På rätt kurs

Marininspektören har avlagt ett besök i Ryssland och träffat såväl marinchefen som chefen för Östersjömarinen. Besöket får anses som en första och inledande kontakt för ett kommande samarbete mellan våra mariner kring frågor rörande säkerheten till sjöss i Östersjön. Det har ju redan inträffat en "terroraktion" här och det kan finnas anledning för oss att tillsammans verka för att det inte blir någon fortsättning av piratverksamheter eller människosmuggling i vårt närområde

Årets sjöfartsprofil

Det finns anledning att gratulera Anna Risfelt Hammargren till utmärkelsen "Årets Sjöfartsprofil" för hennes omfattande arbete med att samla så många svenska maritima intressen som möjligt i ett gemensamt "maritimt kluster"!

Grattis

Terroristattacker

Sverige är underbart! Nu, när det smäller i Stockholm för första gången upptäcker man att det finns terrorister, som faktiskt utför allvarliga dåd även i Sverige! Hur var det med kapningen till sjöss av Arctic Sea? Hur är det med helikopterrånet i Västaberga? Det är klart att det också ska betraktas som terroristanfall, annars förstår vi aldrig hur ett internationellt agerande i själva verket fungerar! Och vårt försvar måste byggas upp med anledning av den kunskapen!

Det kan verkligen inte vara som en säkerhetspolis sa vid en presskonferens att "terrorist-attacker är säkerhetspolisens ansvar". Det är faktiskt en fråga för hela samhällsförsvaret! Inkluderande Försvarsmakten!

Flyg och vindkraft

När man läser om vad Försvarsmakten tydligen kräver(?) rörande vindkraftsuppbyggnaden, kan man inte låta bli att fundera på andra tillfällen, då försvarets förmenta behov styrt samhällsbyggnaden. I norra Sverige byggdes alla järnvägar ett gott stycke in från kusten, vilket vi nu har svårt att komma bort från, då nya och modernare dragningar trots allt görs. Motivet då var att de ryska slagskeppen inte skulle få tillfälle att beskjuta trupptransporterna norrut vid en mobilisering.

De militära behoven bör nog ändå inte styra samhällsutvecklingen. Det är nog en sammanblandning mellan subjekt och objekt. Det är ju samhällsutvecklingen som ska styra försvaret. Det är väl så det ska vara - även i Sverige!

Dyrare eller billigare?

I dagens nyhetsflora finns den "stora" nyheten, att det blir dyrare med ett yrkesförsvar än med ett värnpliktsbaserat. Tänk att man kommit på det redan! Från en synvinkel är det nästan självklart så. En enskild anställd soldat eller sjöman kostar mer än vad en värnpliktig gör. Så är det förvisso, men det handlar om hur många man anställer i stället för de massor av värnpliktiga man hade under fanorna tidigare - eller, rättare, ansåg sig ha under fanorna tidigare, för i själva verket fanns de värnpliktsbemannade förbanden ju knappast mer än på pappret. Färre anställda är förstås billigare än alltför många värnpliktiga

Kostnaden för de anställda är också en följd av vilken utbildning man anser att de bör genomgå och hur det ska gå till. Om man envisas med att "producera" på liknande sätt som man gjorde tidigare torde det dessutom bli onödigt dyrt, för man måste ju inte uppfylla alla mer eller mindre prioriterade utbildningsmål under den korta period som närmast motsvarar värnpliktstidens längd. Det går ju att skjuta in annat i stället för anställda, men det bör förstås inte central-produceras utan överlåtas till förbandscheferna att fullgöra med sina förband. Det är ju ändå förbandschefernas ansvar det handlar om - inte bara att göra så likt tidigare som möjligt.

Helikopterrånet

Nu har frågan uppstått, om samhället hade kunnat stoppa det s.k. helikopterrånet. Javisst finns det resurser för detta, om man bara vill och vågar använda dem!

Enligt uppgift fanns helikoptern i luftförsvarets radaruppföljning och även i en beredskapsrote JAS 39, som mycket väl hade kunnat ingripa på flera olika sätt och det hade inte ens behövts vapeninsats. Det hade kanske räckt med några närpassager och det hade säkert varit tillräckligt för att rånarna hade uppfattat sig vara påpassade.

I det naiva Sverige tror man att det enbart handlade om rånare - tänk om det var en terrorliga, som skaffade sig pengar för sin verksamhet på detta sätt!

Skydd av militär eller av krigsherrar?

Det är en ganska betydande fråga, som egentligen aldrig kommer fram i den svenska debatten kring våra insatser i bl a Afghanistan. Det finns många, ganska naiva, företrädare, som anser att alla biståndsinsatser själva kan svara för sitt skydd och det låter ju rimligt. Men i verkligheten blir det inte riktigt så. Uppträdande civila hjälparbetare erbjuds skydd av lokala "skyddsvakter", vilket från ett svenskt perspektiv verkar alldeles rimligt, men man ska förstå, att det lokalt rekryterade skyddet i själva verket oftast erbjuds av det som vi kallar för "lokala krigsherrar", som alltså får ett tydligt stöd, när det sker på detta sätt.

Det är därför de avdelade militära styrkorna måste finnas kvar tills vidare!

Hur tänker dom egentligen?

Nu har personaldirektören på Högkvarteret tydligen beslutat, att alla anställda, som inte skrev på ett nytt tjänstgöringsavtal -alldeles oberoende av profession och specialitet - ska avskedas. Alldeles tydligt föreställer man sig i högkvarterets personalstab att vi skulle skicka enskilda anställda som soldater enligt det gamla "utlandsstyrkesystemet", men så ska det ju inte vara i ett insatsförsvar. I ett sådant skickar man förband! Och piloternas förband - jaktdivisionerna - kommer nog aldrig att skickas till Afghanistan. Vi har ju till och med svårt att besluta om att de skulle kunna förstärka incidentberedskapen i Baltikum, vilket annrs kunde vara en ganska bra uppgift.

Nu försvinner antagligen en hel del piloter från försvaret! Grattis SAS!

Och helikopterfrågorna kommer ju inte direkt närmare någon lösning heller.

Man kanske skulle överväga att göra tvärtom. Avskeda personaldirektören och behåll piloterna!

Förhöjd terroristberedskap.

Det rapporteras att polisen höjt sin beredskap att möta terroristangrepp. Men Försvarsmakten? Gör man ingenting där? Självklart måste landets samlade resurser kunna utnyttjas för att möta ett större terroristangrepp, annars kan det gå illa!

Obligatorisk utlandsstjänst eller inte?

I det nu ganska upphettade läge mellan ÖB och många anställda i Försvarsmakten, verkar det fortfarande som att man pratar förbi varandra. Vissa uttalar ungefär att utlandstjänst i princip enbart handlar om uppdrag på marken i Afghanistan eller Kongo, medan andra tycks ha förstått att inom ett insatsförsvar handlar utlandstjänst om att vi ska använda de insatsförband som vi har satt upp - och som vissa i sin tur fortfarande tycks kalla för krigsförband. Det är klart att det blir rörigt under sådana omständigheter.

Tidigare har vi haft - ja det gäller väl till årsskiftet - så att enbart frivilliga individer anställdes i den s k utlandsstyrkan för tjänst i våra utlandsförband. Att vi dessutom hade fartygs-besättningar, som inte var anställda inom utlandsstyrkan, glömde Högkvarteret totalt bort, men också de gjorde det som skulle kallas för internationella operationer med ett mera normalt språkbruk. Exempelvis gjordes minröjningarna i Östersjön på de baltiska staternas sjöterritorier i början av 1990-talet med vanliga grundutbildningsbemannade fartyg.

I framtiden ska våra insatser utomlands på marken, till sjöss och i luften genomföras av insatsförbanden. I det perspektivet förefaller det ganska omöjligt att tänka sig att exempelvis en utbildad JAS-pilot skulle sättas in i en markstyrka i Kongo. Det ska ju handla om förband och den piloten skulle således sättas in utomlands om hans flygdivision skulle sättas in och egentligen aldrig annars. Sedan finns det förstås mängder av stabs- och förbindelsebefattningar, som ska kunna besättas, men till sådana jobb finns det inga insatsförband och här måste individer själva söka de aktuella befattningarna efter intresse och kompetens. Det faller alltså lite vid sidan om huvudregeln.

Denna ganska enkla kartläggning verkar inte ha trängt igenom vare sig på vissa håll inom Högkvarteret eller bland den anställda personalen, men vem kan klandra dem. Högkvarteret talar ju med kluvna tungor och håller ju tydligen nu på med att rekrytera en ny NBG helt enligt det gamla sättet och inte genom att man redan nu utser en chef för den bataljon som ska sättas in och ger honom mandat att bygga upp sitt förband på det sätt som han själv anser vara bäst och som han själv kan ta ansvar för, om något allvarligt skulle inträffa.

Det gamla "förbandsproduktionssystemet" måste snarast kasseras. Det har ingen plats i ett insatsförsvar. Där är det förbandscheferna som ska ha ansvar, för det blir de som har ansvaret när förbandet sätts in - inte någon avdelning på Högkvarteret! Att sedan man kallade alla Försvarsmaktens helikoptrar för "helikopterbataljon" visar att man egentligen inte tänkte så bra, då insatsförbanden bestämdes. Självklart är det så att helikoptern ingår i det taktiska insatsförbandet - lika självklart som att det finns lastbilar i flera olika insatsförband - och inte sammanför vi alla lastbilar i en "lastbilsbataljon", för att fullfölja liknelsen!

Bister undersökning?

Officersförbundet har framfört att 8 av 10 officerare inte tilltror sina förband en stridsförmåga. Ja, det var väl på tiden. Myten om det mobiliserande försvarets förträfflighet fick väl en första riktiga törn, då den rysk-georgiska konflikten i Nordkaukasien inleddes, genomfördes och avslutades inom sex dygn d v s betydligt kortare tid än vad många svenska förband hade som mobiliseringstid!

Myten om det gamla invasionsförsvaret handlade också om att förbanden var stridsdugliga direkt efter mobiliseringen genomförts, vilket kanske var sant för några prioriterade förband, men absolut inte för huvuddelen.

Det innebär därför, som jag ser det, att flera av dagens officerare numera har en bättre professionell förmåga, än vad man hade tidigare. Därför är undersökningens resultat, kanske inte så bra, men i alla fall hoppingivande för Försvarsmaktens framtida utveckling, men, det är klart, om man enbart ser det på det nu föråldrade sättet så drar man gammeldags slutsatser också!

Ungdomsarbetslöshet

Arbetslösheten bland ungdomar identifieras av nästan alla partier som ett stort samhällsproblem. Försvarsmakten skulle mycket väl kunna reducera arbetslösheten genom att kalla in tusentals arbetslösa ungdomar till någon form av grundläggande utbildning, men det är väl en alldeles för radikal tanke!

Är vi i krig tillsammans med NATO?

En liten och vilsen debatt om Natomedlemskap och om vi är i krig i Afghanistan har börjat i svenska media. På den senare frågan är det enkelt att svara. Vi är inte i krig, därför att Riksdagen har inte bestämt det. Så står det i vår regeringsform och om vi skulle vara i krig så skulle exempelvis Riksdagen samlas och kanske en krigsdelegation utses att fungera i Riksdagens ställe. Inget av detta har skett, vilket alltså ganske entydigt klargör att vi inte är i krig!

Frågan om Natomedlemskap är kanske svårare att hantera, för i praktiken har vi ju varit fördold medlem i västalliansen under ganska många år. Redan 1966 fanns det uttalat att vi låg under den amerikanska kärnvapenparaplyn; precis som alla andra Natostater. Fast i den då rådande antiamerikanska stämningen, fanns det kanske inte någon större anledning att trycka på förhållandet på ett sätt som kanske till och med allmänheten förstod. Att vi i praktiken var Natomedlem i det tysta var alldeles klart för Olof Palme, som till och med uppmanade ledande svenska militärer, att bibehålla sina goda kontakter med sina kollegor i USA trots att han offentligen kände sig tvungen att kritisera krigföringen i Vietnam. Det måste han göra för att regeringen inte skulle tappa ett inflytande i den ganska omfattande och radikala Vietnamrörelsen i Sverige. Att sedan neutralitetsretoriken till ganska stor del gynnade vår diplomati är kanske en nog så viktig fråga.

När sedan Palme mördats visade det sig att hans efterträdare inte alls var insatt i de hemliga kontakterna med USA och Ingvar Carlsson kunde alldeles sanningsenligt förneka att han visste något om vårt dolda västsamarbete. Han visste helt enkelt inte om sakförhållandet och när Sven Andersson lite försiktigt antydde motsatsen, blev han nertystad som en "oldtimer" som inte visste hur det förhöll sig.

Nu har frågan om ett öppet Natomedlemskap tagits upp i anslutning till den pågående valrörelsen, för det är fortfarande så att själva namnet Nato väcker ovilja i vida kretsar i Sverige, där medborgarna alltså systematiskt vilseförts - åtminstone de senaste 50-åren! För mig är det inte någon stor eller viktig fråga om vi formellt ska vara med eller inte. Vi kan ju vänta ytterligare en tid och då kommer vi förvånas över att Ryssland redan har ett ganska omfattande samarbete med Nato; kanske blir det betydligt mera omfattande än vi själva skulle kunna tänka oss!

Och för mig, personligen, är det kanske nu en svårare fråga än det var tidigare, för en pakt med ömsesidiga försvarsförpliktelser som kan tänka sig att ha Georgien som medlem, har jag lite svårt att tänka mig att Sverige ska vara med i !

Vakter som inte vaktar?

För några dagar sedan genomfördes ett lika fräckt som välplanerat inbrott på Kina slott. Men fanns då inte högvakten på plats och bevakade, kan man kanske fråga sig. Jovisst fanns den på plats, men högvakten har egentligen bara ceremoniella uppgifter och det finns kanske nu anledning att tänka om - åtminstone lite grann!

Så som världen ser idag ser ut, borde förstås högvakten också ha någon form av riktig bevakningsuppgift, så att vi kan skydda kungahuset från flera påhälsningar av inkräktare eller tjuvar. I en värld som präglas av globalisering finns det många tydliga faror och de måste vi kunna skydda oss mot och förbereda oss att kunna möta och då duger inte den skarpa uppdelning mellan polisiärt och militärt, som idag fortfarande gäller - vi måste kunna samarbeta med varandra för att kunna möta dagens hot mot vår säkerhet.

Det sjöblinda Sverige

Ja, vi får väl se om den svenska sjöblindheten inte förnekar sig! I veckoslutet kommer den danska flottan att fira sitt 500-årsjubileum och om detta har jag hittills inte ens sett någon notis i svenska media. Det var ju ändå så att den danska flottans tillkomst är nära knuten till krigen och konflikterna med Sverige, så något hade kanske kunnat vara av intresse även för svenska mediakonsumenter!

I sammanhanget kanske det kunde vara intressant att veta, att Danmark nu övertagit ledningen för NATO-operationen kring Afrikas horn och det lustiga sammanträffandet skett att en dansk amiral leder en Nato-operation i samma område som en svensk leder en motsvarande EU-operation.

Helikopterrånet

Rånet i Västberga som skedde med hjälp av helikoptertransport kunde kanske ha stoppats på ett lika enkelt som drastiskt sätt.

Såvitt jag vet följdes helikoptern upp av vår luftbevakning och det fanns en beredskapsrote jaktflyg tillgänglig, men polisen valde att inte utnyttja sig av den möjligheten. I dag kanske man ångrar det. Nästa gång bör vi alltså bekämpa brottslingar av denna dignitet lite mera eftertryckligt, för det skulle knappast förvåna mig alls, om det senare kommer att visa sig, att ligan hade någon form av terroristanknytning och terrorism kan mycket väl få sådana här inledande former - även i vårt land.

Säkerhet i närområdet?

Det rapporteras om stora bränder i Ryssland. En enkel reflexion är förstås om Sverige på något sätt erbjuder någon form av hjälp eller i varje fall kanske använder situationen för att bygga upp den egna kunskapen och kompetensen!

Läckor?

Man undrar hur rapporteringen sker i media. Under braskande rubriker framfördes, att hemliga dokument fanns på en särskild "nyhetskanal" och nu var det väl bara en fråga om tid innan vi i Sverige skulle behöva värja oss mot nyheter, som avslöjade vår verksamhet i Afghanistan och som skulle betyda, att vi blev tvungna att dra oss ur.

Men när man tittade på källan, Wikileaks, så blev i varje fall jag inte särskilt imponerad av vad "läckorna" hade åstadkommit och vad som publicerats. De få handlingar, som jag titta på och som rörde Sverige var alla mycket alldaglig och öppen information. Jag hittade inte några hemliga handlingar alls och visst kan jag ha gjort ett alltför begränsat urval, men vari låg det sensationella? Varför denna uppståndelse?

Det verkar mest som att dagens journalister mest plankar varandra på nätet och det betyder ju, som alla andra begriper, att man bara springer åt samma håll. Var finns den journalistiska granskningen?

Generalläkarens inspektion

Det sägs ha framkommit stora brister ombord på Carlskrona vad avser hanteringen och försörjningen av läkemedel och blod. Detta konstaterades tydligen vid en inspektion, som genomförts ombord under pågående operation. Intressant, men man undrar förstås varför inte Generalläkaren deltagit i planeringen av Carlskronas verksamhet inför avseglingen!

Då hade kanske förhållandet kunnat kontrolleras redan då - och åtgärdats innan hon lämnat hemmahamnen! Att komma ut i efterhand och inspektera verkar på mig som man inte riktigt förstått sin roll i insatsförsvaret.

En - kanske pikant - detalj kunde vara frågan om hur inspektionsgruppen kom ombord. Var det möjligen med helikopter? De helikoptrar som andra delar av myndigheten Försvarsmakten vill skicka hem i förtid?

Det kunde kanske ha varit värt att ta upp i Generalläkarens inspektionsrapport!

En maritim uppgift i samhällsförsvaret

Häromdagen rapporterades det, att det fanns en stor mängd fat med kvicksilverhaltigt avfall som hade dumpats i bl. a Sundsvallsbukten och i havet söderut i Bottenhavet. Här borde ett mera flexibelt och samhällsinriktat försvar snarast träda in och "avlösa" de regionala myndigheterna, som tydligen mest diskuterar om vem som har ansvaret och hur kostnaderna ska fördelas.

Visst borde det kunna vara en "maritim krishantering" och där minröjningsförband från flottan kunde göra en stor uppgift och kanske förstärkt med miljöskyddsresurser från Kustbevakningen!

I det sjöblinda Sverige finns tydligen inte denna typ av uppgifter ens på kartan - för de har väl inga sjökort! Det kan man lätt konstatera genom att titta på MSB hemsida, där de stora problemen tydligen handlar om färskvattenförsörjningen på Öland!

Brist på insatskänsla

Idag rapporteras det att de två helikoptrar, som finns med ombord på Carlskrona, ska tas hem i förtid för att ingå i beredskapen för nästa Nordic Battle Group. Åtgärden, som väl troligen är betingad av att det ska bedrivas utbildning innan nästa NBG ska anses vara klar, visar på ett blott alltför tydligt sätt, att det saknas "insatskänsla" i dagens Försvarsmakt.

Man prioriterar planering och utbildning i stället och ungefär som man gjorde i det gamla invasionsförsvaret, där ju förbanden aldrig användes utan bara skulle vara förrådsställda och med all utbildning bakom sig. De skulle vara "färdigutbildade". Det är bara det att man aldrig blir färdigutbildad. Däremot blir man bättre ju mer man i verkligheten gör och de helikopterbesättningar, som det nu tydligen ska tas hem för att stå i beredskap, blir antagligen bättre om de i stället finns i verksamhet - även om det är i Indiska oceanen!

Trist att konstatera: Det svenska försvaret är ännu inte ett insatsförsvar - utan bara ett invasionsförsvar, som bytt namn!

Regionala chefer?

Regeringen har tydligen bestämt sig för att det ska bli någon form av regionala chefer på fyra olika platser i landet. Från en krishanteringssynvinkel kan det förstås vara bra, om så mycket som möjligt inom närområdet för en samhällskris leds nära krisen. Jag fruktar dock, att det finns en del med en förlegad inställning, som tycker att det är någon form av militärområdesstaber som återuppstår, men så ska det troligen inte alls vara. Det är snarare en regional civil-militär samverkan som ska förberedas och träda i verkställighet om någon form av samhällskris inträffar.

Personligen hade jag kunnat föreställa mig att antalet militära samordnare med krisinriktning kunde begränsas till tre stycken:

- Marinchefen utlokaliserad till Göteborg med samordningsuppgifter för Götaland. Göteborg är ju vårt egentliga maritima centrum!
- Flygvapenchefen utlokaliserad till Uppsala med motsvarande uppgifter för Svealand. Arlanda är på ett påtagligt sätt vårt trafiksflygscentrum.
- Arméchefen utlokaliserad till Sundsvall eller Östersund med krissamordningsuppgiften inom Norrland. Landets geografiska centrum finns ju mellan Sundsvall och Östersund.

Visst kan jag tänka mig en till militär chef med samordningsuppgift inom samhällsförsvaret och det borde i så fall snarast vara chefen för Livgardet, som kunde ha detta samordningsansvar för Storstockholmsregionen och därmed för landets centrala ledning.

Ja, då blir det fyra regionala chefer med tydlig inriktning mot krishantering och samverkan med det civila samhället!

Vem fastställer handlingsregler - ROE?

Med dagens nyhetsflöde om ändrade handlingsregler för den svenska Afghanistanstyrkan ställs vårt system med självständiga myndigheter i bjärt belysning, om jag uppfattat nyheten korrekt. Systemet med självständiga myndigheter fungerar säkert alldeles utmärkt då det gäller verksamheter inom landet, men då det handlar om verksamheter som myndigheterna förlägger utomlands, blir det svårare, för det behövs oftast en nationell samordning för att våra mål med verksamheterna ska kunna uppnås så bra som möjligt. Jag upplevde detta problem personligen, då jag tjänstgjorde i IFOR/SFOR-staben i Bosnien och då operationsområdet besöktes av svärmar av svenska myndigheter, som alla säkert hade bra anledningar att besöka området, men det saknades en samordning på nationell nivå.

Rörande handlingsregler, Rules of engagement, ROE, så ska de fastställas på strategisk nivå och i vårt system borde det alltså vara av regeringen, för det är nog egentligen den som utövar Operational Command, som det heter internationellt.

Å andra sidan visar episoden också, att det nog borde finnas något som tidigare hette Försvarets kommandoexpedition eller något liknande, som kunde fungera som högsta politiska ledning för våra insatser utomlands och i praktiken utöva den högsta operativa ledningen över Försvarsmakten.

Den allmänna värnplikten

Idag läggs alltså den allmänna värnplikten i malpåse. Det borde kanske ha skett för redan ganska många år sedan, för institutionen har i realiteten inte kunnat fungera som en bas för det svenska försvarets bemanning.

Redan i mitten av 1960-talet gick den svenska försvarpolitiken fel för redan då fanns det egentligen enbart två betvingelsemetoder. Den värsta var kärnvapenkriget och det fanns som bekant förberett av Sovjetunionen bl a i form av cirka 1 000 kärnvapenbärande medeldistansrobotar baserade i det Baltiska militärområdet. Sverige låg alltså väl inom deras verkansområde, men vi låg samtidigt - och faktiskt också offentligt uttalat - under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Ett kärnvapenkrig var alltså en bakgrund, som vi inte ens idag har kunnat lära oss att förstå att möta.

Den andra metoden att angripa Sverige var ett överraskande anfall, som kunde ställa huvudmotståndaren inför ett fullbordat faktum och alltså drabba oss. Denna angreppsmetod tonades till och med ner i Sverige, eftersom den ju krävde en annan form av bemanning i försvaret. Ett krig på några dygn och mot ett begränsat mål skulle vårt mobiliserande värnpliktsförsvar aldrig hinna möta; annat än med de enheter som råkade vara tillgängliga i den akuta situationen. Mobilisering och uppmarsch planerades ju vara avslutad på omkring en vecka och under den tiden hade ett överraskande angrepp redan hunnit avslutas och omvärlden skulle glädjas åt att freden hade återställts! Att i ett sådan läge "framhärda" med att föra krig - i och för sig väl motiverat från ett nationellt perspektiv - vore nog ganska dödfött.

Det är i detta perspektiv den vilande värnplikten bör ses. Militärstrategiskt en återvändsgränd alltså!

Å andra sidan borde vi blicka lite mera övergripande och se till vilket försvar landet kanske numera har i den globaliserade världen och med EU- solidaritetparagraf i ryggen. Landets försvar är inte längre en fråga enbart för myndigheten Försvarmakten, som många fortfarande tycks tro. Vårt försvar måste vara betydligt bredare än så och här kanske andra former av plikttjänstgöring kunde införas. Hur är det med andra typer av samhällstjänster?
- Varför inte pliktvägen se till att det starkt ökade antalet pensionärer får någon form av "extra anhöriga"?
- Varför kan vi inte ha en form av praktiska ulandsinsatser i någon slags fredskår?

Det finns ett antal stora och viktiga säkerhetsinriktade samhällsinsatser, som kunde få ett tillskott på "plikttjänstgöring" i framtiden och det är kanske viktigare än att Försvarsmaktens personalbehov ska styra vad medborgarna skulle kunna medverka med i samhällets försvar i ett bredare perspektiv!

Östersjöstrategi - och sjötrafik i Östersjön

Det var intressant att läsa Birgitta Ohlssons inlägg i dagens DN Debatt. Man kan inte mer än hålla med om att vår förmåga att förbygga och i värsta fall hantera en oljekatastrof i Östersjöområdet - jag vill gärna inkludera Västerhavet i resonemanget - ännu inte är uppbyggd på ett acceptabelt sätt, men det finns förslag!

Kungl. Krigsvetenskapsakademins avdelning II föreslår i sin årliga redovisning 2010, att Sverige tar initiativet till att samla Östersjöns strandstater och att bilda ett gemensamt EU-kommando för uppsikt över sjötrafiken och för en gemensam beredskap att bekämpa oljekatastrofer. Ett sådant samarbete skulle kanske till och med bli ett s.k. Permanent strukturerat samarbete, PSS, enligt Lissabonavtalet.

Det är bara att köra igång, men det behövs en tydlig samordning mellan EU-, Miljö- och Försvarsministrarna för att det kunna bli något som våra grannar skulle vilja vara med i!

Har Du den åsikten?

Med viss förvåning har jag tagit del av Försvarsmaktens något udda rekryteringskampanj. Jag undrar verkligen vad för några man söker och till vilka befattningar. "Har du det som krävs för att ha en åsikt" står det exempelvis på stora affischer i tunnelbanan.

Är det avsett att rekrytera meniga eller befäl? Om avsikten är att attrahera och rekrytera blivande officerare, borde det väl stå "Har du det som krävs för att ta ansvar?" eller något liknande och vad anhöriga eller bekanta tycker är kanske av underordnad betydelse. Blivande officerare i ett insatsförsvar måste ju i första hand rekryteras till någon slag första gemensamma befattning - och utbildas till detta.

I armén och möjligen också i amfibiekåren torde det röra sig om att kunna tjänstgöra som plutonchef i truppslagets standardförband. I flottan borde det handla om att kunna tjänstgöra som vakthavande officer under gång och till ankars/förtöjd och i flygvapnet borde det väl handla om att bli utbildad till stridspilot!

Blivande meniga borde förstås rekryteras för att yrket ger en stor erfarenhet från olika arenor, som man sedan kan använda i den civila verksamheten som ju ska komma efter kontraktstidens utgång. Någonting av "Join the Navy and see the World" eller så!

Den kampanj som nu pågår verkar helt ha snedtänt på den mycket ifrågasatta akademiseringen, som om det skulle vara något lockande för framtidens anställda i förvaret. Risken är att vi nu i stället för chefer och ledare rekryterar ytterligare administratörer och försvarskamrerare och ett sådant försvar betackar i varje fall jag mig för.

Hög risk för eskalering

Det rapporteras idag att Iran ska börja delta i skeppningarna till Gaza. Det kan innebära en principiell förändring för nu blir det en stat som deltar i verksamheten och inte "bara" ett antal hjälporganisationer. Det ligger då nära till hands att iranska örlogsfartyg kommer att får i uppgift att eskortera sändningarna till Gaza och det kommer med stor sannolikhet att leda till sjöstrider med israeliska enheter på och under ytan.

En möjlig inledande åtgärd kunde vara att blockera Gazas hamn med sänkta fartyg eller med minor, vilket jag bedömer redan har övervägts i Israel. Sedan får vi se vad en eventuell sammandrabbning till sjöss kommer att leda till.

Både Israel och Iran anses ju ha tillgång till kärnvapen!

Folkrätten i krig - eller i fred?

Den trista händelseutvecklingen i östra Medelhavet har på något sätt även ställt den gällande folkrätten i centrum för allmänt intresse. I det avseendet blir det närmast lite märkligt, att staten Sverige fortfarande mest tycks intressera sig för folkrätten i krig. Så sent som i början av maj i år överlämnades därför en stor utredning - eller kanske en kartläggning - av folkrättsfrågorna i krig.

Man undrar när svenskarna kanske kommer underfund med att den viktigaste folkrättsdelen egentligen handlar om folkrätten i fred och det är nog den som vi bör göra en hel del överväganden kring. Hur är det till exempel med militär medverkan i det som övergripande kallas för polisär verksamhet? Till lands? Till sjöss? Varför har vi tillskapat en mycket dyr beredskapspolis, när vi faktiskt har "hjälppoliser" tillgängliga i Försvarsmakten?

Vår egna nationella lagar bör nog anpassas en hel del, så att vårt samhällsinriktade insatsförsvar får den legala grunden för den avsedda verksamheten.

Ships to Gaza

Det har faktiskt under ganska lång tid förbryllat mig att man kunde kalla Gaza för "isolerat" bara därför att landgränserna hållits stängda. Självklart är det så att om ett land ligger vid havet och har en hamn, så kan man egentligen inte kallas för isolerat! Det må gälla Gaza eller för den delen "exklaven" Kaliningrad också. Ett område där det finns hamnar vid havet kan aldrig kallas för isolerat! Detta var kanske ett litet stickspår; om än av viss betydelse i sammanhanget.

Det trista som nu egentligen skett, verkar vara ganska bortskymt i media. På båda sidor har nu motståndare till den spirande fredsprocessen vunnit framgångar, vilket är det beklagliga - inte minst för befolkningen i det prövade konfliktområdet. Det är alltså fredsprocessen som är den stora förloraren och det borde kanske poängteras bättre.

Visst kan man se Ships to Gaza som en provokation och för många extremister var det nog så. Om det "bara" varit en konvoj med förnödenheter, så borde fartygen varit ordentligt nerlastade, men det syntes inte vara så på de bilder som man kunnat se på TV eller i tidningarna och vad hade ett passagerarfartyg över huvud taget i konvojen att göra? Inte medförde hon någon last av betydelse. Och visst kunde man förutse en israelisk motåtgärd!

Den israeliska aktionen genomfördes klart i strid mot den etablerade folkrätten. Därom är nog alla överens och man kan ju spekulera över hur det kommer att ske när nästa konvoj eller fartyg närmar sig Gaza. Kommer då ingripande ske på liknande sätt? Visst ökar riskerna för eskalering och det tjänar inte heller israelerna på.

Egendomliga skillnader

Ett besök i vårt östra grannland, Lettland, är värt besväret på många sätt. Inledningsvis kan man lägga märke till att ryska språket är andra språk i landet, som ju förstås har lettiska som officiellt språk. Detta upplevdes inte särskilt vare sig konstigt eller skrämmande vare sig av oss besökare - eller av den lettiska försvarsledningen.

Letternas attityd gentemot sin stora granne i öster är egentligen både sund och rimlig. Man kan konstatera, att man har en granne i öster som kan bli både stor och farlig, men det måste man kunna behandla på ett ändamålsenligt sätt redan idag. Man måste agera som en god granne samtidigt som man förstås måste kräva att grannen också för en rimlig grannskapspolitik. Detta tyckte man inte var så egendomligt - inte ens nu, när den ekonomiska krisen slagit till och anslaget till det lettiska försvaret reducerats med 50%!

Kontrasten med de ganska egendomliga turerna i försvarsfrågor i Sverige den senaste veckan kunde inte vara större. Jag undrar verkligen vad som låg bakom FP-ledarens artikel i SvD för nu en vecka sedan. Alliansen har ju gemensamt med S i försvarsberedningen skrivit grunden för dagens gällande försvarsbeslut och FP står ju också står bakom regeringens proposition! Det är väl snarare oppositionen, som har ganske spretig syn på försvars- och säkerhetspolitikens inriktning? Var det då ett inlägg för att väcka debatt? Kanske? Men det blev ganska snarare en snedtändning, för tidsperspektivet var inte riktigt klarlagt. Nästa försvarsbeslut ska fattas 2014 och visst ska vi föra en debatt om vad det beslutet ska ha för inriktning, men vi måste vara klara på var vi står idag för att grunden för debatten ska uppfattas som seriös.

Här kommer åter den lilla erfarenheten från Lettland. Inte talar man där om den dåliga demokratiska utvecklingen i Ryssland som ett säkerhetspolitskt hot. Vi borde kanske lära oss av vår granne? Samarbete för säkerhet råkar ju dessutom vara grunden för EU säkerhetspolitik, så varför ska Sverige avvika och skrämmas av "ryssen"? Visst är det så att det kan bli en snabb och farlig utveckling i Ryssland, men det är väl snarare så att vi bör ha ambitionen att förlänga dagens tillstånd så länge som möjligt i våra relationer och så att en sådan utveckling kanske kan undvikas? Varje dag av fred i vår region är - eller borde betraktas som - en dag av seger - för alla regionens stater!

För man ska ju inte vara blåögd och tro att den eviga freden plötsligt drabbat oss, men det är en dålig strategi, att utnämna Ryssland till fiende idag och därmed fjärma oss från goda grannstatsrelationer - det är faktiskt till och med kontraproduktivt.

Sedan är det en helt annan sak, att även vi skulle behöva stärka vårt försvar på olika sätt och det har vi faktiskt också förbundit oss att göra genom Lissabonavtalet; något som kanske borde uppmärksammas bättre på en del håll!

"Vladimir Rutin och rysskräcken"

I dagarna har en bok med den titeln kommit ut. Jag kan verkligen rekommendera alla intresserade av utrikes- och säkerhetsfrågor att läsa boken för den ger ett annat- och kanske intressantare - perspektiv på dagens Ryssland. Många svenskar tycks ju fortfarande lida av ett slags "Poltavakomplex" och kan inte eller vill inte förstå, att det behövs en vidare kunskap om utvecklingen i Ryssland - och det gäller ju dessvärre för många andra länder också och på olika håll i världen. Allt kan faktiskt inte bedömas från ett ganska trångsynt svenskt och västerländskt synsätt.

Visst förstår jag, att det dessutom finns en del svenskar som fortfarande tror att vi har ett försvar för att möta ett hot. I så fall är det ju till viss del förståeligt, men hela det synsättet är nog helt felaktigt och byggdes upp under det kalla kriget och då hotet var ett ingångsvärde för argumentering om högre anslag och för de egna försvarssystemen. Vi ansåg exempelvis, att vi var utsatta för ett starkt flyghot och därför behövde vi ett starkt flygvapen. Men frågan är om det inte var behovet av en avancerad forskning och en flygindustri som egentligen styrde det som kallades lufthotbilden? Det fanns - och finns - flera andra exempel. I själva verket är ju försvarets huvuduppgift, att det inte ska bli krig alls och dess yttersta syfte är att skapa stabilitet och säkerhet för oss och vårt samhälle. Och även till detta behövs det även militära förband av olika slag. Det kanske börjar bli mera allmänt känt nu, när det kalla kriget ju faktiskt tog slut för ganska många år sedan. Fast det finns fortfarande flera bedömare, som faktiskt nästan tror, att det bara är en tidsfråga innan ryssarna anfaller och tar Gotland!

Det behövs kanske en bok om utvecklingen i Ryssland från ett ryskt perspektiv för att flera ska få upp ögonen för hur verkligheten där kanske ser ut - och det stämmer ofta inte så väl in i de normalsvenska bedömningarna. Boken är därför mycket läsvärd och visst är det närmast genant, att det måste till en serbisk-polsk invandrare, Vladislav Savic, för att lyfta lite på förlåten till Ryssland och de många gånger mycket svårförståeliga uppfattningar som finns där och som kan föranleda händelser, som man inte kan förstå alls utan en bättre kunskap om den ryska verkligheten.

Ett fungerande samhällsförsvar

Visst kan det vara svårt att tänka i nya banor, men det behöver vi kanske göra. Det civila samhällets normala funktion ska ju skyddas. Det är ju grunden för ett fungerande samhällsförsvar och det borde alltså vara styrande för våra insatser.

Nu störs - egentligen sedan ganska länge redan - samhällets och medborgarnas normala liv i Rosengård i Malmö. Borde vi inte då sätta in exempelvis Hemvärnet? Inte i krigsmålning och med vapen, men kanske som en förstärkning av den vuxna närvaron på de allmänna ytorna i stadsdelen. Ett slags förstärkt "Föräldrar på stan" helt enkelt.

Försvarets stödmyndigheter utreds igen

Det har nu tillsatts en ny utredning om försvarets stödmyndigheter. Man kan ju, lite mera filosofiskt, undra om försvaret verkligen är i behov av sådana myndigheter eller om man inte skulle kunna tänka sig att försvaret organiserades så att det i sig själv innehöll även sitt eget stöd.

En kardinalfråga är kanske officersutbildningen, som i de flesta länder anses vara av stor eller rent av avgörande betydelse för hur framtiden och framtidens ledare ska danas. I Sverige är det "out-sourcat" till en civil myndighet, FHS! På motsvarande sätt blev under det kalla kriget underrättelsetjänsten uppdelad på flera myndigheter och materielfrågorna sammanfördes till en enda. Det ansågs då vara av betydelse för att vi inte skulle behöva ha tydliga militära kontakter västerut och de kontakterna kunde då i stället ombesörjas av formellt civila myndigheter. Den förutsättningen föreligger inte längre och det gör egentligen inte heller motivet för att vi har en sammanslagen Försvarsmakt. Tidigare fanns det kanske anledning, för försvarsmakten var under det kalla kriget inriktad på en enda operation - att möta ett invasionshot från öster och inte heller denna förutsättning föreligger längre. I dagens värld är det ganska ofta till hinder att vi inte har några tydliga försvarsgrenar, som kan förhandla med kollegor i andra länder på ett normalt professionellt sätt och dessutom ha myndighet att kunna genomföra det man kommit överens om!

Sammantaget borde alltså våra försvarsgrenar återuppsättas och med sina egna materielkommandon. Den militära underrättelsetjänsten borde samtidigt samlas på ett ställe och det kunde innebära att myndigheterna FMV och FOI kunde läggas ner. Att återföra FHS under militär ledning igen är kanske enklare och borde ske så snart som möjligt. Om det skulle anses att det vore bra med ett "Försvarsuniversitet" så kunde det kanske sättas upp gemensamt av de nordiska länderna och kanske borde eller kunde även framtidens officersutbildning bli en nordisk fråga!

I ett sådant perspektiv behövs det inga "stödmyndigheter" åt försvaret!

Operation Atalanta

Svensk sea blindness slår i dagarna nytt rekord!

Det rapporteras till och med i ryska media(!) att EU fartyg inom Operation Atalanta de senaste dagarna tagit flera basfartyg för somaliska pirater. En viss framgång alltså för operationen, som ju står under svenskt befäl, men inte ett ord i svenska media - inte ens på Försvarsmaktens hemsida!

Dagens DN

Det var en intressant och bra debattartikel som Bo Pellnäs fått in i dagens DN. Man kan inte annat än att hålla med. Sverige behöver en säkerhetspolitisk strategi i det nya läge, som vi idag befinner oss. Det duger faktiskt inte att bara stövla på i gamla fotspår, för förutsättningarna är ju helt annorlunda nu jämfört med hur det var under det kalla kriget.

Vi är numera medlemmar i EU och där det nya Lissabonfördraget just trätt i kraft och vi har förtydligt vår inriktning med att avge en solidaritetsförklaring. Men trots att den första varianten av solidaritetsförklaring faktiskt avgavs av den då socialdemokratiska regeringen och den senaste av den borgerliga alliansregeringen, tror jag inte att vår säkerhetspolitik blir någon stor valfråga, för ingen vill det. Alliansregeringen riskerar att tappa röster, när svenska medborgare får klart för sig, att vi faktiskt inte för någon neutralitetspolitik längre - ja, vi har inte gjort det på länge - och socialdemokraterna skulle råka ut för en spricka i sin redan - i alla fall från utrikes- och säkerhetspolitisk utgångspunkt - mycket sköra allians med MP och V, som ju fortfarande tror på de gamla amsagorna från kalla krigets tid.

I Pellnäs´sakfråga instämmer jag verkligen. Jag skulle kanske till och med vilja vidga tankevärlden ytterligare. Vi kanske numera skulle ha en obligatorisk samhällstjänst i stället för den förpuppade värnplikten? Alla medborgare skulle få vara med och ta ett personligt ansvar för landets säkerhet i bredaste bemärkelse! Allt från frivilliga insatser i uländer till personliga insatser i det samhällets direkta behov av tillsynspersonal - Föräldrar på stan eller liknande - och kanske som extra "anhörig" i äldreomsorgen - listan kan säkert göras lång, men för den som inte kan eller vill engagera sig på annat sätt borde en en-termins militär grundkurs vara obligatorisk och där alla får lära sig grunderna i katastrofhjälp på ett eller annat sätt - men alltid med första hjälp vid olycksfall som ingrediens. Det vore väl en reform i tidens anda!

Problemet ligger på nog mest på ett annat plan. Det handlar om att många myndigheter skulle behöva samarbeta över myndighetsgränserna på ett alldeles nytt sätt, och det är man nog inte beredd att göra utan en tydlig politisk styrning. Var och en vill ju inte riskera att budget och kostnader rakar iväg för att man ska bistå någon annan myndighet, som kanske till och med sorterar under ett annat departement. Här finns tyvärr nackdelen med vårt system med självständiga myndigheter och dessvärre kan man studera detta fenomen, när man själv är ute på internationella uppdrag, för då är myndighetsgränserna oerhört strikta. Jag har själv försökt att få loss 50 000 kr för att kunna reparera en nerbränd skola på den svenska bataljonens område i norra Bosnien en gång i tiden, men det gick inte. Samtidigt byggde dåvarande Räddningsverket småhus på andra håll i Bosnien för mer än 40 miljoner kronor och inte ens där kunde man få loss det som närmast kunde betraktas som felräkningspengar för en bra uppbygglig insats i det område som faktiskt var ett svenska ansvarsområdet!

Parad på 65-årsdagen

Den 9 maj kommer det att genomföras segerparader på flera håll bl a i Moskva och i Kiev. Förhandspubliceringen om paraden i Moskva har varit nästan förstasidesnyhet i ryska media ganska länge. Många inbjudna gäster kommer att bevista paraden i Moskva bl a amerikanska hög militärer. Det har också hintats om att nya vapen kommer att visas upp och så kommer det kanske att presenteras. Det kommer också att finnas porträtt av Stalin och han kommer att hyllas som segerns organisatör och ledare. En stor förövning kommer att sker den 6 maj.

Jag skulle bedöma, att det kommer att dyka upp artiklar och insändare i svenska media, som anser att det nu är påvisat, att Ryssland har rustat upp och egentligen mest står i begrepp att anfalla de baltiska staterna och Sverige - särskilt Gotland! Jag vill bestämt påstå, att sådana kommentarer mest beror på andra omständigheter och till ganska stor del på okunskap om var Ryssland står idag.

I grunden är det nog närmast så att paradernas syfte är att stärka den ryska befolkningens självförtroende för det befinner sig fortfarande på en mycket låg nivå efter lång tid av nergång för landet i många avseenden; inte minst på det militära - under den senare sovjettiden och under Jeltsinepoken - och faktiskt i många avseenden fortfarande!

"I bergen finns inga herrar"

Igår presenterade den finländska journalisten Anna-Lena Laurén sin bok med den titeln. Den djupa och omfattande kunskapen och erfarenheten från Nordkaukasus och Georgien, som hon lagt fram i sin bok, borde bli lite mer känd även i Sverige. Våra allmänna kunskaper om regionen präglas ju kanske mera av fördomar än av kännedom om den många gånger komplicerade verkligheten.

Området kan möjligen kallas för en etnisk mosaik, men den är kanske alltför enkelt för folkslagen i området utgör snarare ett virrvarr av befolkningsgrupper och klaner. Att sedan grannarna traditionellt varit och fortfarande är varandras dödsfiender, gör ju inte området enklare att förstå. Insikten om detta var inte som omfattande vid georgienkriget 2008 heller. Då fick man i västliga media snarare intrycket av att den enhetliga georgiska nationen drabbats av rysk aggression, men så var det verkligen inte alls. Det var snarare så att ett folkslag kacheterna i centrala Georgien, trodde sig få stöd mot sina fiender osseterna och abchserna av en stormakt. I det nu aktuella fallet var det USA, som skulle lämna sitt stöd, för så har det traditionellt varit i regionen de senaste 2 500 åren! Ett bergsfolk eller klangruppering skaffar sig på något sätt stöd från en stormakt och kan då bekämpa sina lokala grannar- så har det gått till. Att stormakterna under årens lopp varit greker, perser, tatarer, mongoler, ottomaner och ryssar kan man lätt finna i historien och nu var det alltså USA, som skulle spela den rollen.

Flera av deltagarna i gårdagens seminarium kunde nu konstatera, att mycket av nyhetsrapporteringen från kriget fabricerades i Tbilisi och i flera fall förekom en ren falsifiering av nyheterna, som såldes till västliga media - inte minst till CNN - och det skapade en falsk bild av konflikten på många håll; inklusive Sverige. Ryssarna försökte på sitt vanliga sätt samla journalister och ackreditera dem till gemensamma och ordnade besök, som naturligtvis tog lång tid att administrera och genomföra och det medförde att den ryska versionen egentligen aldrig kom i tryck eller i radio och TV förrän alldeles för sent och då intresset för konflikten kanske helt försvunnit. Eller för att citera en av deltagarna: "Ryssarna är mästare på att skjuta sig själv i foten!"

Så är det nog! Och så kanske det också blir i anslutning till ett kommande evenemang i den nordkaukasiska regionen - vinter-OS i Sotji 2014. Sotji ligger i ett område, som tidigare befolkades av tjekesser - närmare bestämt västtjerkesserna - och man kan förmoda att de kommer att utnyttja möjligheterna att framträda mer eller mindre våldsamt då världens uppmärksamhet riktas mot OS. Tjerkesserna var på sin tid minst lika krigiska som tjetjenerna, men de var framför allt kända som duktiga ryttare! Tjetjenerna var ju, som kanske inte alla vet, främst kända som framstående dansörer! Det sker en hel del i regionen!

Nya tider kräver nytt tänkande

Det förekommer en hel del debatter om försvaret - trots allt. Men de flesta har dessvärre mest grundtanken, att det var bättre förr. Och det kanske det var i många avseenden, men det betyder inte att vi på något sätt borde återskapa gårdagens försvar, som det dessvärre ofta mer eller mindre öppet argumenteras för.

Vi befinner oss nu i en annan och betydligt mera komplicerad internationaliserad värld och vi ingår i EU. I dagarna för Ryssland och NATO diskussioner om hur de ska kunna samverka bättre och man upptäcker alltfler gemensamma intressen. Det är inom det strategiska området, som vi behöver tänka nytt och det handlar till stor del om just det - nationella intressen. Det kunde vi egentligen aldrig göra under det kalla kriget, för då hade vi ju omedelbart hamnat i den situationen, att vi måste erkänna att våra nationella intressen sammanföll med västsidans och det fick man ju inte ens knysta om, för det stod i direkt motsatsförhållande mot vår officiella säkerhetspolitik, neutralitetspolitiken.

En följd av den förändrade strategiska situationen är att vi håller på att gå över till ett insatsförsvar och ett sådant har inte alls samma uppgifter som det gamla mobilisernade invasionsförsvaret, som i sin alltmer utrerade form egentligen var föråldrat redan i mitten av 1960-talet, då kanske endast en strategisk kupp var det enda som vi borde förberett oss på.

Ett insatsförsvar ska fungera idag och på dagens konfliktnivå för att motverka alla tendenser till eskalering. I solidaritetsinriktningen ligger att vi ska göra detta tillsammans med våra grannar. Det är kanske kvintesensen av dagens strategiska inriktning, men det behövs fortfarande mycket tänkande om hur vår nationella säkerhet ska utformas och det verkar inte ha kommit ut så mycket sådant tänkande än.

Mera som en lustifikation, kanske, men britterna är mera vana vid att hantera ett insatsförsvar och i anslutning till dagens vulkanaska över Europa, sätter britterna in två hangarfartyg för att bistå sina medborgare med transport hem till sina öar från det av aska isolerade Europa!

Det känsliga samhället

Vi får nu en ny påminnelse om att vårt samhälle faktiskt är sårbart på olika sätt. Ingen vet för närvarande, om flygtrafiken kan tas upp i närtid eller om det ska ta över ett år, som förra gången just denna vulkan hade ett utbrott av den här magnituden!

Det är bättre och betydligt mer tillförlitligt med fartyg!

Knäpp på näsan

Det nu annonserade beslutet om att anskaffa helikoptrar direkt "från hyllan", som det ofta kallas i litet nedsättande syfte, är ju ovanligt vettigt. Det är ju inte först 2017 som vi behöver helikoptrar för sjuktransport, Medivac som det kallas på nysvenska. Behovet har ju funnits sedan länge och kom i en blixtbelysning, då en svensk grupp besköts och två officerare omkom. Det är ju nu det behövs helikoptrar i operationsområdet och inte om ytterligare 7 år!

Vad som inte kommenteras i media är att det ju är ett betydande underbetyg till hela den försvarsmateriella administrationen, som ju finns kvar ganska oreformerad sedan det kalla krigets tid. Det är kanske så att slutsatsen av det nya beslutet om helikopteranskaffning egentligen borde handla om att vår försvarsadministration behöver förändras i grunden. Möjligen kunde försvarsgrenar med egna materielkommandon vara en form som ligger närmare dagens behov än den gamla ärvda från förr!

TV-debatt - om rätt eller fel.

Igår avhölls en TV-debatt om vår vapenexport. Jag tror, att det finns anledning att fundera lite djupare kring detta fenomen, för mycket av frågorna kring vår vapenexport är - som så mycket annat inom säkerhetspolitiken - ett fenomen från det kalla krigets neutralitetspolitik. Under kalla krigets senare skeden fick ju vår officiella neutralitetspolitik många moraliskt högt klingande drag. Vi ansåg oss ha en högre moral än andra, eftersom vi inte skulle delta i några som helst krig utan vara neutrala. Så uppfattades läget av många svenskar, som var helt ovetande om vår hemliga koppling till väst och om realiteterna om något allvarligt hade inträffat.

Då uppstod också moraliska aspekter på vår vapenexport och man förenklade kanske lite för mycket i sammanhanget för att exporten skulle kunna accepteras av den svenska allmänheten. Mer eller mindre underförstått angav man att vapenexportkontrollen var viktig för att det var ju vapnen som dödar i krig och konflikter. Men är det så? Är det inte människor som dödar andra människor vid konflikter här i världen? Vapnen är ju bara redskapen och har man inte tillgång till svenska vapen så skulle man ha använt sig av något annat!

Vi bör kanske fundera om även på denna fråga och återföra den till vad den egentligen handlar om och var moralen egentligen finns - och det är inte på någon svensk myndighetsuppgift! Vi har ju en tendens att till och med nu att hänföra svåra samhällsfrågor till myndigheter i stället för att var och en själv får tillfälle att reagera och själv ta ansvar!

Nord stream

Vad gör Sverige för att säkerställa situationen kring den tillåtna rörledningen Nord Stream? I skrivande stund ligger den brittiskflaggade bogserbåten "Maersk Tackler" i svensk ekonomisk zon öster om Östergarn. Hon uppges vara sysselsatt med rörledningsprojektet, men var finns den svenska bevakningen? Under några påskdagar kunde jag notera, att kustbevakningen fanns på plats och det är nog bra och tillräckligt innan något allvarligt stör situationen. Då måste vi ju ha örlogsfartyg där för att avskräcka eventuella demonstranter eller allvarligare störfaktorer. Och varifrån skulle de kunna komma? Har vi något polisiärt samarbete med letterna i frågan? Snart börjar ju dessutom båtsäsongen och vad det kan medföra kan vi egentligen bara gissa idag!
Alltså är det bättre att vara på plats och ju tidigare desto bättre!

Statligt monopol eller kaos.

Det finns uppgifter om att rederier nu börjar hyra in privata beväpnade grupper och placera dem ombord på sina fartyg, när de ska passera Afrikas Horn och Adenviken. Det finns sannerligen ett behov av att skydda fartygen, men då våldsanvändningen börjar övergå till civila firmor finns det anledning att reagera. Det fanns denna typ av verksamheter redan under kriget i Bosnien och redan då visste ingen hur de skulle behandlas eller än mindre styras.

Vi bör nog vara noga med att hålla denna typ av våldsanvändning - väpnad strid - inom de folkrättsliga ramar som finns och det betyder att det i princip bör ske genom statliga organisationer och som ett monopol. Risken är annars att det blir en annan form av pirater som bekämpar de existerande piraterna och det är nog en situation som ingen ansvarskännande politiker vill understödja. Och vad det kan betyda i förlängningen vill man nog inte ens spekulera kring.

Attackerna i Moskva

Så har Moskva åter igen blivit föremål för terroristattacker. Visst har de troligen någon anknytning till alla de mer eller mindre kända konflikterna i Kaukasusområdet, men det ligger kanske i terrorismens natur att man inte ska säga vem som gjorde det, för även osäkerheten är en del av terroriseringen av civilbefolkningen.

Det förefaller dock som att denna form av verksamheter börjar inträffa när vintern övergår i vår. Möjligen har man haft vintern på sig att planera och förbereda och därför inträffar terroristattacker relativt ofta just på vårsidan. Förhoppningsvis blir inte den ryska reaktionen så omfattande och av en sådan art att terroristerna verkligen når sina mål och kan påvisa hur repressiv den ryska staten är. Det ligger dessvärre snubblande nära att det blir så, för det finns en ganska utbredd motvilja mot "kaukasier" i Moskva - det är ett skällsord;fullt i klass med vårt "svartskalle".

Personal och utbildning i ett insatsförsvar

Regeringen har i veckan lämnat sitt förslag om hur personalförsörjningen ska ske i det nya insatsförsvaret. Förhoppningsvis kan man då frigöra sig från gamla tankegångar från värnpliktsförsvarets tid. Redan våra rekryter, som de nyinryckta ska kallas, bör således få en tydlig inriktning på det kommande yrket och det ser inte riktigt likadant ut överallt.

För marinens rekryter bör en avsevärd utbildningstid anslås till en ganska traditionell sjömansutbildning för såväl flottans som amfibiekårens nyrekryterade personal. En alltför stor del av detta försvann, då VU-60 skulle genomföras och då det ansågs vara viktigt att alla skulle kunna grunderna i strid på marken. Det kravet finns inte längre och redan vid rekrytutbildningen kan nu därför andra och mera professionella grunder läggas in för de blivande anställda. För flottans del handlar det inte enbart om traditionell sjömansutbildning och tjänst i båt, utan också om en tydlig och klar inriktning på skyddstjänst ombord, som alltför länge har fått stå tillbaka för skyddstjänst på marken. Man behöver kunna släcka bränder och kunna täta läckor även på moderna fartyg.

Om man senare i sin karriär skulle behöva komplettera med andra, mera exotiska kunskaper, så finns det ju tid för detta då och det bör alltså inte belasta rekrytutbildningen.

Svensk närvaro i Afghanistan

I går kväll var det ett debattmöte på ABF i Stockholm. Det hade arrangerats av Föreningen Afghanistansolidaritet, vilket märktes. Mer än tre fjärdedelar av åhörarna som lyssnade på debatten mellan Jan Guillou, Tom Heyman, Jens Orback och Ulf Henricsson, var motståndare till den svenska närvaron i Afghanistan.

Redan av programbladet framgick det tydligt vilka åsikter som ansågs vara grundläggande. Det stod att Sverige var i krig för första gången på 200 år, vilket verkligen är en sanning med modifikation. Eftersom riksdagen inte uttalat, att Sverige är i krig, så är vi det inte heller. Så enkelt är det och det framgår faktiskt av vår regeringsform.

Visst är det mycket trist då det inträffar väpnade konflikter och krig, för det dödas ju människor då och i fallet Afghanistan är det väl mest bara en tidsfråga innan nästa svensk stupar. Å andra sidan stupade mer än 2 000 svenska sjömän under beredskapsåren 1939-1945 på grund av krigshandlingar, när de seglade för att upprätthålla handeln för den neutrala staten Sverige, men det har svenskarna aldrig ens uppfattat tydligen!

Dessvärre kom det egentligen dessutom aldrig fram, att den svenska militära närvaron i Afghanistan av många uppfattas som en förutsättning för en civil utveckling i landet och i huvudsak har det svenska förbandet i uppgift att stärka och understöjda den lokala polisen.

Ska vi då vara där? Är det ett svenskt nationellt intresse, att visa vår internationella solidaritet? Visst bör man fundera en hel del på detta och det gjorde även Diana Janse, som varit där som svensk diplomat innan vi etablerat en mera omfattande diplomatisk närvaro i landet. Frågan ställdes även till henne, då hon presenterade sin bok " En del av mitt hjärta lämnar jag kvar." häromdagen och efter en ganska lång fundering sa hon att vi faktiskt borde vara där för att stödja det afghanska folket och deras möjligheter till en drägligare tillvaro - och det tycker jag också.

Ett första steg för solidaritetsförsvaret!

Redan i februari i fjol överlämnades Stoltenbergsrapporten i Oslo. Där presenterades översiktligt ett antal förslag om ett fördjupat samarbete mellan de nordiska staterna inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

Det är nu dags att Sverige tar initiativ för något eller några av förslagen, där målet är att förstärka dagens fredliga utveckling. Ett första förslag, som kunde startas redan nu, rör förlaget om att skapa en gemensam civilmilitär insatsenhet med uppgift att kunna stabilisera situationen i en stat som hotas av sönderfall och helst innan det blir till en öppen konflikt.

Enheten ska innehålla en militär del, en humanitär, en statsbyggande komponent samt en biståndskomponent. Eftersom förslaget i Sverige skulle omfattas av flera departement, finns det redan nu anledning att bilda en startgrupp inom regeringskansliet och som kan bjuda in våra nordiska grannar i arbetet med att sätta upp och öva enheten.

Marina uppgifter i solidaritetsförsvaret

Man ska naturligtvis inte förvånas över att svenska riksmedia inte rapporterar annat än vad de tycker kunde intressera en sjöblind allmänhet, men det genomfördes faktiskt förra veckan en marin övning i Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön. Den leddes av den danska marinen och det deltog därutöver fartyg från Holland, Belgien, Tyskland, Polen och - faktiskt- Sverige!

Det uppges att det övades uppgifter i havsövervakning och terroristbekämning d.v.s. i huvudsak de uppgifter som det framgår av EU säkerhetspolitiska mål att vi ska kunna. Det kanske vi också skulle ta initiativ för att öva även i Östersjön! Det är kanske det som solidaritetspolitiken egentligen handlar om.

PS. Carlskrona avseglade förra veckan för sin uppgift som flaggskepp för Operation Atalanta i Indiska oceanen. Det är också en del av solidaritetspolitiken. DS

Ovanligt ogenomtänkt

Att vår riksdag fattar beslut om historiska händelser är alldeles fel. I det aktuella fallet blir det också helt kontraproduktivt, eftersom det ju snarare är turkarna och de inblandade folkslagen som själva bör komma överens om hur historien påverkat dagens konflikter i Mellanöstern.

Har för övrigt Sverige erkänt folkmordet i Ronneby, då Erik XIV trupper högg ner stadens befolkning, då de hade givit upp inför de svenska erövrarna? Det kanske riksdagen kunde uttala sig om!

Var finns Försvarsmakten?

Man skulle kanske ha trott, att Försvarsmakten, eventuellt via marinen, på något sätt borde vara representerad vid årets stora båtmässa i Stockholm - "Allt för sjön".

Men nej, Transportstyrelsen, Kustbevakningen och Sjöfartsverket, ja, till och med Länstyrelsen i Stockholms län; alla finns de med bland utställarna, men inte Försvarsmakten! På ett ganska tydligt sätt blir vi tydligt påminda om att Försvarsmakten inte tycks förstå det här med att presentera sin verksamhet till sjöss i någon form; bl a vid ett tillfälle som denna årligen återkommande utställning för båtfolket. Och pengar till en marint inriktad utställning visade det sig ju finnas, för Försvarmakten gick ju med överskott enligt rapporter i media.

Förhoppningsvis blir det bättre nästa år!

P.S. Å andra sidan genomförs just nu en större marin momentövning i Kattegatt under dansk ledning och med deltagande från bl a östersjöstaterna Polen, Tyskland - och Sverige, men också Nederländerna och Belgien! Fast vad vet allmänheten om det? Övningsändamålet är att gemensamt kunna agera mot terroristverksamheter till sjöss - ett nog så spännande och aktuellt ämne. D.S.

Helikopterfrågan igen

Den sorglustiga följetongen om vår eventuella framtida helikopter kunde knappast vara värre än den är. Vår nuvarande administration av försvarsmateriel är helt enkelt inte spantad för uppgiften och det går nog inte heller att anskaffa en helikoptertyp som ska kunna allt. Vi faller i den gamla fällan att "det bästa är det godas fiende."

Man kan göra tankeexperimentet att "automobilen" just hade uppfunnits och att den skulle anskaffas för Försvarsmaktens behov. Det hade nog blivit en ganska konstig blandning av en bepansrad och bestyckad lastbil, som dessutom helst skulle kunna transportera enstaka personer vid högtidliga tillfällen. Sådan hybrider finns inte på bilsidan och det borde inte heller finnas i vår helikopterpark. Vissa helikoptrar ska kunna transportera trupp, andra ska kunna plocka upp en störtad pilot och ytterligare andra ska kunna jaga ubåtar och spana till sjöss och det är nog svårt att kombinera de behoven i en enda helikoptertyp.

Det är kanske bättre att våra försvarsgrenar återuppstår och att de själva får anskaffa de helikoptrar som de anser sig behöva och sådana finns faktiskt redan idag att inhandla från den av många svenskar så förhatliga "hyllan"!

Apropå Grekland

Alldeles nyligen läste jag om något som kallades för Greklandshjälpen, men det var något helt annat än vad som idag kanske måste till och alldeles nytt för mig i alla fall.

Vintern 1941-42 var ovanligt sträng även i Grekland, som nyligen hade ockuperats av Tyskland. Det inträffade då en omfattande matbrist och man uppger att 50 000 greker dog i svält. Eftersom Grekland uppträtt på den allierade sidan, måste nu ockupationsmakten Tyskland enligt folkrättens krav ta sitt ansvar för folkförsörjningen. En Rödakorsuppgörelse kom till stånd och med Sverige och Schweiz som medlemmar i den kommission, som skulle organisera en omfattande tillförsel av spannmål från Canada och USA till de svältande grekernas undsättning. Det blev den svenska handelsflottan, som fick i uppgift att frakta vete, bönor m m från den amerikanska ostkusten till Piraeus och detta skulle pågå fram till våren 1945, men fick förlängas ytterligare, därför att det grekiska inbördeskriget nu rasade och befolkningen annars skulle drabbas.

Detta var kanske den allra viktigaste lejdtrafiken, som svenska fartyg faktiskt genomförde under krigsåren. Göteborgstrafiken var kanske mera en radanmärkning, även om vi i Sverige uppfattade att det var viktigt att vi fick kaffe trots Skagerrakspärren. Fartygen gick helt upplysta över Atlanten och med svensk flagga och Rödakorsbeteckningar målade på fartygssidorna och kontrollerades av britterna vid passagen av Gibraltar och av italienarna vid vid Messinasundet. Flera svenska fartyg sänktes i denna trafik och många svenska sjömän omkom i denna fart, som var helt okänd för mig till för några dagar sedan.

Kanske finns det någon som vet mera?

Händer det något?

Före årsskiftet frågade jag på annat håll om det inte borde börja hända något inom Försvarsmakten, så att ett insatsförsvar var etablerat senast till 2014. Det verkar, trots att regeringens skrivelse till Försvarsmakten är ganska tydlig, inte hända så särskilt mycket.

Det enda som hittills hänt verkar vara att man tagit fram ett förslag om att omorganisera Högkvarteret. Det är väl det slutliga beviset på att man där inte längre har någon kontakt med verkligheten!

Traditionen att man sitter i Högkvarteret och "producerar" verkar förlamande, för det är inte där som det bedrivs verksamhet på förbandsnivå. Om det ska hända något - och det ganska snart - så bör förbandschefer utnämnas, så att de själva kan börja formera sina förband. Det kan faktiskt ingen centralbyråkrat på Lidingövägen åstadkomma - oberoende av hur Högkvarteret är organiserat. Det behövs snarare innovatörer på gräsrotsnivå.

Samtidigt kräver vår solidaritetspolitik, att det redan nu inleds verksamheter på flera håll och tillsammans med våra grannar. Det är på det sättet vi tillsammans ska möta framtida hot. Fast det verkar fortfarande ligga utanför den ännu rådande tankesfären inom alltför stora delar av Försvarsmakten.

Intressant och givande

Om man vill läsa lite mer om kulturkrocken mellan det västerländska och svenska å ena sidan och ett utpräglat stam- och klansamhälle, så kan jag rekommendera Diana Janses utmärkt tänkvärda bok "En del av mitt hjärta lämnar jag kvar".

Borde läsas av många svenska "tyckare" alltifrån sådana som tror att det kommer "ensamkommande flyktingbarn" alldeles av sig själv till sådana som inte tror att världen kan vara besvärlig på många sätt, men det rör sig ändå till slut om människor.

Ett bräckligt samhälle

Den senaste veckans snöoväder sätter fingret på ett samhällsproblem, som vi ganska snart måste försöka lösa på ett bättre sätt än idag. Vårt samhälle är alltför sårbart för även ganska triviala påkänningar som ett snöoväder. En allvarlig aspekt på detta är att vårt moderna samhälle också är känsligt för olika typer av allvarliga manipulationer eller, i värsta fall, för terroristattacker. Det är kanske en slutsats vi borde dra av denna veckas snö - inte bara hur resenärers resegarantier ska vara utformade.

Fast det finns ju en transportgren, som faktiskt fungerar precis som vanligt och det är sjötransporterna!

Sjötrafiken försvåras visserligen av isen till havs, men lastfartygen kommer faktiskt fram med hjälp av isbrytare. Tänk om sjötrafiken upphörde! Då skulle dagens snöproblem te sig ganska små för vårt samhälles försörjning och funktionalitet, trots allt.

Under svåra isvintrar var det för övrigt ganska vanligt med strejk för högre löner inom det finska isbrytarsystemet, som ju måste vara civilt enligt fredsbestämmelserna. Även i det avseendet gjorde vi oss mera sårbara, då vår isbrytarflotta blev civilbemannad. Vi får väl se om det håller fram i mitten av mars eller om de nu civila svenska isbrytarbesättningarna kommer att passa på enligt finsk modell!

Och självklart ska militär personal hjälpa till med snöskottningen i samhällets tjänst!

Gamla lösningar på nytt problem

Försvarsfrågan kräver ett nytt tänkande. Vi står inte formellt längre mellan två maktblock och vi för inte längre någon neutalitetspolitik. Vi är medlemmar i EU och har avgivit en särskild solidaritetsförklaring och den gamla försvarspolitiken har vi egentligen redan tagit adjö av.

Vi ska nu, och i full överenstämmelse med våra partners inom EU, i stället skapa ett insatsberett försvar. Det betyder i korthet, att vi med de enheter och förband - civila och militära - redan idag ska verka för att förstärka den strategiskt ganska lugna situation som idag föreligger och om möjligt arbeta för att de konflikter som trots allt kan finnas under den lugna ytan kan avvecklas på ett fredligt sätt. Samtidigt måste vi hålla en gard mot de risker som landet och medborgarna kan råka ut för idag bl a på grund av internationell brottslighet och i förlängningen terrorism. Om vi tillsammans med vårt partners och grannar är framgångsrika i den verksamheten, så ska vi tillsammans kunna möta och undvika att en katastrof i form av ett krig - kanske med kärnvapen - drabbar oss. Vi har i det avseendet också ett ansvar för vår omgivning. Det är väl detta som egentligen Lissabonfördragets texter rörande den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken handlar och som vi "förklarat" med vår avgivna solidaritetsförklaring.

Man ska kanske samtidigt notera, att det i samma fördrag anges, att staterna förbinder sig att stärka sina försvar, men då kanske man ska undvika att göra det på det gamla "försvarsplaneringssättet", som vi tillämpade under det kalla krigets dagar. Då gällde det att påvisa en "hotbild". Det behöver vi inte längre. Det blir kanske till och med kontraproduktivt, att utnämna utvecklingen i Ryssland, som en drivkraft för att förstärka vårt försvar, för i vissa grundläggande säkerhetsfrågor rörande den internationella terrorismen, har vi till del liknande nationella intressen och det är här vi ska börja - inte med att utnämna Ryssland till "vårt hot" och börja argumentera för att sätta upp flera mobiliseringsbara enheter och förband - det som vi förr något eufemistiskt kallade för "krigsförband" och som kanske mest har karaktären av pappersförband.

Nu ska vi i stället börja samarbeta närmare med våra grannar i försvars- och säkerhetsfrågor och det finns mycket som kan göras i sammanhanget, men mycket återstår. Hur är det till exempel med möjligheterna att ingripa till sjöss i Östersjön och i Västerhavet? Hur mycket har vi bedrivit gemensamma övningar på marken i Estland - kanske tillsammans med ytterligare andra förband? Borde vi inte så snart som möjligt ta en del av flygincidentförsvaret av alla de tre baltiska staterna.?Vi har ju faktiskt ett av Europas största flygvapen och uppgiften delas nu av redan ganska ansträngda NATO-länders flygvapen.

Det är alltså idag, som vi ska bygga säkerhet i vår region och det gör vi inte genom att förbereda oss på att föra krig i en hypotetisk och redan upptrappad situation.

Det betyder, att vi redan nu ska arbeta tillsammans med våra partners för att undvika att det bryter ut ett krig. Den gamla modellen, som byggde på en förenklad syn på vårt säkerhetspolitiska läge och att ett mobiliserande försvar kunde avskräcka från ett angrepp, gäller inte i det nya läget och måste därför förkastas.

Mera på Östersjöns botten

Trelleborgsfartyget s/s Sten Sture försvann en januarinatt 1947 på resa med kol från Gdansk till Helsingborg. Vid sjöförklaringen trodde man sig veta, att fartyget gått på en mina någonstans öster om Bornholm och att alla därvid omkommit. Det kom därför som något av en överraskning, att vraket påträffades 1997 och väl inne på polskt vatten och inte alls, där man antagit vid sjöförklaringen 1947. Enligt uppgift ska nu polackerna dyka på vraket, som ligger på babords sida och har stora skador i överbyggnaden, vilket ju kan tyda på att hon inte alls gått på en mina, utan kan ha sänkts på annat sätt. Borde vi inte försöka få reda på det även i Sverige, för det finns fortfarande några svenskar som lever i okunnighet om deras anhörigas öde på havet en mörk januarinatt för drygt 60 år sedan!

Östersjön- morgondagens Persiska vik?

I senaste numret av Officerstidningen skriver Tommy Jeppsson om Östersjöns nya och ökade strategiska betydelse. Sjötrafiken beräknas bli fördubblad inom de närmaste fem åren och oljetransporterna kommer att fyrdubblas under samma tid. Mycket av den tillkommande sjötrafiken kommer alldeles naturligt att passera genom den svenska ekonomiska zonen och vi kommer därför att få en intensiv internationell sjötrafik inom vad som är ett svenskt ansvarsområde. Samtidigt måste vi förstås vara på det klara med, att detta också kommer att attrahera olika illegala eller rent av terroristiska element. Närheten det Ryssland och alla de terrorgrupper som där finns borde kanske uppmärksammas bättre. Och det är vi som har ansvaret för vår ekonomiska zon och ingen annan.

Slutsatsen är alldeles klar. Vi måste få till en snabb förstärkning av våra övervaknings- och ingripanderesurser till sjöss, så att vi kan svara upp för den säkerhet som sjötrafiken i vårt närområde kräver. Det är faktiskt en del av EU säkerhetsstrategi. Vi kanske till och med skulle utöka våra möjligheter att ingripa genom att etablera en s.k. angränsande zon i enlighet med den gällande folkrätten?

Men framför allt måste vi ganska snart skaffa oss en betydlig förstärkning av våra möjligheter att vara närvarande med insatsberedda fartyg. Det behövs ett betydande tillskott med uthålliga övervaknings- eller patrullfartyg och det illa kvickt, så vi slipper alldeles onödiga säkerhetshot av de typer som vi idag kan se i Persiska viken. Sjötrafiken kommer att öka ganska snart och kanske redan när den internationella konjunkturen börjar vända. Kanske kunde patrullfartyg byggas lite enklare än Visbykorvetterna och tillsammans med Kustbevakningenen och kanske tillsammans med andra Östersjöstater- varför inte exempelvis Polen, Estland och Lettland, som står inför liknande utmaningar?

Det vore väl ett bra EU-projekt och där Sverige kunde ta täten !

Städad Östersjö?

I veckans Uppdrag granskning "avslöjades" det att sovjetiskt kärn- och eventuellt också gasavfall hade dumpats till sjöss också i den svenska ekonomiska zonen. Jag tror att det faktiskt är rimligt att tro att så verkligen skett. Att det förnekas av nuvarande ryska företrädare eller att det skulle finnas skriftliga bevis i ärendet ligger i sakens natur. Om man vet lite om hur problem löstes på låg nivå i Sovjetunionen och utan att det rapporterades till högre instans, så är uppgifterna inte alls särskilt egendomliga - även om de skulle vara så för en svensk betraktare. Så gick det till i Sovjetunionen, för så fungerar en enpartidiktatur.

Frågan om vad som ska göras är kanske lite enklare. Jag tycker att Sverige skulle samla en konferens om vad som kan tänkas städas upp från Östersjöns botten. Ett brett, marint samarbete för att öka säkerheten till sjöss är ju ett allmänt svenskt önskemål och här kunde det dessutom få inslag av den solidaritet, som vi ju uttalat ska utsträcka för att öka säkerheten inom ramen för Lissabonavtalet. Det finns sedan gammalt en hel del dumpad ammunition - gamla tyska gasgranater från världskrigen - på flera ställen och en ordentlig kartläggning skulle nog vara bra för många. Om man sedan ska bärga något får bli en följdfråga. Det finns ju dessutom flera sekler av skeppsvrak, som kanske innehåller väl så farliga ämnen, även om kärnvapensopor antagligen kan ha en särskild betydelse för Östersjöns vatten.

Alltför ofta fel perspektiv

Efter två veckor med vårt skolprojekt i Gambia drabbas man ganska lätt av tankar om hur förbindelserna mellan våra länder egentligen är utformade och fungerar. Det är fortfarande så att många svenskar, kanske de flesta, uppfattar att vi ska "hjälpa" uländerna att utveckla sig till något som kunde tänkas likna våra samhällsideal. Men vad är det som säger att just det skulle vara eftersträvansvärt för exempelvis länderna söder om Sahara?

Efter nu ganska många års bekantskap med Gambia har jag snarare kommit fram till att en ekonomisk utveckling där bara kan ske genom ett samarbete. Det alltför vanliga svenska "hjälpperspektivet" är ingen bra grund att bygga något bestående på. Traditionell "ulandshjälp" ger kanske i värsta fall alldeles fel resultat, om det över huvud blir några bestående effekter efter det att "projektet" avslutats. Hjälpperspektivet kan i vissa fall till och med uppfattas som nedlåtande mot samarbetspartnern och i värsta fall med rasistiska inslag; dock oftast helt omedvetna men ändå ganska tydliga, om man gör sig besväret att betrakta utvecklingsländerna från deras eget perspektiv och inte bara från ett svenskt.

Transportvolymer och -kapacitet

För en stund sedan framfördes från katastrofområdet i Haiti, att det verkade konstigt att hjälpen inte nådde fram, för man hade ju flugit in inte mindre än 80 ton! Dessvärre visar den siffran snarare på skillnaden i vad som behövs för att genomföra större transporter.

Flygtransport har sina fördelar, då det gäller snabbhet, men inte alls vad avser volymer. Som jämförelse till vad 80 ton är, kan det kanske jämföras med att en enda torpedbåt av Spica-typ bunkrade 40 ton! Den till Port- au -Prince anlända volymen motsvarar alltså enbart vad två torpedbåtar kunde bunkra! Och det syntes inte ens på dom.

Ett ganska liten kustfraktfartyg kan lasta mellan 1500 och 3000 ton, men det tar å andra sidan tid - där ligger skillnaden.

Försvaret

Det förekommer idag flera inlägg om försvaret, fast det mesta handlar dessvärre enbart om myndigheten Försvarsmakten och har därför dessvärre bara en begränsad bärighet på framtiden. Jag håller med om att Sveriges försvar måste stärkas, men det blir inte starkare bara om vi går tillbaka till hur det varit tidigare - innan invasionsförsvaret raserades och egentligen inte något insatsförsvar byggdes upp i stället. Även invasionsförsvaret byggde på en del fördomar eller myter. Den viktigaste var kanske att "den stora invasionen" skulle genomföras enbart med konventionella vapen och endast i samband med en stor öst-västkonfrontation och detta har vi ännu inte idémässigt kommit bort från. Verkligheten, sett från ett sovjetiskt perspektiv, såg nog helt annorlunda ut. Antingen kunde det bli en fråga om en överraskande strategisk kupp som en förberedelse inför en eventuell kärnvapenkonfrontation med väst eller också ingick vi bland de områden som skulle direkt ödeläggas, om öst-västkonfrontationen redan var ett faktum. Sovjetunionen innehade sedan omkr 1970 upp emot 40 000 kärnvapen och 1000 medeldistansrobotar fanns utplacerade i silos i det baltiska militärområdet. Även om bara en bråkdel var riktade mot oss, så var det nog ändå en ganska orimlig situation att hamna i och enligt mina studier och efterforskningar var det så som verkligheten såg ut! Här passade faktiskt vårt mobiliserande invasionsförsvar inte in alls och vi borde alltså redan då ha övergått till ett insatsförsvar för att kunna möta en eventuell strategisk kupp mot landet, men det ansågs strida mot principen om den allmänna värnplikten och därför blev det då inget av dessa tankar. Nu har vi å andra sidan faktiskt börjat bygga upp något, men, och jag håller gärna med om det, det behövs faktiskt resurser för att bygga upp en rimligt insatsförsvar och dit har vi ännu inte kommit - fast vi är på väg!

Internationellt fartygsregister

Bland dagens nyheter finns frågan om vi inte borde ha ett svenskt internationellt fartygsregister. Jovisst borde vi det. Inte minst från miljösynpunkt vore det verkligen en bra reform, och det är förstås "facket" emot. Dom lever ju tydligen fortfarande kvar i 1800-talets tänkande och har tydligen inte fått klart för sig vad den pågående globaliseringen ställer för krav på ett fortsatt svenskt företagande till sjöss.

Det är kanske bättre med svenskflaggade fartyg i våra farvatten än med alla de mer eller mindre egendomliga flaggor som vi kan se idag - Jungfruöarna, Maldiverna, Bermuda och andra skatteparadis!

Ungdomsarbetslöshet och militärtjänst

Det finns många som tycker att det var illa att lägga den allmänna värnplikten i malpåse och det finns tydligen intresserade, som faktiskt skulle vilja göra en slag rekrytutbildning. Till de senare kan jag meddela, att hemvärnet faktiskt arrangerar just detta - en hemvärnsrekrytutbildning. Det finns uppgifter om var och när på Försvarmaktens hemsida, så är du intresserad av att frivilligt göra en rekrytutbildning så finns alltså möjligheten numera!

En annan fråga ligger kanske på ett djupare plan och man kunde ju uppfatta att ett bredare ansatt insatsförsvar än vad vi ännu har i landet, skulle kunna ha uppgiften att minska ungdomsarbetslösheten genom att kalla in folk till en militärtjänstgöring. 10 000 inkallade rekryter skulle ju kunna betyda att arbetslösheten minskar med lika många och kanske skulle någon eller några av dessa bli intresserade av en fortsatt militär inriktning! För ett bredare ansatt samhällsförsvar borde en tanke som denna vara en självklarhet, men så är inte ännu i Sverige!

Sverige och NATO

Jag kan inget annat än välkomna det initiativ, som presenteras på Brännpunktssidan i dagens SvD. Visst måste vi studera för-och nackdelar med att vara medlemmar av NATO. I själva verket har vi väl gjort det ganska länge, men det som nu omsider aktualiserar frågan är att vi nu - när det kalla kriget inte längre förhindrar en öppen debatt - kan diskutera en eventuell anslutning från ett riktigare perspektiv än vi kunde då. Vi kan ju nu utgå från våra egna nationella säkerhetsintressen, om inte kvardröjande neutralietsdogmatism stör hanteringen.

I många avseenden deltog vi ju i ett västligt försvarssammanhang kanske redan innan NATO bildades och då det var britterna som tog spetsen för det efterkrigströtta Europas kamp mot en hotande fortsatt kommunistisk expansion på vår kontinent. Amerikanarna hade ju dragit sig tillbaka och kom inte tillbaka förrän det i samband med Berlinkrisen 1948 blev uppenbart, att europeerna inte klarade sig utan amerikanskt stöd. Då hamnade vi utanför, för vi kunde ju inte lämna vår neutralietspolitik av inrikespolitiska skäl! I väst visste man ju var vi hörde hemma och i Sovjet utgick man från att Sverige var en västallierad. Det var bara svenskarna som trodde något annat! Och så saknades det förstås försvarsgarantin som finns i NATO-avtalet.

Nu är situationen dessutom mera komplex än vad svenskarna kanske anar i allmänhet. Vi har ju mest och ganska aningslöst tänkt oss, att EU skulle svara för "mjuk säkerhet" i form av Petersbergsuppgifter, medan NATO ska bestå med den hårda säkerheten. Den uppdelningen finns egentligen inte längre och relationen mellan EU och NATO är en mycket tung fråga i ISS-publikationen "What ambitions for European defence in 2020?" Det kommande verksamhetsåret inom Kungl Krigsvetenskapsakademien kan bli mycket spännande och intressant och kanske också av betydelse för Sveriges framtida säkerhet för de politiska partiernas intresse för frågan är dessvärre mest slagordsmässig och det är inte tillräckligt bra i dagens Europa!

Vinterutbildning?

Isläggningen sker nu snabbt i Östersjön och i Vänern. Alla våra och våra grannars isbrytare kommer alldeles säkert engageras i årets kampanj. Isbrytarflottan bemannas nu av ett civilt rederi via Sjöfartsverket, vilket troligen mest var ett försök att spara pengar inom försvaret en gång i tiden, för visst är det så: Lägger man ner verksamhet så blir det billigare. Det är bara det att isbrytarverksamheten inte kan läggas ner, eftersom samhället behöver den tjänsten för att verksamheten ska kunna fungera även när isen är ett hinder. Idag och med dagens hotbild hade det kanske varit ändamålsenligt, att isbrytarna som tidigare bemannades av flottan för vi behöver kanske kunna kontrollera sjöfarten lite närmare än vad vi nu kan.

Det leder mig till en fundering kring dagens sjöofficersutbilning. Genomför dagens kadetter någon tjänstgöring ombord på våra isbrytare? Det är ju en naturlig del av vårt maritima liv och självklart borde alla sjökadetter få en isbrytartörn. Och varför inte också kadetterna från de andra försvarsgrenarna. Det vore kanske en bra del i deras samhällsorientering!

Tidigare har jag i andra sammanhang kritiserat dagens officersutbildning, som ju bör ha en internationell framtoning på något lämpligt sätt och ganska tidigt under utbildningen. Marinens långresor var i det avseendet en bra förberedelse för många blivande sjöofficerare, stam och reserv, men långresorna ströks för alla, då Försvarsmakten skulle "internationaliseras". Egentligen är det ju en ren parodi. I stället kanske även kadetter från armén och flygvapnet få en internationell "sjöpull" under en långreseexpedition, som en del av sin yrkesutbildning?

Det hade varit framsynt!

Sea blindness - igen

Som svensk blir man inte lite förvånad över att det publicerats en artikel under rubriken "Deutschlands maritime Abhängigkeit" på den tyska Bundeswehrs hemsida. I Sverige skulle väl en sådan artikel uppfattas som en ensidig marin försvarsgrenspropaganda, men så ser det alltså inte ut i Tyskland. Och är det så?

I artikeln konstateras att Tyskland är beroende av den globala handeln och att man därför anser att stabila handelsförbindelser är ett vitalt intresse.

"Tysklands säkerhet är i globaliseringens tidsålder inte längre en fråga om försvar av landet och av alliansen. Visserligen utsätts Tyskland i dagsläget inte för något militärt hot, men ändå finns det globala risker av politisk, ekonomisk, samhällelig och ekologisk natur som förbundsrepubliken också träffas av inom sina gränser. Ett hot mot världens fria godstransporter genom terrorism och piratdåd är därför samtidigt ett hot mot Tysklands säkerhet." Så står det i artikelns inledning.

På något sätt förefaller resonemanget ändå vara applicerbart även på svenska förhållanden, vilket borde vara vägledande för det svenska försvarets framtid. Och riskerna för att internationell terrorism kommer att öka även i vårt eget närområde inom några år och då internationella ligor upptäcker, att sjötrafiken i våra havsområden inte alls har den bevakning och det skydd, som vi borde kunna upprätthålla tillsammans med våra grannar!

Klaner och stammar

Beteckningarna "grupperingar" eller "politiska grupper" eller "religiös hemvist" får ofta en viktig roll, då man ska beskriva grunderna för det politiska våldet i många stater med svag centralmakt. Det som vi har så svårt att förstå i den utvecklade och demokratiska västvärlden är att klansystemet i mycket är roten till de alltför många inbördeskonflikterna i utvecklingsvärlden.

En klan består av flera familjer och den styrs av en klanhövding, som egentligen bara har en enda övergripande uppgift och det är att se till att klanen överlever. För att lösa den uppgiften tillåts han - för det är praktiskt taget alltid en man - tillgripa alla medel och även sådana som vi i väst skulle kalla för olagliga eller omoraliska, för annars misslyckas han. Här ligger grunden för frågan om varför ulandshjälp så ofta leder till korruption. Det är ju klanhövdingens uppgift!

Självklart är det samtidigt så att alla klaner är varandras motståndare eller fiender. Att klanens identitet sedan byggs upp med hjälp av politiska eller religiösa yttre tecken, som ger klanen en samhörighet och utesluter andra klaners medlemmar, är en mest sekundär fråga. I många fall rör det sig också om en låtsad politisk eller religiös tro, för i Afrika är det i alla fall ganska ofta så, att under ytan ligger den fäderneärvda hednatron kvar, trots att man säger sig vara muslim eller kristen; liberal eller socialist. Man uttrycker sig i "våra" termer när man uppfattar att man kan få ekonomiskt eller annat stöd för klanens överlevnad från någon riktning som vill stödja och som man kan liera sig med. Man kan alltså utge sig för att vara västerländskt utvecklingsintresserad - om man kan få utvecklingshjälp från Europa eller USA eller muslimsk extremist- om man kan få motsvarande stöd från Saudiarabien eller Iran; beroende på situationen och det bestäms alltså av klanens behov och egentligen inget annat.

Vissa klaner har ju till och med skaffat sig regeringsmakten i staten och det innebär givetvis att de andra klanerna i landet är motståndare till regeringen och i värsta fall beväpnar de sig. Det är den naturliga grunden för det som vi kallar för gerillarörelser, för då tror vi oss förstå vari motsättningerna har sin grund. Men oftast gör vi inte det, för grunden ligger i det uråldriga klansystemet - och det kan i förlängningen troligen bara "bekämpas" med skolor och utbildning.

Avmonopolisering

Av någon anledning uppstår det i Sverige - som på sin tid i Ryssland - en sammanblandning av vad som menas med att avskaffa ett statligt monopol och med vad som är en privatisering. Som en liten anekdot kan jag nämna, att jag hade förmånen att besöka Simbirsk där det finns en enorm bilfabrik. Direktören där hade fått kännedom om att "Moskva" ville att den statliga industrin skulle privatiseras, så han gjorde precis det. Han bestämde, att fabriken numera var hans och hans och hans medarbetares upprördhet blev mycket stor, när lönerna inte längre betalades ut på det vanliga sättet. Tänk att man gör precis som den politiska ledningen vill - och så straffas man på detta förskräckliga sätt, med att dom drar in lönen!

Riktigt så illa är det kanske inte i Sverige, men avmonopoliseringen av Apoteksbolaget borde kanske fungera avskräckande för en motsvarande hantering av bilbesiktningen som nu tycks vara under övervägande. Det allra enklaste vore förstås att märkesverkstäder får uppfylla vissa krav och därefter certifieras för att själva utföra bilbesiktning. Det blir en fråga för bilverkstädernas samarbetsorganisation att utöva tillsyn - och allt blir enklare och billigare. Under hand har jag i stället hört att man skulle inbjuda den finska(?) motsvarigheten till Svensk Bilprovning att etablera sig i Sverige och någon byråkratiskt lagd tänkare tycker då att det skett en avmonopolisering. Men så är det knappast. Situationen blir inte mindre präglad av monopol för att det blir två monopolföretag som ska konkurrera! Vem ska i så fall avgöra var bilägarna ska besiktiga sina bilar? Det behövs i så fall någon statlig myndighet som styr och därmed är liknelsen med Apoteksbolaget ganska tydlig.

Alltså: Lägg rätten att besiktiga bilar på verkstäderna, så får bilägarna själva avgöra var och hur deras kontrollbesiktningar ska ske! Det är så man avskaffar monopol

Försvars- och säkerhetspolitik på det nya året

Den offentliga debatten kring säkerhets- och försvarspolitiska frågor är ganska begränsad i Sverige och visst är det lite trist. Det finns ju en hel del att hantera, men vare sig Alliansens eller den röd-gröna oppositionens representanter nämner några frågor inom den sfären som av stort intresse inför det kommande valåret.

Annars saknas det ju inte underlag. EU:s internationella säkerhetsinstitut, ISS, gav exempelvis i slutet av 2009 ut en nyutgåva av en skrift - "What Ambitions for European defence in 2020?" som kanske borde bli mera känd i Sverige, eftersom den faktiskt hanterar frågor för vårt försvar i framtiden. Den första utgåvan tog slut - men det var nog inte så många svenska läsare alls!

Det vore kanske bättre idag att se till vilka möjligheter vi har för framtidens försvar tillsammans med våra EU-partners, i stället för ganska "träaktigt" bara försöka framställa någon slags trovärdighet i ett ryskt invasionshot.

Det vore kanske på tiden att vi i stället försökte se framåt och det kan man göra bla a med hjälp av ISS skrift. Den finns på www.iss.europa.eu för intresserade!