Behov av försvarsreform

I många avseenden och under lång tid har vi förändrat vårt försvar och det har i flera fall varit alldeles nödvändigt. Men ännu saknas en övergripande strategisk översyn, som kunde vara en grund för en reform och som kunde göra vårt försvar bättre anpassat till tidens förutsättningar och våra nu kända säkerhetspolitiska behov. Och nu börjar det bli akut! Förutsättningarna har ju förändrats grundligt och i mycket omfattande grad, vilket kan medföra att vi riskerar att vårt försvar mest blir till ett galleri och utan förmåga att fungera, då den svenska staten och medborgarna behöver ett ordentligt stöd för önskade säkerhetsskapande insatser av olika slag. Dessvärre finns det samtidigt många hinder för förändringar och för ett mera funktionellt försvar. En del hinder kan härledas till ett mycket stelt och gammaldags regelverk, medan andra mera ligger i bristen på insikt om vad som kan och bör göras i olika situationer och är kanske mest av intern karaktär.

Det svenska försvaret byggdes traditionellt upp med gamla tankar om hur hot skulle mötas. Krig skulle då föras genom en samlad svensk motverkan efter någon form av mobilisering. Så uppfattade väl de flesta världen i början av förra seklet – inget tu tal om annat – men dessvärre finns många tankar från den tiden som ingredienser även i dagens svenska försvarstänkande. Vårt värnpliktssystem byggde just på sådana tankar och kunde då också kombineras med tankar om medborgarnas skyldigheter och ansvar för staten, vilket många kanske glömt bort idag. Massinkallelser genom allmän mobilisering byggde också, och mera som en kuriositet, på att de inkallade eller förbanden kunde förflyttas till ”fronten” per järnväg och vi hade därför fortfarande in på 1960-talet ett antal ånglok stående i ”beredskap” för att ta vid om elströmmen föll bort och elloken blev stående! Idag och redan i vårt fredssamhälle är väl våra erfarenheter av järnvägstransporters tillförlitlighet inte så uppenbara!