Svenskarna och Nato

En delvis märklig debatt förs i Sverige kring det som kallas Nato-frågan. Den frågan uppfattas handla om Sverige ska gå med i Nato eller inte, men så enkelt är det faktiskt inte. Bakgrunden är följande: Vid Andra Världskrigets slut var fruktan för en fortsatt sovjetisk framryckning stor i hela Västeuropa, som försökte samla sina kvarvarande spillror kring frågan om hur ett sovjetiskt avancemang skulle kunna hejdas. Vi ska då notera, att Sverige ju inte var drabbat av kriget, utan hade ett väl fungerande produktionssystem och en rimligt stor krigsmakt. Sverige var alltså en tänkbar partner för de länder, som ville hindra en fortsatt sovjetisk positionsframflyttning och det var Storbritannien som var den drivande partnern för detta, såväl i tillkomsten av Västeuropeiska unionen, WEU, som i de förhandlingar om ett nordiskt försvarssamarbete, som skulle komplettera WEU i norra Europa. En förberedelse för en samordning skedde redan tidigt också med Sverige, som överenskommit med britterna om hur Östersjön skulle delas i två ansvarsområden. Latituden genom Liepaja angavs som en nordgräns för den brittiska krigföringen mot Sovjetunionen, medan svenskarna skulle svara för krigföringen norr om den linjen. Berlinkrisen 1948 medförde ett nytt amerikanskt engagemang i Europas försvar och Nato bildades 1949. Sverige valde då offentligt att stå utanför av hänsyn till Finland, som då ju fortfarande stod under viss sovjetisk kontroll och det var nog en strategiskt rimlig linje i det läget. När amerikanarna tagit över ansvaret för den europeiska säkerheten uppstod förstås frågan hos dem om var Sverige stod. ”Den som inte är med oss, är emot oss”, var deras grundinställning och Sverige hamnade därför lite utanför det västliga försvarssamarbetet fram till dess att statminister Erlander besökte USA 1952. För den svenska allmänheten uppgavs det, att han skull träffa anhöriga i USA, men i realiteten träffade han faktiskt president Truman, som efter mötet förstod, att Sverige egentligen återfanns på västsidan och han öppnade därför för export av modern försvarsmateriel även till Sverige, som redan inlett upprustningen av sitt luftförsvar med jetflyg från Storbritannien. Det dolda samarbetet hade då alltså inletts och detta betydde också att vi samarbetade i det fördolda med våra grannar Danmark och Norge – delvis också med Västtyskland, även om den senare inriktningen fick en törn med 1962 års Notkris och det fortsatta samarbetet med uppbyggnaden av samarbetet , "taktiska diskussioner"– samordnade mineringsplaner, flygstridsledning och andra planer har ju offentliggjorts ibland och lite delvis. Från svensk sida deltog försvarsstabschefen, marinchefen och flygvapenchefen i dessa ”samtal”. I sammanhanget bör kanske framhållas, att den äldre kryssaren Gotland förlades avrustad i Göteborg, men med en ganska modern flygstridsledningsfunktion, som förstås inriktades på att bistå vid de allierades bombflyg passage över Sverige, då de skulle slå till mot mål i Sovjetunionen från sina baser i norra England. Men inte ens nu var vi medlemmar i Nato! Det förnekades bestämt av alla dåtidens politiker, som var insatta i frågan, alltifrån Erlander, Sven Andersson, Torsten Nilsson och ända fram till Palme. Men den svenska allmänheten fick aldrig reda på vårt hemliga Nato-samarbete, som var väl känt i Sovjetunionen. Inte ens vid Catalina-affären kunde den svenska regeringen svara upp mot var vi faktiskt stod i öst-väst konflikten.

Här ligger kanske kärnan till dagens ganska förvirrade debatt? I själva verket var vi alltså inte så neutrala, som vi gärna ville framställa oss att vara, för såväl i väst som i öst visste man bättre än så och det var mest bara svenskarna som inte visste hur det egentligen stod till. Att ansluta sig till Nato idag är mest en fråga om diplomati och vi kan alldeles ostraffat fortsätta att samarbeta västerut även fortsättningsvis. Och visst kan vi fortsätta med kulturella kontakter med ryska företrädare - det finns faktiskt inte någon motsatsställning med det!