Krigsplanläggning förr?

Vid årsskiftet sändes en TV- serie om hur krigsutbrottet 1914 mer eller mindre mekaniskt växte fram och utan att de inblandade parterna hade - eller uppfattade sig ha - någon förmåga att hejda den annalkande katastrofen. En viktig grund för detta var, att den tyska krigsplanläggningen inte var anpassad efter det strategiska läge, som hade inträffat efter attentatet i Sarajevo. Det stöd som Kaiser Wilhelm II då ville ge sin bundsförvant, kejsaren Franz Joseph av Österrike- Ungern, för en straffexpedition mot Serbien, fanns inte förutsatt i det tyska operativa planverket. Där fanns bara ett enda krigsfall planlagt. Det var baserat på ett strategiskt beslut, om hur man bedömde att nästa krig skulle genomföras, och det hade fattats redan på 1890-talet.  Enligt Schlieffenplanen, som den uppgjorda operationsplanen kallades, skulle tyskarna först invadera Frankrike, som skulle tvingas till fred inom sex veckor för att därefter anfalla Ryssland, som beräknades mobilisera långsammare. Det faktiskt inträffade nya läget hade förstås krävt ett nytt strategiskt beslut, men något sådant blev det aldrig av, eftersom verksamheten och händelseförloppet nu styrdes av en operationsplan, som baserades på det fastställda och nu helt felaktiga strategiska beslutet. Den ganska bisarra följden blev således, att tyska förband överraskande, och dessutom mot gällande internationella överenskommelser, gick in i Belgien, när den nya situationen egentligen krävde deras närvaro på Balkan!

Den kaiser-tyska modellen för militär organisation och krigsplanläggning hade vi ärvt in även i Sverige. Den främste förkämpen för detta var Hugo Raab, som från mitten av 1800-talet framgångsrikt hade verkat för en modernisering av den svenska armén och det svenska försvaret. Han hade 1855 studerat vid Allmänna Krigsskolan i Berlin och därefter skrivit en ”broschyr” om behovet av modernisering av den svenska arméns ”organisation, övningar, uniform och beväpning.” Man kunde inte längre mest bara uppträda som under det ärorika föregångna, för tiden och uppfinningarna hade gjort att, om man inte utvecklades, så skulle man i praktiken mest bara gå tillbaka. På något sätt känner vi igen den argumentationen även i våra dagar.

För en breddning av möjligheterna till diskussion bildades vid sidan av ”Konungens generalstab” sällskapet ”Krigsvetenskapens vänner” och ”Militärsällskapet”, där Raab under många år var verksam som drivande kraft. Många även numera kända efternamn nämns i dessa sammanhang; Hazelius, Mankell, Nobel, för att nämna några. Kriget 1848-50 mellan Danmark och Tyskland samt Krimkriget 1853-56 påvisade för Raab och andra mera reflekterande, att Sverige borde betraktas som försvarslöst, eftersom den indelta armén mest var en produkt av 1700-talet. En reformerad eller nyorganiserad generalstab växte så småningom fram och en annan väg att komma vidare på var med hjälp av Skarpskytterörelsen. Detta blev i förlängningen ett argument för den allmänna värnplikten, som dock infördes först 1901. Reformer i försvaret tog tid – även på den tiden. Ett mera kuriöst spår(!) av ett alltför ”tyskt militärt” tänkande finns fortfarande kvar i Sverige. Här drogs vår nya järnväg norr om Ångermanälven in från kusten, vilket medförde att kuststäderna vid Bottenviken hamnade vid ett stickspår från en nybyggd järnvägsknutpunkt några mil inåt landet.  Motivet lär ha varit att man från militärt håll påverkat banans sträckning, så att man på det sättet ansåg sig kunna säkra koncentreringstransporterna norrut, eftersom de annars kunde ha hotats av beskjutning av ryska slagskepps tunga eld. Krigsplanläggning, i snäv bemärkelse, fick då alltså företräde före en allmän samhällsutveckling!

Vid Andra världskrigets utbrott ska det ha funnits fyra krigsfall som planeringsgrund i den svenska krigsmakten; ett mot Tyskland och tre mot Sovjetunionen. Hur dessa var utformade har väl inte utretts så mycket, för det är ju ganska klart, att de tämligen snart blev omseglade av verkligheten. Hur mycket arbete och kanske genomförda förberedelser, som hade lagts på dessa planer, vet jag inte, och såvitt jag vet har inget framkommit senare om detta heller, men där fanns eller förbrukades möjligen tankar och andra tillgångar, som kunde ha använts bättre för landets försvar efter 1936 års försvarsbeslut och kanske inför den neutralitetssituation som inträdde vid Andra världskrigets utbrott.

Efter Andra världskriget återupptogs krigsplanläggningen, men trots att neutralitet nu var den offentliga målsättningen, planlades endast ett enda krigsfall – mot Sovjetunionen – och egentligen faktiskt mot statminister Erlanders och regeringens anvisningar. Om det under årens lopp gjordes större omarbetningar känner jag inte till, men det mest fundamentala – att vi i händelse av krig snarast skulle ansluta oss till Nato – fanns nog inte nedtecknat; där heller. Fanns det något om våra dolda västkontakter, när de hade etablerats på 1950-talet? Och borde inte tillkomsten av sovjetiska kärnvapen ha inneburit vissa förändringar?

Efter den s.k. strategiska pausen runt senaste sekelskiftet, framlades önskemål från Försvarsmakten, om att man skulle återuppta krigsplanläggningen igen. Vi får verkligen utgå ifrån, att man då inte anslöt sig till den tidigare modellen, även om ryktet om ”En-veckasförsvaret” lätt kunde leda tankarna till en gammal preussisk modell. Av historien lär vi oss annars, att britterna redan 1951 hade bedömt, att det svenska försvaret skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp – i en vecka. Men vi har förmodligen bättre planeringsmodeller i dag och våra numera ganska fåtaliga förbands verksamheter ska förstås inte planläggas på ett så ålderdomligt sätt. Ryktet om ”En-veckasförsvaret” skapade dessvärre samtidigt ett rykte om att man inte gjort några förnyelser på det här området inom Försvarsmakten, och det kan man mest beklaga, för planer om hur vi exempelvis skulle göra i befarade krissituationer för en snabb beredskapshöjning eller för att snabbt bygga upp en tröskelförmåga är naturligtvis mera adekvata i dagens strategiska situation, än det som ”läckte ut”. Dagens strategiska bedömande borde förstås snarare resultera i en planläggning för hur vi kan höja eller stärka vår beredskap i fred, så att det faktiskt inte blir krig!

En annan modell finns i anglo-saxisk tradition, där det i huvudsak inte utarbetas någon detaljerad krigsplanläggning. Ledningsstaberna bedriver i stället övningar och spel i bred omfattning, och erfarenheterna från sådana verksamheter läggs tillsammans med övriga kunskaper i beredskap så att de kan användas, om och när det politiska läget skulle kräva ett strategiskt beslut – som grund för en operativ planläggning med aktuell inriktning. Den tågordningen är kanske bättre anpassad även för vår verksamhet idag?

Mer som en avslutande kuriositet kan jag nämna, att den brittiska marinen inför återtagningen av Falklandsöarna 1982, Operation Corporate, i förberedelserna hänvisade till ett för många deltagande chefer välkänt stabstjänstexempel från Royal Naval Staff College. Det handlade om vad som skulle göras inför en operativ uppgift att återta en förlorad del av samväldet. I exemplet handlade det om Belize – i verkligheten blev det alltså Falklandsöarna. Riktigt vad det exemplets krigsplanläggning faktiskt omfattade har jag inte kunnat klarlägga ännu, men troligen handlade de mera övergripande frågorna om hur underhåll skulle kunna planläggas och hur en logistik skulle byggas upp som stöd för en geografiskt mycket utdragen operation. Men en annan, och i våra och säkert också i eventuella kaisertyska ögon kanske udda, del handlade tydligen om hur man skulle klargöra avdelade fartygs inredningar inför en krigssituation. Träinredningar och annat brännbart, som kunde undvaras,  skulle tas bort och föras iland och detta gällde också fartygens minnesprylar och priser, som alltså inte skulle gå förlorade, även om fartyget sänktes under det kommande kriget. Operativ planläggning? Ja, kanske; och i alla fall bättre än en omfattande operativ planläggning baserade på otidsenliga strategiska beslut av kaisertysk modell!