Jag kan inget annat än välkomna det initiativ, som presenteras på Brännpunktssidan i dagens SvD. Visst måste vi studera för-och nackdelar med att vara medlemmar av NATO. I själva verket har vi väl gjort det ganska länge, men det som nu omsider aktualiserar frågan är att vi nu - när det kalla kriget inte längre förhindrar en öppen debatt - kan diskutera en eventuell anslutning från ett riktigare perspektiv än vi kunde då. Vi kan ju nu utgå från våra egna nationella säkerhetsintressen, om inte kvardröjande neutralietsdogmatism stör hanteringen.
I många avseenden deltog vi ju i ett västligt försvarssammanhang kanske redan innan NATO bildades och då det var britterna som tog spetsen för det efterkrigströtta Europas kamp mot en hotande fortsatt kommunistisk expansion på vår kontinent. Amerikanarna hade ju dragit sig tillbaka och kom inte tillbaka förrän det i samband med Berlinkrisen 1948 blev uppenbart, att europeerna inte klarade sig utan amerikanskt stöd. Då hamnade vi utanför, för vi kunde ju inte lämna vår neutralietspolitik av inrikespolitiska skäl! I väst visste man ju var vi hörde hemma och i Sovjet utgick man från att Sverige var en västallierad. Det var bara svenskarna som trodde något annat! Och så saknades det förstås försvarsgarantin som finns i NATO-avtalet.
Nu är situationen dessutom mera komplex än vad svenskarna kanske anar i allmänhet. Vi har ju mest och ganska aningslöst tänkt oss, att EU skulle svara för "mjuk säkerhet" i form av Petersbergsuppgifter, medan NATO ska bestå med den hårda säkerheten. Den uppdelningen finns egentligen inte längre och relationen mellan EU och NATO är en mycket tung fråga i ISS-publikationen "What ambitions for European defence in 2020?" Det kommande verksamhetsåret inom Kungl Krigsvetenskapsakademien kan bli mycket spännande och intressant och kanske också av betydelse för Sveriges framtida säkerhet för de politiska partiernas intresse för frågan är dessvärre mest slagordsmässig och det är inte tillräckligt bra i dagens Europa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar