Myten om vårt invasionsförsvar

Invasion är en av bekämpningsmetoderna i strategisk teori och där indelas en invasion i flera deloperationer, om man inte genomför anfallet som ett överraskande kuppanfall. Först ska operationsområdet säkras för egna transporter. Därefter inleds förbekämpningsskedet och när detta nått tillräckliga resultat, kan en första överskeppning ske. Det transportskede som sedan följer handlar om att bygga upp det tagna brohuvudet för vidare operationer. Tidsförhållandena kan förstås variera, men man kan jämföra med de allierades invasion i Normandie. Operation Overlord, planlades under två år och förövades under flera månader för en transport av 150 000 man, men så här ser det ju inte alls ut i den svenska planeringsvärlden, där ju en invasions första överskeppning anses komma mot ett mer eller mindre obekämpat, men fullt mobiliserat svenskt försvar. Hur kan det ha blivit så?

Myten tycks vara grundad i ÖB studier och den operativa krigsplanläggning, som var klar redan 1945 och som fastställdes utan att någon form av politiskt försvarsbeslut hade fattats dessförinnan. I den planeringen fanns i princip tre krigsfall - alla med Sovjetunionen som angripare. Krigsfallen byggde i stort på att Sovjetunionen skulle sätta in överväldigande stora styrkor marktrupp mot centrala, norra eller södra Sverige och detta trots att man i realiteten saknade överskeppningstonnage och att deras bombflyg var det enda flygsystemet, som hade tillräcklig räckvidd för insatser på andra sidan Östersjön. Alla tre fallen tycks dessutom totalt ha saknat inriktning på vad vi skulle göra om ett krigsutbrott bedömdes som förestående eller om förbekämpning hade inletts och byggde samtidigt på att vi redan hade genomfört en allmän mobilisering. Vid närmare studier av denna sällsamma tankevärld, växer modellen över tiden och begreppet invasionsförsvaret blev mera en beteckning, som kom att användas för försvarets ekonomiska planering och inte den operativa. När den politiska ledningen senare blivit medveten om detta planeringsinstrument, introducerades ”dimension-erande angreppsfall” och ”marginaldoktrinen”, som pappersmässigt begränsade de sovjetiska stridskrafternas omfattning, så att hotet skulle passa den svenska försvarsbudgeten. Den sovjetiska verkligheten avvek från fiendebilden i den svenska planeringsmodellen på avgörande sätt. Denna form av ”hotbildsplanering” blev senare en, som man uppfattade det, internationellt erkänd modell, när vi importerade ett amerikanskt planerings- och budgetsystem, ”FPE-systemet”, fast i förvrängd form. För ”säkerhets” skull byggdes det svenska försvaret dessutom upp enbart för att kunna möta ett konventionellt angrepp och kärnvapenaspekten försvann successivt från den svenska försvarsplaneringens värld. Det fanns till och med debattörer, som hävdade, att ingen skulle använda kärnvapen mot Sverige, för vi hade ju inga själva!

Den sovjetiska offensiva planläggningen omfattade sannolikt redan 1945 en ”stöt” västerut mot Sverige med de relativt begränsade markstridskrafter, som snabbt kunde överföras av örlogsfartyg och på en stor bredd mot flera svenska hamnstäder, efter det att man som en förberedelse intagit det demilitariserade Åland. Avsikten var sedan att följa upp anfallskilarna och bygga vidare, där man hade nått någon form av framgång och med den begränsade transportkapacitet som man då hade. Så förhöll sig de sovjetiska anfallsplanerna fram till högsta sovjets beslut 1960 om att ett förödande kärnvapenslag nu skulle inleda kriget västerut. Man hade ju tillgång på nära 40 000 kärnladdningar, då det var som värst. Hur detta angrepp i själva verket skulle genomföras mot Sverige, är ännu inte riktigt klarlagt, men man kan ju projicera anfallskonceptet som det är känt från planerna mot Natostaterna i Europa - och även mot det alliansfria Österrike. I så fall skulle större kärnvapen sättas in mot Stockholm, Göteborg och Malmö, medan mindre vapen – i Hiroshimaklass – skulle användas mot alla kända svenska marin- och flygbaser. Insatsen bedömdes kunna uppnå målet: att förhindra västsidan från att använda Sverige som passage- eller baseringsområde, men den innebar också, att man egentligen inte behövde föra över några egna stridskrafter för att besätta det tämligen härjade svenska territoriet. De kärnvapenbärande robotarna för uppgiften fanns utplacerade bl a utefter den Baltiska kusten och vissa av deras betongfundament kunde besökas där så sent som för ungefär fem år sedan.

Så var det alltså med vårt invasionsförsvar, som började relativt professionellt och som en sammansatt operationsplan, men som senare mest blev till en budgetregulator och ett tillhygge i den ständigt pågående försvarsgrensstriden. Den debatten fördes nu i stället internt inom myndigheten Försvarsmakten och befriade därmed våra dåvarande försvarspolitiker från den besvärande uppgiften att fatta självständiga strategiska beslut och prioritera hur vårt försvar skulle byggas upp. De kunde då ägna sig åt sysselsättning-, lokaliserings, och industripolitik i stället och det var väl lättare att få folkligt stöd på det sättet, men försvarets behov kom därmed oftast i andra hand – och, om man ska vara ärlig, så spelade detta egentligen inte någon större roll under den senare delen av det kalla kriget.

Vi låg ju under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var vida viktigare!