Flyktingar eller offer för människosmuggling

Nu har det hänt igen och naiva och välmenande svenskar kan inte förstå vad hitsmugglade ungdomar är. I media kallas de enkelt, men alldeles felaktigt, för flyktingar. Och då kan en svensk med en västerländsk, humanistisk grundsyn och från en svensk horisont tro sig förstå situationen, för visst verkar det rimligt att ungdomar skulle vilja komma bort från konfliktdrabbade områden på olika håll i världen, men så är det dessvärre oftast inte alls.

Det rör sig i blott alltför många fall av en cynisk människosmuggling och det är hanteringens offer som vi ser här i Sverige. De sänds hit som en ren investering och har i förlängningen mest i uppgift att skicka hem pengar till sin klanledare eller sina anhöriga, som har betalat för deras hitsmuggling.

Det förhållandet att vi dessutom tar emot dem underhåller förstås "marknaden" och de enda som tjänar på denna handel är människosmugglarna/slavhandlarna. I humanitetens namn borde vi snarare omedelbart återförvisa hitsmugglade ungdomar till sina hemländer. Först då kan vi hoppas på att denna typ av "trafficking" upphör, för då finns det inte längre någon marknad för slavhandeln.

Försvarshögskola

När man satte upp dagens Försvarshögskola som en egen myndighet var man nog alltför entusiastisk för en akademiserad officersutbildning, som på det sättet kunde "köpas" från en myndighet utanför Försvarsmakten. Jag tror att det i grunden är en felsyn. Självklart ska försvarsgrenarna själva ansvara för sin befälsutbildning. Det är kanske den viktigaste förutsättningen för en professionell Försvarsmakt.

I vårt nya strategiska läge torde det också vara till stor nytta för landet, om vi relativt snabbt kunde ha en kapacitet att utbilda även andra länders försvarsföreträdare och kanske tillsammans med varandra och med svenska motsvarigheter. Det vore en säkerhetspolitisk möjlighet som vi borde ha och som är betydligt viktigare än att "outsourca" officersutbildningen. Det betyder att FHS borde läggas ner som egen myndighet och så man slapp hela det byråkratiska påhänget och kunde anordna utbildningar på god akademisk nivå ungefär på det sätt som det borde ske redan idag. Kanske kunde vi då också förhoppningsvis slippa från den typ av akademisk strid som nu förs inom denna myndighet och som till del misskrediterar försvaret- alldeles i onödan!

Insatsförband och insatsförband

Alldeles nyligen kunde man höra ett mycket bra insatsförband på TV - ett förband som idag och på dagens konfliktnivå löser sina uppgifter i samhällets tjänst. Det handlar om Arméns musikkår, vilket kanske överraskar någon, men det är just vad det ska ses som - ett insatsförband.

I försvarspropositionen kan man uppfatta en ambition att det bara ska vara sådana förband som tidigare kunde kallas för "krigsförband" som skulle ingå bland våra insatsförband 2014, men det var nog lite för ambitiöst och inte så verklighetsanpassat. Visst ska musikkårer och högvakt med hästar och allt också vara ett insatsförband, för de borde ju finnas - och finns! Det är ett tydligt nationellt intresse!

Att jag sedan missade på helikopterbataljonen bland insatsförbanden är kanske förlåtligt. Jag kunde faktiskt inte ens tro, att en helikopterbataljon skulle ingå bland våra insatsförband, för vad har en sådan bataljon för uppgifter mer än av fredsutbildningskaraktär? För mig är det närmast en självklarhet, att helikoptrar ska ingår i sina taktiska förband - inte i en utbildningsenhet! Alltså ska det exempelvis ingå helikoptrar för spaning i våra korvettdivisioner. Att sedan piloterna utbildas på annat ställe, är en helt annan fråga.

Sjötrafiken i Östersjön

Det visade sig att man själv kan följa upp sjötrafiken i Östersjön, om man vill! Gå in via Sjövärnskårens hemsida, så finns möjligheten att göra det hemmaifrån och det kan vara lite tankeväckande. Dels kan man få en uppfattning om hur omfattande sjötrafiken runt våra kuster i själva verket är och dels kan man inte låta bli att reflektera kring vilka registreringsländer som många fartyg har. Det seglar en hel del fartyg under bekvämlighetsflagg i Östersjön. Vilka genuina möjligheter har en sjöfartsinspektion från Grenada, Malta, Marshallöarna eller från St Vincent att se till att de fartyg, som är registrerade där, uppfyller våra krav på sjösäkerhet och miljöskydd? Finns det kanske anledning att göra en bättre kontroll och uppföljning? Kanske i EU-regi?

Vad händer?

Som intresserad, men numera något utomstående, medborgare kan jag inte låta bli att undra varför det inte tycks hända något med Försvarsmakten. I Högkvarteret arbetar man enormt, men vad kommer ut?

Efter försvarsbeslutet tidigare i år borde ju nu en stor omställning vara i full gång, men så är det tydligen inte. Var finns de beslutade insatsförbanden? Jag tycker att det på något sätt borde framgå av Försvarsmaktens hemsida, att de nya insatsförbanden är på gång, men det syns inte ett spår. Tydligen tror man till och med att de gamla s.k. fredsförbanden ska finnas kvar, men så ska det ju inte alls vara. De förband som ska finnas enligt försvarsbeslutet borde ju finnas klart angivna nu och de borde nog dessutom börja bemannas, så att övergången kan ske så smidigt som möjligt. Utse chefer och kadrar redan nu så att cheferna uppfattar sin uppgift - att sätta upp sitt förband. Det ansvaret kan inte ligga på någon administratör i Högkvarteret. Det måste ligga hos förbandschefen, för det är ytterst han - eller hon - som kommer att ha ansvaret, när förbandet sätts in för att lösa sin uppgift - ingen annan!

Fredsbaskrarna

Nyligen fick jag reda på att det finns en veteranförening, Fredsbaskrarna, som känner som sin främsta uppgift att ta hand om före detta medlemmar från våra internationella insatser. Det är nog ännu ganska okänt i Sverige, att en sådan verksamhet verkligen behövs. Egentligen borde det ju vara en integrerad del inom Försvarsmakten, men eftersom det kan kosta pengar, så kan man enkelt skicka uppgiften till någon annan.

Inledningsvis borde det förstås handla om att folk som tjänstgör utomlands ska veta, att deras anhöriga hemma alltid har någon att vända sig till. Inte heller detta finns ju ännu i organiserad form i vårt insatsförsvar. Det handlar förstås också om kamratstöd efter missioner utomlands och här har veteranföreningen en klar uppgift. I svåra fall kan det ju till och med behövas medicinsk terapi. I enklare kan det handla om vad jag själv upplevt. Det dröjde ett tag innan jag kunde se snusdosor slängda ute ( i stället för i papperskorgar!), för jag reagerade direkt som om det vore trampminor för dom såg ut så ungefär i Bosnien. Fast det gick över på några månader!

Fredsbaskrarna och deras verksamhet rekommenderas. Se deras egen hemsida! Köp gärna - och bär - deras "Yellow ribbon" via Pg 197056-5 och ett Gult band kostar 25 kronor. Köp flera - och sprid bland andra!

"Sjöblindhet" - Sea blindness

Det talas ibland om att den offentliga debatten och andra mer eller mindre betydelsefulla samhällsorgan saknar förmåga och insikt om vårt beroende av havet som transportväg. Inom EU har man därför i den integrerade havspolitiken försökt påtalat denna brist och kommissionen kommer att vidta flera åtgärder för att synliggöra det maritima Europa. Det vore förstås av stort värde även för oss i Sverige, där ett allmogeliknande perspektiv ofta vidlåter vår syn på haven och deras betydelse, trots att omkring 40% av vår befolkning faktiskt lever och verkar inom 5 km från kusten och att mer än 80% av allt gods till och från landet transporteras sjövägen.

Detta framgår bland annat av ett informationsblad, där det maritima Sverige presenteras på kommissionens hemsida. Men informationen är långt ifrån bra. Man undrar förstås, vem som lämnat underlaget och i vilket syfte. Bland annat saknas såväl marinen som kustbevakningen i förteckningen över de svenska, maritima myndigheterna, vilket verkar minst sagt egendomligt. Däremot finns Boverket, Energimyndigheten och Statens Geologiska Undersökning med på listan, men deras maritima koppling är kanske inte direkt så tydlig. Eller är det möjligen ett underförstått uttryck för att hela landet faktiskt har ett maritimt beroende?

Ett framgångsrikt polisarbete

Det faktum att de befarade oroligheterna inte uppstod i Köpenhamn i samband med gårdagens mäktiga demonstration, torde i stor utsträckning bero på att det stiftats en lag som ger polisen rätt att tillfälligt, under högst 12 timmar, internera personer som man uppfattar kommer att ställa till oroligheter eller våld. Det tror jag är betydligt bättre än att bara betrakta potentiella våldsverkare och ingripa först då de verkligen börjar slå sönder sin omgivning. Det är bättre att vara förutseende än att bara vänta på att skadegörelse uppstår och att man bara kan ingripa baserat på observerat brott och juridiskt på brottsmisstanke.

Vi borde nog ta över det danska "tänket" på området och inte bara för att komma åt politiska vildingar i samband med demonstrationer. Det kanske till och med skulle kunna hindra s.k. huliganer i anslutning till idrottsevenemang, vilket vore en välönsklig åtgärd.

Att sedan denna inriktning - att ingripa tidigt och innan ett brott sker - också bör vara en inriktning för vår säkerhetspolitik är kanske en nyhet för svenskarna. Det gemensamma solidaritetsförsvarets första insatser ska alltså ske innan en konflikt blivit akut och främst ha som syfte att vara säkerhetsbyggande. Att komma in då krig redan brutit ut vore ett misslyckande - fullt i klass med polisens "bevakning" av t e fotbollshuliganer!

En ny containerhamn

Miljödomstolen uppges ha uttalat sig mot den planerade containerhamnen Norvik i Nynäshamn och precis innanför den bästa inseglingen till Stockholmsområdet. Det förefaller mig som att domstolen sett alltför statiskt och smalt på miljökonsekvenserna. Den allt övergripande miljöfrågan handlar ju om hur vi ska kunna få över en större del av transportarbetet från landsvägarna till "Autostadorna till sjöss", Motorways of the Sea, som det heter i ett ganska nytt EU-program.

Även ett ganska litet containerfartyg, kanske ung. 100 meter långt och med ett djupgående på 6, 5 meter lastar mer än 500 containers. Det rör sig alltså om hundratals lastbilar, som vi kan få bort från våra vägar, om ett genomtänkt system för containertrafik blir effekten av EU-programmet. Lite större fartyg för feeder-transporter från Europas två stora containerhamnar, Rotterdam och Hamburg, kan kanske köra hit omkring 1 000 containers. i ett enda lyft, vilket kanske idag kan tyckas alltför stor kapacitet!

Det är därför det behövs en containerhamn i Stockholmsområdet

Ryska militära nyheter

Man måste läsa ryska militära nyheter med en god portion distans och eftertanke. I förrgår fanns nyheten om ett nytt, framgångsrikt prov med den interkontinentala roboten TOPOL i ryska media. Men eftersom det egentligen skulle ha varit ett prov med den nya roboten BULAVA, som skulle ha genomförts, så blev jag lite undrande inför nyheten. Idag visar det sig i nyheterna, att BULAVA-provet, som genomfördes från atomubåten "Dmitri Donskoj", hade misslyckats; det tredje steget hade inte initierats. Orsaken till att misslyckandet måste få en tydlig nyhetsplats, var kanske att uppskjutningen hade observerats av norrmännen i Barents hav.

Det är ingen tillfällighet, att alla framgångar eller nya utvecklingar på det militära området, blir till braskande nyheter i Ryssland. Efter många år av nedgång, behöver den ryska allmänheten byggas upp med positiva nyheter från den militära fronten. De positiva nyheterna har alltså ett klart inrikespolitiskt syfte och man bör nog inte som utländsk betraktare okritiskt ta dem som den stora sanningen och, framför allt, inte ta dem som bevis på att en ny militär uppbyggnad i stor skala skett i Ryssland. Visst är de i bättre form än de var 0mkring 1995, men det vore ju nästan konstigt annars.

Rörande roboten BULAVA lär det dessutom vara så, att specialisterna på robotteknik råkade hamna i Ukraina, då Sovjetunionen föll samman, vilket kanske kan förklara dagens problem för nästa generation av ryska avskräckningsvapen - och kanske också bidra till att beredvilligheten att begränsa sina innehav tillsammans med amerikanarna i de pågående förhandlingarna om nya taknivåer för innehaven av s.k. strategiska vapen.

Bra att känna till

Det talas ganska ofta om hur dyrt vårt försvar är och det kan därför vara bra att göra jämförelser. Allt är ju stort eller litet först när det jämförs. Det svenska försvarets ungefärliga kostnad ligger som bekant på 40 miljarder kronor för hela landet och det kan då jämföras med att sjukvården bara inom Stockholms läns landsting ligger på 44 miljarder!

Myten om det stora dyra försvaret är kanske just mest en myt!

Är det hot eller vilja som ska styra?

En av flera egendomligheter, som inträffade under det kalla krigets era, var den att det på försvars- och säkerhetspolitikens område mest diskuterades om vilket hot som kunde anses föreligga mot landet. Det blev särskilt så när man hade lanserat marginaldoktrinen, som ju skulle reducera hotet mot oss till en nivå som vi skulle kunna tänkas stå emot eller snarare vilka försvarssatsningar vi ansåg oss vilja göra. Vilket oerhört konstruerat resonemang, om man tänker efter.
Det som egentligen ett strategiskt bedömande alltid bör utgå från är förstås, vad man själv har för mål och prioriteringar i säkerhetspolitiken och först därefter kan man möjligen resonera kring vilka hot som kan tänkas stå emot dessa mål. Men detta glömde vi uppenbarligen bort då, eftersom det aldrig var någon som ens antydde vilka egna säkerhetspolitiska mål vi ansåg oss ha. Kanske uppfattades de som självklara då, men så är det kanske inte längre och på många håll i den gryende försvarsdebatten har detta inte återkommit ännu. Det är nu på plats att ta upp och prioritera vilka säkerhetspolitiska mål vi anser vara av betydelse för landet - och det är på tiden.

Lavaldomen

Ungefär en månad efter det att LO inledde sin blockad mot skolbygget i Vaxholm var vi i Lettland på besök. Fanns det något som man lätt kunde konstatera så var det att behövdes - och behövs fortfarande - avsevärda bygginsatser i det landet för att komma över sovjetstatens underlåtenheter mot sina egna medborgare - i kommunistiska ögon var de ju snarare undersåtar förstås!

Varför vill då lettiska byggarbetare komma till Sverige, när det uppenbarligen finns så mycket att göra på hemmaplan? Som jag ser det finns det ett tydligt skäl till deras vistelse i Vaxholm. De ville tjäna oresonligt mycket pengar - mycket mer än de kunde tjäna på hemmaplan och om vi på något sätt borde reagera på denna form av utländsk arbetskrafts verksamhet här i lander så borde vi ju snarare minska dera möjligheter att tjäna "orimligt" mycket pengar i Sverige. Det enögda LO vill i stället höja lönerna till svensk normalnivå. Om man vill slå vakt kring svenska byggnadsarbetares arbetstillfällen, så borde man kanske i stället satsa på att renovera och bygga om hus i Lettland med svensk arbetskraft.

Det är svårt det där med utländsk arbetskraft, men utan att avslöja några hemligheter, kan jag orientera om att stora delar av den svenska åldrings- och sjukvården skulle gå i stå, utan att det finns kvinnor med sitt ursprung i andra länder som gör stora insatser, där normalsvenskar tydligen inte vill. Jag tycker att det också ska ingå i bedömningen.

Neutralitetens innebörd

Förvånansvärt ofta tycks svenskarna numera tro, att neutralitet betyder att man tar avstånd från konflikter, men det är nog en ganska "svensk" trosuppfattning. Sanningen är ju snarare, att man är neutral om man inte förändrar sina utlandskontakter med de krigförande parterna när kriget brutit ut. Man är alltså skyldig att upprätthålla bland annat handeln på samma sätt som man hade innan konflikten bröt ut. Om man inte gör så bryter man mot neutralitetsreglerna.

Det var ju därför vi upprätthöll handeln med det krigförande Tyskland. Vi sålde järnmalm till tyskarna före kriget och vi köpte stenkol därifrån av neutralitetsskäl och så länge det gick. Vi var alltså skydiga att fortsätta handeln med Tyskland på samma sätt som före kriget. Det är neutralitetens innebörd. Att detta sedan kostade drygt 1500 svenska sjömäns liv, var något man försökte glömma länge i Sverige. Samtidigt prisades de ganska fåtaliga tillfällena som s k lejdfartyg kunde förhandlas genom den allierade spärren och genom Skagerrak, som ju behärskades av tyskarna. Många svenskar tycks idag tro, att det var lejdtrafiken som visade på vår neutralitet, men så var det alltså inte. Det var snarare malm- och koltraden genom Östersjön som visade att vi var neutrala och det får vi kanske försöka påminna om ibland bland svenska neutralitetsromantiker!

Säkerhetspolitiskt inlägg

Visst är det så att förutsättningarna för vår säkerhetspolitik har förändrats på ett radikalt sätt. Särskilt så, om man trodde att den gamla neutralitetspolitiken på något sätt skulle ha fungerat som en avskräckning mot ett sovjetiskt angrepp. Som jag tidigare skrivit om, var det nog inte så i själva verket. Det var mest avsett för internt bruk. I öst ansåg man att Sverige var en del av väst och i väst visste man. Det var bara svenskarna som inte visste!

I övrigt kan man i mycket hålla med Mikael Nilsson från FHS i hans brännpunktsartikel i dagens SvD. Vad jag däremot inte kan hålla med om är hans beskrivning av dagens strategiska förutsättningar. Vi står faktiskt inte inför ett ryskt invasionshot av gammal sovjetisk modell. Om ett sådan hot skulle kunna uppfattas så ska vi förstås redan nu ombasera förband och enheter till det hotade landet för att markera närvaro och till detta behövs inte några större mängder av förband, men de ska vara omedelbart tillgängliga. Om hotet på något sätt skulle bli en verklighet så blir vi och alla andra EU-stater med automatik medkrigförande. Det är väl så man i första hand vi bör uppfatta Lissabonavtalets skrivningar och solidaritetsdeklarationerna. I en sådan situation skulle ju en angripare ställas inför ett påtagligt hot om kärnvapeninsatser, vilket förhoppningsvis även nu kan verka avskräckande.

Det är en helt annan typ av avskräckning än en mobiliserande värnpliktskrigsmakt som vi internt trodde skulle vara avskräckande, för så var det förstås inte alls. Vi befann oss ju under under västs - främst USA:s - kärnvapenparaply och uttalat redan i mitten av 1960-talet, men det vågade man inte tala om för den svenska allmänheten, som alltså levde vidare i sin myt om att vi kunde klara oss på egen hand. Det kunde vi inte då - och det kan vi inte nu heller. Inte skulle det direkt bli en kioskvältare för något politiskt parti om man gick ut och sa som det egentligen förhöll sig och att vi blivit vilseförda systematiskt de senaste halvseklet.

Svensk marin frånvaro

I marinstrategiska sammanghang talas det ofta om marin närvaro, som ett första steg på en markering av nationellt intresse. Det gäller förstås även idag och man kan då dessvärre konstatera, att den svenska marina närvaron i Östersjön snarare är en frånvaro. Det behövs därför ganska omgående en tydlig markering av hur vi uppfattar vårt ansvar för lugn och säkerhet i vårt direkta närområde.

En tydlig markering vore att så snart möjligt - i alla fall före 2015 - bygga upp en styrka av patrullfartyg. Kanske skulle sådana fartyg byggas i två varianter - en bestyckad för marinen och en obestyckad för kustbevakningen. Den senare varianten kan ju byggas så att fartygen kan bestyckas om och när de ställs under marint befäl eller vid en beredskapshöjning. Uthålligheten till sjöss bör kunna vara ungefär en vecka och en maxfart på 25 knop torde vara tillräckligt. Kanske skulle serien omfatta 12 fartyg för marinen och 8 för kustbevakningen och marinens fartyg koncentreras till Östersjön, medan kustbevakningens ansvar i huvudsak kunde omfatta Bottenviken och Västerhavet.

Men det är bråttom, för snart kommer det att uppträda en råoljetrafik från St Petersburgs- Viborgsområdet till mottagare utanför Östersjön - eventuellt med omlastning till oceantonnage på Västkusten - och då måste vi kunna övervaka trafiken och se till att transporterna sker säkert och utan att bli utsatta för terroristanfall. Dessutom måste vi ju övervaka haven, så att det inte sker oljeutsläpp opåtalat. Ett värsta scenario vore att en terroraktion resulterar i ett stort oljeutsläpp och frågan är om Östersjön skulle klara det!

Ryssland på haven

Bo Pellnäs uttrycker en farhåga om att Ryssland ska bli en farlig faktor i Österjöregionen, därför att de eventuellt kommer att köpa ett eller möjligen några amfibiefartyg av typ Mistral från Frankrike. Jag har sett att esterna har uttryckt motsvarande farhågor, men ingen av kommentatorerna har tydligen sett vad den ryska chefen för Norra marinen nyligen uttalat. "2015 kommer den ryska marinen inte ha några större örlogsfartyg kvar alls." Det var hans syn på verkligheten. Det tillförs praktiskt taget inga nya fartyg alls till den ryska marinen, för varven bygger fartyg för Indien. Det blir inte något över för den ryska flottan!

Visst ska vi betrakta omvärlden med uppmärksamhet. Det är ju själva grunden för ett insatsförsvar, fast dit har vi inte kommit riktigt ännu. Och följden är att gammalmodiga kommentarer ibland dyker upp - inte minst till dagens Brännpunktsartikel. Ryssland befinner sig fortfarande i ett slags mer eller mindre påtvingad avkoloniseringsperiod och den ryska ledningen har ett nästan desperat behov av att visa upp en modern krigsmakt och mest för att bygga upp sina egna. Det kan man lätt konstatera, om man följer den ryska pressen.

Trist

Visst är det trist att den schweiziska folkomröstningen provocerades fram av ett national-extremistiskt parti. Europas "problem" med minareter är kanske inte så framträdande. Det finns trots allt kanske mera angelägna byggnadsregler. Men ännu tristare är det väl att folkomröstningen resulterade i att schweizarna beslöt att förbjuda att fler minareter skulle kunna byggas i landet och att det skedde under en demokratisk täckmantel. Personligen uppfattar jag det som en varning även för oss svenskar, så vi inte låter skumma krafter provocera oss bort från en mera tolerant inställning.

Till saken hör säkert också, att det kommer att drabba en del svenskar utomlands och längre bort från Europa, för där är folks möjlighet att skilja mellan svenskar och schweizare inte så framträdande!

Strider bland civilbefolkning

Diskussionen kring Afghanistanoperationen har aktualiserat frågan om vår insatsgrupp bör utrustas. Visst är det en viktig fråga, men det är kanske ännu viktigare att förband och enheter uppträder på ett bra och korrekt sätt inom operationen och inte främst intar en position av "force protection"; att skydda sig mot eventuella angrepp från upprorsgrupper. Om uppträdandet i landet mest kommer att bestå av militär patrullering riskerar vi att styrkan mest kommer att uppfattas som en ockupationsstyrka av civilbefolkningen och det vore direkt kontraproduktivt. Jag kan erinra mig en händelse från våren 1997, då min lilla svenska grupp, SWENIC, besökte den oroliga staden Brcko i norra Bosnien. Vi pausade där på en trottoarservering och tog en kopp kaffe.

Jag fick intrycket att vår närvaro noterades av civilbefolkningen, men att ingen egentligen hade något emot vår närvaro; kanske till och med tvärt om. Vi var där som en del av den fredsbevarande styrkan, SFOR, och vår närvaro ingav inte alls några motreaktioner. Men, som vi satt där i solen, bröts lugnet av en amerikansk styrka, som i ett antal bilar och i högsta stridberedskap och i alltför hög fart, skramlande körde fram på huvudgatan och skrämde bort alla som rörde sig där. Uppe på den första "humween" stod en stridsberedd soldat och pekade hotfullt på omgivningen med en tung kulspruta. Gissa om civilbefolkningen skrämdes upp av den amerikanska närvaron!

Det är alltså inte enbart utrustningen det kommer an på. Det handlar också om hur man uppträder vid sina kontakter med civilbefolkningen.

Solidaritetspolitiken och officersutbildning

Under det kalla krigets slutskeden genomfördes en ganska diskutabel reform av den svenska officersutbildningen. I den vällovliga avsikten, att bibehålla eller rent av höja officersyrkets status, skulle utbildningen akademiseras. Jag tror att det var en total missuppfattning av vilka professionella krav som bör styra vår framtida officersutbildning. Med den nu påbörjade övergången till ett insatsförsvar skärps nu snarare de rent yrkesmässiga kraven på de blivande officerarna. Man måste helt enkelt kunna leda sina förband! Det finns säkert anledning att återkomma till detta senare, men nu har frågan rests om Försvarshögskolans framtid och här har man, enligt min uppfattning tappat bort det säkerhetspolitiska behovet av att ha en egen högre officersutbildning.

Vi måste uppfatta och förstå, att vi måste kunna ha en förmåga att ta emot lämpade elever även från andra länder vid en militär högre utbildningsanstalt. Vi kan på det sättet i ett längre perspektiv bygga upp kontaktnät som får sin grund där och som kan bli till en säkerhetspolitisk betydelse och tillgång; professionellt och personligt. Självklart handlar det inte enbart om officerare, utan även om politiker och om tjänstemän i den statliga förvaltningen - alla med ambitionen och med förmågan att kunna bekläda högre befattningar i framtiden. Samtidigt är det av betydelse, att en "försvarsakademi" inte bör vara en egen myndighet med allt det merför av självsvängande administration. Den ska i stället vara en del av det militära försvaret och där försvarets personalkommenderande funktioner har en möjlighet att snabbt och vid behov ska kunna skicka såväl elever som kurschefer utan att behöva förhandla om det i åratal dessförinnan. Det bör alltså vara säkerhetspolitiken som styr och inte, som nu, bli en följd av förhandlingar mellan myndighetschefer. Att sedan behoven av akademiska inslag i utbildningen naturligtvis bör uppmärksammas, är väl nästan en självklarhet, men det är det professionella behovet som ska styra - inte möjligheterna att skaffa sig akademiska poäng.

Solidaritetspolitik i stället för den gamla neutralitetspolitiken

I dagarna har det skrivits och talats en hel del med anledning av att Lissabonavtalet träder i tillämpning, men den säkerhetspolitiska aspekten har hittills inte alls behandlats, vilket kanske är förståeligt. Inget politiskt parti vill väcka den sovande svenska allmänheten från den stor- strategiska dvala den gick in i på 1950-talet. Skälen varierar, men visst är det förståeligt, för någon väljarmagnet blir det knappast då vi konstaterar att neutralitetspolitikens tid nu definitivt är till ända. Nu har vi inom EU:s ram i stället något som skulle kunna kallas för en Solidaritetspolitik. Hur den i förlängningen ska utformas i praktiska och konkreta åtgärder finns idag knappast ens övervägt och en bidragande orsak till detta är väl att vi länge trott att ett försvar ska ha en sådan styrka att det kan verka avskräckande. Den myten finns ännu kvar på många håll i vårt land, även om Sverige i realiteten redan på 1960-talet uttalat befann sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var alltså där som avskräckningens kärna fanns.

Hur ska vi nu göra?

Som jag ser det ställer vår uttalade solidaritet krav på ett nära samarbete med våra grannländer inom ett brett spektrum. Dagens hot rör sig kanske mest om internationell terrorism och det hotet är aktuellt för alla Östersjöstater - alltså även för Ryssland. (Det är för övrigt också en viktig del av EU Säkerhetsstrategi från 2003!) Vi bör alltså förebygga terroristers verksamheter hos oss, hos våra grannar och - inte minst - till sjöss i Östersjön. Och det bör förstås ske tillsammans med alla våra grannar med motsvarande nationella behov, vilket kan vara en överraskande tanke för gamla neutralitetskramare. Om något hotande av något slag därutöver skulle inträffa i något av våra grannländer, så ska vi förstås också möta det hotet tillsammans. Det kan här röra såväl civila som militära resurser som kan bli aktuella att sättas in och helst i preventivt syfte redan innan en konflikt brutit ut.

På en högre konfliktnivå kan vårt deltagande i vad som i sådana fall skulle kunna kallas för "snubbeltrådsinsats" kunna bli avgörande för att förhindra att ett krig bryter ut. En angripare måste i ett sådant läge räkna med att ett angrepp på en mindre EU-stat innebär ett angrepp på hela EU, vilket säkerställs genom att flera EU-staters enheter redan finns på plats och omedelbart skulle komma i krig, om ett planerat angrepp fullföljas. Här har alltså Sverige en roll att spela i vår del av Europa och i Östersjöregionen. Det är här som våra insatsförband ska kunna verka och vara snabbt tillgängliga för att förhindra en eventuell eskalering av en lokal konflikt.

EU-toppmötet med Ryssland i Stockholm

Det var troligen mycket bra för såväl EU som för Ryssland, att detta toppmöte kom till stånd. Möjligen kan det bidra till en normalisering i de allmänna förbindelserna men också till en förbättrad och utökad handel. Många svenska bedömare ser dessvärre fortfarande på Ryssland med "kallakrigetögon" och det tror jag att vi ska försöka undvika så länge det över huvud taget går - om inte annat för upprätthålla kontakterna med ryska medborgare över en större bredd och därmed kanske till och kunna bidra till en större insikt om demokrati, människovärde och marknadsekonomi hos många ryssar. Vi glömmer alltför ofta bort att Ryssland i historien aldrig ens varit i närheten av att så "demokratiskt" som nu; för , visst är det så, demokratin i Ryssland är inte mycket att hurra för, men min förhoppning är att varje dag av normala kontaker mellan EU och Ryssland kanske kan medföra att några fler ryssar vänjer sig vid och lär sig att uppskatta ett mera västerländskt levnadssätt. Demokrati är faktiskt inte något som tillskapas på en kafferast. Det är en långt utdragen process. Så var - är! - det faktiskt även hos oss i Sverige och vårt utgångsläge i början av 1900-talet var ju betydligt bättre än vad det var i Ryssland. Vi kan därför inte förvänta oss, att en fullfjädrat demokrati plötsligt skulle uppstå där. Det krävs arbete och tolerans för att det ska kunna bli något. Inte heller detta är särskilt känt i Ryssland - eller i Vitryssland för den delen. Jag har personligen träffat flera s k demokrater i båda dessa länder och dessvärre är deras tilltro till ett demokratiskt system ofta präglat av en naiv brist på insikt. Visst finns det andra, som är betydligt mera realistiska och bland dem skulle jag gärna nämna ett namn, Sjusjkjevitj. Han var den vitryska republikens förste president. Han stora sorg i livet var att den fria världen inte reagerade snabbt och stödjande för den vitryska statsbildningen, då Sovjetunionen föll samman. Resultatet av detta lever vi och vitryssarna med ännu idag och i form av en odemokratiskt styrd statsbildning, som kanske kunde ha sett helt annorlunda ut, om vi reagerat mera tolerant och positivt på den 1991! Vad vi förhoppningsvis lärde oss då av våra fel, ska vi kanske tillämpa nu med ryssarna och hjälpa dem i sin demokratiska process och det kan vi inte göra enbart genom att ta avstånd från allt dumt de ändå faktiskt hittar på under vägs! Dom måste få stöttning också och det ligger faktiskt i vårt intresse att utveckla normala kontakter och handel med detta gigantiska uland.

Afghanistanoperationen och helikoptrar

Visst är det trist och beklagligt då medlemmar i vår Afghanistanstyrka skadas eller såras under sin insats, men i realiteten är det dessvärre alldeles oundvikligt över tiden. Vi får bara hoppas att skador och förluster inte medför en "militarisering" av den samlade insatsen i landet, för det skulle, enligt mitt sätt att se det, bli kontraproduktivt. Tyngdpunkten måste ligga på den civila sidan, om det över huvud taget ska kunna bli ett framgångsrikt utvecklingsprojekt.

Diskussionerna kring sjuktransporthelikoptrar placerar samtidigt vår gamla princip för materielanskaffning under luppen. Under kalla kriget projekterade vi - oftast FMV tillsammans med någon svensk försvarsindustri - precis vad vi själva ansåg att vi skulle ta fram för materiel till försvaret. Det är en process över ganska lång tid, men vi får då förstås precis vad vi själva projekterat vare sig det var bra, som i de flesta fall, eller dåligt, som exempelvis stridsvagn S. Nu står alltså vår helikopteranskaffning låst i en process från den tiden och en helikopter enligt våra specifikationer finns inte att tillgå förrän 2011! Samtidigt är det faktiska läget, att vi redan i morgon skulle kunna köpa in helikoptrar för ändamåler "från hyllan", som det ibland lite nedsättande kallas. Det finns faktiskt helikoptrar att köpa idag. De kanske inte riktigt och i alla avseenden fyller våra högt ställda kravspecifikationer, men de har en avgörande fördel - de finns redan idag att tillgå på den öppna marknaden.

Vi får nog i framtiden ändra våra prioriteringar för försvarsmateriel från vad vi ansett vara "det bästa" till något som i stället kunde kallas för "tillräckligt bra". Den nu aktuella helikopterfrågan är ett tydligt exempel som visar på behovet av en stor förändring av det som kallas för försvarets stödfunktioner - mycket större än vad som förslogs härförleden i den s.k. Hafströmska utredningen.

En annan stor fråga, som aktualiserats av händelserna i Afghanistan är att vi måste ha en generös veteranverksamhet, som kan ta hand om skadade och deras anhöriga på ett bra sätt och som vi kan vara stolta över och inte, som det ibland har inträffat, att Försvarsmakten, och mest av ekonomiska skäl, bara skjuter från sig ansvaret under förevändningen, att "man var ju ändå där frivilligt"!

Ensamkommande s.k. flyktingbarn

Debatten om "ensamkommande flyktingbarn" tar emellanåt fart i Sverige. Jag har genom åren skaffat mig en något annan bild av problemet och den grundlades för några år sedan då vi som vanligt besökte vårt " "utvecklingsprojekt" - ett 20-tal förskolor - på den gambiska landsbygden. Där har nämligen rädslan för att bli ivägskickad till Europa ökat på ett markant sätt bland ungdomar i "lämplig" ålder. Det är främst de ökade livsmedelspriserna som driver på utvecklingen och det finns därför nu en mera allmän tendens, att by- eller klanhövdingar pekar ut en son eller en dotter i en underlydande familj för denna moderna slavuppgift: att förse hövdingen med pengar från Europa.

"Snällister" i Sverige har mycket svårt att förstå, att människor kan utnyttja barn på ett så cyniskt och brutalt sätt som det i verkligheten fungerar och det är klart - alla "ensamkommande flyktingbarn" tillhör inte denna förslavade kategori, men det är alltför många för att det ska få fortgå som som det gör. De enda som verkligen tjänar på dagens hantering är de s k flyktingsmugglarna, som jag nog närmast skulle vilja kalla för slavhandlare i stället, för det är ju så det de i själva verket är. Tänk efter: Vem betalar barnens resa till Europa? Ingen fattig familj i tredje världen har själv råd med det! Vem ordnar med inresehandlingar? Varför finns det plötsligen inga id-handlingar, när man ska stiga av flyget? Det borde ju funnits en inpasseringkontroll av något slag. Och så vidare. De återkommande katastroferna med båtflyktingar i Medelhavet talar ett tydligt språk av människohandel.

Dessvärre är det nog så att vi i en ambition att vara humanitära och att efterleva FN barnkonvention i själva verket på ett naivt och "snällistiskt" sätt underlättar den avskyvärda människohandeln och det tycker jag att vi inte ska göra. Vi måste få till stånd en fungerande arbetskraftsinvandring som rycker undan fötterna för slavhandlarna.

Stärk vårt försvar

Det förekommer ganska ofta, att intresserade debattörer argumenterar för att vi måste förstärka vårt försvar. Oftast har man kanske inte direkt någon bärande strategisk idé bakom ett sådant, ganska allmänt, önskemål. I värsta fall handlar det bara om att man vill återställa en gammal och omodern försvarsorganisation för att upprätthålla en slags trygghetsillusion. Jag tror att det är båda farligt och ganska ogenomtänkt.

Jag anser snarare att vi bör försöka se på verkligheten och med det som utgångspunkt försöka bedöma vad för slags försvar Sverige skulle kunna behöva för framtiden. Om detta tror jag det kan bli en ganska omfattande debatt, men låt mig nu - och i ganska begränsad form- lämna ett förslag. Jag har ju tidigare skrivit om att sjöfarten kommer att öka ordentligt i Östersjön. De fartyg som då kommer att röra sig i vårt närområde, kommer förstås samtidigt att kunna bli ett mål för olika typer av terroristattacker. Vi har ju redan sett exemplet Arctic Sea nu i somras. Varifrån kom attacken? Vem driver redan idag sådan verksamhet så nära oss? Ännu svårare är kanske sedan: Varför upptäckte inte den svenska sjöbevakningen vad som hände och vilka resurser hade man att ingripa med?

Att sedan en framtida mer eller mindre fientlig aktion mot sjöfarten på Östersjön med mycket stor sannolikhet kommer att innebära en allvarlig miljökatastrof, gör inte frågan enklare, men visst vore det på plats att redan nu förstärka vår maritima övervakning och möjligheterna till ingripanden till sjöss. Här finns det plats för initiativ från reelt försvarsvänliga krafter i samhället.

Berlinmurens fall

I dagarna firar vi att Berlinmuren föll och att därmed blev en storstrategisk förändring i vår världsdel. Jag hade faktiskt möjlighet att en gång åka till Östtyskland i tjänsten. Det var på försommaren 1989, men då kommunistregimen redan hade fallit och det funderades mycket på om man kunde skapa två stater av tysk nation. Jag passerad in i Östberling via Checkpoint Charlie och besökte bl a de östtyska utrikes- och försvarsministerierna, vilket var en intressant och delvis spännande uppgift. Det som dock slog mig mest var, att östtyskarna verkligen verkade vara ett kuvat folk och att de alldeles tydligt levde i en stat som förslavade dem.

Man ska kanske försöka erinra sig, att det på den tiden fanns ganska många på vänsterkanten här i Sverige, som framförde hur eftersträvansvärt DDR var som en socialistisk stat. Dagens 20-årsfirande visar ju annars ganska tydligt att så var inte alls fallet. I socialistiska stater blir det blott alltför lätt så att staten ska styra medborgarna och så vill i varje fall inte jag ha det. Det ska ju snarare vara precis tvärtom.

Senare kunde jag notera hur kuvade och skrämda ryssarna, de f d sovjetmedborgarna, också var och årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, skriver ju på liknande tema, då hon beskriver Rumänien. Att någon klok människa över huvud taget skulle vilja vara eller kalla sig för kommunist är verkligen ganska märkligt och magstarkt. Jag frågade faktiskt Ohly om varför han kallade sig för kommunist vid valrörelsen inför förra EU-parlamentsvalet och fick ett svar som egentligen borde kommas ihåg. Han tyckte nämligen att kommunister stod för en positiv samhällssyn! Trots att facit ju redan då faktiskt förelåg. Tänk att vi varit så isolerade i Sverige att det tydligen fortfarande finns folk som tror på Ohly och hans parti. Berlinmuren har kanske inte fallit riktigt på alla platser ännu.

Gasledning och folkrätt

Argumentationen kring gasledningen blir lätt lite sned. Vi brukar ju i Sverige hävda att folkrätten ska styra och det gör vi också i det här fallet. Gasledningen avses dragen genom den svenska ekonomiska zonen. I en ekonomisk zon har kuststaten begränsad suveränitet och det handlar främst om att man får styra utvinning av råvaror och liknande. Däremot har alla stater rätt till sjöfart genom den ekonomiska zonen och de har också rätt att lägga kablar och rörledningar. Det är det faktiska folkrättsliga läget. De politiker som alltså nu argumenterar mot gasledningen har alltså sakligt sett fel och deras uppfattning strider mot den etablerade folkrätten, vilket kan vara av intresse att känna till.

Lissabonfördraget

Från den 1 december kommer EU att ha Lissabonfördraget som stadga. I media spekuleras nu därför om vilka individer som kommer att få de nya eller förnyade styrande befattningarna, men ännu så länge finns det egentligen inga kommentarer kring att avtalet betyder - eller kan betyda - att vi slutligen kastar en hel del gammal bråte från neutralitetspolitikens tid över bord och det är verkligen på tiden.

Nu kan vi börja fundera kring vårt strategiska läge utan att belastas av sådant som tidigare inte kunde uttalas - hemligt västsamarbete, kärnvapen och en fullkomligt orimlig tilltro till vår roll som världens samvete. Vi har ju i Sverige länge trott, att vårt värnpliktssystem - en slags folkbeväpning - skulle fungera som en avskräckning mot ett sovjetiskt angrepp, men under hand och i det fördolda befann vi oss redan från 1966 uttalat under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var nog snarare det som fungerade avskräckande mot ett sovjetiskt angrepp. Vår egen uppfattning om vår förmåga att avskräcka från ett kärnvapenangrepp var nog lite grönköpingsmässig, om man får hårddra det, men det passade ju internt för den tidens ganska orealistiska svenska försvarspolitik.


I Lissabonavtalets artikel 42 står det mesta om förutsättningarna för vår nya säkerhets- och försvarspolitik. Där handlar det ytterst om att alla medlemsstater är skyldiga att ge stöd och bistånd till en medlemsstat som utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium. Det är alltså här som vi måste börja fundera kring vad detta betyder av förberedelser och av säkerhetsbyggande så att vi kan undvika komma i en krigssituation.
Men ännu så länge anser tydligen många bedömare, att vi inte riktigt är inne i EU säkerhets- och försvarspolitik och därför diskuteras mest bara samma avtals solidaritetsklausul, som dock "enbart" handlar om att vi ska hjälpa varandra i händelse av terroristattacker eller naturkatastrofer och liknande.

Det tar verkligen tid att tankemässigt komma bort från neutralitetspolitikens isolering och komma in i den europeiska gemenskapen.

Stöd till utvecklingsländer

Igår kväll hade vår "Gambiaförening" årsmöte. Den har sin hemsida på www.kunkujang.se och är visst värd ett besök. Hustru och jag har varit med i föreningen sedan start och det innebär mer än 20 år faktiskt. Vi har som grundidé, att vi håller byar på landsbygden med lärare om byhövdingen bygger ett skolhus att hålla skola i. Eftersom vi nu hållit på så många år i området, så är det ofta våra f d elever som numera fungerar som lärare ute i byarna och på det sättet rullar det på.

Vi vet numera ganska väl att det troligen mest är så ett aktivt bistånd till utveckling kan och bör ske. Föreställningen om att vi ska "utveckla uländerna" är dessvärre alldeles fel. Det måste uländernas befolkning göra själv och det är alltså hjälp till självhjälp som betyder något i sammanhanget. Det finns en uppsjö av mer eller mindre beskäftiga utvecklingsprojekt, där det är demokratiutveckling, kvinnofrågor eller andra projekt som ska genomföras. Tyvärr visar det sig ganska snart att det mest blir till ekonomiskt stöd åt de styrande hövdingarna på alla nivåer, för den afrikanska samhällsstrukturen är fortfarande präglad av stam- och klantillhörighet och "medborgare" i vår mening är en ganska ovanlig företeelse. Det tar ganska lång tid att förstå detta och inse hur det kan eller får påverka en utveckling värd namnet. Skolor är då kanske en första ingång till en utvecklingsmöjlighet för landet!

Hur har detta då med säkerhet och försvar att göra? Jo, som jag ser det ska vi bredda vårt eget försvar även till detta område och börja med en slags frivillig ulandstjänst för den som skulle vilja genomföra en sådan och det borde kunna ske inom ramen för en allmän samhällstjänst. Kanske skulle vi starta en sådan verksamhet tillsammans med våra nordiska grannar? En Nordisk Fredskår - det vore väl något att sträva efter! Bieffekten kunde dessutom bli en större kunskap och realism i våra många gånger alltför naiva bedömningar om verksamheter och händelser i uländerna. Även det vore en förbättring att önska för framtiden!

Ökad sjöfart i Östersjön

Ibland måste man erkänna att om man gör en resa, så får man något att berätta om! Härom morgonen närmade vi oss i ett fantastiskt fint höstväder Helsingfors och sikten var därefter. Man kunde då optiskt se upp till sju- åtta fartyg under förflyttning i Finska viken samtidigt som två färjor från Stockholm anlände tillsammans med en snabbkatamaran från Tallinn. Alldeles tydligt har järnridåns fall inneburit en ökad sjöfart i Östersjön och det kommer inom några år bli ännu mer, när den ryska oljeexporten från Sestroretskområdet skjuter fart; kanske inom fem års horisont.

Det som slog mig i den vackra morgonutblicken på Helsingfors redd var, att det faktiskt inte fanns ett enda övervaknings- eller skyddsfartyg till reds - om något obehagligt skulle hända! Vi borde nog ganska snart fundera lite på vad vi borde göra för att inte direkt inbjuda till någon form av terroristverksamhet i vårt närområde och gärna innan det skulle hända något. Hur är det med samarbetet mellan polis, kustbevakning och marinen i sådana här frågor, skulle man som medborgare kanske undra. Dessvärre är svaret ganska trist, för man har ännu inte lämnat tankarna från det kalla krigets tid bakom sig. Sjöpolisen sysslar väl mest med att jaga fyllerister, kustbevakningen förstärker polisen och väntar på att det ska bli ett större oljeutsläpp och marinen har inom Försvarsmakten ingen egen roll alls - man ska bara planera för internationella operationer långt borta från vårt närområde.

Jag tror att man måste tänka om ganska ordentligtt och helst innan något allvarligt inträffar. Sjöpolisen ska kanske i stället ska patrullera till sjöss för att upptäcka illegal verksamhet tidigt och inte ha fylleristjakt inomskärs som huvuduppgift. Kustbevakningen kanske skulle följa sjötrafik på territorialhavet och genom närvaro hindra att mer eller mindre avsiktliga olje- och andra föroreningar över huvud taget genomförs. Marinen borde nog ha liknande uppgifter, men också ett direkt skydd av fartygstrafiken mot terrorister och med en viss tyngdpunkt i vår ekonomiska zon i Östersjön. Även det är ju internationella operationer och betydligt bättre anpassade till dagens situation.

Navigare necesse est

Visst är sjöfart nödvändigt fortfarande! Sverige är en halvö och mer än 90% av vår handel sker via sjön. Detta vet inte den vanlige medborgaren medveten om alls. "Sea blindness" kallas det för internationellt, men inte ens detta verkar vara särskilt spritt i vårt land!

Igår skedde ett möte om ett svenskt "maritimt kluster" och syftet är bl a att arbeta fram ett strategidokument som förhoppningsvis ska kunna förtydliga vårt beroende av haven - som transportväg, som företagande och som försörjning. Vårt lands statliga administration inom området imponerar inte heller. Miljöfrågor till sjöss ska ombesörjas av Miljödepartementet och här har vår Östersjöstrategi en viktig roll. Näringsfrågor - och därmed rederiverksamhetens nationella möjligheter - hanteras i Näringsdepartementet. Infrastruktur hanteras på andra håll och något som kanske skulle heter "Ultrastruktur" finns inte alls. Skyddet av sjöfarten borde naturligen finnas inom Försvarsdepartementets ansvarsområde. Visst finns det mycket att göra innan vi blir den maritimt inriktade stat som vi borde vara!

Nyheter från Ryssland

Det kalla kriget dröjer sig delvis kvar också i rapporteringen från Ryssland i svenska media. Det kan man lätt se, om man följer nyheterna från Ryssland och som de rapporteras därifrån. Om det genomförts något som kunde uppfattas som något "hotande" har det ju ofta fått stora rubriker i väst, men just den här gången har i varje fall jag inte sett något om att inte mindre än 2!(två) Tu-160 från det strategiska flyget genomfört en långväga flygning över bland annat Arktis. Tänk att det över huvud taget rapporteras i ryska media! Orsaken ligger, som jag ser det, i att ryssarna har ett mycket stort behov av att inåt bygga upp en illusion av att stormaktsställningen håller på att återtas.

En "nyhet", som fått ett betydande utrymme, från Stillahavsmarinen kan kanske illustrera. Det rapporteras att kryssaren Varjag, som är på långresa till bl a Singapore, lyckligt och väl genomfört en "televisionsöverföring" av en gastroskopi till basen i Vladivostok och att man där kunde ställa diagnos på vad det "magonda" rörde sig om. Tänk att dom kan!

Neutralitetspolitikens myter

Idag är det förutom Guillou också en stor artikel i DN som aktualiserar behovet av att avslöja alla myter som bildades under det kalla kriget och under neutralitetspolitikens täckmantel. Personligen hyste jag väl en ganska allmän uppfattning om den tänkta svenska neutraliteten i händelse av ett krig mellan öst och väst, men fick en ordentlig tankeställare 92 eller 93, då jag som marinattaché vid en diskussion med bl. a den dåvarande ryske marinstabschefen, amiral Kasatonov, fick ungefär följande replik från honom: "Kul att du argumenterar för den svenska neutralitetspolitiken, men den har vi aldrig trott på!"

Efter min pensionering har jag därför studerat den svenska nutidshistorien och kommit underfund om att det fullkomligt myllrar av myter kring vår neutralitetspolitik och för att vi ska kunna utforma en ny och bättre säkerhets- och försvarspolitik, måste vi kunna komma igenom den dimma som dessa myter fortfarande bildar i Sverige - nu senast dokumenterad i DN av bl. a Göran Persson.

Man kan börja med att studera Erlanders dagböcker. I efterkrigstidens Europa ansåg man allmänt, att det bara var en tidsfråga innan den sovjetiska krigsmakten skulle rulla vidare och erövra resten av den krigshärjade kontinenten. Den enda motkraften av betydelse var nu Storbritannien, där en labourregering nu hade tillträtt. Amerikanarna hade ju lämnat Europa, där det var stora oroligheter eller rent av inbördeskrig på några håll och bakom dessa låg till ganska stor del Kominform - den ombildade efterföljaren till den kommunistiska internationalen. Labour hade slagits med kommunisterna i den stora dockstrejken och för dem var det ingen stor fråga vem som var den stora fienden. Det var kommunisterna som ju dessutom stöddes av Sovjetunionen. I norra Europa styrdes tre stater av "pålitliga" socialdemokrater och långt innan NATO ens hade bildats fanns Sverige, Danmark och Norge väl inne på västsidan mot kommunisterna. För Erlander tillkom svårigheten att utåt i det svenska samhället hävda den officiella neutralitetspolitiken samtidigt som vi faktiskt samarbetade på olika sätt med väst - militärt främst via Danmark och Norge. Man ljög alltså inte när man kategoriskt förnekade allt samarbete med NATO, för det var med våra grannar vi hade en militär samordning!

För det svenska efterkrigssamhället innebar vår helt intakta industri tillsammans med Marschallhjälpen ett avsevärt lyft och vi kunde också utveckla forskning och utveckling på flera avancerade områden - inte minst gällde det försvarsindustrin. Exempelvis kunde vår flygplansindustri utvecklas och med brittisk hjälp kunde vårt flygvapen byggas upp. Inom landet kunde det motiveras med att neutraliteten krävde detta, men i verkligheten handlade det om att britterna behövde ett framskjutet jaktförsvar för sitt eget bombflyg som var baserat i nordöstra England. Det var därför vi kunde köpa 1000 (?!) J 28 Vampire från de Havilland och det svenska flygvapnets behov var viktigare för britterna än det egna. Det prövades 1950, då Koreakriget brutit ut och RAF ville ändra på leveranserna, men premiärminister Attlee bestämde att leberanserna till Sverige var prioriterade! Detta kan man också läsa om också i ambassadör Hägglöfs memoarer! Visst är det fantastiskt, att vi internat kunde hävda att vi behövde ett starkt flygvapen av neutralitetsskäl, samtidigt som den strategiska uppgiften i Öst-västkonflikten i själva verket handlade om att skydda västs flygbaser - också sedan det amerikanska strategiska flyget hade baserats där med sina kärnvapen!

Annars är det ganska tunnt med skriftlig dokumentation från denna hemliga sida av den svenska säkerhetspolitiken. Erlander bestämde med sin medhjälpare från 1950, Dag Hammarskjöld, att inget fick finnas på papper, vilket nog var klokt då, men det försvårar tyvärre en seriös forskning i frågan idag i de här frågorna. Hammarskjöld, som inte var partimedlem, rekryterades till posten som Konsultativt statsråd 1950 mot ett löfte att han 1953 skull få bli landshövding i Uppsala; sin gamla ungdomsstad och där hans pappa hade varit landshövding tidigare. Nu blev det ju som bekant inte så och tyvärr fick vare sig jag eller någon annan möjlighet att prata med honom om detta innan han omkom.

I fallet Guillou handlar det alltså om något annat, nämligen hur vår säkerhetstjänst skulle byggas upp med den hotbild som man då hade. Det var ju kommunisterna som var huvudfienden och "kriget" mot dem skulle föras av fackföreningsrörelsen, som skulle få en nyckelroll i den svenska motståndsrörelsen, när - inte om - sovjet hade ockuperat landet! Med den förklaringen blir det lite enklare att förstå flera, annars ganska förbryllande, avslöjanden om affärer av olika slag och där det var den yttersta vänstern som skulle bevakas på olika sätt; av facket funktionärer, av säkerhetspolisen eller av den hemliga säkerhetstjänsten känd under namnet IB!

Det finns mycket att skriva om alla dessa myter, men jag får väl återkomma!

MAST på Kistamässan

I veckan har en maritim konferens och utställning genomförts på Kistamässan. Jag hade nöjet att besöka den vid öppnandet i onsdags och kunde höra statssekreterare Håkan Jevrell uttala sig om vår säkerhetspolitiska framtid. Det var ett utmärkt tal och jag hoppas att det kommer att publiceras på svenska också. Även ambassadör Hans Corell höll ett mycket intressant tal, där han påpekade, att det trots allt finns konflikter under ytan så att säga. De folkrättsliga frågorna i Arktis är inte lösta ännu och Hans C. framhöll, att här hade FN en stor roll att spela och för Sverige det kanske skulle vara en uppgift att initiera en förhandlingslösning innan Polarhavet börjar användas för sjötransporter i större skala. Viktigt och bra.

I övrigt var mässan både intressant och tankeväckande. Inom en ganska nära framtid kommer vi att ha en mycket omfattande olje- och gastrafik genom Östersjön och många utställare hade detta som ett viktigt motiv för sina produkter. Det vore kanske bra om vi i Sverige - som det land med den längsta kuststräckan vid Östersjön - började uppmärksamma detta och inse, att vi måste kunna ta ett ansvar för säkerheten och skyddet av den växande sjöfarten. Inom vår del av Östersjön är det ju dessutom vårt ansvar att skydda andra staters legala sjöfart genom den svenska ekonomiska zonen. Här har vi fortfarande ganska långt kvar innan vårt insatsförsvar blir riktigt adekvat för sina uppgifter!

Afghanistan

Med dagens nyheter kommer det information om att den svenska ISAF-styrkan kommer att få en temporär förstärkning över det afghanska valet. Det är troligen ett ganska riktigt beslut, för de extrema fundamentalisterna kommer säkert att göra mycket för att störa att ett lugnt val kan genomföras.

Förhoppningsvis kan vi sedan förstärka den mera jordnära utvecklingen i landet - det behövs, som i alla utvecklingsländer, skolor och infrastuktur och annan mycket påtaglig utvecklingshjälp. Men det måste inriktas på landets och inte på våra egna behov. För så blir det blott alltför ofta och det är nästan lika kontraproduktivt som enbart en militär närvaro

Presentation

Hej,

Här kommer det förhoppningsvis att bli en arena för frågor och diskussioner kring vår nya säkerhets- och försvarspolitik.

Jag som skriver är en pensionerad kommendörkapten med ganska mycket av internationella erfarenheter och ett stort intresse av hur vi ska forma vårt försvar - i bredaste bemärkelse - i framtiden.

Av ganska stor betydelse för min världsbild är också det utvecklingsarbete, som min fru och jag tillsammans med några andra entusiaster bedrivit främst med förskolor på den gambiask landsbygden.