Rationaliseringspotential inom vårt försvar

Över åren har många större organisatoriska förändringar skett inom vårt försvar och visst kan många sådana förändringar ha varit motiverade på något sätt då de infördes. Men i dag finns här en betydande möjlighet att rationalisera och så att vi faktiskt använder våra försvarsanslag till vårt försvar och inte förslösar det på en del sidofunktioner som vi tidigare ansåg vara nödändiga!

Myndigheten FRA byggdes till del upp av den hemliga avlyssningen av kablar som tyskarna utnyttjade under beredskapsåren och till del av den radiosignalspaning, som fanns ombordplacerad; främst på pansarskeppet ”Gustav V”. Eftersom FRA redan under kriget samverkat i det fördolda med Storbritannien, så ansåg man, att detta måste hållas hemligt även fortsättningsvis i det alliansfria landet Sverige och därför fick FRA fortsätta som en egen myndighet. Men gäller denna förutsättning idag? Vi anser ju oss ju dessutom behöva en bättre samordnad underrättelsetjänst! Att myndigheten FOA tillkom för att i hemlighet samordna framställningen av svenska kärnvapen, har väl de flesta numera glömt bort och arvtagaren FOI bedriver en mycket kompetent verksamhet på flera områden. Men borde inte FOI tillsammans med dagens MUST – och FRA – kanske vara grunden för en myndighet för en samlad försvarsunderrättelsetjänst?

Under 1960-talet ansåg vår regering det särskilt olämpligt, att svenska militära företrädare hade öppna kontakter med sina kollegor i andra stater. De hemliga kontakterna fanns förvisso, men det var ju inte lika lätt att dölja alla de kontakter, som behövdes vid framställning eller köp och försäljning av krigsmateriel. Alltså bildades Försvarets materielverk,  FMV, som på pappret var en civil myndighet och därför fick man ha kontakter med andra staters materielmyndigheter – fast man ”glömde” försiktigtvis bort att de faktiskt oftast var militära! Men på "hemmaplan" ansåg man då att alliansfrihetens krav var tillfredsställda! Men hur är det nu? Behöver vi fortsätta att vilseföra den svenska allmänheten med denna ”krumelur” numera? Hyckleriet kring vår vapenexport är ju för övrigt helt monstruös! Vi kanske i stället borde återföra materielansvaret till försvarsgrenscheferna, för det är ju där det egentligen hör hemma? Och vi har ju numera ett ganska tydligt uttalat behov av fackmässigt kompetenta internationella kontakter – något som just våra försvarsgrenschefer kan bestå med; alldeles oberoende av om vi är med i Nato eller inte! Så varför ska materielfrågor fortsätta att ske via ombud? Och varför har vi inte självständiga försvarsgrenar under regeringen?

Vi borde kanske samtidigt skapa en fjärde försvarsgren – Cyberförsvaret. Det finns faktiskt redan mycket kompetent personal för detta, men idag finns de spridda på flera andra myndigheter, vars chefer i budgetförhandlingar anser, att det är just deras myndighet som borde ansvara för vårt cyberförsvar och att just deras budget därför borde förstärkas betydligt för denna uppgift! Politisk obeslutsamhet uppmuntrar ju dessvärre denna form av budgetargumentering!

En dold konsekvens av att diverse stödmyndigheter tillkommit borde kanske också uppmärksammas. Våra förband i Försvarsmakten slimmades under resans gång svårt och för att skulle kunna uppehålla den officiella förbandsnumerären, lades flera stödfunktioner ut på andra myndigheter eller på det civila samhället. Och så gick det ju att göra under det kalla krigets tid, eftersom den metoden aldrig utsattes för någon granskning, men visst saknar de flesta av våra förband många av de stödfunktioner, som tidigare ansåg nödvändiga för att förbandet skulle kunna fungera. Ett flagrant exempel är att uppgiften att skydda sjöfarten togs bort från marinen vid försvarsbesluten 1958 och 1972, då Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, ÖEF, i stället skulle beredskapslagra våra behov av importvaror – det beslutet innebar ju faktiskt att det numera beramade ”enveckasförsvaret” skapades redan då! Och, att sjömätning och isbrytning var verksamheter, som i sig innebar en bra marin övervakning av vårt närområde, utlokaliserades till Sjöfartsverket, är ytterligare ett par marina exempel på hur försvarets uppgifter begränsades och det finns säkert flera i de andra försvarsgrenarna. Vid internationella insatser har vi ju exempelvis ibland haft svårigheter med försörjningen av förbanden och för den underhållstjänst, som det svenska civila samhället skulle bestå med, fanns ju inte tillgänglig i krigshärjade länder!

Det är alltså läge att göra "tempo tillbaka" och besparingsmöjligheterna är betydande!