Försvarsfrågan kräver ett nytt tänkande. Vi står inte formellt längre mellan två maktblock och vi för inte längre någon neutalitetspolitik. Vi är medlemmar i EU och har avgivit en särskild solidaritetsförklaring och den gamla försvarspolitiken har vi egentligen redan tagit adjö av.
Vi ska nu, och i full överenstämmelse med våra partners inom EU, i stället skapa ett insatsberett försvar. Det betyder i korthet, att vi med de enheter och förband - civila och militära - redan idag ska verka för att förstärka den strategiskt ganska lugna situation som idag föreligger och om möjligt arbeta för att de konflikter som trots allt kan finnas under den lugna ytan kan avvecklas på ett fredligt sätt. Samtidigt måste vi hålla en gard mot de risker som landet och medborgarna kan råka ut för idag bl a på grund av internationell brottslighet och i förlängningen terrorism. Om vi tillsammans med vårt partners och grannar är framgångsrika i den verksamheten, så ska vi tillsammans kunna möta och undvika att en katastrof i form av ett krig - kanske med kärnvapen - drabbar oss. Vi har i det avseendet också ett ansvar för vår omgivning. Det är väl detta som egentligen Lissabonfördragets texter rörande den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken handlar och som vi "förklarat" med vår avgivna solidaritetsförklaring.
Man ska kanske samtidigt notera, att det i samma fördrag anges, att staterna förbinder sig att stärka sina försvar, men då kanske man ska undvika att göra det på det gamla "försvarsplaneringssättet", som vi tillämpade under det kalla krigets dagar. Då gällde det att påvisa en "hotbild". Det behöver vi inte längre. Det blir kanske till och med kontraproduktivt, att utnämna utvecklingen i Ryssland, som en drivkraft för att förstärka vårt försvar, för i vissa grundläggande säkerhetsfrågor rörande den internationella terrorismen, har vi till del liknande nationella intressen och det är här vi ska börja - inte med att utnämna Ryssland till "vårt hot" och börja argumentera för att sätta upp flera mobiliseringsbara enheter och förband - det som vi förr något eufemistiskt kallade för "krigsförband" och som kanske mest har karaktären av pappersförband.
Nu ska vi i stället börja samarbeta närmare med våra grannar i försvars- och säkerhetsfrågor och det finns mycket som kan göras i sammanhanget, men mycket återstår. Hur är det till exempel med möjligheterna att ingripa till sjöss i Östersjön och i Västerhavet? Hur mycket har vi bedrivit gemensamma övningar på marken i Estland - kanske tillsammans med ytterligare andra förband? Borde vi inte så snart som möjligt ta en del av flygincidentförsvaret av alla de tre baltiska staterna.?Vi har ju faktiskt ett av Europas största flygvapen och uppgiften delas nu av redan ganska ansträngda NATO-länders flygvapen.
Det är alltså idag, som vi ska bygga säkerhet i vår region och det gör vi inte genom att förbereda oss på att föra krig i en hypotetisk och redan upptrappad situation.
Det betyder, att vi redan nu ska arbeta tillsammans med våra partners för att undvika att det bryter ut ett krig. Den gamla modellen, som byggde på en förenklad syn på vårt säkerhetspolitiska läge och att ett mobiliserande försvar kunde avskräcka från ett angrepp, gäller inte i det nya läget och måste därför förkastas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar