Försvarsdebatt

Det är dessvärre ofta svårt att följa den svenska säkerhetspolitiska debatten. Alltför många faktiska förhållanden från det kalla krigets tid har ju varit fördolda för den svenska allmänheten och uppenbarligen är detta fortfarande fallet för många av dagens debattörer. Det kan därför ibland bli svårt att förstå vad de menar och på vilka yttre eller inre förhållanden, som deras inlägg baseras.

Men det svåraste att förstå är kanske ändå den mycket onyanserade tids- eller skedesmässiga uppdelningen, som många gör och oftast helt underförstått. Förutsättningen för sådana inlägg handlar ofta om att vi ska göra si eller så i fred, men i krig ska vi göra på något helt annat sätt.  Man tror sig tydligen kunna förstå och uppfatta, när ett konfliktskede går in i en mera krigisk fas, men detta har nog visat sig mycket svårt tidigare; numera har det antagligen blivit ännu mera osäkert att bedöma.

Förvånande många tror också att vi under det kalla krigets tid själva och isolerat kunde stå emot ett sovjetiskt angrepp. Detta är ju en närmast bisarr självöverskattning och speciellt egendomligt för man talar ju mest enbart om konventionell krigföring. Redan på 1960-talet ingick ju ett mycket omfattande första kärnvapenslag som en strategisk inledning av det som i Sovjetunionen kunde kallas för det stora kriget mot väst – där alltså även Sverige var en del; för femtio år sedan!

Till den svårförstådda kategorin av frågor, som vi måste kunna hantera, kan man kanske också hänföra den något yrvakna Nato-debatten, som många gånger saknar våra faktiska säkerhetspolitiska förutsättningar som bas för argumentationen. Självklart är Sverige ett västland – det vet man både i öst och i väst - men det betyder inte att vi måste gå in i alliansen redan idag och på dagens relativt begränsade konfliktnivå. Det kan till och med vara fördelaktigt för oss och våra framtida ambitioner att behålla alliansfriheten, även om den mest finns på pappret. En formell Nato-anslutning kan ge någon form av diplomatisk effekt och som vi kunde ha användning för i ett mera akut läge.  Det är ju egentligen de amerikanska kärnvapnen som ska skydda oss, om läget blir akut och det gäller såväl oss i Sverige som ”övriga Natostater”, som det stod i det amerikanska utrikesdepartementets riktlinjer en gång i tiden. Det finns argument såväl för som mot och ”kostar” det något att stå utanför? Den viktigaste slutsatsen borde kanske vara, att vi bör agera klokt och säkerhetsmässigt, så att vi inte ställs inför ett kärnvapenkrig!

Den då gällande svenska neutralitetspolitiken beskrevs som ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” och även här har nya och mycket annorlunda tolkningar börjat ske i debatten. Märkligt nog finns det numera till och med bedömare, som tror sig förstå att Sverige faktiskt skulle kunna ha varit neutralt i en större väpnad konflikt mellan Warszawapakten och Nato, trots att det numera tydligt finns klarlagt, att vi hade gjort sådana militära förberedelser i Sverige att en neutralitet faktiskt inte var möjlig att upprätthålla. Det var ju till och med så, att vi redan i fred hade ett dolt men omfattande samarbete med USA och Nato på exempelvis underrättelseområdet.

Den viktigaste delen av vår dåvarande säkerhetspolitik var kanske mera intern. Den skulle vila på en bred partipolitisk enighet och därmed vara starkt förankrad hos medborgarna. Men allmänheten upplystes inte om våra faktiska säkerhetspolitiska grunder. Från en rikspolitisk horisont var förstås den uttalade enigheten ett argument för att agera nationellt och utan politisk splittring, men man visste egentligen inte vad man var överens om! Ett märkligt fenomen av detta var den inhemska och helt ostrategiska doktrinen om ett invasionsförsvar, som aldrig fick ifrågasättas till sin karaktär utan enbart till sina kostnader, för försvarskostnader kunde man ju alltid diskutera - till och med öppet- men i den typen av debatt blev lokaliserings- och industripolitik nästan alltid viktigare och mera styrande än landets säkerhet. Den svenska modellen för ett invasionsförsvar bortsåg ju dessutom från vad vem som helst kan studera i nästan alla krigshistoriska skildringar. Allmänt sett har ju  moderna krig nästan undantagslöst inletts med ett krig om luftrummet och en mer eller mindre omfattande förbekämpning, som följs av ett krig om transport- och underhållslinjerna, vilket oftast är sjövägarna. Först därefter och när en överlägsenhet – i tid eller rum – kunnat uppnås i luften och till sjöss, kan markstriderna sättas in i någon nämnvärd omfattning och ofta slutar krig därför med krig på marken. Visst finns det undantag från den huvudregeln, men som en principiell beskrivning av våra dagars krig gäller den nog tämligen oomtvistat.

Ja, här står vi alltså idag och i en värld som har blivit betydligt mera komplicerad än tidigare, då det kanske egentligen ”bara” fanns två sidor – öst och väst – men så ser det inte ut idag. Ett litet steg i en ny utveckling togs med försvarsbeslutet 2009, men eftersom inriktningen var oprioriterad och underfinansierad, så blev beslutet ofta kritiserat, men det nu gällande försvarsbeslutet är kanske inte särskilt mycket bättre. Det innehåller till och med tankar på en slags återgång till tankebanorna från det kalla krigets svenska försvarspolitik. Det viktiga med det beslutet var väl annars, att det sköts till mera pengar till Försvarsmakten!

En principiellt vida viktigare fråga i förra försvarsbeslutet var ändå, att vi lämnade vårt gamla värnpliktssystem, som ju främst byggde på att vi skulle kunna försvara oss först sedan vi genomfört en mobilisering. Synen på vårt värnpliktssystem som ett produktionssystem medförde till och med, att vår planering omfattade det märkliga, att inneliggande åldersklass skulle hemförlovas i händelse av mobilisering. Vi skulle alltså i ett kritiskt läge skicka hem den lilla tillgång på personal som vi faktiskt hade omedelbar möjlighet att sätta in! Vårt försvar bygger nu på att en avsevärd del av vår förmåga finns tillgänglig redan i fred. Globaliseringen har gjort vår omvärld är mera svårförstådd än tidigare och den stora frågan:” Hur ska vi bygga landets och medborgarnas säkerhet i dag?” är verkligen inte lätt att besvara

Vi borde kanske tänka om och tänka nytt i stället! Det är kanske bättre att analysera dagens situation och klarlägga för oss själva, vad vi vill åstadkomma i dag och i fredstid, för att undvika att komma i svåra säkerhetspolitiska framtidssituationer? Vi kanske borde försöka bedriva ett säkerhetspolitiskt samarbete med flera av våra grannar för att vara beredda att kunna möta hotet från dagens terrorism? Fredssamhället är beroende av daglig tillförsel av varor och tjänster och hur ska detta kunna säkerställas? Hur ska vi möta cyberhoten? Miljöhoten är kanske på en säkerhetshotande nivå? Frågorna är många och i vissa fall alldeles nya för våra säkerhetsinriktade samhällsdelar.

Sammanfattningsvis kan man kanske förstå, att våra myndigheters säkerhetsarbete bör vara samordnat och så bra, att det försvårar eller helt undanröjer alla anledningar att föra krig mot oss eller i vår region av Europa! Vi måste ha en förmåga att kunna förebygga och hantera de kriser vi kan ställas inför redan under fredsförhållanden och vi bör då förstås kunna samverka med andra stater för att motverka att krisen eskalerar.

Från en mera försvarspolitisk utgångspunkt kunde detta kanske innebära att vårt försvar måste breddas och bli ett samhällsförsvar och som kraftsamlas till att fungera redan nu i fredstid. Det uttalade målet är att motverka att de konfliktanledningar, som ändå finns i vårt närområde, därmed kan förhindras från att växa eller eskalera. Man får kanske hysa en förhoppning om att morgondagens försvarsdebatt kunde handla om sådana här frågor – och inte de ganska ”platta” frågor, som dagens försvarsdebatt omfattar!