Några reflexioner efter årets konferens i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen är – från en mera internationell utgångspunkt – ett ganska märkligt evenemang. Då träffas försvarsintresserade och försvarspolitiker på ett sätt som jag inte tror förekommer i något annat land. Möjligen kan detta bero på ett stort försvarsintresse, men troligare är kanske att den svenska säkerhets- och försvarspolitiken alltsedan det kalla krigets dagar hållits fördold eller hemlig för allmänheten och Sälenkonferenserna har då erbjudit en kortare tid av insikt eller försök till förståelse för Sveriges vägval inom hela det säkerhetspolitiska området. Men visst mörkas det fortfarande en hel del och visst är det fortfarande så, att förhållanden, som tidigare kanske inte borde nämnas, nu skulle kunna hanteras på ett sätt som inbjuder intresserade medborgare att delta i den säkerhetspolitiska debatten. För att en sådan debatt ska kunna bli rimligt bra, så borde ett antal förhållanden eller inriktningar kanske klarläggas, så att dagens debattörer får en mera korrekt grund att utgå ifrån. Man hör ju annars förvånade tankar kring flera frågor, som egentligen borde vara väl kända av en mera seriös debattör.
Till den kategorin av frågor hör kanske informationskrigföringen, som faktiskt inte är en ny företeelse alls och som några mera IT-inriktade bedömare tycks tro. Redan under det Trettioåriga kriget förde vi själva ett tydligt informationskrig – för och emot olika trosinriktningar och då ju ”Lejonet från Norden” ju skulle frälsa alla stackars papister. Visst var det ett informationskrig – redan på 1600-talet!
Svensk neutralitet talas det fortfarande en hel del kring, även om vi numera officiellt kallar oss som militärt alliansfria, men vi kan numera inte alls beteckna oss vare sig som ”neutrala” eller alliansfria, för vi tillhör ju faktiskt den Europeiska Unionen, som styrs av Lissabonfördraget från 2007. Fördraget innehåller ett helt kapitel om ”Särskilda bestämmelser för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken” redan i sin inledning. Samtidigt tycks man helt glömt bort att EU till och med har en särskild gemensam strategi för sjöfartsskydd och inte kan vi därför anse oss som ”militärt alliansfria”. De uppgifter och skyldigheter som de deltagande staterna där är ålagda, gör kanske samtidigt frågan om en eventuell formell Nato-anslutning ganska inaktuell och den tämligen omfattande diskussionen, som ändå förs för eller emot Nato, blir ju på det sättet ganska onödig eller kanske rent av bisarr.
Talet om att vårt försvar ska kunna avvärja ett angrepp, uppstod under det kalla krigets tid och har egentligen inte varit giltigt sedan 1661, då freden i Kardis bekräftade Stolbovafreden, men sedan dess har vi ju faktiskt alltid förlorat våra krig med Ryssland. Under inledningen av det kalla kriget – före 1960 ungefär – kunde vi möjligen hävda styrka att avvärja ett angrepp, men knappast därefter. Det förhåller sig ju faktiskt så att Ryssland är något större än Sverige och ryssarna har faktiskt kärnvapen att tillgripa, om man så skulle vilja. Problemet handlar nog i dag mera om att president Putin har en orimlig självhärskarposition och det problemet har vi nog svårt att lösa med militära medel.
Detta leder till en avslutande synpunkt. Ett försvar kan aldrig byggas upp för att möta hot, för hotens omfattning och innebörd kan alltid manipuleras, så att de passar ett tänkt politiskt syfte. Utkastet till ”Nationell säkerhetsstrategi” som presenterades av statsminister Löfven bär syn för sägen. Det viktigaste med en säkerhetsstrategi är ju inte vilka hot som man kan beskriva, utan vad man vill åstadkomma för landets säkerhet. Och i dagsläget torde 2-%- målet fungera väl för att täcka in och hålla en beredskap för beslut om landets framtida säkerhet i en orolig värld.