Visst är det så att förutsättningarna för vår säkerhetspolitik har förändrats på ett radikalt sätt. Särskilt så, om man trodde att den gamla neutralitetspolitiken på något sätt skulle ha fungerat som en avskräckning mot ett sovjetiskt angrepp. Som jag tidigare skrivit om, var det nog inte så i själva verket. Det var mest avsett för internt bruk. I öst ansåg man att Sverige var en del av väst och i väst visste man. Det var bara svenskarna som inte visste!
I övrigt kan man i mycket hålla med Mikael Nilsson från FHS i hans brännpunktsartikel i dagens SvD. Vad jag däremot inte kan hålla med om är hans beskrivning av dagens strategiska förutsättningar. Vi står faktiskt inte inför ett ryskt invasionshot av gammal sovjetisk modell. Om ett sådan hot skulle kunna uppfattas så ska vi förstås redan nu ombasera förband och enheter till det hotade landet för att markera närvaro och till detta behövs inte några större mängder av förband, men de ska vara omedelbart tillgängliga. Om hotet på något sätt skulle bli en verklighet så blir vi och alla andra EU-stater med automatik medkrigförande. Det är väl så man i första hand vi bör uppfatta Lissabonavtalets skrivningar och solidaritetsdeklarationerna. I en sådan situation skulle ju en angripare ställas inför ett påtagligt hot om kärnvapeninsatser, vilket förhoppningsvis även nu kan verka avskräckande.
Det är en helt annan typ av avskräckning än en mobiliserande värnpliktskrigsmakt som vi internt trodde skulle vara avskräckande, för så var det förstås inte alls. Vi befann oss ju under under västs - främst USA:s - kärnvapenparaply och uttalat redan i mitten av 1960-talet, men det vågade man inte tala om för den svenska allmänheten, som alltså levde vidare i sin myt om att vi kunde klara oss på egen hand. Det kunde vi inte då - och det kan vi inte nu heller. Inte skulle det direkt bli en kioskvältare för något politiskt parti om man gick ut och sa som det egentligen förhöll sig och att vi blivit vilseförda systematiskt de senaste halvseklet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar