Västallierade redan innan Nato bildades.

Mycket kan förstås framföras om den säkerhetspolitiska inriktning, som Sverige hade under det kalla krigets tid och det är nu kanske tid att nu döda de myter som då byggdes upp. Risken är annars stor, att Sveriges medborgare inte heller förstår dagens säkerhetspolitiska situation och därmed kommer att driva en mytbunden försvars- och säkerhetspolitik även fortsättningsvis. För visst har det varit så under många år. Redan vid krigsslutet 1945 uppfattade statsminister Erlander, som flera andra ledare i väst, att vi stod inför en fortsatt sovjetisk expansion västerut och hur skulle det krigshärjade Europa kunna möta detta hot, nu när amerikanarna i stort sett lämnat kontinenten åt sitt öde? Inom regeringen var utrikesminister Undén förespråkare för en neutralitetslinje och det blev också det officiella vägvalet, men hur var det egentligen bakom kulisserna?
Sanningen är ju att vi under hela kalla kriget bedrev en dold västsamverkan i olika avseenden och dagens diskussioner om en svensk eventuell Nato-anslutning blir därför ganska egendomlig. Visst var det så att Sverige officiellt valde att stå utanför ett Nato-medlemskap 1949 och det motiverades då av att det kunde placera Finland i en utsatt position. Så var det säkert då, men så enkelt var det inte.
Den stora frågan blev därför hur Sverige skulle kunna framstå som icke-allierad, men samtidigt på något sätt kunna påräkna ett stöd, om katastrofen skulle inträffa. Den första underhandskontakten blev naturligen med Storbritannien, som ju som ockupationsmakt då faktiskt hade en direkt Östersjöanknytning i Schleswig-Holstein, som ingick i deras ockupationszon. Alltså överenskom vi redan 1945 med britterna om hur vi skulle dela på västs försvar i Östersjöregionen, vilket underströks av brittiska örlogsbesök i Stockholm och genom att all minröjning till sjöss, som nu påbörjades för att säkerställa handel och sjöfart – i våra farvatten förstås främst för det svenska behovet – skedde under brittisk ledning. Men viktigare i det nära perspektivet var att Sverige nu fick bygga upp ett modernt flygvapen genom inköp av brittiska stridsflygplan; främst de Havilland Vampire och Mosquito; kända i Sverige som J 28 och J 30. Från brittisk utgångspunkt var denna upprustning av det svenska flygvapnet förstås en del i försvaret av de brittiska öarna mot sovjetiskt bombflyg och så viktig att premiärminister Attlee personligen beslöt att exporten till Sverige skulle fortsätta trots RAF försök att stoppa den vid Koreakrigets utbrott.
I Sverige glömmer vi idag lätt bort, att det svenska försvaret i det kalla krigets inledning var den helt dominerande styrkan på västsidan, men detta insåg amerikanarna i april 1952 efter Erlanders besök hos president Truman och redan i juni sköt ett sovjetiskt jaktflygplan ner den svenska DC 3:an, som signalspanade över sydöstra Östersjön på liknande sätt som hennes amerikanska föregångare blivit nedskjuten året dessförinnan. Det var kanske inte så egendomligt, att man i Sovjet uppfattade kopplingen, men den svenska allmänheten fick inte veta sanningen.
Då vi avslutat vårt eget kärnvapenprogram omkring 1960 fick Erlander, vid sitt besök hos president Kennedy två år senare, till och med utfästelsen, att Sverige skulle skyddas av amerikanska kärnvapen, som tack för att vi inte medverkat i en kärnvapenspridning genom att tillverka egna.
Sammanfattningsvis så har vi alltså egentligen varit en dold västallierad redan från 1945 och detta har man förstås vetat även i Moskva. Bara svenskarna har stått ovetande.