Internationella insatser eller nationella?

Dagens tillbakasyftande försvarspolitik vinner tydligen allt fler anhängare, vilket mest är beklagligt. Vi kan ju inte gå tillbaka till hur det såg ut förr i tiden och en renässans för det gamla invasionsförsvaret är faktiskt inte möjlig med dagens yttre och inre förutsättningar. Vi måste därför i stället utveckla vårt försvar så att kan motsvara dagens och morgondagens behov. Samtidigt framförs kritik mot det som kallades insatsförsvaret och även den kritiken saknar egentligen såväl strategisk grund som en genomtänkt operativ inriktning. Man vill tydligen mest bara återgå till hur det var förr - av nostalgiska skäl?

Men hur var det egentligen med vår insats i Afghanistan? Var det enbart en internationell verksamhet eller hade den någon bäring på vårt försvar hemma? Som jag ser det, så var vår medverkan i den Nato-insatsen klart motiverad av försvaret av Sverige, fast det vill man förstås inte uttala så öppet, för det handlade om att vi därmed försäkrade oss om det amerikanska kärnvapenskyddet – eller – paraplyet, som det oftast kallas. Saken är den, att efter angreppet mot New York i september ” 9/11” uttalade sig statminister Persson för Sveriges stöd till det amerikanska försvarets flyganfall mot talibanfästen i Afghanistan och det följande årsskiftet inledde vi vår medverkan med en underrättelseenhet ingående i ISAF-styrkan, som då även hade fått erkännande av FN säkerhetsråd. Fast det var ju formellt inte en fredsbevarande FN-operation, som vi gick in i, utan en amerikansk och jag har svårt att finna något annat skäl för detta, än att vi på det sättet stärkte vår säkerhet mot ett angrepp österifrån.

Så vad är insatser enligt dagens kritik? Internationella eller nationella? Självklart ska vi medverka i de insatser som vi mäktar, om de görs för våra egna säkerhetsintressen. Det är en strategisk självklarhet, som vi kanske borde uppmärksamma bättre.