Vår säkerhetspolitik under det kalla kriget

I dagens försvarspolitiska debatt inträffar det ganska ofta, att engagerade inlägg uppenbart saknar en grundläggande kunskap om hur våra relationer mellan öst och väst utvecklade sig under det kalla kriget. Ibland hörs till och med uppfattningen, att Sverige isolerat skulle kunna stå emot ett ryskt angrepp – en fullständigt befängd tanke. Syftet med detta inlägg är därför att lägga fram vissa grunder, som ibland eller alltför ofta saknas och som skulle kunna fördjupa debatten. Till den som skulle vilja fördjupa sina kunskaper om grunderna för vår säkerhetspolitik under den här tiden, skulle jag vilja rekommendera Tage Erlanders dagböcker, som ju kommit ut och är mycket läsvärda just från den utgångspunkten.

Vid krigsslutet 1945 fruktade många ledare i Europas stater en fortsatt sovjetisk framryckning västerut. Sverige var inget undantag från detta, men det fanns en ”östersjöstat”, som man kunde samarbeta med och det var Storbritannien, som ju hade Slesvig-Holstein i sin ockupationszon och som hade fått en Labourregering under Attlee 1945. Överläggningarna innebar kanske inte så mycket, men man delade i alla fall upp Östersjön så att britterna i händelse av krig skulle bekämpa Sovjet söder om latituden genom Klaipeda, som då kallades för Memel, och Sverige skulle försvara sig norr om denna linje. Sverige fick också köpa en lång serie med jaktflygplan, J 28 Vampire, J 30 Mosquito och J 33 Venom; sammanlagt nästan 700 flygplan, från England, för vårt luftförsvar var fortfarande svagt. Britterna planerade inte uppträda med örlogsfartyg i sin del av Östersjön, utan mest bedriva ett minkrig med flygfällda minor för att försvåra en eventuell sovjetisk offensiv. Britterna var på flera sätt drivande, då det gällde att bygga upp ett säkerhetspolitiskt samarbete mot en eventuell sovjetisk framstöt i Europa och den första alliansen blev WEU. På motsvarande sätt ansåg britterna, att de socialdemokratiskt styrda staterna i norr, Sverige, Norge och Danmark, skulle ingå en motsvarande allians med Storbritannien, vilket vi från vår historia känner som de Skandinaviska försvarsförhandlingarna.  1948 års Berlinkris medförde att Nato bildades och Norge och Danmark blev genast medlemmar, men Sverige ställde sig utanför av hänsyn till Finland, där ju fortfarande en sovjetisk ockupationsstyrka fortfarande fanns och det gällde alltså, att inte störa denna sovjetiska styrka i onödan och, vi hade ju fortfarande brittiskt stöd att lita till om det skulle ske en oroande utveckling för oss. Men det var enbart en fråga om timmar eller något dygn, innan vi öppet skulle gå in i Natoalliansen, enligt Erlanders uppfattning. I början ställdes vi utanför Nato-samarbetet av amerikanarna, som ju alltid vill ha klara inriktningar av andra stater. ”Är de med oss – eller emot?” har vi ju hört många gånger från USA-företrädare, men med brittisk hjälp fick statsminister Erlander president Trumans stöd vid ett besök i Washington i april 1952 och då det i svenska media angavs att Erlander skulle besöka sina släktingar i USA! Vi fick alltså status som en hemlig Nato-medlem redan då och detta medförde också att vi kunde anskaffa modern försvarsmateriel och komponenter även från USA, så att vårt försvar kunde moderniseras. Tidigare hade USA satt igång ett hjälpprogram för en återuppbyggnad av det krigshärjade Europa och syftet med Marshallhjälpen var ju ytterst, att förhindra en sovjetisk expansion för det pågick redan kommunistiskt ledda uppror på flera håll. Även Sverige fick stöd av Marshallhjälpen via det nya organet OEEC och där den svenska förhandlingschefen, Dag Hammarskjöld, varit mycket framgångsrik. Vi fick alltså amerikanskt stöd för den upprustning av vårt näringsliv och vår industri, som nu skedde. Vår industri, som ju inte skadats under kriget, var tidigt klar att leverera varor och material till det sönderbombade Europa och det är nog detta, som var grunden för vår välståndsutveckling under 1950- och 60-talen – och detta skedde till stor del på grund av att vi fungerade som ett hemligt västland. Erlander fick i februari 1951 dessutom ett särskilt konsultativt statsråd, som hjälp då det gällde att vidmakthålla och utveckla våra dolda kontakter med västsidan och Hammarskjöld arrangerade till och med ett möte med president Eisenhower i november 1954. Det ganska bisarra var, att Dag Hammarskjöld hade utlovats att få dra sig tillbaka 1953 och då tillträda som landshövding i sin barndomsstad Uppsala, men så blev det bekant inte.

En stor förändring kom att ske mot slutet av 1950-talet. Nu handlade det om svenska atomvapen och den som fick samla det socialdemokratiska partiet kring ett gemensamt kärnkraft- och kärnvapenprogram var Hammarskjölds efterträdare som Erlanders säkerhetspolitiska stöd, Olof Palme. När man så småningom kommit till vägs ände och kärnvapenprogrammet försvunnit från dagordningen arrangerades ett nytt besök för Erlander i Washington och denna gång var det president Kennedy, som i mars 1961 var värd i Vita huset. Som tack för att Sverige avstod från att framställa egna atomvapen, och därigenom bidrog till att begränsa kärnvapenspridningen, fick vi i stället skydd av samma kärnvapenparaply som alla Natostaterna redan hade. Att denna garanti var svår att delge svenskarna framgår av att det var först 1966, som dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet, Karl Fritjofsson, antydde detta i en årsredovisning inom Kungl Krigsvetenskapsakademien – och det passerade tämligen obemärkt i det svenska samhället och i media. Förhållandet kunde ju dessutom medföra, att man kunde spara på den svenska försvarsbudgeten, där alla viktiga resonemang om kärnvapen mest försvann från texterna och svenskarna bibringades uppfattningen att nu var det enbart fråga om ett konventionellt invasionsförsvar som gällde. Anslagen till försvaret kunde nu begränsas och detta var ju riskfritt sett med krassa svenska ögon. Skulle något hända, så skulle USA sätta in kärnvapen för att försvara oss. Försvarets inriktning blev nu mera en formell fråga i Sverige och de ”satsningar” som gjorde handlade mest om lokaliseringspolitik och sysselsättningsfrågor. Ett ”totalförsvar” skulle försvara landet vid en invasion – och den sammanfattningen har inte några erkända strategiska grunder, utan var mest en budgetkonstruktion, som antagligen såg bra ut på pappret. Detta innebar också att försvarsgrenarnas del av försvarsbudgeten låstes till fastställda procenttal, vilket väl om något visar vad som styrde försvarets utveckling under det kalla kriget och den avspänningsperiod som sedan följde.

Förvirringen var alltså stor, när man inte längre ansåg sig ha en utpekad fiende, att planera mot. I Finland var man klokare och proklamerade ensidigt, att den beramade VSB-pakten med Sovjetunionen nu hade upphört att gälla, men varför gick inte Sverige öppet in i Nato då?

Tanken att försvaret i första hand ska vara fredsbevarande avvisas fortfarande – kanske för att termen använts för internationella uppgifter? Men visst är det i grunden försvarets uppgift: Att verka för att freden fortbestår och att konfliktanledningar aktivt ska kunna hindras från att eskalera! Det är ju kvintessensen för vårt försvar, som alltså borde användas i fred, för att det inte ska bli krig. Vi närmade oss dessa tankebanor i 2009 års försvarsbeslut, men årets kompromiss innebär dessvärre en återgång till ett ”budgetförsvar” av föråldrad typ och det bör vi försöka komma bort från. Vi har alltså fortfarande en lång väg att vandra, innan vi har ett modernt och klokt sammansatt samhällsförsvar!