I går kväll var det ett debattmöte på ABF i Stockholm. Det hade arrangerats av Föreningen Afghanistansolidaritet, vilket märktes. Mer än tre fjärdedelar av åhörarna som lyssnade på debatten mellan Jan Guillou, Tom Heyman, Jens Orback och Ulf Henricsson, var motståndare till den svenska närvaron i Afghanistan.
Redan av programbladet framgick det tydligt vilka åsikter som ansågs vara grundläggande. Det stod att Sverige var i krig för första gången på 200 år, vilket verkligen är en sanning med modifikation. Eftersom riksdagen inte uttalat, att Sverige är i krig, så är vi det inte heller. Så enkelt är det och det framgår faktiskt av vår regeringsform.
Visst är det mycket trist då det inträffar väpnade konflikter och krig, för det dödas ju människor då och i fallet Afghanistan är det väl mest bara en tidsfråga innan nästa svensk stupar. Å andra sidan stupade mer än 2 000 svenska sjömän under beredskapsåren 1939-1945 på grund av krigshandlingar, när de seglade för att upprätthålla handeln för den neutrala staten Sverige, men det har svenskarna aldrig ens uppfattat tydligen!
Dessvärre kom det egentligen dessutom aldrig fram, att den svenska militära närvaron i Afghanistan av många uppfattas som en förutsättning för en civil utveckling i landet och i huvudsak har det svenska förbandet i uppgift att stärka och understöjda den lokala polisen.
Ska vi då vara där? Är det ett svenskt nationellt intresse, att visa vår internationella solidaritet? Visst bör man fundera en hel del på detta och det gjorde även Diana Janse, som varit där som svensk diplomat innan vi etablerat en mera omfattande diplomatisk närvaro i landet. Frågan ställdes även till henne, då hon presenterade sin bok " En del av mitt hjärta lämnar jag kvar." häromdagen och efter en ganska lång fundering sa hon att vi faktiskt borde vara där för att stödja det afghanska folket och deras möjligheter till en drägligare tillvaro - och det tycker jag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar