Försvaret av Gotland

I dag har det publicerats ett debattinlägg på DN om Gotlands försvar. Det är ju bra, att det publiceras artiklar om försvars- och säkerhetspolitik i svenska media, som ju annars mest håller på med matlagningsprogram och annat, som inte behöver innebära någon större hjärngymnastik för läsaren - eller tittaren!

Redan tidigt efter det gällande försvarsbeslutet trätt i kraft, framförde jag, att det såg alltför svagt ut på Gotland. Mitt förslag var då, att en av de nya s.k. manöverbataljonerna skulle vara baserad på ön. Syftet med detta var, att Sverige på det sättet skulle markera sin närvaro där på ett tydligt sätt. Tillsammans med flyg och marinstridskrafter skulle det kunna vara ett tydligt tecken på vår ambition och vår avsikt att vara konflikthämmande. Men så blev det alltså inte, vilket jag är den förste att beklaga.

Det har sedan på olika håll framförts just de operativa funderingar, som debattinlägget handlar om, men man måste nog studera frågan från en strategisk utgångspunkt innan man börjar funder i operativa termer och det är här som debattörerna dessvärre fastnar. Det var så vi gjorde under det kalla krigets tid och då neutralitetspolitiken förhindrade djupare tankar, men så är det alltså inte nu längre. Vi måste frigöra oss från gammalt tankegods, och det är kanske inte så lätt att göra, det medger jag gärna, men några faktorer, som man bör beakta kan kanske vara.

1. Hur påverkar kärnvapenavskräckningen eventuella konflikter i vårt närområde? Man kan inte göra seriösa strategiska överväganden inom vår säkerhetspolitik, utan att bedöma hur Rysslands och USAs kärnvapenbalans återverkar på eventuella konflikter här. Eftersom vi nog faktiskt inte vill utforska detta erfarenhetsmässigt, så skulle det vara bättre för oss, om våra försvarsansträngningar inriktas på att denna typ av konflikter inte ska behöva inträffa alls, och då bör vi nog också försöka vara fredsbevarande så länge som vi över huvud taget kan - och att vårt försvar byggas upp på den grunden.

2. Vi är EU-medlemmar - liksom huvuddelen av våra grannar. EU verksamheter styrs av Lissabonfördraget, som i sin säkerhetspolitisk del, kan betecknas som mera tvingande, än Natostadgan. Det glömmer vi lätt bort i Sverige, för många tror fortfarande att vi är militärt alliansfria, vilket vi alltså inte är. Att sedan nästan alla av våra grannar också råkar vara Natomedlemmar gör ju egentligen frågan ganska teoretisk.

3. Ryssland är beroende av sin olje- och gasexport och en betydande del av denna går faktiskt genom Östersjön. Oljan är fartygsburen, men gasen går i pipelines direkt från Ryssland till Tyskland - båda dessa stater är mycket beroende av denna trafik genom Östersjön och, bedömningsvis, ska det nog en hel del till innan Putin et consortes skulle vilja avstå från dessa inkomster genom att föra en aggressiv politik just i det området. Det vore kanske till och med bra, om vi bidrog till säkerheten för den trafiken!

4. En lite - mera taktisk aspekt är kanske också, att redan under det kalla krigets inledning, hade vi avstått från att själva föra krig över södra Östersjön och över Götaland, för där skulle de allierade stridkrafterna kunna agera, utan att ta hänsyn till svenska stridskrafter inom hela den zonen. Självklart är det så även i dag, om en sådan situation skulle uppstå- trots allt. Titta gärna på en karta och konstatera, att amerikanska hangarfartygsstyrkor i Indiska oceanen står för mycket av flygkriget i Afghanistan, så varför skulle man utesluta en sådan grupp i Nordsjön? Det vore kanske inte alls så otroligt och distanserna är ju jämförelsevis måttliga!

Men sammanlagt - basera en manöverbataljon på Gotland - för säkerhets skull och för att markera vår närvaro!

Var står vi? Egentligen!

För nu nästan ett år sedan släppte ÖB i mångas uppfattning en ”bomb”, när han hävdade, att det svenska försvaret skulle kunna hålla ut i en hel vecka. Många tyckte att detta var förfärligt, men jag måste medge, att min första reaktion var precis tvärt om. Hur kunde han anse detta vara möjligt med den lilla försvarsmakt som vi nu har, för så länge hade vi aldrig kunnat hålla ut ensamma tidigare – inte ens när vår försvarsmakt var som mest imponerande runt 1960 eller så.

På något sätt fick jag då upp ögonen för hur missledd den svenska allmänheten hade blivit under nästan hela efterkrigstiden, då det mer eller mindre med avsikt skapades ett antal myter om vårt försvar och vårt lands förmåga. En mycket allvarlig följd av detta är bland annat, att det faktiskt finns bedömare, som tror sig veta, att Sverige skulle kunna stå emot ett ryskt angrepp utan hjälp utifrån. Senast något sådant hände var nog egentligen efter det Livländska kriget, som avslutades med freden i Kardis 1660! Sedan dess har nog det ryska väldet varit en lite för stor motståndare för oss! Ryssland är ju faktiskt något större! Vi skulle behöva hjälp utifrån, om en mera krigisk utveckling skulle bedömas föreligga i en mera nära framtid och detta är ju närmast en självklarhet!

Den senaste offentliga upprördheten handlar om FRA och samarbetet med motsvarande organ i USA. Detta har kanske medfört att det är på tiden att försöka komma förbi och avslöja en del av de myter, som präglade den svenska uppfattningen kring vår neutralitetspolitik och vad den egentligen innebar!

Sett i ett ideologiskt, mindre korrekt, sätt, var vi ju hela tiden en del av väst och det berodde naturligtvis på att vi uppfattade att vi hade en gemensam fiende i Sovjetunionen. Detta var mycket klart för den tidiga efterkrigstidens svenska regering – även om alla ministrar inte var inkluderade i denna realistiska bedömning och den svenska allmänheten hölls också utanför och utan insikt om de verkliga förhållandena. Särskilt anmärkningsvärt är kanske att utrikesministern, Östen Undén, stod utanför den inre och informerade ministerkretsen. Vid krigsslutet uppfattades det allmänt – inte minst hos socialdemokratiska bedömare – att det mest var en tidfråga, innan de kommunistiska ärkefienderna skulle fortsätta mot resten av Europa. Det fördes inbördeskrig i Grekland och det pågick stora kommunistledda strejker i Frankrike och i Italien. I vårt närområde var det så att Finland fick sitt fredsavtal först 1947 och hade därför en viss sovjetisk närvaro landet. I krigets slutskede och då Sovjetunionen hotade med att ockupera Finland, överfördes 1944 för säkerhets skull finsk signalspaningsmateriel och personal till Sverige i det som kallades för Operation Stella Polaris. Det är väl oklart, om den svenska regeringen också var orienterad om marskalk Mannerheims tankar om att 1945 ingå ett finsk-sovjetiskt försvarsavtal och som då stöddes av Paasikivi; något som utmynnade i VSB-pakten 1948! Så såg den mycket hotande situationen ut då! Det svenska försvaret var fortfarande under uppbyggnad och eftersom vi hade varit tillmötesgående mot britterna under krigets slutskede, fick vi möjlighet att fortsätta och utöka vår import av nu väl beprövad krigsmateriel därifrån. Det handlade då kanske främst om stridsflygplan, för vi hade inte någon sådan tillverkning ännu i landet, men också om radarmateriel. Redan 1946 började vi importera det moderna jaktflygplanet J 28, Vampire, som omedelbart började förstärka det svenska flygvapnet ordentligt

Den brittiska Labourregeringen, vars ledamöter även mera handgripligt hade slagits med kommunisterna redan på 1930-talet i Londons dockor, var vid krigsslutet angelägen om att bygga upp ett ideologiskt riktigt och starkt hinder mot en fortsatt kommunistisk expansion och hade 1948 bildat WEU. Nu ville man gå vidare norrut i Europa och skapa en Nordeuropeisk motsvarighet – en slags Nordeuropeiska unionen. Det är här som den svenska myten om de skandinaviska försvarsförhandlingarna har sin grund. Den svenska myten är ju närmast, att det kanske till och med skulle ha varit ett svenskt initiativ. Det som påverkade den fortsatta utvecklingen var Berlinkrisen och det förnyade amerikanska intresset för Europas säkerhet, vilket i förlängningen resulterade i att NATO bildades 1949 och att amerikanska strategiska bombflygplan frambaserades till de brittiska baserna i East Anglia med alla sina kärnvapen – 7 st bomber! Sverige blev som bekant inte Nato-medlem då på samma sätt som Danmark och Norge, utan sade sig av hänsyn till Finland inte kunna bli medlem. Att det faktiskt var ett svenskt nationellt intresse att försöka undvika att få Sovjetunionen närmare oss, nämnde man förstås inte och därför uppstod fortsatta resonemang, om Sverige som en stat som bistod behövande; det ”snälla” Sverige! Det kallades mera officiellt för neutralitetspolitik och i själva verket skulle vi inom timmar eller någon dag begära att få hjälp från Nato, om vi anfallits österifrån!

Till yttermera visso fungerade dessutom det svenska luftförsvaret som ett framskjutet skydd för de allierades flygbaser i England och som då hade stor betydelse för avskräckningen, eftersom de amerikanska kärnvapnen fanns baserade där! Men detta blundade man för i neutralitetspolitikens Sverige! I samband med Koreakrigets utbrott 1950 ville för övrigt det brittiska flygvapnet, RAF, ta över alla leveranser av flygplanstypen från de Havilland och två utresta piloter fick plötsligt inga flygplan att flyga hem med, vilket de rapporterade till ambassadör Hägglöf. Denne tog omedelbart upp frågan med det brittiska utrikesdepartementet, som inte kunde lämna någon förklaring, varför han i stället uppvaktade premiärminister Attlee, som på en söndag fattade beslutet, att leveranserna till Sverige skulle fortsätta som tidigare! Det var alltså viktigare för västs kärnvapenavskräckning, att det svenska flygvapnet var starkt, än att tillfredsställa RAF omedelbara behov!

Vår samverkan med väst rörande signalspaningen har sin grund i att FRA bildats 1942, eftersom marinens – eller snarare flottans – signalspaning krävde större utrymme, än vad som kunde erbjudas ombord på pansarskeppet ”Gustaf V”, där det hade sin ursprungliga placering. Den strategiska signalspaningen flyttade nu i land till Lovön, under befäl av kommendören Torgil Thorén – för övrigt bror till den legendariske underrättelsefotografen Ragnar Thorén, som ju under kriget delvis varit placerad framskjutet i Finland för att fotografera sovjetiska utbrytningsförsök från Kronsjtadt! Thorén avlöstes 1957 av en annan kommendör, Gustaf Tham, som ledde verksamheten där från till 1963.

Den markbaserade signalspaningen hade tillgång till kablar som användes av tyskarna och eftersom den tyska chiffermaskinens – Geheimschreiber – kod kunde brytas av den svenske matematikern Arne Beurling – med ett torg uppkallat efter sig i Kista – så var möjligheten att samverka med väst uppenbar – och visst behövdes detta, för vi hade kanske inte varit så särskilt västvänliga under krigets inledande skeden!  Efter kriget ombildades den svenska hemliga underrättelsetjänsten i stora delar och inriktningen blev nu mot Sovjetunionen i stället för mot Tyskland. I samband med detta lades 1946 det s.k. C-kontoret ner – det hade letts av majoren af Peterséns och mest för att stödja den finska krigföringen mot Sovjetunionen – och i stället skapades T-kontoret, som leddes av en civil chef, Thede Palm, vilket också hade varit i enlighet med försvarsminister Vougts önskemål.

USA bedrev nu flygburen signalspaning mot Sovjetunionen i vårt närområde över Östersjön, men man råkade 1951 ut för att spaningsflygplanet blev nerskjutet av sovjetisk jakt och president Truman beslöt i den situationen, att denna typ av underrättelseinhämtning inte längre fick genomföras av amerikanska enheter. Det passade då ganska bra, att Sverige, som låg närmare, kunde bidra med denna typ av inhämtning och två DC-3:or, Tp 79, utrustades för detta ändamål,. Detta fungerade bra ett år ungefär, då den svenska DC-3:an ”Hugin” sköts ner på ett liknande sätt. Att sedan den personal ombord som skötte spaningsutrustningarna, faktiskt var civila och anställda av FRA, kan ju gärna studeras av folkrättsexperter i dag, då det är ganska klart, att civila inte får bedriva militär underrättelsetjänst, för då betraktas de som spioner! Den stora undanglidningen blev sedan möjlig eftersom ett sjöräddningsflygplan typ Catalina sköts ner tre dagar senare och hela incidenten kallades därför Catalinaaffären i stället för DC-3-affären, som den kanske kunde ha kallats.

Omkring 1960 var det svenska försvaret mycket starkt och nu skulle ytterligare en förstärkning tillkomma – kärnvapen. Men nu blev beslutet i stället, att Sverige inte skulle fullfölja den anskaffning, som redan hade påbörjats. Marvikenreaktorn lades ner och Ågesta blev i stället och mycket påpassligt en central för fjärrvärme! De var ju egentligen anlagda för att kunna producera vapenplutonium. Och nu blev svenskarna i stället nedrustningsspecialister och det svenska försvarets behov av kärnvapenunderstöd skulle i stället lämnas av USA, vilket framgår av deras riktlinjer från 1962 och som finns publicerade i den svenska Säkerhetspolitiska utredningen från 2002. Självklart ökade detta vårt behov av att lämna upplysningar och underrättelser till amerikanarna och att vara solidariska med deras säkerhetspolitik. Det är väl den enda rimliga förklaringen till varför vi finns i Afghanistan!

Ungefär samtidigt importerade vi en avläggare till det amerikanske försvarets programbudgeterings-system, vilket medförde ytterligare myter i Sverige. Eftersom vi inte kunde bygga systemet riktigt som det var ansatt i USA, så blev det ganska snart så att regeringen införde det som kallades ”dimensionerande angreppsfall” och där exempelvis kärnvapnens dominerande strategiska roll mest nämndes i någon inledande text och inte i jämförelserna med den sovjetiska verkligheten. Nu uppstod i stället debatter och diskussioner om hotbilderna och deras innehåll av konventionella stridskrafter och där olika särintressen (sic) helst talade om sina preferenser och inte om landets nationella behov. Samtidigt som därmed ”hotet” begränsades av politiska – ekonomiska! – skäl framgick inte längre heller det grundläggande faktum, att vi faktiskt inte ensamma skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp. Budgeteringsprinciperna blev alltså till ett verktyg att vilseföra såväl politiker som militära ”planörer”!

Ungefär samtidigt började flera försvarsfunktioner att överföras till myndigheter, som formellt stod under civil ledning. Alldeles uppenbart har det sin grund i att regeringen nu insåg, att vi inte kunde fortsätta och bygga upp försvaret utan samarbete med andra stater och det var förstås i väst som detta stöd skulle finnas. Samtidigt kände man sig begränsad i så måtto, att militär samverkan skulle anses strida mot neutralitetspolitiken. FRA hamnade därför formellt under civil ledning, eftersom hela dess verksamhet ju var uppbyggd för samverkan västerut och ett antal statliga utredningar började nu framhålla att den militära uppgiften i fred skulle begränsas till förbandsproduktion och krigsförberedelsearbete, vilket tydligt påverkade exempelvis tillkomsten av FMV.  All framställning av militär materiel byggde ju i stort sett på ett försvarsgrensvis samarbete med västliga uniformerade kollegor. En parallell kanske FOA – senare FOI – skulle kunna vara. Våra forskare inom försvarssektorn skulle vara under civil ledning och inte militär, men som ändå gav dem tillträde till hela forskningen inom försvarssektorn såväl i USA som i andra västländer. Även dessa principer är nu obsoleta!

Och där står vi nu! Vi ska nu bygga upp ett insatsförsvar med en förmåga att fungera med våra grannar och med våra partners inom EU, som ju faktiskt är en organisation för Europas säkerhet. Samtidigt bör vi väl försöka behålla de numera ganska få tillfällena till sysselsättning för en kvalificerad industri, och vem bygger upp ett gemensamt cyberförsvar? Var byggs Europas drönare? Var finns Europas luftrörliga insatsförband? Och insatsberedda enheter av flera olika slag, när USA flyttar sin uppmärksamhet till Stillahavsområdet? Var finns Europas skydd mot terroristattacker över havet – nära eller längre bort?

Det duger inte längre, att bara verka för att det gamla invasionsförsvaret ska återuppbyggas. Det behövs nya tankar – befriade från gamla myter. Och sedan kan vi bygga upp ett modernt insatsförsvar, som har förmåga att fungera tillsammans med våra partners! Men en viss brådska kan vara aktuell, för om framtiden vet vi inte så mycket, som vi gärna trodde oss veta förr!

Hur ska insatsförsvaret byggas vidare?

Det råder en allmän politisk uppfattning, att något stort militärt angrepp inte är befara inom överskådligt tid. Frågan är alltså, hur vi vill utforma det försvar, som vi måste ha av folkrättsliga skäl och som har förmågan att växa till, om den strategiska situationen skulle försämras påtagligt. En viktig fråga rör vår Nato-anslutning, som varit en fördold myt i Sverige, för både i öst som i väst har man vetat om var vi hörde hemma. Vi kan därför fortsätta på den militära nivån med den samverkan och samordning med Nato, så att vi även statsrättsligt och diplomatiskt kan göra detta utan stora omställningar, om situationen skulle kräva en öppen anslutning.

Behöver vi någon form av samhällsplikt? Hur ska medborgarna bli medagerande i samhälls-försvaret?  Många samhällsuppgifter på den civila sidan kommer att kräva arbetskraft på olika sätt - inte bara i akuta krissituationer. Varför inte också frivilliga anhöriga i äldrevården  eller en svensk fredskår för uppgifter i uländer? 

Inom försvarets ledning bör en strategisk-politisk ledning tillkomma, så att eventuella beslut i brådskande lägen kan fattas snabbt. En modell vore att en ”Generalinspektör” med stab placeras i Försvarsdepartementet. Det kan eventuellt bygga på regeringsformens bestämmelser om "kommandomål", som idag verkar helt bortglömda. Det behövs en närmare kontakt mellan den politiska ledningen och den militära, så att beslut om insatser av olika slag kan förberedas på ett professionellt sätt. Idag är det ju närmast bara en fråga om hur det ska betalas! 

Rutininsatser i form av incidentinsatser kan lämpligen delegeras till försvarsgrenscheferna. Nuvarande Insatsledningen blir den operativa ledningsnivån och får en egen ställning och får även uppgiften att förbereda internationella insatser och till Insatsledningen knyts även en underhålls- eller logistikenhet. Denna kan i sin tur även användas vid internationella hjälpoperationer.

De gamla försvarsgrenscheferna utgår och ersätts av tre nya – kallade Mark-, Sjö- respektive Luftförsvarscheferna – som även får i uppgift att samordna sin verksamhet med andra myndigheter inom samhällsförsvaret. Därutöver ska de ansvara för utbildning och materiel inom det egna ansvarsområdet. Det kan komma att se olika ut, för de tre försvarssektorerna är ju olika och framför allt deras materielplanering har olika tidsperspektiv. Materielansvaret kan finnas hos försvarsgrensvisa materielkommandon, som sätts upp med de försvarsgrensinriktade delarna av FMV som grund. Markförsvarschefen har redan fyra regionala chefer för samordning med länsstyrelserna avseende krisberedskap och krishantering. Chefen för sjöförsvaret har redan utretts och bör snarast verkställas. Chefen för luftförsvaret sätts upp på motsvarande sätt. Alla de tre cheferna bör även ha ett eget ansvar för sitt klusters materiel och kan utlokaliseras från Stockholm tillsammans med sina staber,; varför inte Markförsvarschefen i Östersund - mitt i Sverige, Sjöförsvarschefen i Göteborg - Sveriges maritima centrum och Luftförsvarschefen i Uppsala - nära Arlanda!

Politiska beslut måste kunna fattas med ett breddat beslutsunderlag, som en självständig och breddad underrättelsetjänst kan producera. Dagens MUST är alltför smalt och många befattningar för analytiker kan överföras från såväl FOI som från FMV.

Cyberförsvaret blir en ny uppgift för det sammanlagda FOI/FMV.

De förband som behövs för incidentförsvaret ska i första hand sättas upp och bemannas. Därutöver bör förband, som skulle kunna behövas vid en snabb och hotande utveckling sättas upp och vara tillgängliga redan i fred. Detta gäller särskilt luftvärnsförbanden, som i IO 2014 är alltför fåtaliga. Förband som endast har uppgifter i en invasionsförsvarsmodell bör endast finnas kaderbemannade och i övrigt finnas vid truppslagscentra, där studier och utveckling kan ske för de egna typförbanden. Uppsättning av förband, som främst avses för internationella uppgifter, beordras särskilt; en modell som även kan användas för att tillfälligt höja insatströskeln.

Luftförsvarets jaktförband baseras med en division i vardera ”vädersträcket” och ska även kunna baseras tillfälligt på Gotland.

Sjöförsvaret behöver en snabb, men kanske inte så avancerad, förstärkning med minst två divisioner patrullfartyg, på omkring 1000 ton och med helikopterkapacitet. En allmålspjäs och en skrovfast hydrofon bör ingå i fartygstypen som även kan utvecklas tillsammans med grannstater kring Östersjön ss Finland, de baltiska staterna, Polen? Fartygen kan byggas så att de kan få en missilbestyckning, om så skulle anses behövlig (luftvärn- men framför allt markmålsmissiler!)

Kan detta vara en utgångspunkt för vidare bedömningar?

Tvådygnssamhället och behovet av nya avvägningar

I försvarsdebatten innebar den ganska ogrundade tesen om femdagarsförsvaret en alldeles orimlig utgångspunkt för en strategisk bedömning. På något sätt verkade det som man totalt glömt bort våra strategiska förutsättningar och, framför allt, att vi väl fortfarande befinner oss det amerikanska kärnvapenparaplyet. Den svenska militära byråkratin har i det avseendet inte ändrat sig alls, utan fortsätter bara som tidigare och begär utökade anslag. Var diskuteras om behovet av nya avvägningar?

Ett ingångsvärde kunde kanske vara  EU gemensamma försvarspolitik! Där anses det att hotet idag främst kommer från internationell terrorism och gränsöverskridande brottslighet. Varför används inte denna inriktning i Sverige? Eller tror de naiva svenskarna att det mest är en polisiär fråga?

Ett annat ingångsvärde kunde kanske det faktum vara, att Sverige och det svenska samhället  är mycket beroende att flödet av varor - bland annat livsmedel och drivmedel - kan ske ostört. Inom mindre än fem dygn faller det känsliga moderna samhället samman mer eller mindre och städerna brakar samman först. Finns det inget att äta och ingen bensin - hur gör man då? Här finns ett "Tvådygnssamhälle"!

Man kanske skulle lämna de föråldrade försvarsmodellerna och i stället se på samhällets säkerhetsbehov! Då skulle man ganska snart inse, att vi borde ha ett väl uppbyggt incidentförsvar med förmåga att avvisa eller bekämpa terrorister; helst redan till sjöss eller i luften, ett cyberförsvar och en rimligt förberedd krishanteringsförmåga.

- En flygdivision i vardera väderstrecket och med en baseringsmöjlighet även på Gotland

- En patrullfartygsdivision på Västkusten och två i Östersjön. En amfibieenhet på Väst- och en på Ostkusten

- Ett insatsförband på marken  med någon beredskap inom varje militärregion.

Detta kunde vara en möjlig grund att bygga vidare på, för visst behövs förband och förmågor, så att även detta försvarar ska kunna fungera och kanske för att kunna breddas och utökas, om vår nationella säkerhet bedöms hotad i ett perspektiv.

Men övergripande handlar det om att göra ganska tydliga omavvägningar jämfört med dagens Försvarsmakt, som inte verkar kunna reformera sig utan skarpa politiska beslut!

Steadfast Jazz 2013

Av någon anledning tycks rapporter och nyheter kring ryska övningar vara mera intressanta att kommentera, än sådana, där även svenska förband deltar! Som en liten motvikt har jag tagit mig friheten att plocka en artikel från Nato-sidan, som ju också bedriver övningar i vårt närområde och i flera fall med svensk medverkan. Inte bara med stabspersonal, som det antyds i de svenska tidningsartiklar som över huvud taget intresserar sig för övningar i ett lite bredare perspektiv!

Här är artikel:

Multinational forces conduct complex and highly integrated operations on land, sea, and in the airspace over Europe during Exercise Steadfast Jazz 2013Exercise Steadfast Jazz concluded successfully on Nov. 8 after two weeks of intense multinational joint military training in locations across Europe. About 6,000 personnel  from 28 NATO member nations as well as three-partner nations (Sweden, Finland and Ukraine) trained together in a combined multinational setting. Joint Force Command Brunssum Headquarters succeeded in meeting a host of  demanding training objectives and will be officially certified at a future ceremony  to lead potential NATO Response Force missions in 2014.   "As the ISAF mission winds down, NATO’s challenge is to maintain the cohesiveness  and compatibility it has achieved through the years,” said Commander Joint Force Command Brunssum, General Hans-Lothar Domrӧse. "Exercise Steadfast Jazz was an important step in building and maintaining that high level of effectiveness and interoperability,” he said.  DRAWSKO POMORSKIE TRAINING AREA, Poland, 2 Novembre - NATO allies train together during the preparation phase of Exercise Steadfast Jazz - Photo courtesy of 1st Lt. Alexander Jansen/54th Engineer Bn, U.S. Army   The NATO Response Force is the ‘tip of the spear’ in terms of NATO’s ability to respond to an emerging crisis, which is why realistic and demanding exercises like Steadfast Jazz are essential in maintaining and enhancing the effectiveness of Allied deployable forces.    "The multinational soldiers, sailors, airmen and marines that I saw during the exercise demonstrated an exceptionally high level of skill and prowess,” said General Philip Breedlove, Supreme Allied Commander Europe. "The opportunity for troops from 28 different member nations, along with Alliance partners, to train and operate together is invaluable. Steadfast Jazz is what NATO is all about, our ability to defend ourselves together with a high-level of skill and effectiveness,” he added.  Italian destroyer ITS Caio Duilio seen from the flagship - Dutch frigate HNLMS De Ruyter - during the close approaches exercises.   NATO places great importance on ensuring that its forces are trained, equipped and prepared should they be called-upon at short-notice to deal with an emerging disaster or crisis situation. "Steadfast Jazz was based on a scenario that allows NATO forces to train for all possible missions the Alliance might face,” said Supreme Allied Commander Transformation, General Jean-Paul Palomeros. "A wide variety of scenarios were added to the exercise including humanitarian missions, cyber defense, anti-missile defense, and collective defense operations. Realistic, combined multinational training helps ensure that the Alliance is prepared to meet the threats of the future,” he said.   Two Hungarian JAS-39 Grippen's taxi during the first day of the air portion of Ex Steadfast Jazz at 31st Air Tactical Base, Poznan, Poland, on 5 Novembre 2013 - Photo courtesy SSgt Ian Houlding, GBR Army.   While headquarters staffs wrestled with ‘big-picture’ operational challenges, NATO troops deployed in the sea, land, and air honed their abilities to work together in a comprehensive multinational environment. Naval vessels deployed in the Baltic Sea, aircraft took to the skies of central Europe, and land forces participated in a live exercise in western Poland. The exercise culminated in a firepower demonstration attended by senior NATO officials, members of the diplomatic corps and invited observers from Russia and China.   "I am fully satisfied that our combined joint force met all of our training objectives, and I commend all the troops that were under my command for a job well done,” said General Domrӧse. I would also like to thank Poland, Latvia, and Lithuania for the outstanding support they provided to the exercise over the past number of months. Without their efforts, resources, and hospitality we would not have been able to achieve the results that we see today,” he added.   Lithuanian troops from Grand Duke Algirdas Mechanized Infantry Battalion marching in Exercise Steadfast Jazz closing ceremony parade on Friday 8 November.   Exercise Steadfast Jazz was designed to test and certify elements of the NATO Response Force, which is the Alliance’s quick reaction force of up to 13,000 troops, which can be deployed anywhere, in different configurations, to perform a wide range of missions all on short notice.   NATO military commanders will now turn their attention to capitalizing on the lessons, experience and knowledge gained from Exercise Steadfast Jazz to ensure that the Alliance continues to build upon its capabilities, interoperability, and experience. NATO will conduct several exercises in 2014 to certify NRF forces and headquarters, and will conduct a significant combined live exercise in 2015. Story by SHAPE Public Affairs Office

*

Försvarsmakten och omstruktureringen till ett insatsförsar

Det klagas ibland på vår försvarspolitik och på det gällande försvarsbeslutet och, som om det enbart var försvarsministerns ansvar. Det var ju en faktiskt en övergripande fyrpartiöverenskommelse, som är grunden för dagens inriktning på ett modernt insatsförsvar och ibland undrar jag, om de fränaste kritikerna har sin hemort i något annat parti, som försåtligen försöker skaffa sig väljare genom att stå kvar vid en föråldrad försvarspolitik.

Det är ju dessutom på det sättet, att det svenska styrelseskicket bygger på att självständiga myndigheter ska genomföra regeringens politik och av riksdag och regering fattade beslut och något ministerstyre får ju inte förekomma!

Men alldeles oavsett detta anser även jag att det finns behov av rättelser, för det verkar vara alltför svårt för Försvarsmakten att omorientera sig från ett gammaldags invasionsförsvar till ett modernt och fungerande insatsförsvar. Först varningen fick jag personligen, då det famösa veckoförsvaret ”läckte” ut i pressen. Detta indikerade för mig, att man inte förstått sin uppgift, utan fortsatte som tidigare och samlade sig på att bygga upp ett slags miniinvasionsförsvar, vilket inte alls överensstämde med det politiska målet. 

Den andra varningen fick jag för en tid sedan, då jag undrade något om Försvarsmaktens nya hemsida och var de nya manöverbataljonerna finns lokaliserade, för det redovisas inte alls. Däremot finns de gamla regementsstrukturerna fortfarande redovisade, och de ska ju egentligen inte alls finnas i organisationen nästa år!  Har man inte ens utsett cheferna för manöverbataljonerna och bestämt var det ska vara lokaliserade? Här ser jag en koppling till en annan fråga som också varit på tapeten: Gotland, vilket jag flaggade för tidigt!

En riktigt dålig nyhet presenterades också på hemsidan, då man lade ut, att en mekaniserad bataljon hade genomför sin KFÖ! Samtidigt vet vi, att marinen har två korvetter, som man inte har tillräckligt anslag för att använda. Visst visar detta, att pengarna inte fördelas på ett optimalt sätt! Det visar sig, då man förfrågar sig, att det gamla systemet med ”pås-planering” från invasionsförsvarets tid fortfarande tycks användas för vårt insatsförsvar, som ju borde hr helt andra prioriteringar!

Var finns den övergripande inriktningen för Försvarsmakten? Det borde väl finnas någon form av verksamhetsidé och huvudsakliga inriktning?  I stället diskuteras personalförsörjningsfrågor och andra ganska sekundära frågor i långa litanior, men man missar sin viktigaste uppgift som insatsförsvar; nämligen övervakning, närvaro och incidentberedskap, så att vi medverkar till en fortsatt lugn säkerhetspolitisk utveckling i vår region och i vårt nationella intresse.

Amerikansk strategisk ominriktning

Ett utomordentligt intressant föredrag på detta ämne hölls igår av den amerikanske marinstrategen Peter M Swartz och jag uppfattade, att man skulle kunna göra följande funderingar med anledning av den annonserade och omdiskuterade amerikanska förändringen och prioriteringen av Stilla havs-regionen:

-         Den ”stora” förändringen blir kanske inte så betydande, eftersom man kommer dela upp USN i 60% till Stilla havet och det innebär att 40% faktiskt finns kvar i Atlanten –åt Europas håll! (Av framtida kanske 10 hangarfartygsgrupper kommer alltså 4 att finnas i Atlanten!)

-        Omläggningen innebär inte – och det underströks mycket tydligt -  att USN kommer att betrakta Kina som en fiende, utan man kommer att söka samarbete med den kinesiska marinen i stället. En öppen attityd alltså, vilket man också håller mot ryska marinen på Atlantsidan.

-        Tillgången på eskortenheter kommer att vara begränsat, vilket innebär att partnerländer – som Sverige – själva måste svara för en större del av sjöfartsskyddet i sina regioner.

 

Min slutsatser av detta är, att vi måste börja anskaffa enheter för vårt sjöfartsskydd i Östersjön och Västerhavet – patrullfartyg-  och vi skulle kunna samverka bättre inte enbart med Nato-mariner utan även med den ryska marinen – på samma partnerskapsnivå som USN gör! Huvudfienden idag är internationell terrorism och vi har till del sammanfallande intressen av att bekämpa den.

Min andra slutsats är att detta samarbete måste kunna genomföras på försvarsgrensnivå och det måste vi nog börja inse i Sverige! Vi behöver alltså en mera maritimt inriktad marin idag i stället för den som lades ner redan 2004!