I det nu ganska upphettade läge mellan ÖB och många anställda i Försvarsmakten, verkar det fortfarande som att man pratar förbi varandra. Vissa uttalar ungefär att utlandstjänst i princip enbart handlar om uppdrag på marken i Afghanistan eller Kongo, medan andra tycks ha förstått att inom ett insatsförsvar handlar utlandstjänst om att vi ska använda de insatsförband som vi har satt upp - och som vissa i sin tur fortfarande tycks kalla för krigsförband. Det är klart att det blir rörigt under sådana omständigheter.
Tidigare har vi haft - ja det gäller väl till årsskiftet - så att enbart frivilliga individer anställdes i den s k utlandsstyrkan för tjänst i våra utlandsförband. Att vi dessutom hade fartygs-besättningar, som inte var anställda inom utlandsstyrkan, glömde Högkvarteret totalt bort, men också de gjorde det som skulle kallas för internationella operationer med ett mera normalt språkbruk. Exempelvis gjordes minröjningarna i Östersjön på de baltiska staternas sjöterritorier i början av 1990-talet med vanliga grundutbildningsbemannade fartyg.
I framtiden ska våra insatser utomlands på marken, till sjöss och i luften genomföras av insatsförbanden. I det perspektivet förefaller det ganska omöjligt att tänka sig att exempelvis en utbildad JAS-pilot skulle sättas in i en markstyrka i Kongo. Det ska ju handla om förband och den piloten skulle således sättas in utomlands om hans flygdivision skulle sättas in och egentligen aldrig annars. Sedan finns det förstås mängder av stabs- och förbindelsebefattningar, som ska kunna besättas, men till sådana jobb finns det inga insatsförband och här måste individer själva söka de aktuella befattningarna efter intresse och kompetens. Det faller alltså lite vid sidan om huvudregeln.
Denna ganska enkla kartläggning verkar inte ha trängt igenom vare sig på vissa håll inom Högkvarteret eller bland den anställda personalen, men vem kan klandra dem. Högkvarteret talar ju med kluvna tungor och håller ju tydligen nu på med att rekrytera en ny NBG helt enligt det gamla sättet och inte genom att man redan nu utser en chef för den bataljon som ska sättas in och ger honom mandat att bygga upp sitt förband på det sätt som han själv anser vara bäst och som han själv kan ta ansvar för, om något allvarligt skulle inträffa.
Det gamla "förbandsproduktionssystemet" måste snarast kasseras. Det har ingen plats i ett insatsförsvar. Där är det förbandscheferna som ska ha ansvar, för det blir de som har ansvaret när förbandet sätts in - inte någon avdelning på Högkvarteret! Att sedan man kallade alla Försvarsmaktens helikoptrar för "helikopterbataljon" visar att man egentligen inte tänkte så bra, då insatsförbanden bestämdes. Självklart är det så att helikoptern ingår i det taktiska insatsförbandet - lika självklart som att det finns lastbilar i flera olika insatsförband - och inte sammanför vi alla lastbilar i en "lastbilsbataljon", för att fullfölja liknelsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar