Russofobi eller ren dumhet?

Just återkommen från en resa i Tyskland kan jag notera hur märkligt den svenska regeringen agerat i frågan om Nord Stream 2. Frågan om hanteringen av kan verkligen ifrågasättas skarpt med hjälp av fakta från Nord Stream 1, om man hade bekvämat sig till att göra så.

Erfarenheter från Nord Stream 1 borde regeringen ha kunnat ta fram inför besluten:

I Slites hamn och i Vämöhamnen i Karlskrona fanns det då rördepåer förlagda och rören hämtades där av danska, holländska och ibland tyska rörläggare. Någon större rysk närvaro var det aldrig fråga om och även utläggningen skedde mest med ett specialfartyg, som möjligen seglade under holländsk flagg.

Men eftersom rören dessförinnan hade legat på svensk mark, så kunde vi själva undersöka om det fanns några mikrofoner eller liknande kopplade till rören och något sådant kunde inte upptäckas, men en sådan kontroll borde fortfarande vara av säkerhetspolitisk betydelse.

Det hade från de här aspekterna varit bättre att även Nord Stream 2 hade fått uppträda på liknande sätt, vilket kommunerna dessutom hade kunnat tjäna en del på. Att man flyttat rördepån från Karlskrona till Karlshamn kan ju faktiskt ha berott på att Vämöhamnen sedan byggdes om till färjeterminal.

Att vi nu tydligen inte vill härbärgera rördepåerna på svensk mark, så skadar vi våra egna möjligheter att kontrollera om rören också kan ha en annan användning än som gasledningar.

Om regeringen hade handlagt frågan med lite känsla för verkligheten, så hade man kunnat glömma bort ÖB ganska ovidkommande beredskapsaspekt avseende Gotland och framför allt avseende Karlshamn, eftersom man ju lämnat depåplatsen i Karlskrona, som ju ligger betydligt närmare våra marina övningsområden!

Två procent viktigare än Nato.

Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men det är kanske inte på det sättet, som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker.

Så här inleds EU strategi för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementets ansvarsområde – utan inom näringsdepartementet:

Havet är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en god havsmiljöstatus.

Större delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år. Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och lämplig hamninfrastruktur (t.ex. LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.

EU och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.

Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.

Alla med ett mera marint tänkesätt förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar, men man kan ju lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår försvarsplanering, som mest tycks fortsätta på ett gammalmodigt sätt från det kalla krigets tid.

Nytt tänkande behövs!

Det är flera intressanta frågor som diskuteras kring vårt framtida försvar. Tyvärr innehåller de ofta ambitiösa ansatserna dock inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning – saknar jag alla funderingar eller slutsatser rörande en eventuell användning av kärnvapen, som ju är en viktig del av den ryska doktrinen. Det handlar alltså inte enbart konventionell krigföring, som annars kunde studeras ungefär på samma sätt som vi i Sverige gjort i vår försvarsplanering under det kalla krigets huvuddel. Då ansåg vi oss också kunna ställa försvaret på krigsfot i ett angrepps inledning, vilket sannolikt inte hade varit möjligt alls efter mitten på 1960-talet, då ju det stora sovjetiska angreppet västerut – inkluderande Sverige – planerades ske efter en inledande, mycket omfattande, kärnvapeninsats. Även om det redan då fanns bedömare även i Sverige, som hade en bättre insikt i krigets verkliga karaktär, så kunde förstås denna angreppsform knappast läggas till grund för vår försvarsplanering, som den då fungerade och som den troligen fortfarande gör!

Vi har alltså ett behov av att ta ett steg tillbaka och tänka efter lite bättre, än att bara fortsätta med den föråldrade planeringsmodell, som ju oftast finns i bakgrunden.

En annan aktuell fråga handlar förstås om vår alliansfrihet och om vi vill och kan upprätthålla den i fred. Det finns ju flera aspekter på detta, men vi tillhör ju faktiskt EU, vars försvarspolitik främst är inriktad på verksamheter under det som kallas för fredsförhållanden och som syftar till att tillsammans möta de säkerhetshot som kan riktas mot vårt samhälle redan i dag och i form av terroristaktioner av olika slag. Det är väl också i det perspektivet man främst bör se Lissabonavtalets bestämmelser för den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Och om vi uppfattar tydliga ryska förberedelser för ett anfall västerut och att vi då skulle bedöma oss stå inför ett krigshot, så borde vi förstås snarast och öppet gå med i Nato. Vi kan ju föröva praktiskt taget hur mycket som helst med Nato redan i dag och så att en eventuell anslutning mest blir en formell fråga, om den dagens skulle inträffa.

Man kan å andra sidan verkligen hålla med om att vår nationella underrättelsetjänst borde förstärkas – eller skulle man kanske inledningsvis slå samman de underrättelsedelar som vi ju faktiskt redan har – om än under olika myndigheter? Under det kalla kriget fick ju den militära underrättelsetjänsten dölja eller begränsa sina västkontakter av förment neutrala skäl, men detta skäl föreligger knappast längre och vi skulle nu kunna etablera en samlad, nationell underrättelsetjänst i stället, för de delar, som nu finns spridda på olika myndigheter, där det ju finns en klar kompetens på området.

Hur ska då vårt försvar utformas och vad ska målet för verksamheten vara idag och med dagens säkerhetspolitiska förutsättningar? Ska försvaret fortfarande byggas upp för att kunna möta ett alltmer osannolikt konventionellt angrepp eller för att stärka vår säkerhet redan i dag och därigenom söka motverka en eventuell eskalering av de konfliktanledningar, som ju ändå berör oss och vårt närområde? Vi kanske borde fundera på ett annat sätt på landets säkerhet än vi gjort tidigare?

En ny strategisk tankebana kunde ju handla om att vi i dag ska ha och använda de resurser, som vi anser oss behöva för att upprätthålla en rimlig säkerhet för vårt land och för våra medborgare och inte för att möta ett konventionellt angrepp av en ”angripare”. Därutöver bör förberedelser ha gjorts för att kunna möta de påkänningar, som vi bedömer oss behöva kunna möta inför en mera kuppartad aktion mot landet. Detta kunde kanske innebära, att vi skulle skapa ett nytt och fungerande samhällsförsvar, som grund för vår säkerhet i bredaste bemärkelse.

-        Frivillig tjänst i försvaret – gärna med högskolepoäng för de som tjänstgjort kanske fem år?

-        Verksamheter i samhället på kommunal eller regional nivå som behöver förstärkningar då och om påkänningarna blir för stora? Varför inte beredskapsbrandmän att kalla in vid stora olyckor och bränder?

-        Och varför inte personal i form av frivilliga ”anhöriga” i äldreomsorgen eller ”Lugnagatanverksamheter”? Samhället – staten, regioner och kommuner – har ett omfattande behov av frivilliga. Varför inte bygga upp samhällsförsvaret med detta för ögonen?

För de mera försvarsnära uppgifterna kunde en första ambitionsnivå exempelvis innebära ett rimligt skydd mot kränkningar och incidenter såväl på marken, i luften och till sjöss. Förband för sådana uppgifter bör ständigt finnas tillgängliga och kanske kunna användas som grund för en uppbyggnad för verksamheter på vid högre konfliktnivåer. Det är ju en slags första markering av att staten Sverige finns!

Om vi dessutom tar bort det mesta av den byråkrati, som byggts upp av vår försvarsplanering de senaste 50 åren, så skulle kanske en anslagsnivå på 2 % av BNP räcka till många kompletterande resurser så att vi kan möta säkerhetshot mot vårt samhälle på högre nivåer på ett bra sätt och också till att bygga ett mera omfattande tröskelförsvar än vad vi har i dagsläget och som kan kallas in redan under fredsförhållanden. ÖB-funktionen är ju också antikverad och mest ett arv från förr och ett ”omtänk” kunde också innebära att ÖB ersätts med en ”Generalinspektör”, placerad i Försvarsdepartementet som direkt militärpolitisk rådgivare åt regeringen. Dagens högkvarter skulle då kunna läggas ner och ersättas med en operativ inriktad insatsledning, som arbetar direkt under försvarsdepartementet, så som man exempelvis har anordnat sin ledning i Tyskland.

Ett annat synsätt alltså! Och en ledning som kan fungera redan i dag och på dagens konfliktnivå och med fyra försvarsgrenar som verkställande insatser; de tre "gamla" och en ny: Ett cyberförsvar!  Skulle vi sedan anse oss behöva flera och större resurser redan nu i fred, så skulle det förstås kunna tillkomma efter särskilda och rimliga politiska beslut. Med en helt annorlunda synen på landets försvar skulle vi förhoppningsvis kunna freda oss – själva eller tillsammans med våra partners och någon trovärdig avskräckning har vi nog inte kunnat bestå med själva de senaste femtio åren, även om det tydligen finns folk som tror så.

 

Några tankar efter årets Almedalsvecka

Det var nog ganska många som hade hoppats på en mera ingående och upplyftande försvarspolitisk debatt i samband med årets alla seminarier i Visby, men så blev det verkligen inte. Många omfattande förberedelser var gjorda av flera betydande organisationer och myndigheter. Möjligen var säkerhets- och försvarspolitiska seminarier och andra likartade aktiviteter redan alltför behandlade i media, som nu i stället mest verkar ha reagerat på att de politiska partierna uppfattades tävla i svenskhet. Men en bra säkerhetspolitisk debatt blir alltmer nödvändig, för det råder fortfarande oklarheter om hur den svenska linjen ser ut i verkligheten - inte bara för oss internt, men framför allt hur den uppfattas av våra grannländer. Det finns helt enkelt inte någon sammanhållen eller konsekvent svensk säkerhetspolitik och det kan sluta riktigt illa, om vi inte skärper oss.

Det märkligaste i sammanhanget är kanske ändå, att det helt saknas bedömningar om kärnvapenriskerna för vårt land i händelse av en eskalerad konfliktnivå. Kärnvapnen verkar totalt ha försvunnit från den svenska horisonten och möjligen är det den förskräckelse som hotar i bakgrunden som tystar alla tankar om den säkerhetspolitiska verklighet som vi faktiskt lever under. Vi måste nog ganska snart uppfatta och förstå förutsättningarna för vår säkerhetspolitik och inte bara fortsätta som planerarna gjorde under det kalla krigets tid. I Finland visar man större realism i sina uppfattningar om vad en liten stat kan ha för möjligheter, när man gränsar till en kärnvapen-beväpnad stormakt.

Det borde även vi göra – alldeles oberoende om vi är medlemmar i Nato eller inte!

Mera som en avslutande kuriositet: I fredags genomfördes en rysk festival på Järnvägstorget i Helsingfors där rysk folklig kultur från nordvästra Ryssland förevisades och folkdanser och sånger från Pskov, Komi, Karelen och Udmurtien framfördes. Troligen alldeles omöjligt att genomföra i Sverige! Men även finska flygvapnet framförde en synpunkt – man passerade över området på låg höjd med ett flygplan en halvtimme efter det att festivalen invigts.

En "maritim strategi".

Regeringen lade 2015 fram en proposition om en svensk maritim strategi. Denna innehåller en bra beskrivning av havets betydelse för Sverige. Några axplock ur inledningen:

Sverige har en av Europas längsta kustlinjer och en stark tradition av mari­tim verksamhet. Sveriges maritima näringar har goda möjligheter för tillväxt och kan dra nytta av den globala expansion som förutspås inom området. Samtidigt innebär ökade anspråk på havs- och kustområden, användning av marina resurser och tillväxt inom besöksnäringen, ett ökat tryck på hav och kust. Med en balanserad utveckling och en aktiv politik för att hantera dessa utmaningar, kan de maritima näringarnas potential realiseras. Med sin mångfald av maritima akti­viteter utgör svenska havs- och kust­områden en stor tillgång för svensk ekonomi. … Haven utgör en förbindelselänk med andra länder. Över 90 procent av Sveriges export och import använder sjöfart som därmed är en livsnerv för handel med omvärlden, men ytterst också för Sveriges välstånd…

Detta är naturligtvis utmärkt men – vare sig Försvarsmakten, Marinen eller Kustbevakningen är nämnd i dokumentet. Det borde vara självklart att Marinen och Kustbevakningen skulle vara en del av en maritim strategi.
Detta är också ett skäl till att återinföra en riktig marinchef som aktivt kan delta i den maritima utvecklingen och som kan agera som jämbördig till Kustbevakningens generaldirektör.
Det är Marinen och Kustbevakningen som har att skydda den verksamhet som den maritima strategin talar om. De är också avnämare av denna: maritimt intresserat samhälle, sjöintresserad personal och en innovativ maritim industri för att nämna tre viktiga områden.

(ur Lars Wedins utmärkta blogg)

Vad jag kan förstå önskade Försvarsmakten inte ens yttra sig om propositionen, vilket kanske är ett mått på bristen på förståelse för dagens och morgondagens krav på svenska säkerhetspolitik. Man lever kvar i det förgångna!

Inför årets Almedal. Ett nytt "Varken- eller"?

Efter det stora nedrustningsbeslutet 1925 fanns det olika inriktningar och läger, som talade för en återtagning av vår försvarsförmåga och hur det skulle gå till. Generalstabens – som senare skulle ombildas till Försvarsstaben - uppfattning var, att man i princip skulle återgå till en krigsmakt, som funnits 1914 och som nu borde återställas. Mot denna uppfattning uppstod inför tillsättandet av 1930 års försvarskommission ett alternativ och som presenterades i boken ”Antingen – eller.” Där hävdades, att ett moderniserat svenskt försvar snarare borde bygga på möjligheten att göra en solidarisk NF- insats i Finland och att det därför borde förstärkas för att möjliggöra detta. I de inledande förhandlingarna med finländska företrädare hamnade dock de svenska yngre arméofficerarna, som var väl representerade i försvarskommissionen, i trångmål, då den finländska uppfattningen var, att man främst behövde stöd med luft- och sjöstridskrafter om ett NF- ingripande skulle bli aktuellt. I ”Antingen – eller” hade man ju skissat på en förstärkning med fyra armékårer och en kavalleribrigad, men den finländska bedömningen av den sovjetiska arméns usla kvalitet motiverade enligt de finländska bedömarna inte något behov av tillförda markstridskrafter. Det krävdes mycket märkliga och totalt odiplomatiska övertalningsförsök – eller snarare – krav – på att det finländska underlaget också skulle innehålla markstridsförband och det ”råkade” bli precis så som det framgick av ”Antingen – eller” och som dåvarande majoren Helge Jung – sekreterare i kommissionen – i maj 1931 hade framfört till de finländska kollegorna vid de underhandssamtal som fördes helt vid sidan om! 

Är vi möjligen på väg att göra något likande idag? Flera debattörer uttalar ju att vi måste förstärka det svenska försvaret; den här gången inte för att försvara Finland mot en sovjetisk attack, utan de baltiska staterna mot en rysk! Borde vi inte nu i stället tankemässigt först försöka bygga upp ett nationellt svenskt försvar? Ett sådant borde bygga på möjligheter att genomföra säkerhetspolitiskt väl motiverade insatser redan i dag under fredsförhållanden och därigenom bidra till säkerheten i vår del av Europa och så att konfliktriskerna inte eskalerar. Planeringen kunde därefter ske utefter en stegrad kravtrappa och förhoppningsvis så att vi faktiskt inte själva blir utsatta för några former att våld mot vårt samhälle, vare sig av brottslingar, terrorister eller av andra stater. Med ett sådant resonemang blir ju det egna försvarsbehovet, som blir styrande för utformningen av vårt försvar och inte ett eventuellt ryskt angrepp på Estland eller Lettland.

Ett alltför omfattande svenskt engagemang i försvaret av de baltiska staterna kan därutöver få mycket allvarliga konsekvenser för Nato sammanhållning och för trovärdigheten i det amerikanska kärnvapenskyddet, som nog får anses vara betydligt viktigare, än en eventuell svensk konventionell stödoperation via Gotland. Vi vet inte vem som blir president i USA i januari nästa år, men vi ska nog vara försiktiga med att åta oss en så stor del av försvarsuppgiften för de baltiska Nato-medlemmarna, att trovärdigheten i Washingtons kärnvapenskydd kan komma att ifrågasättas.

Det är nog bättre att argumentera och satsa på den egna säkerheten och inte på den förmenta bristen hos någon granne och som i värsta fall kan leda till ett nytt ”Varken – eller”!

Natofrågan och dagens svenska försvar

Frågan om värdlandsavtalet har rivit upp en ganska förvirrad Nato-debatt, som mest återspeglar att den svenska allmänheten hölls utanför all insyn i vår verkliga säkerhetspolitik under en stor del av det kalla kriget och att myterna i stället fick fritt spelrum. Det finns därför tydligen bedömare i dagens Sverige, som tycks tro, att Sverige självt skulle kunna fungera krigsavhållande i en akut situation; en otrolig självöverskattning – och alldeles oberoende av storleken hos vår försvarsmakt! Värst är kanske ändå den mycket snäva tolkningen av vad vår officiella neutralitetspolitik verkligen innebar. Svenskarna framhåller ju ibland, att de är stolta över att ha varit ”neutrala” under det kalla kriget, men var det så?

Eftersom vi faktiskt samverkade med flera väststater, så fanns säkert kunskapen om hur Sverige skulle hantera ett eventuellt eller verkligt krigshot hos våra samverkansländer – främst USA, Storbritannien, Danmark och Norge för att ange de viktigaste, men den kunskapen fanns också på den andra sidan. Jag har personligen talat med flera ryska f d sovjetiska officerare och alla har berättat, att man aldrig såg Sverige som något annat än en västlig stat – inte bara kulturellt, utan också säkerhetspolitiskt och strategiskt. Det är ju faktiskt bara de vilseförda- och kanske naiva – svenskarna, som tydligen fortfarande tycks tro något annat. Någon neutralitet skulle vi aldrig tillämpa i händelse av krig, även om vi framförde detta som vår officiella säkerhetspolitiska linje. Möjligen kunde den officiella inriktningen ge Sverige vissa fördelar eller möjligheter i förhållandet till den tredje världens länder, men så såg inte verkligheten ut i ett öst-väst-perspektiv.

Några korta konstateranden: Redan vid krigsslutet 1945 inledde vi ett samarbete med britterna och detta resulterade i en uppdelning av operationsområdet Östersjön i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Britterna, som ju då var en östersjömakt, skulle svara för den södra delen och Sverige för den del av operationsområdet som låg nord om latituden genom Liepaja. Denna uppdelning ärvdes sedan vidare när Nato bildats och gällde under hela det kalla kriget. Det brittiska bombflyget planerade genomföra sina insatser mot mål i Sovjetunionen via Skagerrak och svenskt luftrum i Göteborgsområdet och den avrustade kryssaren Gotland förlades 1956 därför till Nya varvet i Göteborg, främst därför hon hade en moderniserad och lämpad luftstridsledning installerad. Trådsambandet med västs flygstridsledning byggdes också ut, då det amerikanska strategiska bombflyget frambaserades till brittiska baser i samband med Berlinkrisen. När de s k Skandinaviska försvarsförhandlingarna genomfördes planerades också hur Sverige och Danmark skulle spärra Öresund med en gemensam minspärr och även den planläggningen fanns kvar, och med regeringens godkännande, när sedan Nato bildats 1949. De nordiska förhandlingarna inledde dessutom många år av ytterst hemliga, s k taktiska diskussioner, mellan vissa svenska högre militära chefer och deras danska och norska motsvarigheter. Att operativa förberedelser genomfördes i det fördolda, uppmuntrades till och med av statministrarna Erlander och Palme.

När Nato bildats behövdes ett underlag för västsidan om den svenska krigsmaktens sammansättning och planering och ett sådant överlämnades också av försvarsminister Vought till britterna för de fortsatta samtalen om hur samordningen skulle genomföras vid ett befarat sovjetiskt angrepp. Att samordningstankarna levde kvar länge bekräftas när senare den västtyska marinen bildats 1955 och hade planer på en framskjuten basering för torpedbåtar i Matviksfjärden i Karlshamnsområdet.

De viktigaste förberedelserna gällde annars vår försörjning med försvarsmateriel och redan i slutet av 1940-talet fick vi bl. a. köpa in ett stort antal jaktflygplan typ Vampire från britterna; hos oss kallade J 28-or samt modern radarmateriel; aktiv och passiv och svenska elever inbjöds att gå kurser vid brittiska militära institutioner. När Nato bildats, tog det någon tid innan den svenske Washingtonambassadören, Erik Boheman, genom sin vän sedan ungdomsåren, Dean Acheson, som nu var amerikansk utrikesminister, kunde få tillfälle att övertyga amerikanarna om att vi i verkligheten var en väststat, fast vi inte uttalade detta öppet av hänsyn till Finland och landets förhållande till den sovjetiska närvaron i landet. I april 1952 förberedde därför Acheson president Truman om det verkliga läget och om den uttalade svenska önskan att samarbetet med väst under inga omständigheter skulle få bli känt, vilket Truman godkände. Den 14 april 1952 besökte alltså Erlander president Truman i Vita huset under sitt amerikabesök, som i svenska media angavs handla om att han skulle träffa sina utvandrade släktingar i USA. Besöket blev en stor framgång för den svenska hemliga diplomatin och Sverige fick i fortsättningen samma möjlighet som alla andra Nato-stater, att köpa modern militär utrustning i USA, vilket kanske var av särskild betydelse för den fortsatta svenska flygplansframställningen.

Nästa enskilda besök som Tage Erlander avlade i Vita huset skedde ganska snart efter det att Sverige 1960 hade avbrutit den pågående utvecklingen av ett svenskt kärnvapen. I mars 1961 träffade Erlander den ganska nytillträdde presidenten Kennedy och framförde, att Sverige nu avslutat sitt kärnvapenprogram. Detta medförde att amerikanarna uttalade sin uppskattning, att Sverige på det sättet bidragit till icke-spridningen av kärnvapen och i stället utlovade man, att Sverige skulle ha samma kärnvapenskydd, som alla andra Nato-stater! Att det verkligen förhöll sig så framgår ju till och med av en svensk statlig utredning från 2002, där de hemliga amerikanske riktlinjerna från 1962 om stödet till Sverige i händelse av ett sovjetiskt anfall anges – och att detta ansågs vara en bilateral fråga, som inte skulle spridas bland de andra Nato-staterna.

Natofrågan är därför, som jag ser det, en ganska inaktuell fråga och vi kan när som helst öppet ansluta oss till pakten – kanske i första hand som ett svar på ett uppfattat eller uttalat ryskt hot mot oss eller mot Finland – och när vi själva insett hur vilseförda vi varit. Men vi bör också inse, att vi under det kalla kriget ansågs vara en mycket intressant partner för Nato att samverka med – öppet eller dolt – för att vi då hade en krigsmakt av betydlig styrka och omfattning och väl anpassad till den tidens tänkta eller möjliga krigföring och det har vi knappast i dag. Vi bör nog börja i den änden i stället.

Vi borde därför snarast inleda en satsning på ett modernt och insatsberett försvar i stället och kanske närma oss Natostaternas uttalade mål om 2% av BNP för försvarsändamål – innan vi aktualiserar en formell Nato-anslutning. Detta kunde kanske resultera i ett flygvapen, som kan verka över hela territoriet och med baser skyddade med luftförsvarsmissiler, en marin med tyngdpunkt på att hålla sjötransportlederna öppna i Östersjöområdet och med betydande resurser för sjöfartsskydd också på Västkusten och en armé som snabbt och redan under fredsförhållanden kan bilda en tydlig tröskel inkluderande ett hemvärn, som aktivt kan fungera som ett skydd för samhället, som i dagsläget är betydligt mera sårbart, än vad det var förr i tiden. Det vore kanske mera ändamålsenligt att diskutera hur vårt försvar bör stärkas och utformas än att vi fortsätter odla myter från det kalla krigets tid.

Internationella insatser eller nationella?

Dagens tillbakasyftande försvarspolitik vinner tydligen allt fler anhängare, vilket mest är beklagligt. Vi kan ju inte gå tillbaka till hur det såg ut förr i tiden och en renässans för det gamla invasionsförsvaret är faktiskt inte möjlig med dagens yttre och inre förutsättningar. Vi måste därför i stället utveckla vårt försvar så att kan motsvara dagens och morgondagens behov. Samtidigt framförs kritik mot det som kallades insatsförsvaret och även den kritiken saknar egentligen såväl strategisk grund som en genomtänkt operativ inriktning. Man vill tydligen mest bara återgå till hur det var förr - av nostalgiska skäl?

Men hur var det egentligen med vår insats i Afghanistan? Var det enbart en internationell verksamhet eller hade den någon bäring på vårt försvar hemma? Som jag ser det, så var vår medverkan i den Nato-insatsen klart motiverad av försvaret av Sverige, fast det vill man förstås inte uttala så öppet, för det handlade om att vi därmed försäkrade oss om det amerikanska kärnvapenskyddet – eller – paraplyet, som det oftast kallas. Saken är den, att efter angreppet mot New York i september ” 9/11” uttalade sig statminister Persson för Sveriges stöd till det amerikanska försvarets flyganfall mot talibanfästen i Afghanistan och det följande årsskiftet inledde vi vår medverkan med en underrättelseenhet ingående i ISAF-styrkan, som då även hade fått erkännande av FN säkerhetsråd. Fast det var ju formellt inte en fredsbevarande FN-operation, som vi gick in i, utan en amerikansk och jag har svårt att finna något annat skäl för detta, än att vi på det sättet stärkte vår säkerhet mot ett angrepp österifrån.

Så vad är insatser enligt dagens kritik? Internationella eller nationella? Självklart ska vi medverka i de insatser som vi mäktar, om de görs för våra egna säkerhetsintressen. Det är en strategisk självklarhet, som vi kanske borde uppmärksamma bättre.

Infrastruktur och transportsystem

Det har nyligen lämnats utredningsförslag om nya avvägningar och principer för hur vårt framtida transportsystem bör byggas upp. Det har då talats en hel del om vägar och järnvägar medan den allra tyngsta transportgrenen tydligen inte alls behandlades.

Det handlar om vår sjöfart.

Sverige är från transportsynpunkt närmast att betrakta som en ö och nästan all vår export och import går därför med fartyg. Att undanta denna transportgren från alla överväganden rörande vår infrastruktur, blir nog i bästa fall felaktigt – i värsta fall en källa till onödiga kostnader och miljöhot.

Även under denna vintersäsong har snöoväder utefter Norrlandskusten stoppat landsvägstrafiken och långa köer av långtradare uppstod på E 4:an, som lätt blockeras för all trafik och med alla konsekvenser det kan medföra för samhällets funktioner och säkerhet. Redan ett ganska litet containerfartyg kan ju ta mer än 1000 tjugofots-containers av TEU-standard. Tänk så många långtradare det motsvarar! Och inte hade det blivit särskilt mycket bättre, om containrarna transporterats med järnväg i stället, för även där skedde som bekant stora avbrott.Det nog varit att föredra, att långtradarnas containers i stället hade varit lastade på ett kustgående containerfartyg av måttlig storlek, för inga hamnar stängdes av vinterisen i år heller och vi har ju faktiskt isbrytare, om det skulle behövas! 

Vår egen stora containerhamn är ännu Göteborg, men med en vettig politik på infrastrukturområdet kan ju den planerade hamnen i Nynäshamn bli ett centrum för containertrafiken i hela Östersjön – inte bara för Stockholmsområdet och Sverige, utan även för Finland och våra baltiska grannar. Med en lite bredare syn på vad som kan kallas för vår infrastruktur blir sjöfarten av lätt insedda skäl en betydande transportgren; särskilt för något längre transporter, som ju oftast kommer direkt från någon utlandshamn till någon hamn i adressatens närhet. Det vore ju snarare egendomligt att inte räkna detta som en del av vår infrastruktur!

Och tänk om vi hade ett internationellt svenskt register! Då hade vi kunnat vara säkra på att de fartyg som trafikerar våra kuster är riktigt bemannade med kompetent folk och att fartygen är byggda på ett sjövärdigt och miljömässigt riktigt sätt! Dagens kusttrafik upprätthålls av fartyg, som är registrerade i Antigua Barbuda, på Gibraltar och i andra exotiska länder och deras tillsyn av ”sina” fartyg som går i Östersjöfart är nog ganska begränsad för att uttrycka det milt och svenska myndigheter har ingen folkrättslig möjlighet att ingripa på ett förebyggande sätt heller!

Vi bör alltså tänka lite bredare och större vad avser vår infrastruktur.

En tredje myt om vår försvar

Missuppfattningen om hur ett invasionsförsvar borde vara uppbyggt och fungera ledde till en annan svensk egendomlighet: Det integrerade försvaret. Man ansåg sig ju veta, att den stora insatsen mot ”invasionskakan” skulle ske samtidigt och samordnat. Pansarförband, ytattack, ubåtar och flygattack skulle då vara så samordnade, att de mer eller mindre samtidigt skulle slå mot fienden, som i de svenska studierna ansågs uppträda i en samlad gruppering. Övriga förbandstyper kunde då samtidigt prioriteras ner eller helt strykas i planeringsprocessen, som exempelvis sjöfartsskyddet. Också vissa stödfunktioner försvann då och blev till egna civila myndigheter, som exempelvis inskrivnings- och mönstringssystemet och Försvarshögskolan; den senare finns ju numera till och med under utbildningsdepartementet - och visst blev det billigare på pappret för försvaret, men blev det bättre?
I Sverige tog integrationen inom Försvarsmakten sig ganska egendomliga former, om man betraktade landet utifrån. Milo-organisationen från mitten av 1960-talet förvånade i alla fall amerikanska besökare, vars referensramar möjligen var mera globala, men att ha sex integrerade kommandon i Sverige verkade lätt överorganiserat från deras perspektiv, särskilt som Försvarsmakten enligt vissa politiska uppfattningar i fred endast skulle verkställa värnpliktsutbildning och krigsplanläggning – och inget annat.

Bernhard Eriksson är ett namn, som i våra dagar är helt okänt, men han var sjöförsvarsminister, då Sjö- och Lantförsvarsdepartementen i Brantings första ministär 1920 slogs samman till ett gemensamt Försvarsdepartement – en fråga som då hade beretts under nästan tjugo års tid. Det fanns uppenbarligen redan då anledningar att ifrågasätta den sammanslagningen och på liknande sätt finns det även i dag motiv att ifrågasätta det som i Sverige kallas för det integrerade försvaret. Åter igen får man studera de strategiska teorierna och, utan att gå in på detaljer, kan man då notera, att en militär strategi oftast sätts i tillämpning först sedan ett krig brutit ut, medan en maritim strategi, där en marin strategi är en del, har en giltighet och bör tillämpas redan under fredsförhållanden. Att detta på något sätt borde mana till eftertanke kan inte vara någon överkurs och vår tillämpning av EU maritima strategi bör nog därför byggas bredare, än vad som skett hittills, och tydligen enbart inom Näringsdepartementet.

Men, visst ska våra myndigheter samverka med varandra även i vår nya strategiska situation, men samtidigt bör nog alla ha kvar sina egna ordinarie uppgifter att lösa även i en kris. Ingen skulle väl få för sig att tro, att det vore bättre att slå samman alla krishanterande myndigheter till en enda, men det är ju faktiskt det man gjort med våra försvarsgrenar, som därmed har tappat en hel del av sina särarter. Att detta kan innebära en nackdel, då vi nu alltmer söker samarbete med andra staters försvarsföreträdare, verkar vi inte ens ha uppfattat  eller funderat på ännu och ändå utövade vi just en sådan  typ samverkan på försvarsgrensnivå med Danmark och Norge under nästan hela det kalla kriget - fast dolt för all insyn. Nu kanske vi skulle övergå till att samverka mera öppet och troligen också med Finland och även det samarbetet bör då förstås ske på en gemensam professionell grund. I dag borde väl dessutom ett cyberförsvar och vår Kustbevakning införas i det nära samarbetet och en samverkan med flera länder borde då kunna ske. Det gäller ju att bygga samarbetet redan i fred och därigenom stärka säkerheten i vår region.

En annan form av integration har efter det kalla kriget drabbat oss, eftersom numera all officersutbildning sker gemensamt. På pappret kan det se bra ut, men vad innebär detta i praktiken? Utbildningstiden har nu förlängts med vad som tydligen uppfattas vara en gemensam grund, vilket inskränker den egentliga yrkesutbildningen på flera sätt – inte minst för blivande sjö- och flygofficerare. Ska verkligen alla officerare utbildas till att leda någon enkel form av markstrid? Och ska studier av teoretiska ämnen verkligen behövas i så stor omfattning för att man ska kunna fullgöra sin många gånger mycket praktiska ledarroll som officer?  Det verkar så, men är det så man lär känna varandras verksamhetsområden? Varför sker i så fall inte vinterutbildning ombord på våra isbrytare? Och varför ska inte armé- och flygkadetter segla på skonerterna? Är det bara för att det troligen är billigare att göra som vi gör idag och varför i så fall inte samverka tydligare med våra grannar? Eller varför rekryteras inte framtidens officerare från högskolevärlden?

Sammanfattningsvis har vi alltså en hel del att fundera kring. Försvarsfrågan är faktiskt lite större än vad dagens Natodebatt ger sken av och även om vi skulle gå med i Nato, så innebär det inte någon reell eller påtaglig förstärkning av vårt försvar. Samtidigt finns tecken på att Ryssland nu möjligen har börjat aktualisera sin kärnvapenbaserade strategi från Sovjettiden, vilket kan innebära, att vi har begränsad tid till förfogande för en upprustning. Denna bör alltså inriktas på att försvaret ska kunna agera säkerhetsbyggande redan i fred och då kan EU säkerhetspolitiska strategi vara vägledande och leda oss i uppbyggnaden. Vi är ju faktiskt medlemmar i EU, vars grundläggande överenskommelse, Lissabonavtalet, också innehåller en hel del anvisningar för säkerhets- och försvarspolitiken. En sådan uppbyggnad kan fortfarande ske utan att vi öppet går in i Nato, om vi skulle välja det, och då utan en föråldrad inriktning på invasionsförsvar, men med självständigt fungerande försvarsgrenar och för att kunna möta utmaningarna i en globaliserad värld.

Myten om vårt invasionsförsvar

Invasion är en av bekämpningsmetoderna i strategisk teori och där indelas en invasion i flera deloperationer, om man inte genomför anfallet som ett överraskande kuppanfall. Först ska operationsområdet säkras för egna transporter. Därefter inleds förbekämpningsskedet och när detta nått tillräckliga resultat, kan en första överskeppning ske. Det transportskede som sedan följer handlar om att bygga upp det tagna brohuvudet för vidare operationer. Tidsförhållandena kan förstås variera, men man kan jämföra med de allierades invasion i Normandie. Operation Overlord, planlades under två år och förövades under flera månader för en transport av 150 000 man, men så här ser det ju inte alls ut i den svenska planeringsvärlden, där ju en invasions första överskeppning anses komma mot ett mer eller mindre obekämpat, men fullt mobiliserat svenskt försvar. Hur kan det ha blivit så?

Myten tycks vara grundad i ÖB studier och den operativa krigsplanläggning, som var klar redan 1945 och som fastställdes utan att någon form av politiskt försvarsbeslut hade fattats dessförinnan. I den planeringen fanns i princip tre krigsfall - alla med Sovjetunionen som angripare. Krigsfallen byggde i stort på att Sovjetunionen skulle sätta in överväldigande stora styrkor marktrupp mot centrala, norra eller södra Sverige och detta trots att man i realiteten saknade överskeppningstonnage och att deras bombflyg var det enda flygsystemet, som hade tillräcklig räckvidd för insatser på andra sidan Östersjön. Alla tre fallen tycks dessutom totalt ha saknat inriktning på vad vi skulle göra om ett krigsutbrott bedömdes som förestående eller om förbekämpning hade inletts och byggde samtidigt på att vi redan hade genomfört en allmän mobilisering. Vid närmare studier av denna sällsamma tankevärld, växer modellen över tiden och begreppet invasionsförsvaret blev mera en beteckning, som kom att användas för försvarets ekonomiska planering och inte den operativa. När den politiska ledningen senare blivit medveten om detta planeringsinstrument, introducerades ”dimension-erande angreppsfall” och ”marginaldoktrinen”, som pappersmässigt begränsade de sovjetiska stridskrafternas omfattning, så att hotet skulle passa den svenska försvarsbudgeten. Den sovjetiska verkligheten avvek från fiendebilden i den svenska planeringsmodellen på avgörande sätt. Denna form av ”hotbildsplanering” blev senare en, som man uppfattade det, internationellt erkänd modell, när vi importerade ett amerikanskt planerings- och budgetsystem, ”FPE-systemet”, fast i förvrängd form. För ”säkerhets” skull byggdes det svenska försvaret dessutom upp enbart för att kunna möta ett konventionellt angrepp och kärnvapenaspekten försvann successivt från den svenska försvarsplaneringens värld. Det fanns till och med debattörer, som hävdade, att ingen skulle använda kärnvapen mot Sverige, för vi hade ju inga själva!

Den sovjetiska offensiva planläggningen omfattade sannolikt redan 1945 en ”stöt” västerut mot Sverige med de relativt begränsade markstridskrafter, som snabbt kunde överföras av örlogsfartyg och på en stor bredd mot flera svenska hamnstäder, efter det att man som en förberedelse intagit det demilitariserade Åland. Avsikten var sedan att följa upp anfallskilarna och bygga vidare, där man hade nått någon form av framgång och med den begränsade transportkapacitet som man då hade. Så förhöll sig de sovjetiska anfallsplanerna fram till högsta sovjets beslut 1960 om att ett förödande kärnvapenslag nu skulle inleda kriget västerut. Man hade ju tillgång på nära 40 000 kärnladdningar, då det var som värst. Hur detta angrepp i själva verket skulle genomföras mot Sverige, är ännu inte riktigt klarlagt, men man kan ju projicera anfallskonceptet som det är känt från planerna mot Natostaterna i Europa - och även mot det alliansfria Österrike. I så fall skulle större kärnvapen sättas in mot Stockholm, Göteborg och Malmö, medan mindre vapen – i Hiroshimaklass – skulle användas mot alla kända svenska marin- och flygbaser. Insatsen bedömdes kunna uppnå målet: att förhindra västsidan från att använda Sverige som passage- eller baseringsområde, men den innebar också, att man egentligen inte behövde föra över några egna stridskrafter för att besätta det tämligen härjade svenska territoriet. De kärnvapenbärande robotarna för uppgiften fanns utplacerade bl a utefter den Baltiska kusten och vissa av deras betongfundament kunde besökas där så sent som för ungefär fem år sedan.

Så var det alltså med vårt invasionsförsvar, som började relativt professionellt och som en sammansatt operationsplan, men som senare mest blev till en budgetregulator och ett tillhygge i den ständigt pågående försvarsgrensstriden. Den debatten fördes nu i stället internt inom myndigheten Försvarsmakten och befriade därmed våra dåvarande försvarspolitiker från den besvärande uppgiften att fatta självständiga strategiska beslut och prioritera hur vårt försvar skulle byggas upp. De kunde då ägna sig åt sysselsättning-, lokaliserings, och industripolitik i stället och det var väl lättare att få folkligt stöd på det sättet, men försvarets behov kom därmed oftast i andra hand – och, om man ska vara ärlig, så spelade detta egentligen inte någon större roll under den senare delen av det kalla kriget.

Vi låg ju under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var vida viktigare!

Västallierade redan innan Nato bildades.

Mycket kan förstås framföras om den säkerhetspolitiska inriktning, som Sverige hade under det kalla krigets tid och det är nu kanske tid att nu döda de myter som då byggdes upp. Risken är annars stor, att Sveriges medborgare inte heller förstår dagens säkerhetspolitiska situation och därmed kommer att driva en mytbunden försvars- och säkerhetspolitik även fortsättningsvis. För visst har det varit så under många år. Redan vid krigsslutet 1945 uppfattade statsminister Erlander, som flera andra ledare i väst, att vi stod inför en fortsatt sovjetisk expansion västerut och hur skulle det krigshärjade Europa kunna möta detta hot, nu när amerikanarna i stort sett lämnat kontinenten åt sitt öde? Inom regeringen var utrikesminister Undén förespråkare för en neutralitetslinje och det blev också det officiella vägvalet, men hur var det egentligen bakom kulisserna?
Sanningen är ju att vi under hela kalla kriget bedrev en dold västsamverkan i olika avseenden och dagens diskussioner om en svensk eventuell Nato-anslutning blir därför ganska egendomlig. Visst var det så att Sverige officiellt valde att stå utanför ett Nato-medlemskap 1949 och det motiverades då av att det kunde placera Finland i en utsatt position. Så var det säkert då, men så enkelt var det inte.
Den stora frågan blev därför hur Sverige skulle kunna framstå som icke-allierad, men samtidigt på något sätt kunna påräkna ett stöd, om katastrofen skulle inträffa. Den första underhandskontakten blev naturligen med Storbritannien, som ju som ockupationsmakt då faktiskt hade en direkt Östersjöanknytning i Schleswig-Holstein, som ingick i deras ockupationszon. Alltså överenskom vi redan 1945 med britterna om hur vi skulle dela på västs försvar i Östersjöregionen, vilket underströks av brittiska örlogsbesök i Stockholm och genom att all minröjning till sjöss, som nu påbörjades för att säkerställa handel och sjöfart – i våra farvatten förstås främst för det svenska behovet – skedde under brittisk ledning. Men viktigare i det nära perspektivet var att Sverige nu fick bygga upp ett modernt flygvapen genom inköp av brittiska stridsflygplan; främst de Havilland Vampire och Mosquito; kända i Sverige som J 28 och J 30. Från brittisk utgångspunkt var denna upprustning av det svenska flygvapnet förstås en del i försvaret av de brittiska öarna mot sovjetiskt bombflyg och så viktig att premiärminister Attlee personligen beslöt att exporten till Sverige skulle fortsätta trots RAF försök att stoppa den vid Koreakrigets utbrott.
I Sverige glömmer vi idag lätt bort, att det svenska försvaret i det kalla krigets inledning var den helt dominerande styrkan på västsidan, men detta insåg amerikanarna i april 1952 efter Erlanders besök hos president Truman och redan i juni sköt ett sovjetiskt jaktflygplan ner den svenska DC 3:an, som signalspanade över sydöstra Östersjön på liknande sätt som hennes amerikanska föregångare blivit nedskjuten året dessförinnan. Det var kanske inte så egendomligt, att man i Sovjet uppfattade kopplingen, men den svenska allmänheten fick inte veta sanningen.
Då vi avslutat vårt eget kärnvapenprogram omkring 1960 fick Erlander, vid sitt besök hos president Kennedy två år senare, till och med utfästelsen, att Sverige skulle skyddas av amerikanska kärnvapen, som tack för att vi inte medverkat i en kärnvapenspridning genom att tillverka egna.
Sammanfattningsvis så har vi alltså egentligen varit en dold västallierad redan från 1945 och detta har man förstås vetat även i Moskva. Bara svenskarna har stått ovetande.

Svenskarna och Nato

En delvis märklig debatt förs i Sverige kring det som kallas Nato-frågan. Den frågan uppfattas handla om Sverige ska gå med i Nato eller inte, men så enkelt är det faktiskt inte. Bakgrunden är följande: Vid Andra Världskrigets slut var fruktan för en fortsatt sovjetisk framryckning stor i hela Västeuropa, som försökte samla sina kvarvarande spillror kring frågan om hur ett sovjetiskt avancemang skulle kunna hejdas. Vi ska då notera, att Sverige ju inte var drabbat av kriget, utan hade ett väl fungerande produktionssystem och en rimligt stor krigsmakt. Sverige var alltså en tänkbar partner för de länder, som ville hindra en fortsatt sovjetisk positionsframflyttning och det var Storbritannien som var den drivande partnern för detta, såväl i tillkomsten av Västeuropeiska unionen, WEU, som i de förhandlingar om ett nordiskt försvarssamarbete, som skulle komplettera WEU i norra Europa. En förberedelse för en samordning skedde redan tidigt också med Sverige, som överenskommit med britterna om hur Östersjön skulle delas i två ansvarsområden. Latituden genom Liepaja angavs som en nordgräns för den brittiska krigföringen mot Sovjetunionen, medan svenskarna skulle svara för krigföringen norr om den linjen. Berlinkrisen 1948 medförde ett nytt amerikanskt engagemang i Europas försvar och Nato bildades 1949. Sverige valde då offentligt att stå utanför av hänsyn till Finland, som då ju fortfarande stod under viss sovjetisk kontroll och det var nog en strategiskt rimlig linje i det läget. När amerikanarna tagit över ansvaret för den europeiska säkerheten uppstod förstås frågan hos dem om var Sverige stod. ”Den som inte är med oss, är emot oss”, var deras grundinställning och Sverige hamnade därför lite utanför det västliga försvarssamarbetet fram till dess att statminister Erlander besökte USA 1952. För den svenska allmänheten uppgavs det, att han skull träffa anhöriga i USA, men i realiteten träffade han faktiskt president Truman, som efter mötet förstod, att Sverige egentligen återfanns på västsidan och han öppnade därför för export av modern försvarsmateriel även till Sverige, som redan inlett upprustningen av sitt luftförsvar med jetflyg från Storbritannien. Det dolda samarbetet hade då alltså inletts och detta betydde också att vi samarbetade i det fördolda med våra grannar Danmark och Norge – delvis också med Västtyskland, även om den senare inriktningen fick en törn med 1962 års Notkris och det fortsatta samarbetet med uppbyggnaden av samarbetet , "taktiska diskussioner"– samordnade mineringsplaner, flygstridsledning och andra planer har ju offentliggjorts ibland och lite delvis. Från svensk sida deltog försvarsstabschefen, marinchefen och flygvapenchefen i dessa ”samtal”. I sammanhanget bör kanske framhållas, att den äldre kryssaren Gotland förlades avrustad i Göteborg, men med en ganska modern flygstridsledningsfunktion, som förstås inriktades på att bistå vid de allierades bombflyg passage över Sverige, då de skulle slå till mot mål i Sovjetunionen från sina baser i norra England. Men inte ens nu var vi medlemmar i Nato! Det förnekades bestämt av alla dåtidens politiker, som var insatta i frågan, alltifrån Erlander, Sven Andersson, Torsten Nilsson och ända fram till Palme. Men den svenska allmänheten fick aldrig reda på vårt hemliga Nato-samarbete, som var väl känt i Sovjetunionen. Inte ens vid Catalina-affären kunde den svenska regeringen svara upp mot var vi faktiskt stod i öst-väst konflikten.

Här ligger kanske kärnan till dagens ganska förvirrade debatt? I själva verket var vi alltså inte så neutrala, som vi gärna ville framställa oss att vara, för såväl i väst som i öst visste man bättre än så och det var mest bara svenskarna som inte visste hur det egentligen stod till. Att ansluta sig till Nato idag är mest en fråga om diplomati och vi kan alldeles ostraffat fortsätta att samarbeta västerut även fortsättningsvis. Och visst kan vi fortsätta med kulturella kontakter med ryska företrädare - det finns faktiskt inte någon motsatsställning med det!

Inför Sälen 2016

Inte alldeles oväntat har det skrivits en hel del om vårt försvar den senaste tiden och man får väl uppfatta det som någon form av förberedelser inför årets Folk och Försvarskonferens, som ju inleds på söndag.
Inte heller alldeles oväntat är det några faktorer, som man undviker att ta upp - av argumentationsskäl eller av okunskap.
Det första handlar om en ev. Nato-anslutning och hur svenska politiker alltsedan Erlander hållit den svenska allmänheten i okunskap om verkligheten. Då Nato bildats hamnade Sverige i en brydsam situation, för vi angav offentligt att vi stod utanför. Det var inte förrän 1952, då Erlander besökte USA och träffade Truman, som amerikanarna "godkände" vårt hemliga samarbete och öppnade för export av försvarsmateriel till Sverige. Att Sverige var en dold medlem torde varit alldeles klart för ryssarna - det kan jag själv bekräfta - men förhållandet blev väl alldeles klart för Sovjet eftersom svenska landsförrädare typ Wennerström kunde orientera om hur verkligheten såg ut. Neutralitetspolitiken var ett falsarium om det hade hettat till och det visste man i både väst och i öst. Det var bara svenskarna som inte visste - och många vet det inte ens idag. Sedan är det helt annan fråga om vi i dag öppet ska gå med i Nato eller inte.
Det viktigaste med Nato-medlemskapet är kanske att man då står under USA kärnvapenparaply, men det gör vi redan. I samband med att det svenska kärnvapenprogrammet lades ner så fick Erlander utfästelsen, eftersom vi nu inte bidragit till kärnvapenspridningen, som Kennedy angav. Frågan om "skyddet" kvarstår är kanske mest en fråga om man i USA anser Sverige så intressant, som vi ansågs ha varit i början av 1960-talet, då för övrigt Warszawapaktens stora slag västerut också skulle ha drabbat Sverige i form av ungefär ett dussin kärnvapen, men någon invasion var det märkligt nog inte fråga om! Det förödda landet skulle i stort sett lämnas som det låg!
Sedan dess - och framför allt efter Sovjetunionens fall - har det svenska försvaret minskats på ett ogenomtänkt sätt, men vi borde kunna sätta upp ett rimligt svenskt försvar med ledning av EU försvars- och säkerhetspolitik. Möjligen har nu det amerikanska kärnvapenparaplyets skydd utökats i vårt närområde, så från den synpunkten torde ett fullskaligt krig vara nästan otänkbart.
Vi bör nog lämna gamla planeringsmodeller och hotbilder och i stället bygga upp vårt försvar "nerifrån och upp" i stället. Vi ska som självständig stat ju kunna svara upp för folkrättens krav på integritet och ett fullständigt incidentförsvar kunde vara grunden för detta. Därutöver handlar Lissabonavtalet till stor del om försvar mot terrorism i alla former och det vore kanske "nästa byggsten" för ett svenskt försvar, som därutöver även borde följa EU politik om sjöfartsskydd; något som vi nästan glömt bort i Sverige, för av tradition ska vi ju "kriga mot ryssen". Men även detta har förändrats betydligt. Vi importerar nästan hälften av vår olja från Ryssland - och den transporteras dessutom över Östersjön. Så ser det ut i dag och där står vi alltså.
Dessutom har det talats om värnplikten, som var så bra förr, men sanningen är att den i sin gamla form inte fyller någon säkerhetspolitisk roll för allmänt sett ska försvaret förhindra att det blir krig och det rimmar illa med att personalens huvuddel då ska inställa sig först när kriget brutit ut! Om vi ska ha värnpliktiga i försvaret, så måste de kunna lösa enklare uppgifter inom några månader - säg tre -  och därefter vara inkallade under några månader och då kunna lösa stridsuppgifter kanske i ytterligare sex månader eller, om det inte skulle behövas, stå i beredskap eller utbildas vidare. Därutöver skulle de  senaste årgångarna kunna vara inkallelsebara som en slags reserv och ingå i en lätt tillgänglig "tröskel" som kanske kan behövas om läget kräver detta, men den gamla "produktionsmodellen" är nog av begränsat intresse för vår säkerhetspolitiska framtid.

Förslag: Rusta upp vårt försvar så vi kan möta EU krav, då kan vi ta vidare steg när och om det skulle anses behövligt! Och inled försök med ett modernt värnpliktssystem