Trettio år sedan Palmemordet

På flera håll i media – inte minst på SVT – uppmärksammas, att det snart är trettio år sedan statsminister Olof Palme mördades. Trots alla juridiska turer har hittills bara en mördare fällts för gärningen och det är Christer Pettersson, som ju senare friades i hovrätten. Därför finns det alltså, enligt viss logik, inte någon gärningsman fastställd och spekulationerna är fortfarande många och märkliga.

I vissa kretsar framhålls alltså, att det var en officersjunta som låg bakom och då pekar man på, att en artikel i Svenska Dagbladet i november 1985, skulle avslöja sammanhanget. Eftersom jag själv förekommer vid namn i artikeln, som var skriven av en redaktör Lars Christiansson, så tar jag mig här friheten att klargöra något kring denna absurda anklagelse. Sanningen för min del var, att jag någon gång på hösten 1985 blev uppringd av Christiansson, som frågade mig om vad jag tyckte om regeringens försvarspolitik och jag svarade på hans frågor på ett ganska undvikande sätt, men självklart hade jag uppfattningen att vårt ubåtsskydd borde förstärkas. Det hade ju inte hänt så mycket på den fronten sedan ”U 137”-incidenten 1981! Han talade dock inte om för mig, att han tydligen ringt ett antal andra kollegor på motsvarande vis och att han avsåg framföra ett större angrepp på regeringens försvarspolitik i tidningen. Även jag hade en del synpunkter på hur vårt försvar hanterades, men glömde sedan till och med bort intervjun.

Döm av min förvåning då den stora artikeln sedan en söndagsmorgon publicerades och som jag då läste. Att det sedan till och med fanns läsare – eller uttydare – som uppfattade de intervjuade kollegorna som en ”officersjunta”, som bara väntade på att få till aktion, är mycket märkligt om man betänker hur verkligheten såg ut. Jag visste faktiskt inte ens vilka övriga som hade intervjuats förrän jag läste tidningen den morgonen och någon sammanhållen grupp var vi verkligen inte. Vad som förenade oss var att vi alla tyckte, att regeringen borde förstärka landets försvar, men så tyddes det uppenbarligen inte i regeringskansliet och ganska omgående fick vi alla en ordentlig utskällning av statsministern, som tydligen bibringats sitt kanslis uppfattning om att en ”juntagrupp” fanns och han fräste ”att officerare skulle avhålla sig från den typen av politisk verksamhet.”  Poängen är kanske, att det var journalisten, som hade skapat denna övertolkning och inte hans intervjuoffer, så Palmes nästan personliga angrepp på oss föll i varje fall för min del ganska platt till marken.

Att denna mediehändelse sedan på vänsterextremistiskt håll mer eller mindre togs som ett bevis för att det i själva verket var en officersjunta, som låg bakom mordet på Olof Palme i februari 1986 är en alldeles befängd uppfattning, men det är kanske så extremister fungerar och i dagsläget är det ju bara Christer Pettersson, som faktiskt blivit fälld för mordet; om än enbart i lägsta instans?