Sverige och Nato.

Det fördes en debatt på UI häromdagen om Sverige och en eventuell Natoanslutning, men den blev nog alltför fångad i sina gamla svenska "neutralitetsmyter".

 Saken är den att många inte känner till att Tage Erlander redan 1949 helst skulle ha velat gå med i Nato, men han kände sig tvungen att formellt stå utanför med hänsyn till Finland, som ju då pressats ingå en VSB-pakt med Sovjetunionen. Enligt hans dagbok skulle det enbart röra sig om timmar eller möjligen dygn innan vi skulle gå med i Nato, om det hade uppstått ett krigsläge.

Detta medförde i sin tur, att vi fick bygga upp ett hemligt samarbete med flera Nato-medlemmar, men inte med organisationen Nato, för då hade det sannolikt ganska snart läckt ut, att Sverige samordnade sitt försvar med västsidan i det kalla krigets tid. Inledningsvis höll Erlander själv i den politiska samordningen, men efter kommunalvalet 1950 ansåg han sig behöva någon att biträda honom och valet föll på Dag Hammarskjöld, som blev konsultativt statsråd med den dolda uppgiften att hålla de hemliga västkontakterna öppna. Han var mycket väl lämpad för den uppgiften, eftersom han hade mycket goda kontakter västerut efter att ha varit chef för den svenska förhandlingsgruppen inför Marshall-planens införande.

Samordningen på den militära sidan fanns sedan dels som planer hos ÖB och dels vid mycket hemliga men årliga samtal mellan våra försvarsgrenschefer och försvarsstabschefen med sina danska och norska motsvarigheter. Jag tror att det framgår tydligt i Mikael Holmströms bok. Det är ju ganska svårt att kalla detta för en neutralitet!

När Sverige senare, omkring 1960,  beslöt att avbryta kärnvapenframställningen,  så ansåg vi oss ha bidragit till att kärnvapenspridningen hade begränsats och som tack för detta erbjöds vi att skyddas av amerikanska kärnvapens avskräckande förmåga – precis som alla Nato-länder! Detta finns dokumenterat i amerikanska State Departments riktlinjer från 1962, men nyheten ”släpptes” i Sverige först 1966, då Karl Fritjofson nämnde det mer eller mindre i en bisats vid en årlig redovisning  i Kungl. Krigsvetenskapsakademien och det finns dokumenterat i ”Gula tidskriften”. Märkligt nog var det ingen som reagerade då, men de amerikanska aktierna stod väl inte så högt under Vietnamkriget, så ingen reagerade.

Det är alltså så vårt skydd egentligen är anordnat. Nato har dessutom inga förband att rycka ut med i händelse av att ett snabbt behov skulle uppstå och det är Natos medlemsstater som själva fattar beslut på nationell nivå, om man skulle vilja göra en insats med konventionella enheter enligt paragraf 5!

Det är här den svenska debatten oftast går fel, för man tror att Nato kan reagera omedelbart enligt 5.e paragrafen och det kan man alltså inte. Det är ”enbart” de amerikanska kärnvapnen som har den beredskapen och det var väl ytterst också meningen med pakten, när den en gång skapades – att mer eller mindre tvinga fram en amerikansk reaktion, om något allvarligt hände!

Det vore kanske bra om debatten kunde föras utan den svenska dubbelmoralens ögonbindlar!

 

Beredskap för försvarsberedningen?

Bloggaren Skipper har en mycket kritisk beskrivning av det svenska försvarets utveckling och det är inte utan att jag känner sympati för detta, för visst har försvarets utveckling sedan det kalla krigets tid inte varit särskilt bra eller genomtänkt. Nu fästs det en förhoppning till den sittande försvarsberedningen och att den ska kunna lösa upp alla knutarna, men det är nog att ha en övertro till denna särskilda beredningsgrupp, vars viktigaste uppgift snarare torde vara, att de borgerliga partierna ska kunna vara överens med socialdemokraterna om anslagen till vårt försvar – och möjligen också något om den framtida inriktningen och det är där vi står idag.

Skipper försöker inledningsvis med en strategisk hänvisning, men fastnar – som dessvärre många försvarsdebattörer i landet – på Clausewitz. Det finns kanske några flera strateger att beakta – och modernare! Visst är Clausewitz författarskap viktigt, men för vårt land och i vårt nuvarande strategiska läge kanske man skulle fundera något mera på Mahan, Corbett och Beaufre, som ju till viss del skrivit om strategi på 1900-talet och som inte bara skriver om krig, utan om strategi över hela konfliktskalan! Jag vill därför argumentera för att Sverige idag ska bygga sin säkerhet på marina strategiska grunder, för det är så jag uppfattar förutsättningarna för vårt land.  Här ligger den stora skillnaden mellan kalla krigets tid och nu. Tidigare kunde svenska företrädare oftast inte alls hänvisa till kända strategiska tankar och principer, för då var risken stor, att man avslöjade för alla – även i Sverige – att vi faktiskt var ett västland och inte alls var så neutralt inriktade, som man förledde den svenska allmänheten att tro.

De övergripande politiska beskrivningarna skrevs förstås mer eller mindre pliktskyldigast i försvarssammanhang, men man drog som regel inte några rimliga försvarspolitiska slutsatser av detta, men behoven av tillägg till budgeten presenterades gärna i något som skulle likna strategiska termer. Själv kommer jag gärna ihåg, att lokaliseringen av ett nytt fredsförband till Arvidsjaur på sin tid ansågs vara strategiskt viktig, för landgränsen i norr måste ju försvaras!  I själva verket var beslutet ju bara lokaliseringspolitiskt betingat, men varför kunde man inte säga så! Idag ska vi förstås göra det.

Jag menar att vårt försvar ska inriktas på samhällets säkerhet och bygga på vårt maritima läge, vårt beroende av handel och internationell kommunikation. Det är bara på det sättet vi kan bygga en trovärdig säkerhet för vårt land och för våra medborgare. För att detta ska kunna ske behöver vi faktiskt ha ett försvar, som fungerar aktivt redan idag och på dagens konfliktnivå och med syftet, att försvåra eller förhindra, att de konfliktanledningar, som ju trots allt ändå finns i vårt närområde, ska störa vårt lands säkerhet. Det handlar idag alltså inte om att vi ska kunna försvara oss mot ett väpnat angrepp i en oviss framtid, som ju så många tycks förespråka, för något sådant hot anses för närvarande inte föreligga vare sig mot oss eller mot våra partners inom EU!

Däremot har vi en helt otillräcklig förmåga att idag kunna skydda transporterna av samhällets behov av förnödenheter av olika slag och vi kan vi inte skydda den sjöfart, som till mer än 90 % svarar för transporten av landets import och export. Problemet accentueras av att skattesystemet försvårar all lagerhållning. Gotlands problem är kanske inte i första hand risken för en invasion, utan att befolkningen kan börja sakna matvaror och andra förnödenheter redan inom något dygn, om sjötrafiken dit skulle hejdas!

Det är här, som vårt försvar måste ha sin första nivå. Vi måste ju kunna skydda vårt fredstida samhälle mot de hot som kan tänkas uppträda i vårt eget närområde. Detta finns faktiskt angivet och utvecklat i EU säkerhetspolitiska program från 2003 och kommer också att återfinnas i EU maritima säkerhetsstrategi. Varför kan vi inte börja här? Det är väl mot denna bakgrund som vi bör bygga upp vårt försvar och inte mot mer eller mindre möjliga framtida invasionshot från Ryssland!

I all korthet är det alltså med det här strategiska resonemanget som bakgrund, vi bör bygga upp vårt framtida försvar. Vi har ju i praktiken inte längre någon marin alls, utan bara ett mindre bihang till den alltför omfattande myndigheten Försvarsmakten. Ett försvar, som är mera inriktad på att skydda vår suveränitet i fred borde förstås ha ett flygvapen, som kan möta incidenter i luften i alla delar av landet, och en marin som kan skydda vår försörjning till sjöss och i anslutning till landets större hamnar. Behovet av rena markstridsförband är kanske inte så påtagligt idag, men visst måste riksledningen kunna skyddas mot kuppartade överrumplingsförsök och liknande försök måste vi kanske kunna möta också på Västkusten. Det blir alltså andra avvägningar än de fasta procentsatser mellan försvarsgrenarna, som gällt upprörande länge i stället för rimligt genomtänkta beslut och inriktningar – baserade på en strategisk grund!

Men jag skulle bli positivt överraskad, om just denna försvarsberedning – till skillnad mot alla föregångare – skulle kunna komma fram till och föreslå något så här kontroversiellt, för deras huvuduppgift är ju att komma överens – inte att skapa nytt!

EU- mission i Medelhavet

Den förfärande människohandeln över Medelhavet tycks bli intensivare. Tidigare skedde mycket av denna verksamhet med bas i Gaddafis Libyen och var helt fördold för omvärlden. Nu har, i Syrienkonfliktens spår,  utskeppningen också börjat ske från Egypten och Turkiet och tilltagit.


Det finns anledning att försöka hejda denna avskyvärda verksamhet och det måste ske till sjöss utanför utskeppningskusterna på ett så tydligt sätt att denna form av människohandel helst upphör.


En marin EU-mission skulle kunna sättas igång för att hejda trafiken och helst innan de överlastade och ranka båtarna lämnar sina utskeppningshamnar. Här finns det utrymme för ett svenskt initiativ!

Strategi och operativa exempel

Det förekommer numera ganska ofta i den uppblossade försvarsdebatten operativa exempel på hur ett anfall mot Sverige skulle kunna tänkas bli utfört och visst ser det illa ut i de flesta fallen. Men det är ju faktiskt också syftet med exemplen. Det var så vi gjorde under det kalla krigets tid, för då avslöjade man som regel inte vad som hänt eller inte hänt dessförinnan. Sådant lades i stället in i förutsättningarna och kunde inte ifrågasättas. Saken var ju den, att om man kunde gå in i de operativa exemplens förutsättningar, så hade det ganska snart blivit uppenbart, att vi faktiskt var en Nato-allierad stat och något sådant kunde man för liv och pin inte avslöja i den neutralitetspolitiskt blockerade svenska tankevärlden.


Nu skulle vi alltså börja tillämpa normala nationella planeringsgrunder för vårt försvar och i sådana sammanhang handlar det inte om hot, utan om vilka nationella intressen, som vi har och som vi vill prioritera. Det är så man bygger upp sin nationella strategi. Och val av strategi sker, då någon eller något hotar våra värderingar och prioriteringar. Tycker vi för att ta ett aktuellt exempel, att flyktingströmmen över Medelhavet kan eller bör betraktas som ett svenskt nationellt problem och vi har ett nationellt intresse av att hindra den, så bör vi förstås verka för att EU sjöbevakning av Medelhavet förstärks och att vi själva förstås ska delta i en sådan operation - utöver det spaningsplan från Kustbevakningen, som vi faktiskt redan har avdelat.


Svårigheten vid strategiska val, är kanske främst, att man måste besitta en viss förmågebredd. Det är ju faktiskt är en förutsättning för att kunna välja. Saknas det resurser över bredden, så kan man inte heller fatta några riktiga strategiska val. Då är man hänvisad till att mest bara följa utvecklingen - även i händelser och frågor, som vi skulle kunna uppfatta som viktiga för oss själva. Och då är man kanske tillbaka till var vi befann oss tidigare och har bara ett val mellan att utnyttja våra resurser till det de är avsedda för eller att helt avstå från att kunna påverka vår säkerhetspolitiska situation - och det vore kanske värt att uppmärksamma!

Dags för en ny strategi för landets försvar?

Riksrevisionens rapport och hur den togs emot i media och troligen också av allmänheten, väcker tanken om att det kanske är på tiden att lämna de gamla tankarna om landets försvar bakom oss och i stället bygga upp ett försvar på en ny och tydligare strategisk grund?

Under det kalla krigets tid var ju Sverige hela tiden mer eller mindre allierat med västsidan, fast regeringen försökta hålla detta hemligt för allmänheten, som kände en viss trygghet i den svenska neutraliteten. Därför blev den s.k. neutralitetspolitiken ett instrument för att hålla svenskarna i okunnighet om verkligheten. Redan då Nato bildades 1949 var det en självklarhet inom delar av regeringen, att Sverige öppet skulle ansluta sig till pakten, om det skulle bryta ut ett krig i Europa, och redan då hade man alldeles klart för sig att ett krig i Europa inte skulle lämna Sverige utanför. Det var, som statsminister Erlander skrev i sin dagbok, endast en fråga om timmar eller möjligen något dygn innan vi öppet skulle gå in på västsidan i krigföringen. Det var alltså inte alls så bevänt med neutraliteten!

Det uppstod alltså ett behov av dold samverkan med västsidan och då blev sekretessproblemen akuta. Såvitt jag kunnat förstå skedde de första frågorna inom samarbetet inom underrättelsetjänsten och Sverige låg ju väl placerat för spaning med olika medel mot Sovjetunionen.  Redan under beredskapsåren hade ett sekret samarbete inletts med britterna, som medgavs signalspana mot tyska raketprov från en hemlig plats på södra Öland, så det var ju ganska naturligt att fortsätta detta samarbete. Vår egen signalspaning var då uppdelad mellan marinens fartygsburna signalspaning och den hemliga avlyssningen av trådsambandet som passerade genom landet. Redan under kriget började dessa spaningsorganisationer samordnas och det blev alltså en självklarhet, att de under det kalla kriget skulle samverka med västsidan, men det fanns ett problem som måste lösas. Militära organisationer skulle inte få samverka direkt med några andra staters militära företrädare och därför lades det då bildade FRA formellt under civilt chefskap - fast den förste chefen var för säkerhets skull ändå från marinen! Detta ansågs tydligen vara en framgångsrik modell och när det senare uppstod tydliga behov av samarbete med västsidan, så togs den verksamheten bort från det militära ansvarsområdet och lades i stället under en civil chef, för en sådan kunde ju trots allt kunna få samarbeta med västsidan. Militära chefer hölls därigenom borta från alla misstankar om ett otillbörligt västsamarbete. Man kan idag förstås undra, om inte dessa skenåtgärder nu borde rättas till, för numera ska vi ju samarbeta med våra partners och det är ju mest bara svenskarna som vilseförts. I öst såväl som i väst kände man ju till hur det i själva verket förhöll sig. Självklart borde de militära stödfunktionerna, som blivit ”civila” nu återgå, så att vi får en så enkel och effektiv organisation som möjligt.

När Sverige under 1950-talet inledde en egen framtagning av kärnvapen, blev motståndet mot detta så småningom så stort och detta blev ett stort problem för regeringen Erlander, som fann en lösning i att avstå från egna kärnvapen och därmed tillfredsställa den interna opinionen. Man överenskom med amerikanarna om att om vi avstod från att tillverka egna kärnvapen och därmed till en viss kärnvapenspridning, så skulle amerikanarna sträcka ut sitt kärnvapenparaply för Nato-medlemmarna även över Sverige! Vi får väl förmoda, att denna utfästelse från 1961 inte har avklingat, när vi ju numera dessutom har andra Nato-stater öster om oss!

Även inom EU-samarbetet finns det ju också en hel del som har bäring på vårt försvar. Lissabonavtalet talar exempelvis om att alla medlemsstater har en skyldighet att lämna stöd och bistånd om någon medlemsstat ”utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium”, vilket på pappret är en betydligt hårdare skrivning än Nato-fördragets. Där står för övrigt också att medlemsstaterna är skyldiga, att gradvis förbättra sin militära kapacitet, och det kan man ju undra över om vi kan anses ha gjort hittills! Inom EU finns det också en gemensam säkerhetstrategi, som vi tankemässigt tycks förtränga i Sverige, för där handlar hoten främst om annat än ett väpnat angrepp. Där handlar det främst om terrorister och om internationell brottslighet d v s hot som vi ju är utsatta för redan idag.

Slutsatsen, som den förra försvarsberedningen drog var, att vi ansågs inte stå inför något hot om väpnat angrepp inom en överskådlig framtid, men den verkar man också förtränga idag, och till och med i Riksrevisionens rapport handlar det, om att vårt försvar inte kan avvärja ett väpnat angrepp. Det trista är kanske att inte heller Försvarsmakten tycks anpassa sig och sin verksamhet till detta, utan man fortsätter ungefär som under det kalla krigets tid med att planera hur man ska möta en angripare vid det väpnade angrepp, som alltså politiskt bedöms osannolikt inom överskådlig framtid. Det är kanske inte egendomligt att Försvarsmakten hamnat lite på sidan om i samhällets avvägningsfrågor!

Men visst behöver den suveräna staten Sverige ett försvar även fortsättningsvis, men det kanske främst bör inriktas på att kunna möta de hot som beskrivs i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och, därutöver, och om vi så bestämmer, utveckla kompetenser och förmågor att kunna växa till, om de grundläggande bedömningarna skulle ändras. Vår traditionella uppfattning om vår rätt till självförsvar har haft sin grund i hotet om invasion, men det är inte först då, som samhällets och medborgarnas säkerhet kan behöva skyddas med militära medel. Det måste kunna ske tidigare och på ett bredare sätt och gemensamt med samhällets övriga resurser. Här ligger den strategiska nyheten och detta fanns till vissa delar redan i 2009 års försvarsbeslut, men ”neutraliteten” tycks ha förhindrat ett djupare genomförande. Det är ju ”här och nu”, som var ett ledande uttryck i det beslutet, och det borde ha inneburit en mycket annorlunda inriktning än vad det gamla invasionsförsvaret innebar, men var finns detta idag?

Det finns strategiska skillnader!

Det finns ganska förarglig missuppfattning, som kan leda tankarna fel i strategiska och säkerhetspolitiska sammanhang, för vi kan i Sverige ännu inte skilja mellan militärt och sjömilitärt eller marint. I engelsk text gör man ofta denna skillnad och engelskans Military kan inte enkelt och rätt över kan alltid översättas till det svenska Militär, för då kan vi missa väsentliga skillnader i viktiga texter och avtal,  för marina företeelser är alltså ofta inte Military utan Naval. Vi fick en liten påminnelse om detta, då amerikanska Construction Batallions; ”Sea-Bees” byggde ut en hamn i Estland och det fanns synpunkter på att detta skulle bryta mot överenskommelsen mellan Ryssland och Nato, om att hålla en låg militär närvaro i de baltiska staterna och i Pskovs oblast. Det var ju ”bara” det, att Sea-Bees tillhör den amerikanska marinen och de är alltså inte militära utan marina eller möjligen sjömilitära. Man kan ju undra, om man på rysk sida på liknande sätt undantar sina inrikes- och gränstrupper från begränsningarna, för de lyder ju under Inrikesdepartementet. Det skulle i alla fall enkelt förklara varför uppgifterna om truppstyrkorna under övningen Zapad 2013 varierade så mycket! Räknade man in inrikes- och gränstrupper? Alla deltagare var kanske inte militära enligt avtalets mening?

Det är kanske så, att vi på svensk sida därför bör lära oss att kunna skilja mellan militär verksamhet och marin, för visst finns det stora och principiella skillnader. Landkrigets strategiska grunder om eld, rörelse och skydd, har exempelvis inte någon enkel och övergripande betydelse för sjökriget, som mera handlar om att övervaka och upprätthålla förbindelser av olika slag och främst över havet. Bland de transporter, som man ska kunna säkra i strategisk mening, finns förstås också transporter av markstridsförband och deras underhåll inför och under en landkampanj. All militärhistorisk (!) litteratur handlar alltså om det som britterna uttrycker ”The Army is a bullet fired by The Navy.”och som är en mycket kortfattad och koncis beskrivning av det strategiska sambandet mellan ”militärt” krig och ”marint”.

Strategi

Jag har många gånger haft anledning, att fundera kring frånvaron av strategi i vårt försvar. På MHS fanns det faktiskt ett ämne som hette ”Strategi”, men det handlade, som jag uppfattade det, mest om operativa tillämpningar – efter det att ett övergripande, men underförstått, strategiskt beslut redan fattats. Ja, det var faktiskt så illa att senare, en gång på 1980-talet, då jag efter en föredragning i Högkvarteret just ställde frågan om den svenska strategin, fick det för mig alldeles förbluffande svaret från en deltagande general: ”Sverige är ett så litet land, att vi inte har någon strategi!”

Och visst låg det något i detta förbryllande konstaterande, för vår Försvarsmakt har ju i drygt 60 år mest sysslat med ekonomi- och budgetfrågor; något som knappast haft sin rot i någon strategisk helhetssyn, utan mest haft andra drivkrafter. Nu fanns det under det kalla kriget en bra anledning till att strategifrågorna hölls nere, för hade man då applicerat normala strategiska tankar på vår situation mellan öst och väst, så hade man ganska snart kommit fram till att vår neutralitetspolitik mest var en yttre fasad och att vi egentligen ganska tydligt hörde hemma på västsidan och några sådana tankar ville man ju inte föda – av uppfattade säkerhetspolitiska skäl.

Enligt klassisk strategisk teori inträder det strategiska vägvalet först när en konflikt eller ett krig bryter ut. Det är då man gör sitt på nationella intressen grundade vägval och operationer genomförs då man gjort detta val. På många håll i Sverige har man kanske missat den tågordningen, för under det kalla krigets tid – då vi alltså inte hade någon strategi alls – höll ju det svenska försvaret på med det som kallades för operativ planläggning som ett substitut och i praktiken var planläggningen grundad på ett outtalat strategival. Men, så här i efterhand, får man nog erkänna, att det som kallades för invasionsförsvaret, egentligen inte hade någon strategisk grund alls. Om man gör sig omaket, att studera hur krig i själva verket genomförts under det kalla krigets tid, så slås man lätt av att nästan alla krigiska konflikter inleds med en tillförselfas, som sedan övergår i ett genomförande, som också i sin tur kan vara fasuppdelat. I en sådan studie finns det inte några exempel på den svenska, lätt hemsnickrade uppfattningen, som menades vara ” den operativt samordnade kraftsamlingen mot invasionsföretaget”, vad det nu skulle ha inneburit! Det är inte enbart Falklandskriget 1982, som bär syn för sägen. Det senaste stora kriget i området kring Persiska viken var till och med uppdelat i två deloperationer, varav den inledande Desert Shield var mera marin till sin karaktär och den efterföljande Desert Storm hade sin tyngdpunkt på den mera militära. Båda deloperationerna innehöll förstås både marina och militära förband och verksamheter och som behövde samordnas med ett strategival för att styra och leda var och hur krigföringen skulle genomföras. Ett stort problem för det svenska försvaret var förstås också, att man inte ansågs ha några förband att operera med innan en mobilisering hade genomförts och förband under ”förbandsproduktion” ansågs på många håll inte vara användbara för ”riktiga” uppgifter. Detta har nu helt förändrats med vårt insatsförsvar, men planläggningsmodellerna tycks ändå vara oförändrade, vilket man dessvärre kan notera. Dagens försvar ska ju kunna användas ”här och nu”, som det står i propositionen från 2009, men den insikten verkar ännu inte så utbredd.