Nationell Säkerhetsstrategi med maritima ögon

Under årets Sälen-konferens presenterades en länge efterfrågad tydligare uttydning av vad en svensk nationell säkerhetspolitisk strategi kunde innebära. Om en sådan alltså varit saknad sedan många år, så blev det presenterade förslaget ändå ganska tydligt nedsablat av såväl politiker som i media, vilket kanske inte är så egendomligt sett i ett mera seriöst perspektiv. Ingen stat önskar egentligen, att alla deras säkerhetspolitiska värderingar och prioriteringar blir offentliga och den lämnade handlingen är inte heller något undantag från denna regel. Man kunde kanske ha väntat sig, att man i dokumentet skulle ha tagit ställning till några delar av den dolda säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid, så ett efterhängset arv därmed kunde avslutas. Men så blev det inte heller. 

Det som kallas för en svensk nationell säkerhetsstrategi är därför mera en allmän översikt över vissa – och helt öppna – förutsättningar för vår säkerhetspolitik och några nya prioriteringar med anledning av en oroande internationell utveckling finns därför inte i handlingen, som möjligen skulle kunna användas som en teoretisk grund inför arbetet med en säkerhetspolitisk strategi värd namnet. Strategi handlar ju om att välja!

Ett försök att tillämpa dokumentet från en mera marin utgångspunkt skulle kanske ge en del nya aspekter och kanske också nya ingångsvärden på vår försvars- och säkerhetspolitik. Redan i statsministerns inledning handlar det således om att vår nationella säkerhet bygger på ett samarbete med andra stater, vilket alltså bör uppfattas av alla intressenter – inklusive Försvarsmakten. Det handlar alltså om säkerhet och inte att mest ”bara” om att möta väpnade angrepp!

Det anges alltså klart och tydligt i regeringens säkerhetsstrategi, att vi har ett större beroende av våra grannar och handelspartners än vad man tordes uttala förr. Under det kalla krigets tid trodde vi ju till och med länge, att vi skulle klara en avspärrning genom beredskapslagring, men den tankegrodan är väl nu borttagen och insikten om vårt samhälles verkliga beroende är nu tydligare angiven. Vi måste alltså redan nu i fredstid kunna upprätthålla vår handel med andra länder; ingen nämnd och ingen glömd. I realiteten betyder det att sjöfarten till våra hamnar måste kunna upprätthållas och man kunde ju till och med tänka sig, att en ny svensk sjöfartspolitik initierades, som ett resultat av våra behov av nationell säkerhet. Det vore en bra slutsats att dra! Vid en skärpt utveckling innebär vårt beroende av varuutbyte med grannar och handelspartners, att vi måste kunna skydda sjötrafiken till och från Sverige samt runt våra kuster på ett rimligt sätt – och den förmågan har vi ju knappast i dag!

Det skrivs också om , att vi ska kunna försvara våra intressen mot fredstida hot tillsammans med EU, samtidigt som något annat antyds – en transatlantisk länk. Ett försök till uttydning kunde innebära, att vi nu i ett fredsläge och vid eventuella krissituationer ska kunna samarbeta inom EU, vars Lissabonfördrag i flera avseenden tvingar oss att vara solidariska och att kunna ingripa med ”stöd och bistånd” om en annan medlemsstat skulle utsättas för väpnat angrepp. Å andra sidan kan vi själva uppenbarligen också åberopa den solidariteten, om vår säkerhet skulle hotas i något avseende. Att hänvisningen till den transatlantiska länken, i en krass verklighet, snarast betyder, att vi alla EU-medlemmar ytterst är beroende av och litar på det amerikanska kärnvapenskyddet, vilket kanske är en slutsats, som svenskar i allmänhet tydligen har svårt att dra, eftersom man saknar insikt. Det är ju först på den konfliktnivån som det finns en tydlig och kanske definitiv form av avskräckning och något ”avskräckningsliknande” kan vi numera – efter 1958 års försvarsbeslut, ungefär – knappast åstadkomma enskilt själva inför en hotande krigssituation. Sedan får vi väl se hur Trump kan tänkas krångla till det - som redan fanns angivet i State Departments anvisningar från 1962, om hur Sverige skulle stödjas i händelse av konflikt!

En annan slutsats kunde också vara, att vi måste kunna sätta upp enheter av olika slag, som kunde sättas in för att vid behov stödja eller bistå ett annat EU-land, men vad dessa förband skulle vara för slags, anges inte. Troligen bör vi dock ha ett antal förband i så hög beredskap, att de tämligen omgående skulle kunna sättas in för denna ”EU-uppgift” – på marken, till sjöss eller i luften.Vårt energiberoende åberopas märkligt sällan i säkerhetspolitiska sammanhang, men visst är vi beroende av vår energiimport och omkring 40 % av vårt oljebehov importerar vi i dagsläget faktiskt från Ryssland. Vi har alltså en klar anledning, att uppmärksamma detta och i fredstid inte enbart och ensidigt utmåla vår handelspartner Ryssland som en angripare.

Om vi ska kunna ha någon uthållighet i att kunna upprätthålla inom försörjningsområdet, har vi nog fortfarande en hel del att fundera kring. Förebygga kriser är väl det allra viktigaste och då handlar det ytterst om våra möjligheter att ha förberett detta tillsammans med våra partners; främst inom EU.

Kapitlet”Sverige och omvärlden” och är till stora delar mest en sammanfattning av de föregående, även om underrubriken ”Den globala utvecklingen har aldrig haft så stor betydelse för Sverige som i dag” borde ha inneburit, att även vissa rent säkerhetspolitiska skeenden beskrevs här. De växande migrationsströmmarna – i handlingen något oegentligt kallat flyktingströmmar – Rysslands agerande och det svensk- finländska närmandet anges särskilt, men ger liten vägledning om våra säkerhetspolitiska prioriteringar. Sådana borde man kanske kunna läsa ut – i alla fall mellan raderna – i nästa avsnitt ”Våra nationella intressen”, som anges som en vägledning för hur vårt bredare säkerhetspolitiska arbete för vara för att uppnå dessa mål. Men den beskrivningen är dessvärre alltför allmänt hållen för att visa, hur just de svenska nationella intressena kan se ut och det omdömet gäller också för det avslutande kapitlet ”Hot mot vår säkerhet och åtgärder för att möta dem”. Just det kapitlet var ju det, som blev särskilt kritiserat redan då grundhandlingen presenterades. Kritiken är kanske inte så egendomlig, när exempelvis kärnvapen inte ens nämns under rubriken ”Militära hot”!

Sammanfattningsvis handlar vår säkerhetspolitiska inriktning alltså mest på att vi ska fungera aktivt tillsammans med våra partners; främst inom EU, och för att krigiska konflikter inte ska uppstå i vårt närområde. Det betyder alltså att vi redan nu bör samordna och öva oss tillsammans, främst inom EU-kretsen. För vår egen del anges, att det främst är en fråga om hur vi ska kunna motverka kriser inom vår försörjning, men för att kunna detta borde vi bygga upp en tydligt sjöfartsskydd, som kan arbeta tillsammans med våra grannar. Den slutsatsen borde nästan vara självklar, men dras inte i alls i handlingen. Det borde också finnas en inriktning på att förhindra – och i värsta fall möta - terroristattacker, som ju också kan vara sjöburna eller inriktade mot viktiga hamnar. Men så konkret togs inte förslaget emot. Det var mest som tidigare hotbeskrivningarna man diskuterade.

Det vore intressant att se, om Sverige så småningom kunde inse, att det i vår tid sannolikt är bättre att planera sitt försvar i bredare bemärkelse och för vad vi själva vill åstadkomma och inte bara på det nu kanske föråldrade sättet efter mer eller mindre trovärdiga hot, som man tror sig möta i en oviss framtid. Sett i ett sådant perspektiv kan kanske handlingen ”Nationell säkerhetsstrategi” spela en roll, eftersom den tydligt pekar på Sveriges behov av understödjande maritim säkerhet, vilket kanske bör uppfattas bredare och bättre, än vad som hittills skett.