Svenskarna och Nato

En delvis märklig debatt förs i Sverige kring det som kallas Nato-frågan. Den frågan uppfattas handla om Sverige ska gå med i Nato eller inte, men så enkelt är det faktiskt inte. Bakgrunden är följande: Vid Andra Världskrigets slut var fruktan för en fortsatt sovjetisk framryckning stor i hela Västeuropa, som försökte samla sina kvarvarande spillror kring frågan om hur ett sovjetiskt avancemang skulle kunna hejdas. Vi ska då notera, att Sverige ju inte var drabbat av kriget, utan hade ett väl fungerande produktionssystem och en rimligt stor krigsmakt. Sverige var alltså en tänkbar partner för de länder, som ville hindra en fortsatt sovjetisk positionsframflyttning och det var Storbritannien som var den drivande partnern för detta, såväl i tillkomsten av Västeuropeiska unionen, WEU, som i de förhandlingar om ett nordiskt försvarssamarbete, som skulle komplettera WEU i norra Europa. En förberedelse för en samordning skedde redan tidigt också med Sverige, som överenskommit med britterna om hur Östersjön skulle delas i två ansvarsområden. Latituden genom Liepaja angavs som en nordgräns för den brittiska krigföringen mot Sovjetunionen, medan svenskarna skulle svara för krigföringen norr om den linjen. Berlinkrisen 1948 medförde ett nytt amerikanskt engagemang i Europas försvar och Nato bildades 1949. Sverige valde då offentligt att stå utanför av hänsyn till Finland, som då ju fortfarande stod under viss sovjetisk kontroll och det var nog en strategiskt rimlig linje i det läget. När amerikanarna tagit över ansvaret för den europeiska säkerheten uppstod förstås frågan hos dem om var Sverige stod. ”Den som inte är med oss, är emot oss”, var deras grundinställning och Sverige hamnade därför lite utanför det västliga försvarssamarbetet fram till dess att statminister Erlander besökte USA 1952. För den svenska allmänheten uppgavs det, att han skull träffa anhöriga i USA, men i realiteten träffade han faktiskt president Truman, som efter mötet förstod, att Sverige egentligen återfanns på västsidan och han öppnade därför för export av modern försvarsmateriel även till Sverige, som redan inlett upprustningen av sitt luftförsvar med jetflyg från Storbritannien. Det dolda samarbetet hade då alltså inletts och detta betydde också att vi samarbetade i det fördolda med våra grannar Danmark och Norge – delvis också med Västtyskland, även om den senare inriktningen fick en törn med 1962 års Notkris och det fortsatta samarbetet med uppbyggnaden av samarbetet , "taktiska diskussioner"– samordnade mineringsplaner, flygstridsledning och andra planer har ju offentliggjorts ibland och lite delvis. Från svensk sida deltog försvarsstabschefen, marinchefen och flygvapenchefen i dessa ”samtal”. I sammanhanget bör kanske framhållas, att den äldre kryssaren Gotland förlades avrustad i Göteborg, men med en ganska modern flygstridsledningsfunktion, som förstås inriktades på att bistå vid de allierades bombflyg passage över Sverige, då de skulle slå till mot mål i Sovjetunionen från sina baser i norra England. Men inte ens nu var vi medlemmar i Nato! Det förnekades bestämt av alla dåtidens politiker, som var insatta i frågan, alltifrån Erlander, Sven Andersson, Torsten Nilsson och ända fram till Palme. Men den svenska allmänheten fick aldrig reda på vårt hemliga Nato-samarbete, som var väl känt i Sovjetunionen. Inte ens vid Catalina-affären kunde den svenska regeringen svara upp mot var vi faktiskt stod i öst-väst konflikten.

Här ligger kanske kärnan till dagens ganska förvirrade debatt? I själva verket var vi alltså inte så neutrala, som vi gärna ville framställa oss att vara, för såväl i väst som i öst visste man bättre än så och det var mest bara svenskarna som inte visste hur det egentligen stod till. Att ansluta sig till Nato idag är mest en fråga om diplomati och vi kan alldeles ostraffat fortsätta att samarbeta västerut även fortsättningsvis. Och visst kan vi fortsätta med kulturella kontakter med ryska företrädare - det finns faktiskt inte någon motsatsställning med det!

Inför Sälen 2016

Inte alldeles oväntat har det skrivits en hel del om vårt försvar den senaste tiden och man får väl uppfatta det som någon form av förberedelser inför årets Folk och Försvarskonferens, som ju inleds på söndag.
Inte heller alldeles oväntat är det några faktorer, som man undviker att ta upp - av argumentationsskäl eller av okunskap.
Det första handlar om en ev. Nato-anslutning och hur svenska politiker alltsedan Erlander hållit den svenska allmänheten i okunskap om verkligheten. Då Nato bildats hamnade Sverige i en brydsam situation, för vi angav offentligt att vi stod utanför. Det var inte förrän 1952, då Erlander besökte USA och träffade Truman, som amerikanarna "godkände" vårt hemliga samarbete och öppnade för export av försvarsmateriel till Sverige. Att Sverige var en dold medlem torde varit alldeles klart för ryssarna - det kan jag själv bekräfta - men förhållandet blev väl alldeles klart för Sovjet eftersom svenska landsförrädare typ Wennerström kunde orientera om hur verkligheten såg ut. Neutralitetspolitiken var ett falsarium om det hade hettat till och det visste man i både väst och i öst. Det var bara svenskarna som inte visste - och många vet det inte ens idag. Sedan är det helt annan fråga om vi i dag öppet ska gå med i Nato eller inte.
Det viktigaste med Nato-medlemskapet är kanske att man då står under USA kärnvapenparaply, men det gör vi redan. I samband med att det svenska kärnvapenprogrammet lades ner så fick Erlander utfästelsen, eftersom vi nu inte bidragit till kärnvapenspridningen, som Kennedy angav. Frågan om "skyddet" kvarstår är kanske mest en fråga om man i USA anser Sverige så intressant, som vi ansågs ha varit i början av 1960-talet, då för övrigt Warszawapaktens stora slag västerut också skulle ha drabbat Sverige i form av ungefär ett dussin kärnvapen, men någon invasion var det märkligt nog inte fråga om! Det förödda landet skulle i stort sett lämnas som det låg!
Sedan dess - och framför allt efter Sovjetunionens fall - har det svenska försvaret minskats på ett ogenomtänkt sätt, men vi borde kunna sätta upp ett rimligt svenskt försvar med ledning av EU försvars- och säkerhetspolitik. Möjligen har nu det amerikanska kärnvapenparaplyets skydd utökats i vårt närområde, så från den synpunkten torde ett fullskaligt krig vara nästan otänkbart.
Vi bör nog lämna gamla planeringsmodeller och hotbilder och i stället bygga upp vårt försvar "nerifrån och upp" i stället. Vi ska som självständig stat ju kunna svara upp för folkrättens krav på integritet och ett fullständigt incidentförsvar kunde vara grunden för detta. Därutöver handlar Lissabonavtalet till stor del om försvar mot terrorism i alla former och det vore kanske "nästa byggsten" för ett svenskt försvar, som därutöver även borde följa EU politik om sjöfartsskydd; något som vi nästan glömt bort i Sverige, för av tradition ska vi ju "kriga mot ryssen". Men även detta har förändrats betydligt. Vi importerar nästan hälften av vår olja från Ryssland - och den transporteras dessutom över Östersjön. Så ser det ut i dag och där står vi alltså.
Dessutom har det talats om värnplikten, som var så bra förr, men sanningen är att den i sin gamla form inte fyller någon säkerhetspolitisk roll för allmänt sett ska försvaret förhindra att det blir krig och det rimmar illa med att personalens huvuddel då ska inställa sig först när kriget brutit ut! Om vi ska ha värnpliktiga i försvaret, så måste de kunna lösa enklare uppgifter inom några månader - säg tre -  och därefter vara inkallade under några månader och då kunna lösa stridsuppgifter kanske i ytterligare sex månader eller, om det inte skulle behövas, stå i beredskap eller utbildas vidare. Därutöver skulle de  senaste årgångarna kunna vara inkallelsebara som en slags reserv och ingå i en lätt tillgänglig "tröskel" som kanske kan behövas om läget kräver detta, men den gamla "produktionsmodellen" är nog av begränsat intresse för vår säkerhetspolitiska framtid.

Förslag: Rusta upp vårt försvar så vi kan möta EU krav, då kan vi ta vidare steg när och om det skulle anses behövligt! Och inled försök med ett modernt värnpliktssystem

Hur försvara Sverige, del 2

Vi måste också kunna se frågan om vårt försvar i ett rimligt tidsperspektiv. Det försvar som vi anser oss behöva för att kunna möta ett stort upplagt militärt angrepp i övermorgon är sannolikt inte alls det försvar som vi behöver för att möta olika typer av säkerhetshot mot vårt samhälle idag. Fältartilleri, attackflyg eller minkrigföring kan ju, för att ta några exempel, inte försvara landet mot ett stort cyberangrepp, som redan idag skulle kunna slå ut så många viktiga samhällsfunktioner att en kapitulation kan te sig oundviklig.
Visst kan vi fortfarande anse oss i behov av att kunna försvara landet mot ett konventionellt väpnat angrepp, men dagens värld innehåller numera så många andra hot mot vårt samhälle, att vi snarare bör inleda i den mera fredsmässiga änden i stället. Vi är en del av den globaliserade världen och de hot man kan se idag är betydligt mera mångtydiga eller svårbestämda. Men mycket av vilka hot vi ska kunna möta finns redan reglerat för oss i EU grundfördrag, Lissabonfördraget från 2007, men vad som där finns angivet om den gemensamma försvarspolitiken, verkar inte helt känt av alla svenskar.

Vårt samhälle och vårt välstånd lever, som många andra liknande staters, numera i ett kortsiktigt tidsperspektiv och är i väsentliga delar beroende av en ständig och obruten tillförsel av varor och tjänster. Vi – såväl staten Sverige som våra medborgare – saknar därför den strategiska uthålligheten som vi hade tidigare och under beredskapsåren. Vi har nu blivit mera sårbara för avspärrningar eller blockader; oberoende om de är utförda av andra stater, pirater eller terrorister. Men försvar mot terrorister kan vi, å andra sidan, utöva tillsammans med andra EU-stater redan i dag och alldeles oberoende av andra politiska knytningar eller pakter.  Och vi måste också redan i dag kunna utföra någon form av skydd av vår och våra grannars import- och exportsjöfart– ett samarbete, som alltså också har sin grund i gällande EU-avtal.  Vi skulle alltså redan i dag exempelvis kunna samarbeta med alla våra grannar för att försvara våra oss mot piratverksamheter eller terroristattacker. Sett från ett försvarsplaneringsperspektiv kan detta innebära, att det inte är någon eller några staters eventuella militära ambitioner eller möjliga hot mot oss, som bör vara en grund för vårt försvars uppbyggnad, utan vår egen bedömning av hur mycket vi bör kunna upprätthålla vår nationella suveränitet och territoriella okränkbarhet i dagens globaliserade värld.

En viktig förändring har också skett vad avser val av angreppsmetoder och det talas ofta om asymmetrisk krigföring, där en angripare döljer sig bakom andra – ”små gröna män”- eller krigar genom ombud i form av terrorister. Dessa operativa metoder har väl främst sin tillämning på land, men motsvarigheter finns också i sjökriget; främst i form av internationell kriminalitet.  Narkotikasmuggling, sjöröveri, människosmuggling och illegalt fiske sker numera i en ökande omfattning, men det förekommer också miljöförstörande verksamheter och fartygsburen hjälp till upprorsrörelser i land och även sådana företeelser vill nog vår del av världen kunna bekämpa redan innan de påverkar livet på land.

Hur försvara Sverige?

Många mer eller mindre välgrundade synpunkter och förslag har under de senaste åren lämnats om hur vi bör bygga upp vårt försvar, men oftast har förslagen lämnats utan att man beaktat att vårt strategiska läge numera har förändrats i flera avgörande avseenden. Det finns, som jag ser det, anledning, att frågor om vårt nationella försvars framtid nu bör grundas på en analys av vad den nya strategiska situationen kan innebära för oss. Allt är nämligen inte alls som tidigare och den övergripande frågan kunde därför vara hur vi ska kunna försvara oss i den nya globaliserade världen. Vi bör alltså inse, att vår omvärld förändrats i betydande omfattning och även så sedan det kalla kriget avslutades. Vi lever i en globaliserad värld, där handel och sjötransporter bär upp ett ökande välstånd på många håll och där alltså världen på ett nytt sätt är beroende av detta för sin säkerhet. Samtidigt har vårt egna civila samhälle också utvecklats. En majoritet av vår befolkning bor inte längre på landsbygden utan i städer, vilket har minskat uthålligheten och överlevnad i händelse av störningar. Vi är inte ensamma om urbaniseringens följder i det här avseendet och vi kan ju dagligen uppleva hur krigföring påverkar det civila samhället på andra håll.

Inledningsvis kan det också vara lämpligt att övergripande konstatera, att vi självklart inte heller under det kalla krigets tid hade en egen förmåga att ensamma kunna stå emot ett eventuellt sovjetiskt angrepp – det finns ju tydligen en del som tror det idag. Och man tycks dessutom tro, att ett sovjetiskt anfall skulle vara helt konventionellt, vilket kanske mest är förvånande och möjligen mest ett arv från försvarsplaneringens s.k. dimensionerande angreppsfall än från verkligheten. Om ett sovjetiskt anfall då hade påbörjats mot Sverige, så var det för övrigt bara en fråga om timmar eller något dygn innan vi skulle ansluta oss till Nato, vilket bl. a framgår Erlanders dagböcker, men som många tycks ha glömt i dag. Och sedan 1960-talet skyddades vi dessutom mot en stort upplagd sovjetisk krigföring av de amerikanska kärnvapnen. Det förefaller därför lite oreflekterat och gammalmodigt, att bygga upp vårt nationella försvar med huvudsaklig inriktning att enbart kunna möta ett ryskt angrepp, även om Ryssland kan vara en stor och ibland mäktig granne. Det viktigaste är nog snarare, att vi bygger upp en nationell förmåga, så att även Nato kan respektera den – inte för att vi ska bekriga varandra, utan för att Sverige åter blir till ett säkrare område i norra Europa. Det var ju en gång i tiden, och sett från en amerikansk horisont, det viktigaste motivet för vårt hemliga Nato-samarbete och vi bör samtidigt försöka frigöra oss från gamla myter om vårt försvar!

Rationaliseringspotential inom vårt försvar

Över åren har många större organisatoriska förändringar skett inom vårt försvar och visst kan många sådana förändringar ha varit motiverade på något sätt då de infördes. Men i dag finns här en betydande möjlighet att rationalisera och så att vi faktiskt använder våra försvarsanslag till vårt försvar och inte förslösar det på en del sidofunktioner som vi tidigare ansåg vara nödändiga!

Myndigheten FRA byggdes till del upp av den hemliga avlyssningen av kablar som tyskarna utnyttjade under beredskapsåren och till del av den radiosignalspaning, som fanns ombordplacerad; främst på pansarskeppet ”Gustav V”. Eftersom FRA redan under kriget samverkat i det fördolda med Storbritannien, så ansåg man, att detta måste hållas hemligt även fortsättningsvis i det alliansfria landet Sverige och därför fick FRA fortsätta som en egen myndighet. Men gäller denna förutsättning idag? Vi anser ju oss ju dessutom behöva en bättre samordnad underrättelsetjänst! Att myndigheten FOA tillkom för att i hemlighet samordna framställningen av svenska kärnvapen, har väl de flesta numera glömt bort och arvtagaren FOI bedriver en mycket kompetent verksamhet på flera områden. Men borde inte FOI tillsammans med dagens MUST – och FRA – kanske vara grunden för en myndighet för en samlad försvarsunderrättelsetjänst?

Under 1960-talet ansåg vår regering det särskilt olämpligt, att svenska militära företrädare hade öppna kontakter med sina kollegor i andra stater. De hemliga kontakterna fanns förvisso, men det var ju inte lika lätt att dölja alla de kontakter, som behövdes vid framställning eller köp och försäljning av krigsmateriel. Alltså bildades Försvarets materielverk,  FMV, som på pappret var en civil myndighet och därför fick man ha kontakter med andra staters materielmyndigheter – fast man ”glömde” försiktigtvis bort att de faktiskt oftast var militära! Men på "hemmaplan" ansåg man då att alliansfrihetens krav var tillfredsställda! Men hur är det nu? Behöver vi fortsätta att vilseföra den svenska allmänheten med denna ”krumelur” numera? Hyckleriet kring vår vapenexport är ju för övrigt helt monstruös! Vi kanske i stället borde återföra materielansvaret till försvarsgrenscheferna, för det är ju där det egentligen hör hemma? Och vi har ju numera ett ganska tydligt uttalat behov av fackmässigt kompetenta internationella kontakter – något som just våra försvarsgrenschefer kan bestå med; alldeles oberoende av om vi är med i Nato eller inte! Så varför ska materielfrågor fortsätta att ske via ombud? Och varför har vi inte självständiga försvarsgrenar under regeringen?

Vi borde kanske samtidigt skapa en fjärde försvarsgren – Cyberförsvaret. Det finns faktiskt redan mycket kompetent personal för detta, men idag finns de spridda på flera andra myndigheter, vars chefer i budgetförhandlingar anser, att det är just deras myndighet som borde ansvara för vårt cyberförsvar och att just deras budget därför borde förstärkas betydligt för denna uppgift! Politisk obeslutsamhet uppmuntrar ju dessvärre denna form av budgetargumentering!

En dold konsekvens av att diverse stödmyndigheter tillkommit borde kanske också uppmärksammas. Våra förband i Försvarsmakten slimmades under resans gång svårt och för att skulle kunna uppehålla den officiella förbandsnumerären, lades flera stödfunktioner ut på andra myndigheter eller på det civila samhället. Och så gick det ju att göra under det kalla krigets tid, eftersom den metoden aldrig utsattes för någon granskning, men visst saknar de flesta av våra förband många av de stödfunktioner, som tidigare ansåg nödvändiga för att förbandet skulle kunna fungera. Ett flagrant exempel är att uppgiften att skydda sjöfarten togs bort från marinen vid försvarsbesluten 1958 och 1972, då Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, ÖEF, i stället skulle beredskapslagra våra behov av importvaror – det beslutet innebar ju faktiskt att det numera beramade ”enveckasförsvaret” skapades redan då! Och, att sjömätning och isbrytning var verksamheter, som i sig innebar en bra marin övervakning av vårt närområde, utlokaliserades till Sjöfartsverket, är ytterligare ett par marina exempel på hur försvarets uppgifter begränsades och det finns säkert flera i de andra försvarsgrenarna. Vid internationella insatser har vi ju exempelvis ibland haft svårigheter med försörjningen av förbanden och för den underhållstjänst, som det svenska civila samhället skulle bestå med, fanns ju inte tillgänglig i krigshärjade länder!

Det är alltså läge att göra "tempo tillbaka" och besparingsmöjligheterna är betydande!

Behov av försvarsreform

I många avseenden och under lång tid har vi förändrat vårt försvar och det har i flera fall varit alldeles nödvändigt. Men ännu saknas en övergripande strategisk översyn, som kunde vara en grund för en reform och som kunde göra vårt försvar bättre anpassat till tidens förutsättningar och våra nu kända säkerhetspolitiska behov. Och nu börjar det bli akut! Förutsättningarna har ju förändrats grundligt och i mycket omfattande grad, vilket kan medföra att vi riskerar att vårt försvar mest blir till ett galleri och utan förmåga att fungera, då den svenska staten och medborgarna behöver ett ordentligt stöd för önskade säkerhetsskapande insatser av olika slag. Dessvärre finns det samtidigt många hinder för förändringar och för ett mera funktionellt försvar. En del hinder kan härledas till ett mycket stelt och gammaldags regelverk, medan andra mera ligger i bristen på insikt om vad som kan och bör göras i olika situationer och är kanske mest av intern karaktär.

Det svenska försvaret byggdes traditionellt upp med gamla tankar om hur hot skulle mötas. Krig skulle då föras genom en samlad svensk motverkan efter någon form av mobilisering. Så uppfattade väl de flesta världen i början av förra seklet – inget tu tal om annat – men dessvärre finns många tankar från den tiden som ingredienser även i dagens svenska försvarstänkande. Vårt värnpliktssystem byggde just på sådana tankar och kunde då också kombineras med tankar om medborgarnas skyldigheter och ansvar för staten, vilket många kanske glömt bort idag. Massinkallelser genom allmän mobilisering byggde också, och mera som en kuriositet, på att de inkallade eller förbanden kunde förflyttas till ”fronten” per järnväg och vi hade därför fortfarande in på 1960-talet ett antal ånglok stående i ”beredskap” för att ta vid om elströmmen föll bort och elloken blev stående! Idag och redan i vårt fredssamhälle är väl våra erfarenheter av järnvägstransporters tillförlitlighet inte så uppenbara!

Nato artikel 5

Det föreföll lite oklart - för att uttrycka det milt - om vad Natoavtalets paragraf 5 egentligen innebär, så här kommer det direkt från Nato hemsida.

Det handlar alltså om att vidta sådana åtgärder som man anser nödvändiga om någon annan Natomedlem utsätts för väpnat angrepp "inklusive användning av vapenmakt". Det finns alltså utrymme för att bedöma hur man vill bistå andra medlemmar om de angrips och det finns egentligen inte någon automatik i hanterandet. Automatiken är betydligt hårdare skriven i EU Lissabonfördrag artikel 42 pkt 5, vilket man kanske bör uppmärksamma!

Article 5
The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security .