Natofrågan och dagens svenska försvar

Frågan om värdlandsavtalet har rivit upp en ganska förvirrad Nato-debatt, som mest återspeglar att den svenska allmänheten hölls utanför all insyn i vår verkliga säkerhetspolitik under en stor del av det kalla kriget och att myterna i stället fick fritt spelrum. Det finns därför tydligen bedömare i dagens Sverige, som tycks tro, att Sverige självt skulle kunna fungera krigsavhållande i en akut situation; en otrolig självöverskattning – och alldeles oberoende av storleken hos vår försvarsmakt! Värst är kanske ändå den mycket snäva tolkningen av vad vår officiella neutralitetspolitik verkligen innebar. Svenskarna framhåller ju ibland, att de är stolta över att ha varit ”neutrala” under det kalla kriget, men var det så?

Eftersom vi faktiskt samverkade med flera väststater, så fanns säkert kunskapen om hur Sverige skulle hantera ett eventuellt eller verkligt krigshot hos våra samverkansländer – främst USA, Storbritannien, Danmark och Norge för att ange de viktigaste, men den kunskapen fanns också på den andra sidan. Jag har personligen talat med flera ryska f d sovjetiska officerare och alla har berättat, att man aldrig såg Sverige som något annat än en västlig stat – inte bara kulturellt, utan också säkerhetspolitiskt och strategiskt. Det är ju faktiskt bara de vilseförda- och kanske naiva – svenskarna, som tydligen fortfarande tycks tro något annat. Någon neutralitet skulle vi aldrig tillämpa i händelse av krig, även om vi framförde detta som vår officiella säkerhetspolitiska linje. Möjligen kunde den officiella inriktningen ge Sverige vissa fördelar eller möjligheter i förhållandet till den tredje världens länder, men så såg inte verkligheten ut i ett öst-väst-perspektiv.

Några korta konstateranden: Redan vid krigsslutet 1945 inledde vi ett samarbete med britterna och detta resulterade i en uppdelning av operationsområdet Östersjön i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Britterna, som ju då var en östersjömakt, skulle svara för den södra delen och Sverige för den del av operationsområdet som låg nord om latituden genom Liepaja. Denna uppdelning ärvdes sedan vidare när Nato bildats och gällde under hela det kalla kriget. Det brittiska bombflyget planerade genomföra sina insatser mot mål i Sovjetunionen via Skagerrak och svenskt luftrum i Göteborgsområdet och den avrustade kryssaren Gotland förlades 1956 därför till Nya varvet i Göteborg, främst därför hon hade en moderniserad och lämpad luftstridsledning installerad. Trådsambandet med västs flygstridsledning byggdes också ut, då det amerikanska strategiska bombflyget frambaserades till brittiska baser i samband med Berlinkrisen. När de s k Skandinaviska försvarsförhandlingarna genomfördes planerades också hur Sverige och Danmark skulle spärra Öresund med en gemensam minspärr och även den planläggningen fanns kvar, och med regeringens godkännande, när sedan Nato bildats 1949. De nordiska förhandlingarna inledde dessutom många år av ytterst hemliga, s k taktiska diskussioner, mellan vissa svenska högre militära chefer och deras danska och norska motsvarigheter. Att operativa förberedelser genomfördes i det fördolda, uppmuntrades till och med av statministrarna Erlander och Palme.

När Nato bildats behövdes ett underlag för västsidan om den svenska krigsmaktens sammansättning och planering och ett sådant överlämnades också av försvarsminister Vought till britterna för de fortsatta samtalen om hur samordningen skulle genomföras vid ett befarat sovjetiskt angrepp. Att samordningstankarna levde kvar länge bekräftas när senare den västtyska marinen bildats 1955 och hade planer på en framskjuten basering för torpedbåtar i Matviksfjärden i Karlshamnsområdet.

De viktigaste förberedelserna gällde annars vår försörjning med försvarsmateriel och redan i slutet av 1940-talet fick vi bl. a. köpa in ett stort antal jaktflygplan typ Vampire från britterna; hos oss kallade J 28-or samt modern radarmateriel; aktiv och passiv och svenska elever inbjöds att gå kurser vid brittiska militära institutioner. När Nato bildats, tog det någon tid innan den svenske Washingtonambassadören, Erik Boheman, genom sin vän sedan ungdomsåren, Dean Acheson, som nu var amerikansk utrikesminister, kunde få tillfälle att övertyga amerikanarna om att vi i verkligheten var en väststat, fast vi inte uttalade detta öppet av hänsyn till Finland och landets förhållande till den sovjetiska närvaron i landet. I april 1952 förberedde därför Acheson president Truman om det verkliga läget och om den uttalade svenska önskan att samarbetet med väst under inga omständigheter skulle få bli känt, vilket Truman godkände. Den 14 april 1952 besökte alltså Erlander president Truman i Vita huset under sitt amerikabesök, som i svenska media angavs handla om att han skulle träffa sina utvandrade släktingar i USA. Besöket blev en stor framgång för den svenska hemliga diplomatin och Sverige fick i fortsättningen samma möjlighet som alla andra Nato-stater, att köpa modern militär utrustning i USA, vilket kanske var av särskild betydelse för den fortsatta svenska flygplansframställningen.

Nästa enskilda besök som Tage Erlander avlade i Vita huset skedde ganska snart efter det att Sverige 1960 hade avbrutit den pågående utvecklingen av ett svenskt kärnvapen. I mars 1961 träffade Erlander den ganska nytillträdde presidenten Kennedy och framförde, att Sverige nu avslutat sitt kärnvapenprogram. Detta medförde att amerikanarna uttalade sin uppskattning, att Sverige på det sättet bidragit till icke-spridningen av kärnvapen och i stället utlovade man, att Sverige skulle ha samma kärnvapenskydd, som alla andra Nato-stater! Att det verkligen förhöll sig så framgår ju till och med av en svensk statlig utredning från 2002, där de hemliga amerikanske riktlinjerna från 1962 om stödet till Sverige i händelse av ett sovjetiskt anfall anges – och att detta ansågs vara en bilateral fråga, som inte skulle spridas bland de andra Nato-staterna.

Natofrågan är därför, som jag ser det, en ganska inaktuell fråga och vi kan när som helst öppet ansluta oss till pakten – kanske i första hand som ett svar på ett uppfattat eller uttalat ryskt hot mot oss eller mot Finland – och när vi själva insett hur vilseförda vi varit. Men vi bör också inse, att vi under det kalla kriget ansågs vara en mycket intressant partner för Nato att samverka med – öppet eller dolt – för att vi då hade en krigsmakt av betydlig styrka och omfattning och väl anpassad till den tidens tänkta eller möjliga krigföring och det har vi knappast i dag. Vi bör nog börja i den änden i stället.

Vi borde därför snarast inleda en satsning på ett modernt och insatsberett försvar i stället och kanske närma oss Natostaternas uttalade mål om 2% av BNP för försvarsändamål – innan vi aktualiserar en formell Nato-anslutning. Detta kunde kanske resultera i ett flygvapen, som kan verka över hela territoriet och med baser skyddade med luftförsvarsmissiler, en marin med tyngdpunkt på att hålla sjötransportlederna öppna i Östersjöområdet och med betydande resurser för sjöfartsskydd också på Västkusten och en armé som snabbt och redan under fredsförhållanden kan bilda en tydlig tröskel inkluderande ett hemvärn, som aktivt kan fungera som ett skydd för samhället, som i dagsläget är betydligt mera sårbart, än vad det var förr i tiden. Det vore kanske mera ändamålsenligt att diskutera hur vårt försvar bör stärkas och utformas än att vi fortsätter odla myter från det kalla krigets tid.