väst/Nato och Ryssland.
Det leder lätt till frågan om vårt västsamarbete. Flera tycks fortfarande tro, att vi på något sätt stod utanför öst-väst konflikten under det kalla kriget, vilket förvånar, för numera vet vi bättre hur det verkligen förhöll sig. Vi hade ett ganska omfattande operativt samarbete med Danmark, Norge och med Storbritannien. Samtidigt betraktades vi i Washington som en "tyst" allierad och från 1960 låg - eller snarare ligger - vi till och med under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Vår neutralitetspolitiska från den tiden - den socialdemokratiska regeringen - ansåg att detta var förenliga storheter, fast det var bara en del av regeringen som faktiskt kände till sakförhållandena.
Många blir i dagarna upprörda över att ryska flygplan flyger över Östersjön, men glömmer då oftast bort att det gör faktiskt också såväl Nato som vi själva. Det ingår som en ganska naturlig del i incidentförsvaret, som vi kanske skulle förstärka och använda oss mera av, för att visa omvärlden att vi bryr oss om vår säkerhet och det rör förstås även verksamhet med fartyg på och under ytan. Det är kanske detta som ÖB egentligen menar när han talar om att vi måste försvara våra gränser.
Att vi sedan i den globaliserade världen och där handeln på världshaven och i Östersjön ökat betydligt, dessutom måste kunna skydda handelstrafiken till Sverige - inte bara till Gotland - är ett faktum som flera borde inse. Det är ju bara en fråga om några dygn innan ett handelskrig eller en avspärrning skulle stoppa det mesta av all svensk verksamhet och det måste vi nog uppfatta och kunna möta.

En ny försvarspolitiks förutsättning

Det finns anledning, att konstatera, att vi behöver en ny försvarspolitik. Så långt är det kanske inte så märkligt, eftersom utvecklingen i vårt närområde ju ändrar sig och därmed ibland också vårt strategiska läge och visst kan detta mycket väl motivera en ny försvarspolitik. Men, som jag ser det, bör vi ta ytterligare ett steg tillbaka och klargöra vår säkerhetspolitiska mål och prioriteringar och på det bygga en försvarspolitik. Den här processen gjorde vi aldrig under det kalla krigets tid, för om vi gjorde detta, så skulle det ju framgå ganska snart, att vi inte alls befann oss i den säkerhetspolitiska situation, som vi vant oss vid att tro på. Nu kan vi göra upp med det fördolda förflutna och det måste kanske inte ens måste ske genom att vi anklagar socialdemokratiska regeringar i det fördolda för att ha vilsefört det svenska folket - för det är ju närmast där vi befinner oss.

Idag finns det många som tror sig veta att Sverige på något märkligt sätt stod och fortfarande står mellan öst och väst, för så var det ju faktiskt inte alls. Vi tillhörde västsidan tankemässigt redan innan Nato bildades 1949 och det var främst en följd av att vi redan vid krigsslutet hade goda kontakter med britterna. Vi hade då ett uppdämt behov av modern materiel och det fanns resurser att tillgå i Storbritannien och radarstationer, jaktflygplan och, inte minst, utbildning, strömmade över till oss västerifrån. Och man bör kanske notera, att det var den nya brittiska Labour-regeringen, som skapat den första ”pakten” med sina partikollegor i några näraliggande socialdemokratiskt styrda stater vilket resulterade i den Västeuropeiska unionen, WEU. Även en nordeuropeisk motsvarighet planerades, men Berlinkrisen 1948 snabbade upp förloppet och därmed också det amerikanska intresset av att återvända till det Västeuropa, som nu hotades av Sovjetunionen, och i stället bildades Nato.
Med den vanliga amerikanska uppfattningen om ”att den som inte är med oss, är emot oss”, dröjde det något år innan vi med brittisk hjälp kunde övertyga amerikanarna, om att vi faktiskt var ett västland, om än lite fördolt av hänsyn till Finlands utsatta läge och där den sovjetiska efterkrigsadministrationen ännu inte var helt avvecklad.  Detta spel under täcket fick en särskild betydelse, då statminister Tage Erlander i april 1952 skulle åka till USA, ” för att träffa släktingar”, som det hette i den officiella versionen på hemmaplan. Att han faktiskt skulle träffa den amerikanska presidenten, Harry Truman, stod det inget om, och att han där skulle tala för ”ett diskret hemligt samarbete med västländerna och att ett sådant samarbete under inga omständigheter får bli känt”, som det står i Dean Achesons PM till presidenten. Det var ju dessutom hemligt för UD i Sverige, eftersom Östen Undén inte var underkunnig om det hemliga västsamarbetet. Det var endast ett fåtal individer i det socialdemokratiska partiets ledning, som kände till verkligheten, men idag kanske vi skulle göra oss den tjänsten att bortse från myten om ”Sverige mellan öst och väst”, för den är falsk, och, om man inte visste något om detta dubbelspel i Sverige, så var helt på det klara med detta i Sovjetunionen – det var ”bara” den svenska allmänheten, som inte visste – och tydligen också en del svenska militärer i våra dagar.
Den andra myten handlar om kärnvapnen. Att det kalla kriget mellan öst och väst – och där vi alltså var en del – inte blev ett hett krig under hela efterkrigsperioden, får vi nog tillskriva kärnvapnen och risken för att den totala katastrof, som ett kärnvapenkrig skulle ha inneburit. Båda sidor har därför varit mycket återhållsamma inför det som så småningom kom att kallas, Mutual Assured Destruction, MAD, och som parentetiskt fortfarande verkar okänt i Sverige – googla på MAD själv och se!  Den situationen finns ju egentligen fortfarande kvar även idag, vilket man kanske borde notera, för i Sverige spreds i stället en myt, om att kärnvapen egentligen inte skulle användas i krig mot oss. I något fall gick det så långt, att man på militärt håll faktiskt hävdade, att några kärnvapen inte skulle komma att sättas in mot Sverige i händelse av krig, för vi hade ju inga sådana vapen. Möjligen var det planeringsanvisningarnas begränsningar som lurade, för det kanske egentligen kunde ha inneburit precis det motsatta och hur känsliga bör vi vara inför ett uttalat kärnvapenhot? Ja, vi har ju en, men ganska dold tillgång även här och det hänför sig till det förhållandet, att vi i början av 1960-talet helt hade skrotat våra möjligheter att själva framställa egna kärnvapen och då kunde vi inför amerikanarna framställa oss som anhängare av en internationell ickespridnings-rörelse. Detta uppskattades till den grad av president Kennedy, att vi som ersättning utlovades samma skydd av de amerikanska kärnvapnen, som alla de andra Nato-staterna i vårt närområde. Detta finns till och med dokumenterat i de amerikanske riktlinjerna från juni 1962 för politik och operationer avseende Sverige. Förmodligen gäller denna utfästelse fortfarande och den har ju dessutom geografiskt vidgats till att omfatta de nya Nato-medlemmarna i vårt närområde. Det förhållandet, att det fanns – och finns – kärnvapen i bakgrunden, borde medföra, att vi absolut aldrig skulle försätta oss i en situation, där det handlar om kris eller väpnad militär konflikt. Risken är då påtaglig, att vi skulle kunna utsättas för någon form av kärnvapeninsatser mot landet – kanske ungefär på det sättet, som Sovjetunionen och Warszawapakten planerade under perioden från 1960 – tills dess att Gorbatjov insåg riskerna och påbörjade en radikal nedskärning omkring 1970.  Det planlagda sättet för WP-styrkorna att erövra väst – inkluderande Sverige – var annars att inleda med ett första slag med kärnvapen mot viktiga politiska och militära mål, varefter en framryckning skulle ske på marken. Osäkerheterna kring när och om kärnvapen kan komma att sättas in motiverar, som jag ser det, mycket uppenbart och tydligt, att vårt försvar måste kunna fungera och vara ”fredbevarande”, redan i dag och så att situationen helst inte ens uppstår. Det är den strategiska grunden för dagens insatsförvar – även om alla i vår försvarsmakt tydligen ännu inte förstått det!

I det här sammanhanget bör vi också betrakta myten om det tidsvinnande och utdragna defensiva försvaret. Även om jag kanske tycker, att enbart risken för en eskalering till kärnvapennivå borde avskräcka från en sådan försvarmodell, så finns det andra motiv också. Hur tror man sig kunna underhålla ett tillbakaryckande försvar och hur skulle det kunna gå till? Dagens samhälle är till stor del beroende av daglig tillförsel av förnödenheter och hur tror man att något sådant skulle kunna upprätthållas under en strategisk defensiv? Vilka stridskrafter skulle man för övrigt tänkas möta och bekämpa i de djupa skogarna? Självklart skulle en angripare låta sådana tillbakadragna försvarsstyrkor självdö, för det skulle ju ganska snart bli följden, eftersom det inte finns underhåll på plats. Skulle våra skogar fyllas med värnpliktiga under återtåg, men utan mat och potatis? Möjligen har också det kalla krigets i många fall glorifierade gerillarörelser bidragit till att man tror sig förstå, att det borde vara en bra strategi, men då har man nog inte uppfattat allt det lidande som just gerillakrig förorsakar civilbefolkningen i ett operationsområde för även gerillaenheter har faktiskt behov av underhåll, fast i de flesta fallen löstes ju frågan på ett enkelt sätt – genom att man stal från det civila samhällets resurser, för ”det är ju vår fiende!” Det verkar i min värld alldeles orealistiskt med ett segt uppehållande försvar och därmed också den svenska myten om att ett mobiliserande värnpliktssystem skulle vara fredsbevarande.

Sanningen är snarare, att vi måste ha tillgång till förband och enheter redan idag – under fredsförhållanden – som kan sättas in för att förhindra att eventuella säkerhetshotande verksamheter eskalerar utom kontroll. Idag handlar det kanske mest om terrorister och annan irreguljär krigföring och redan här måste vi tänka om en hel del, för ett sådant anfall kan inte mötas enbart med poliser. Det behövs reguljära förband för detta i luften, på vattenet (och under) samt på marken. Därutöver behöver vi en rimligt stor reserv, som kan kallas in – också redan i fredstid – för att bilda en buffert, som en eventuell angripare måste beakta och helst medföra, att en eventuell planerad insats mot oss skrinläggs.

Sedan är det en helt annan sak om vi av folkhälsoskäl eller på grund av vårt samhälles stora sårbarhet för allt från översvämningar och strömbortfall skulle behöva någon form av samhällsplikt för medborgarna, så att man ska kunna delta i räddningsarbetena efter sådana påfrestningar. Men det bör nog inte kopplas till Försvarsmaktens operativa uppgifter – och framför allt inte vara en del av ett föråldrat mobiliserande värnpliktsförsvar m/Sven Duva.

 

De vita skeppen

Firandet av VE-dagen - fredsdagen för Europas del - är intressant att studera för en hel del händelser tycks nästan ha försvunnit helt från den svenska allmänhetens medvetande. Är det skolans fel eller???
Att sedan maritima frågor inte ens är så välkända när de inträffar, så är det kanske inte så egendomligt att vi nästan helt förträngt, att nästan 10 000 f d koncentrationslägerfångar i juni- augusti 1945 skeppades från Lübeck till ett antal svenska hamnstäder, där det fanns lasarettsvård att tillgå för de många gånger mycket svårt skadade människospillrorna från bl a Bergen- Belsen och som oftast måste förflyttas med bårar. Det var marinens lasarettsfartyg Prins Carl, MS Kronprinsessan Ingrid, MS Karskär, MS Rönnskär samt MS Kastellholm, som snabbt utrustades och iståndsattes för uppdraget. Fartygen samlades utanför Trelleborg och eskorterades förbi minfälten till Travemünde av en f d tysk minsvepare, som nu stod under brittiskt befäl - fast med sin gamla tyska besättning! Sammanlagt genomförde fartygen ett tio-tal resor med liggande patienter till Göteborg, Stockholm, Malmö och Norrköping.
Den som vill läsa mer om detta hänvisas till Forum Navale nr 58 från 2002, där Sune Birke skrivit den första (?) och enda mera vetenskapliga avhandlingen om de vita skeppen.

Några funderingar efter ett besök på Malta

Om jag själv får säga det, så är det just nu den bästa årstiden att besöka Malta. Grönskan är fortfarande fräsch och temperaturen ute påminner mest om en svensk sommar. Det var alltså trevligt att besöka öarna. Samtidigt har jag lite svårt att undvika att göra vissa iakttagelser, varav den första ganska omgående fick en kuslig aktualitet, för den första anteckningen handlar just om främlingar eller invandrare. Några sådana kunde man inte se på gatorna, som i stället var fyllda med turister från Europa. Endast några få män bar en fez-liknande huvudbonad och en handfull kvinnor dolde sig med en hijab. Man undrar verkligen varför sådana klädseder verkar vara vanligare i vårt land, som ju ändå ligger ganska långt från Mellanöstern, jämfört med Malta. Kanske något att fundera över! De senaste dagarnas händelser har tydligen för Maltas del inneburit, att man enbart fungerar som en mellanstation och de illegala immigranterna forslas uppenbart vidare till Italien. Detta ledde mig att fundera på varför det såg ut på det sättet? Har den maltesiska regeringen någon form av dolt avtal med människosmugglarna? Det verkar nästan så, för det finns ju ganska gott om plats på öarna.

Det andra handlar om att det verkligen var ganska städat på gator och trottoarer – i alla fall jämfört med flera svenska städer. På Malta sopade boende, affärsinnehavare och restaurangpersonal upp utanför sina hus och trottoarerna och gatorna var verkligen städade och inga fimpar låg heller kastade, för allt var uppsopat med sopborstar och upptaget med sopskyfflar. Varför kan det inte vara så hos oss? Som ytterligare ett exempel på den svenska nedskräpningen, kan jag nämna våra motorvägars mittstråk, där tydligen ingen städar alls, för det finns såväl papper som annat där, men framför allt en hel del plastskräp, som faktiskt borde plockas upp innan det faller sönder och börjar ingå i naturen. Vi har ju såväl frivilliga ”Håll Sverige rent” som ganska många arbetslösa, som kanske kunde erbjudas en samhällsnyttig uppgift i stället för att bara gå och vänta på andra arbetstillfällen!

En obehaglig tendens är att ynglingar uppfattar sig mer eller mindre skyldiga, att uppträda ”som vuxna” genom att råsupa i anslutning till utlandsresor. Det har ju länge förekommit på färjorna till och från Stockholm, men nu fanns det också en grupp, som borde klassificerats som skolungdomar, som rest till Malta och tydligen mest för att supa. Får de verkligen bara vara borta från skolan i flera dygn? Är det ingen som reagerar – och vad säger föräldrarna?

Trevligt och lite annorlunda med Marinens Musikkår

Igår gavs årets upplaga av Marinchefens konsert med Marinens musikkår - en riktigt trevlig tillställning! Inledningsvis hade jag kanske haft mina dubier, för programmet avvek från det vanliga, ordinarie på ett påtagligt sätt. Konserten kallades för "Krigets vindar" och innehöll många nummer från den mera schlagerbetonade marknaden. Men sångerskan Margareta Bengtsson bidrog verkligen till konsertens framgång med sin fyrtiotalsfrisyr och klädsel från samma epok. Sedan sjöng hon dessutom bra - kanske till och med bättre än vad Alice Babs gjorde då det begav sig! För visst fick man återkallat såväl henne som Vera Lynn vid framförandet. Även Christian Svarfvar bidrag med sin violin till känslan av återgång i tiden till före krigsslutet 1945. Och avslutande extranummer - Flottans defileringsmarsch- fanns ju även i årets konsertprogram. Kul och trevligt alltså och man kan bara beklaga, att inte också Flygvapnet har en musikkår numera. Det skulle säkert gå, om man sålde något överblivet JAS-plan!
En fråga som väcktes var om man inte skulle kunna tänka sig någon ny marschkomposition och visst vore det på sin plats inför kommande jubileer för den svenska flottan.

Krigsplanläggning förr?

Vid årsskiftet sändes en TV- serie om hur krigsutbrottet 1914 mer eller mindre mekaniskt växte fram och utan att de inblandade parterna hade - eller uppfattade sig ha - någon förmåga att hejda den annalkande katastrofen. En viktig grund för detta var, att den tyska krigsplanläggningen inte var anpassad efter det strategiska läge, som hade inträffat efter attentatet i Sarajevo. Det stöd som Kaiser Wilhelm II då ville ge sin bundsförvant, kejsaren Franz Joseph av Österrike- Ungern, för en straffexpedition mot Serbien, fanns inte förutsatt i det tyska operativa planverket. Där fanns bara ett enda krigsfall planlagt. Det var baserat på ett strategiskt beslut, om hur man bedömde att nästa krig skulle genomföras, och det hade fattats redan på 1890-talet.  Enligt Schlieffenplanen, som den uppgjorda operationsplanen kallades, skulle tyskarna först invadera Frankrike, som skulle tvingas till fred inom sex veckor för att därefter anfalla Ryssland, som beräknades mobilisera långsammare. Det faktiskt inträffade nya läget hade förstås krävt ett nytt strategiskt beslut, men något sådant blev det aldrig av, eftersom verksamheten och händelseförloppet nu styrdes av en operationsplan, som baserades på det fastställda och nu helt felaktiga strategiska beslutet. Den ganska bisarra följden blev således, att tyska förband överraskande, och dessutom mot gällande internationella överenskommelser, gick in i Belgien, när den nya situationen egentligen krävde deras närvaro på Balkan!

Den kaiser-tyska modellen för militär organisation och krigsplanläggning hade vi ärvt in även i Sverige. Den främste förkämpen för detta var Hugo Raab, som från mitten av 1800-talet framgångsrikt hade verkat för en modernisering av den svenska armén och det svenska försvaret. Han hade 1855 studerat vid Allmänna Krigsskolan i Berlin och därefter skrivit en ”broschyr” om behovet av modernisering av den svenska arméns ”organisation, övningar, uniform och beväpning.” Man kunde inte längre mest bara uppträda som under det ärorika föregångna, för tiden och uppfinningarna hade gjort att, om man inte utvecklades, så skulle man i praktiken mest bara gå tillbaka. På något sätt känner vi igen den argumentationen även i våra dagar.

För en breddning av möjligheterna till diskussion bildades vid sidan av ”Konungens generalstab” sällskapet ”Krigsvetenskapens vänner” och ”Militärsällskapet”, där Raab under många år var verksam som drivande kraft. Många även numera kända efternamn nämns i dessa sammanhang; Hazelius, Mankell, Nobel, för att nämna några. Kriget 1848-50 mellan Danmark och Tyskland samt Krimkriget 1853-56 påvisade för Raab och andra mera reflekterande, att Sverige borde betraktas som försvarslöst, eftersom den indelta armén mest var en produkt av 1700-talet. En reformerad eller nyorganiserad generalstab växte så småningom fram och en annan väg att komma vidare på var med hjälp av Skarpskytterörelsen. Detta blev i förlängningen ett argument för den allmänna värnplikten, som dock infördes först 1901. Reformer i försvaret tog tid – även på den tiden. Ett mera kuriöst spår(!) av ett alltför ”tyskt militärt” tänkande finns fortfarande kvar i Sverige. Här drogs vår nya järnväg norr om Ångermanälven in från kusten, vilket medförde att kuststäderna vid Bottenviken hamnade vid ett stickspår från en nybyggd järnvägsknutpunkt några mil inåt landet.  Motivet lär ha varit att man från militärt håll påverkat banans sträckning, så att man på det sättet ansåg sig kunna säkra koncentreringstransporterna norrut, eftersom de annars kunde ha hotats av beskjutning av ryska slagskepps tunga eld. Krigsplanläggning, i snäv bemärkelse, fick då alltså företräde före en allmän samhällsutveckling!

Vid Andra världskrigets utbrott ska det ha funnits fyra krigsfall som planeringsgrund i den svenska krigsmakten; ett mot Tyskland och tre mot Sovjetunionen. Hur dessa var utformade har väl inte utretts så mycket, för det är ju ganska klart, att de tämligen snart blev omseglade av verkligheten. Hur mycket arbete och kanske genomförda förberedelser, som hade lagts på dessa planer, vet jag inte, och såvitt jag vet har inget framkommit senare om detta heller, men där fanns eller förbrukades möjligen tankar och andra tillgångar, som kunde ha använts bättre för landets försvar efter 1936 års försvarsbeslut och kanske inför den neutralitetssituation som inträdde vid Andra världskrigets utbrott.

Efter Andra världskriget återupptogs krigsplanläggningen, men trots att neutralitet nu var den offentliga målsättningen, planlades endast ett enda krigsfall – mot Sovjetunionen – och egentligen faktiskt mot statminister Erlanders och regeringens anvisningar. Om det under årens lopp gjordes större omarbetningar känner jag inte till, men det mest fundamentala – att vi i händelse av krig snarast skulle ansluta oss till Nato – fanns nog inte nedtecknat; där heller. Fanns det något om våra dolda västkontakter, när de hade etablerats på 1950-talet? Och borde inte tillkomsten av sovjetiska kärnvapen ha inneburit vissa förändringar?

Efter den s.k. strategiska pausen runt senaste sekelskiftet, framlades önskemål från Försvarsmakten, om att man skulle återuppta krigsplanläggningen igen. Vi får verkligen utgå ifrån, att man då inte anslöt sig till den tidigare modellen, även om ryktet om ”En-veckasförsvaret” lätt kunde leda tankarna till en gammal preussisk modell. Av historien lär vi oss annars, att britterna redan 1951 hade bedömt, att det svenska försvaret skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp – i en vecka. Men vi har förmodligen bättre planeringsmodeller i dag och våra numera ganska fåtaliga förbands verksamheter ska förstås inte planläggas på ett så ålderdomligt sätt. Ryktet om ”En-veckasförsvaret” skapade dessvärre samtidigt ett rykte om att man inte gjort några förnyelser på det här området inom Försvarsmakten, och det kan man mest beklaga, för planer om hur vi exempelvis skulle göra i befarade krissituationer för en snabb beredskapshöjning eller för att snabbt bygga upp en tröskelförmåga är naturligtvis mera adekvata i dagens strategiska situation, än det som ”läckte ut”. Dagens strategiska bedömande borde förstås snarare resultera i en planläggning för hur vi kan höja eller stärka vår beredskap i fred, så att det faktiskt inte blir krig!

En annan modell finns i anglo-saxisk tradition, där det i huvudsak inte utarbetas någon detaljerad krigsplanläggning. Ledningsstaberna bedriver i stället övningar och spel i bred omfattning, och erfarenheterna från sådana verksamheter läggs tillsammans med övriga kunskaper i beredskap så att de kan användas, om och när det politiska läget skulle kräva ett strategiskt beslut – som grund för en operativ planläggning med aktuell inriktning. Den tågordningen är kanske bättre anpassad även för vår verksamhet idag?

Mer som en avslutande kuriositet kan jag nämna, att den brittiska marinen inför återtagningen av Falklandsöarna 1982, Operation Corporate, i förberedelserna hänvisade till ett för många deltagande chefer välkänt stabstjänstexempel från Royal Naval Staff College. Det handlade om vad som skulle göras inför en operativ uppgift att återta en förlorad del av samväldet. I exemplet handlade det om Belize – i verkligheten blev det alltså Falklandsöarna. Riktigt vad det exemplets krigsplanläggning faktiskt omfattade har jag inte kunnat klarlägga ännu, men troligen handlade de mera övergripande frågorna om hur underhåll skulle kunna planläggas och hur en logistik skulle byggas upp som stöd för en geografiskt mycket utdragen operation. Men en annan, och i våra och säkert också i eventuella kaisertyska ögon kanske udda, del handlade tydligen om hur man skulle klargöra avdelade fartygs inredningar inför en krigssituation. Träinredningar och annat brännbart, som kunde undvaras,  skulle tas bort och föras iland och detta gällde också fartygens minnesprylar och priser, som alltså inte skulle gå förlorade, även om fartyget sänktes under det kommande kriget. Operativ planläggning? Ja, kanske; och i alla fall bättre än en omfattande operativ planläggning baserade på otidsenliga strategiska beslut av kaisertysk modell!

Marinens musikkår räddad.

Marinens Musikkår och Marinens Musikkårs Vänner vill rikta ett stort tack till alla som hjälpt oss i kampen för att bevara Marinens Musikkår.

I regeringsbeslut daterat den 19 december 2014 skriver försvarsministern följande i regleringbrevet för Försvarsmakten:

Försvarsmakten ska bedriva försvarsmusikverksamhet med i allt väsentligt samma inriktning och omfattning som idag.

Jag vidarebefordrar bara detta meddelande, som jag fått idag! I själva verket tycker jag, att även flyget skulle ha en "riktig" musikkår!

Blå skatt skapar flera jobb i Sverige

Från Redareföreningens hemsida:

– Att införa en blå skatt i form av tonnageskatt– är ett ömsesidigt intresse för rederier och fackliga organisationer inom sjöfarten. En sådan satsning gynnar hela Sverige och stärker svensk konkurrenskraft, poängterade Pia Berglund, VD Sveriges Redareförening och tillade:

– Genom att skapa möjlighet för våra sjöfartsföretag att välja den Blå skatten kan svensk sjöfart växa på samma sätt som sjöfarten växer i övriga Europa. Det skulle främst stärka de mindre företagen att våga investera i nya svenska fartyg. Detta leder till fler obb inom hela den maritima näringen och bidrar till svensk ekonomisk tillväxt.

Efter många vändor i riksdagen tillsatte den förra regeringen en utredning om hur Sverige kan införa en tonnageskatt som redan finns i övriga Europa. Med uppvaktningen av infrastrukturministern vill parterna öka medvetenheten om sjöfartens betydelse för jobben, miljön och tillväxten.

– Sjöfarten är viktig för klimatomställningen och för att Sverige ska nå sina miljömål.

Godstransporter till sjöss ger mindre klimatpåverkan än vägtransporter. Därför är tonnageskatt – blå skatt – en förutsättning för en klimatsmart infrastruktursatsning på vattenvägen, sade Kenny Reinhold, ordförande för Seko sjöfolk.

Tonnageskattesystemet är godkänt av EU och rekommenderas av EU-kommissionen för att ytterligare stärka Europeisk sjöfarts position.

– Med det Blå skatteinitiativet vill vi medverka till att vända utvecklingen för svensk sjöfart. Sjöfarten kan och vill växa istället för att svenska handelsflottan och antalet jobb fortsätter att minska. Nu finns möjligheten till en ny tid tack vare tonnageskatten kommenterade Christer Themnér, VD Sjöbefälsföreningen och tillade vidare att erfarenheter från övriga sjöfartsnationer i Europa tydligt visar att införandet av tonnageskatt vänt en nedåtgående trend till ekonomisk tillväxt och fler jobb.

Läs mer om det Blå skatteinitiativet och tonnageskatten på www.blåskatt.se

Efter årets Rikskonferens

Många gamla myter om vårt försvar lever fortfarande kvar – och framfördes även vid årets Rikskonferens i Sälen – och det är, som jag ser det, inte någon bra grund för vårt försvars framtid.

Inledningsvis handlar det om vår dolda säkerhets politik under det kalla krigets tid. Vi hade alltså ett visst samarbete med flera Natostater. Det fanns hemliga förberedelser gjorda med USA, Storbritannien, Västtyskland samt med Danmark och Norge, vilket dock successivt ”glömdes bort” i Sverige, men sannolikt inte i samarbetsstaterna eller i Sovjetunionen. Denna process har också beskrivits av Robert Dalsjö i hans doktorsavhandling ”Life-line lost” från 2006.
När vi sedan i början av 1960-talet avstod från att själva framställa egna kärnvapen, placerades vi under det amerikanska kärnvapenparaplyet, men detta doldes för den svenska allmänheten och förefaller fortfarande vara ganska okänt. Det är ju kärnvapnen, som har betydelse för avskräckningen och inte ett konventionellt försvar. De konventionella förbanden ska ju användas så att en konflikt inte eskalerar till en kärnvapennivå. Det är ju också den strategiska grundtanken bakom vårt insatsförsvar.
Vår säkerhetspolitiska situation har förändrats betydligt sedan den s.k. ”strategiska pausen”, som rådde under de första åren av detta sekel, men nu behöver vi bygga upp vårt insatsförsvar, så att det har tillgängliga förmågor redan i fredstid och som vid behov kan tillföras en krigsavhållande tröskelförmåga på det sätt som exempelvis Krister Andrén beskriver i sin FOI-rapport från februari 2014.
En avslutande kommentar om diskussionerna kring vårt försvar kunde kanske vara, att försvarets uppgift borde vara utformat så att vi i första hand uppfyller normala folkrättsliga krav på vad en suverän stat ska kunna samt, därutöver, hur våra medborgares säkerhet ska kunna upprätthållas. Den marina organisationens framtida utformning har redan utretts särskilt i Maritimutredningen SOU 2012:48 och torde kunna genomföras omgående.