En tredje myt om vår försvar

Missuppfattningen om hur ett invasionsförsvar borde vara uppbyggt och fungera ledde till en annan svensk egendomlighet: Det integrerade försvaret. Man ansåg sig ju veta, att den stora insatsen mot ”invasionskakan” skulle ske samtidigt och samordnat. Pansarförband, ytattack, ubåtar och flygattack skulle då vara så samordnade, att de mer eller mindre samtidigt skulle slå mot fienden, som i de svenska studierna ansågs uppträda i en samlad gruppering. Övriga förbandstyper kunde då samtidigt prioriteras ner eller helt strykas i planeringsprocessen, som exempelvis sjöfartsskyddet. Också vissa stödfunktioner försvann då och blev till egna civila myndigheter, som exempelvis inskrivnings- och mönstringssystemet och Försvarshögskolan; den senare finns ju numera till och med under utbildningsdepartementet - och visst blev det billigare på pappret för försvaret, men blev det bättre?
I Sverige tog integrationen inom Försvarsmakten sig ganska egendomliga former, om man betraktade landet utifrån. Milo-organisationen från mitten av 1960-talet förvånade i alla fall amerikanska besökare, vars referensramar möjligen var mera globala, men att ha sex integrerade kommandon i Sverige verkade lätt överorganiserat från deras perspektiv, särskilt som Försvarsmakten enligt vissa politiska uppfattningar i fred endast skulle verkställa värnpliktsutbildning och krigsplanläggning – och inget annat.

Bernhard Eriksson är ett namn, som i våra dagar är helt okänt, men han var sjöförsvarsminister, då Sjö- och Lantförsvarsdepartementen i Brantings första ministär 1920 slogs samman till ett gemensamt Försvarsdepartement – en fråga som då hade beretts under nästan tjugo års tid. Det fanns uppenbarligen redan då anledningar att ifrågasätta den sammanslagningen och på liknande sätt finns det även i dag motiv att ifrågasätta det som i Sverige kallas för det integrerade försvaret. Åter igen får man studera de strategiska teorierna och, utan att gå in på detaljer, kan man då notera, att en militär strategi oftast sätts i tillämpning först sedan ett krig brutit ut, medan en maritim strategi, där en marin strategi är en del, har en giltighet och bör tillämpas redan under fredsförhållanden. Att detta på något sätt borde mana till eftertanke kan inte vara någon överkurs och vår tillämpning av EU maritima strategi bör nog därför byggas bredare, än vad som skett hittills, och tydligen enbart inom Näringsdepartementet.

Men, visst ska våra myndigheter samverka med varandra även i vår nya strategiska situation, men samtidigt bör nog alla ha kvar sina egna ordinarie uppgifter att lösa även i en kris. Ingen skulle väl få för sig att tro, att det vore bättre att slå samman alla krishanterande myndigheter till en enda, men det är ju faktiskt det man gjort med våra försvarsgrenar, som därmed har tappat en hel del av sina särarter. Att detta kan innebära en nackdel, då vi nu alltmer söker samarbete med andra staters försvarsföreträdare, verkar vi inte ens ha uppfattat  eller funderat på ännu och ändå utövade vi just en sådan  typ samverkan på försvarsgrensnivå med Danmark och Norge under nästan hela det kalla kriget - fast dolt för all insyn. Nu kanske vi skulle övergå till att samverka mera öppet och troligen också med Finland och även det samarbetet bör då förstås ske på en gemensam professionell grund. I dag borde väl dessutom ett cyberförsvar och vår Kustbevakning införas i det nära samarbetet och en samverkan med flera länder borde då kunna ske. Det gäller ju att bygga samarbetet redan i fred och därigenom stärka säkerheten i vår region.

En annan form av integration har efter det kalla kriget drabbat oss, eftersom numera all officersutbildning sker gemensamt. På pappret kan det se bra ut, men vad innebär detta i praktiken? Utbildningstiden har nu förlängts med vad som tydligen uppfattas vara en gemensam grund, vilket inskränker den egentliga yrkesutbildningen på flera sätt – inte minst för blivande sjö- och flygofficerare. Ska verkligen alla officerare utbildas till att leda någon enkel form av markstrid? Och ska studier av teoretiska ämnen verkligen behövas i så stor omfattning för att man ska kunna fullgöra sin många gånger mycket praktiska ledarroll som officer?  Det verkar så, men är det så man lär känna varandras verksamhetsområden? Varför sker i så fall inte vinterutbildning ombord på våra isbrytare? Och varför ska inte armé- och flygkadetter segla på skonerterna? Är det bara för att det troligen är billigare att göra som vi gör idag och varför i så fall inte samverka tydligare med våra grannar? Eller varför rekryteras inte framtidens officerare från högskolevärlden?

Sammanfattningsvis har vi alltså en hel del att fundera kring. Försvarsfrågan är faktiskt lite större än vad dagens Natodebatt ger sken av och även om vi skulle gå med i Nato, så innebär det inte någon reell eller påtaglig förstärkning av vårt försvar. Samtidigt finns tecken på att Ryssland nu möjligen har börjat aktualisera sin kärnvapenbaserade strategi från Sovjettiden, vilket kan innebära, att vi har begränsad tid till förfogande för en upprustning. Denna bör alltså inriktas på att försvaret ska kunna agera säkerhetsbyggande redan i fred och då kan EU säkerhetspolitiska strategi vara vägledande och leda oss i uppbyggnaden. Vi är ju faktiskt medlemmar i EU, vars grundläggande överenskommelse, Lissabonavtalet, också innehåller en hel del anvisningar för säkerhets- och försvarspolitiken. En sådan uppbyggnad kan fortfarande ske utan att vi öppet går in i Nato, om vi skulle välja det, och då utan en föråldrad inriktning på invasionsförsvar, men med självständigt fungerande försvarsgrenar och för att kunna möta utmaningarna i en globaliserad värld.