Efter två veckor med vårt skolprojekt i Gambia drabbas man ganska lätt av tankar om hur förbindelserna mellan våra länder egentligen är utformade och fungerar. Det är fortfarande så att många svenskar, kanske de flesta, uppfattar att vi ska "hjälpa" uländerna att utveckla sig till något som kunde tänkas likna våra samhällsideal. Men vad är det som säger att just det skulle vara eftersträvansvärt för exempelvis länderna söder om Sahara?
Efter nu ganska många års bekantskap med Gambia har jag snarare kommit fram till att en ekonomisk utveckling där bara kan ske genom ett samarbete. Det alltför vanliga svenska "hjälpperspektivet" är ingen bra grund att bygga något bestående på. Traditionell "ulandshjälp" ger kanske i värsta fall alldeles fel resultat, om det över huvud blir några bestående effekter efter det att "projektet" avslutats. Hjälpperspektivet kan i vissa fall till och med uppfattas som nedlåtande mot samarbetspartnern och i värsta fall med rasistiska inslag; dock oftast helt omedvetna men ändå ganska tydliga, om man gör sig besväret att betrakta utvecklingsländerna från deras eget perspektiv och inte bara från ett svenskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar