Hundra år senare!

I år är det alltså hundra år sedan det Första världskriget bröt ut och i vissa delar bör vi kanske fundera på hur det kunde gå så illa. På den militära sidan följde man ju "bara" sina fastställda operationsplaner. På den marina fanns det i alla fall en opponent och det var marinstrategen, Sir Julian Corbett i Storbritannien, som inte ville, att hans land skulle engagera sig i det kontinentala kriget! Tänk hur olika utvecklingen i vår världsdel kunde ha varit om britterna hållit sig utanför! Vi kanske till och med hade haft Österrike-Ungern kvar och vi hade kanske till och med ha sluppit Hitler och Stalin och deras anhang!


Detta var kanske mest en parentes, för det finns ett litet memento, även för dagens svenska debatt för eller emot en Nato-anslutning och det handlar om i vilken ordning som beslut kan eller bör fattas inom viktiga säkerhetspolitiska områden. Många Nato-anhängare talat gärna om hur det skulle kunna se ut, om det redan blivit till en krigssituation, och det är här som man bör lära av historien! Staten måste först klara ut sina övergripande säkerhetspolitiska mål och ange en strategisk inriktning- bland annat för sin försvarsorganisations sätt att arbeta och förbereda sig. Om man gör tvärtom - som i augusti 1914 - så blir man lätt en fånge i den militära planeringen och utan möjlighet att kunna prioritera längre.


Till yttermera visso, ska man nog inte fortsätta denna typ av militär operativ planering alls. Den var framtagen en gång i tiden i kaiser- Tyskland och importerades därför även till det mycket tyskvänliga Sverige. I Storbritannien och i USA gör man inte sådana planer, för där bygger man upp operativa scenarier i stället och det är med sådana som insteg, som försvarsplaneringen egentligen fyller en rimlig roll. I vårt fall kanske vi skulle ha några beredskapsplaner för vad som vi bör eller kan göra i händelse av att situationen helt går överstyr i Ukraina eller varför inte i Vitryssland? Vad kan och vill vi säkerhetspolitiskt göra i så fall - i dagens perspektiv - och vad behöver vi kanske göra för att förstärka våra förmågor, om något sådant skulle hända! ÖB grundplan om Enveckasförsvaret är nog bara en pappersprodukt som hör hemma i ett planeringssystem, som mest bara handlar om budgetfrågor och inte om samhällets säkerhet. Och det vore kanske en bra fråga att ta upp, när vi bygger ett insatsförsvar!

Sverige och Nato

I den pågående debatten, om ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap, saknar jag en viktig diplomatisk bakgrund och den finns i olika överenskommelser, som ingicks mellan Ryssland och Nato redan i den första Natoutvidgningen. Då kom man överens om, att vara återhållsam med att stationera ytterligare större stridsförband i känsliga områden.


Detta betyder, att Nato inte ska placera större stridsförband i de nya Nato-staternas territorier och att Ryssland, å sin sida, inte heller ska göra detta i Pskovs och Kaliningrads oblaster d v s utefter gränsen mot de baltiska staterna och mot Polen.


Om detta finns att läsa i den övergripande Nato-Rysslandsöverenskommelsen från 1997 och i förorden till CFE-avtalets anpassningsavtal från Istanbulöverenskommelsen från 1999 i vars bilaga 5 de ryska åtagandena finns angivna.


Mot denna bakgrund vore det bra, att sansa sig något i den svenska interna debatten, för en svensk Nato-anslutning idag och i dagens ganska lugna säkerhetsläge, vore nog att utmana de ryska åtagandena, vilket dessutom kanske skulle drabba de baltiska staterna och deras säkerhet. Och det ligger inte i svenskt nationellt intresse att göra!

Några funderingar efter årets konferens i Sälen.

Inledningsvis får man intrycket av att Folk och Försvars konferens årliga konferens i Sälen har blivit ett försvars- och säkerhetspolitiskt Almedalen, vilket är en intressant iakttagelse som ett slags särmärke för den svenska demokratins sätt att fungera. Mina funderingar bygger främst på alla reportage och TV-sändningar, som kommit från årets konferens och som jag här försöker sammanfatta och kommentera.
Inledningsvis är det nog ganska klart, att det föreligger en stor samstämmighet kring den övergång från invasionsförsvar till insatsförsvar, som nu har påbörjats. De ”stora” frågorna som partiledare och andra framförde, ändrar inte den sammanfattningen. I stora delar handlar det alltså mest om hur vi ska vidare och vilka korrigeringar som kan anses behövliga, för 2009 års försvarsbeslut byggde trots allt på det underlag, som vi då hade tillgång till och mycket har skett därefter.

Många lyfter gärna fram det faktum, att Ryssland håller på att rusta upp och att detta bör vara en säkerhetspolitisk utgångspunkt. Visst kan det kanske förhålla sig så i en oförutsägbar framtid, men man ska nog veta, att finns det något som ryssarna själva snarare är rädda för, så är det ett ytterligare sönderfall av staten. Det är snarast i det perspektiver man bör se Putins kampanj att försöka framställa Ryssland, som militärt starkt. Och detta kan man säkert ha olika uppfattningar men redan inom en månad, då vinter-OS ska genomföras i Sotji, kommer vi nog att förstå mera av alla interna motsättningar inom den ryska staten, som ju inte alls är den nationalstat som många tycks tro. I sin ambition, att bygga upp den ryska staten, intar handelsutbytet västerut en viktig roll för den ryska ledningen. Konferensensens uppdelning i hotbilder – militära operationer för Försvarsmakten och krishanteringsfrågor för de civila myndigheterna – är nog inte riktigt anpassade till vår värld efter det kalla kriget.
För det finns nu också en maritim hotbild som man alltför lätt glömmer i Sverige. Med ett breddat synsätt på vårt försvar borde vårt samhälles försörjning vara viktig att diskutera, men det såg jag inte så mycket av. Vårt samhälles funktioner är ju numera uppbyggt på att leveranser ska ske tidsanpassat och ett flöde av förnödenheter ska hålla hela samhället vid liv. Om flödet bryts, så är samhällets funktioner i stor fara och ett sammanbrott kan ske inom några få dagar!
Om således hela oljeimporten bryts, så står vårt samhälle inför en ganska snar kollaps och vad som då kan inträffa är nog ganska svårt att ens föreställa sig. Idag importerar vi omkring hälften av vår råolja från Ryssland och all den oljan transporteras från Finska viken, över Östersjön till Västkustens raffinaderier och med detta i tankarna(!) har vi alltså till och med ett gemensamt intresse med Ryssland att skydda sjötrafiken. 
Sett i detta perspektiv är vårt samhälles begränsade marina förmåga en betydligt allvarligare försvarsfråga än många andra,  och det verkar inga myndigheter alls ha uppfattat för på konferensen framfördes mest de gamla vanliga hotföreställningarna - militära operationer å ena sidan och civila krishanteringsfrågor å den andra. Men det finns också en maritim hotbild och hur ska man då kunna möta den?
Ja, i min värld, borde vi snarast försöka bygga upp en egen handelsflotta, så att vi inte alldeles i onödan försätter oss i en situation, där vi inte ens har en egen möjlighet att påverka läget, om ett allvarligt hot skulle drabba vårt samhälle. Och detta gäller redan idag – och i fredstid – och är en typisk fråga för ett breddat insatsförsvar, skulle man kunna tycka. Vi har redan haft ett par fartygskapningar i Östersjön och de reagerade vi inte alls på, trots att de antagligen till och med skedde på svenskt territorialhav! Eftersom mer än 90 % av allt importgods transporteras av fartyg, så har vi faktiskt ett nationellt intresse av en egen handelsflotta. Och tänk så många ombordanställda vi då kunde få! Det är kanske en viktigare fråga, än de diskussioner om olika bemanningsmodeller, som vi ska ha i vårt territorialförsvar!
Vi måste naturligtvis kunna skydda sjöfarten också. En lätt travesti på Mao ” Alla strandstater har en flotta – sin egen eller någon annans” skulle kanske kunna vara på plats. Här behövs en tydlig nytändning, för i praktiken har vi ju inte längre någon flotta alls och vårt läge är ju dessutom sådant, att vi skulle kunna samarbeta i skyddet av sjöfarten med alla våra grannar. Dessutom måste vi också kunna skydda våra viktigare hamnar mot hot på lägre nivå; exempelvis terroristattacker. Även det kunde ju ha diskuterats på konferensen, men där gjorde man väl närmast detta enbart till en polisiär fråga och då har man nog inte tänkt igenom vad som skulle kunna hända, om exempelvis Göteborg eller Brofjorden skulle mineras. Vi behöver alltså fartyg för sjöfartsskydd till sjöss, patrullfartyg eller fregatter, och vi behöver ett amfibieförband på Västkusten.
Om vi inte skaffar oss detta, så hamnar vi dessvärre lätt i lägen, då vi inte själva kan påverka vår säkerhetssituation, och det tror jag inte så många svenskar skulle gilla, men det gäller också att lära de numera ganska sjöblinda svenskarna, att förstå vår nya situation!

Nato eller EU?

I den pågående debatten för eller emot en Natoanslutning, kan det vara bra, att känna till vad det egentligen står i Nato-stadgan respektive i EU Lissabonfördrag om skyldigheten att bistå varandra vid ett väpnat angrepp.

I Nato Artikel 5 står följande:

"Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska anses vara en attack mot dem alla och därför de är överens om att, om ett sådant väpnat angrepp inträffar, var och en av dem, i utövandet av rätten till självförsvar, individuellt eller kollektivt, erkänns i artikel 51 i stadgan för Förenta nationerna, kommer att bistå den eller de parter så attackerade genom att genast, individuellt och överenskommelse med övriga parter, sådana åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive användning av vapenmakt, för att återställa och upprätthålla säkerheten i regionen i Nordatlanten."

Och i EU Artikel 42.7 står följande

"Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt teritorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlamsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga...."

Vilken skrivning är mest bindande?

Några försvarsmyter

Debatten kring vårt försvar har ibland varit intensiv, vilket är trevligt och bra. Men i vissa delar har debattörer varit alltför bundna av gamla myter från förr och det är kanske inte så bra. Om vi vill utveckla vårt försvar på ett klokt och bra sätt, bör vi komma bort från de myter och förutfattade meningar, som binder tankarna, för vi var offer för många myter på försvarsområdet under det kalla krigets tid. Vi måste nog försöka tänka framåt i stället. Hur har vi det till exempel med vårt cyberförsvar? Här en provocerande framställning mot några av våra myter! Förhoppningsvis kan den bredda debatten.
 

Neutralitetsmyten.

Under det kalla kriget genomförde vi i Sverige egentligen inte några riktiga strategiska studier inom försvarsområdet. Orsaken är glasklar, för om vi hade gjort det, så hade det inte kunnat undvikas, att vår säkerhetspolitik skulle kunna ifrågasättas. Självklart tillhörde vi då som nu västsidan, men det ville eller kunde man alltså inte uttala. De flesta studier och analyser inom försvarsområdet gjordes därför på en operativ nivå handlade därför om vad som skulle göras, när ett krig redan hade brutit ut. Därmed kortslöts en strategisk studie, som visade varför vi kommit in i den situationen och hur ett eventuellt krig skulle kunna undvikas - och det var ju ändå detta som var det viktiga.

I dag kan vi ju studera vår strategiska situation, utan att bli beskyllda för att ifrågasätta vår neutralitetspolitik och egentligen baseras många andra myter på ”den svenska neutraliteten”, som inte alls var så tydlig och glasklar – inte ens under beredskapsåren, då vi ju faktiskt ansåg oss vara neutrala. Från en mera maritim utgångspunkt var detta kanske inte ens då helt tydligt, för vi sålde ju järnmalm till tyskarna och skyddade malmtrafiken mot sovjetiska ubåtsanfall. I dag kan man ju fråga ryssar om de uppfattade det som särskilt neutralt. Det var väl lika neutralt som att släppa in britterna till Öland för att kunna spana mot de tyska V-vapenförsöken över södra Östersjön. Svenskt sjöfolk var annars de som fick ta stöten – mer än 2 000 svenska sjömän omkom i kriget, när de seglade i svenska fartyg för den svenska försörjningen och de upplevde nog inte sin verksamhet som särskilt ”neutral”!

Nato-myten

Direkt efter krigsslutet inledde vi ett närmande till Storbritannien, för vi, som alla andra västeuropéer, kände då hotet från Sovjetunionen som mycket påtagligt. Detta närmande pågick i det tysta och fram till 1948 års Berlinkris i vars efterföljd Nato bildades. Idag vet vi att vår neutralitetspolitik skulle upphöra, om ett krig brutit ut mellan öst och väst, och vi hade då blivit medlemmar i Nato inom några timmar eller möjligen något dygn. Det har många glömt bort idag och de tror i stället, att vi måste ansluta oss till Nato redan idag och pekar på den ryska upprustningen som ett motiv. Sett i ett bredare perspektiv är brådskan kanske inte så påtaglig och vi är ju faktiskt medlemmar i EU, som i sig själv ju är en säkerhetsskapande organisation. En svensk anslutning till Nato i dag, kan ju kanske till och med skapa oro i vår annars ganska lugna del av världen och det bör vi nog undvika. Här pågår ju exempelvis en betydande handel med olja, vilket är viktigt för Rysslands ekonomi och Tysklands energibehov. Även Sverige importerar en stor del av vår olja från Ryssland, vilket kanske inte är så allmänt känt.

Kärnvapenmyten
Det märkligast är ändå kanske, att vi totalt bortsåg – och bortser – från att det finns kärnvapen. Intressant är också hur se hur tankarna gick på 1950-talet, då det gällde att argumentera för en svensk anskaffning av ”taktiska kärnvapen”. De skulle främst användas defensivt, sas det, och man kan ju undra om var det skulle ske med de specialbyggda Lansen-flygplanen! På svenskt territorium? Vi planerade sedan för en konventionell krigföring i stället och, att en stor konflikt i vårt närområde skulle utkämpas på konventionell nivå är kanske den allra största kvarvarande försvarsmyten. Jag hörde faktiskt på 60-talet till och med högt uppsatta militärer hävda, att Sovjet inte skulle använda några kärnvapen mot oss, eftersom vi inte hade några! Det verkade som att man trodde att vi skulle spela kula med varandra! Det kan inte uteslutas, att vårt programbudgeteringssystem också spelade oss i spratt i detta sammanhang, för ”de dimensionerande angreppsfallen” innehöll mycket lite om kärnvapeninsatser. Inte ens då Sovjetunionen i Kuba-krisens efterföljd ändrade hela sin krigsplanläggning, som då byggdes kring ett stort upplagt kärnvapenslag mot hela Västeuropa, tänkte vi om. Ett defensivt inriktat, fördröjande svenskt försvar var ju redan då alldeles feltänkt och det finns folk, som fortfarande idag argumenterar för ett ”segt territorialförsvar”! Självklart borde vi redan då ha byggt upp ett insatsförsvar, som aktivt kunde hindra, att konflikter växte upp till en kärnvapennivå!

Myten om den egna förmågan
Det finns idag debattörer, som tror, att Sovjet skulle respektera vår suveränitet i händelse av ofred i området, men även det var nog mest en myt. Från ett sovjetiskt perspektiv var Skandinavien ett operationsområde och där ”interna” statsgränser knappast beaktades. Den märkligaste myten är kanske annars, att vi fortfarande idag tror, att vi själva skulle kunna avvärja ett sovjetiskt – nu ryskt – angrepp på landet för det har vi aldrig kunnat. Man behöver ju bara jämföra ländernas storlek för att inse detta. Självklart måste vi få hjälp, om något så egendomligt skulle inträffa, att Ryssland skulle anfalla Sverige i ett isolerat angrepp. Men myten, att vi skulle kunna stå emot utan hjälp utifrån, frodas fortfarande. Det är ju alldeles klart, att om man tror det, så kommer alla andra bedömningar att bli felaktiga.

Myten om det integrerade försvaret
Om vi sedan förflyttar oss till den operativa nivån, så finns det även här några svenska myter, som vi nog snarast bör komma bort från. Den första handlar om att vårt invasionsförsvar skulle vara ”integrerat” och att våra stridskrafter skulle ”kraftsamlat” kunna sättas in mot ”invasionskakan”, som man gärna kallade ett uppspelat överskeppningsföretag. Här var det väl närmast samordningen och integreringen inom försvaret, som spelade oss ett spratt, för så ser verkligen ingen krigföring ut i hela världen. Om man då hävdade, att ett konfliktförlopp oftast har två tydliga skeden, så anklagades man raskt för att ta upp en försvarsgrensstrid, men nästan alla krig har faktiskt ett inledande skede, som oftast är marint till sin karaktär och där förutsättningarna skapas för det följande militära skedet. Den part, som kan upprätthålla sin tillförsel av resurser, kommer i allmänhet att ha fördel av detta, vilket kan vara avgörande för hur en konflikt kan komma att utvecklas. Men detta gällde inte i Sverige under invasionsförsvarets tid – vi avskaffade i stället skyddet av våra förbindelser västerut.

Myten om möjligheterna att ta emot hjälp
Det har också framförts, att vi inte skulle kunna samverka med Nato, om vi inte blev medlemmar. Även detta är en myt. Redan snart efter krigsslutet hade vi en samverkansform med det brittiska försvaret. Denna samordning byggde på en separationslinje i Östersjön och söder om den skulle britterna verka och då handlade de främst om minkrigföring och RAF skulle på det sättet kunna användas mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. Det svenska operationsområdet låg alltså norr om denna separationslinje. När den västtyska marinen skaffade ubåtar, passade förstås samma separationslinje även för ubåtskrigföringen.  Det är ofta så det går till vid internationella operationer. Man samordnar sina verksamheter genom att de olika länderna tilldelas egna ansvarsområden.

Georgienkonflikten
Flera debattörer i Sverige använder sig av Georgienkriget 2008, som ett bevis på att ryssarna håller på att återta gränsrepubliker från Sovjetunionens tid och visst kan man hävda detta, men man går kanske för långt i sin argumentering för det är faktiskt svårt, att förstå alla de egendomliga politiska drivkrafter som finns – och har funnits i många hundra år – i Kaukasusregionen. I en rapport om kriget, som EU tog fram hösten 2009, lades skulden för kriget på Georgien, som inlett kriget med nattbombningar i Sydossetien, men alla parter gjorde sig skyldiga till brott mot gällande humanitära regler och den ryska reaktionen gick över alla rimliga gränser! Visst är det väl lite långsökt, om detta kan tyda på en rysk strävan att återerövra gammalt sovjetiskt territorium, men den för oss viktigaste slutsatsen, drar man inte gärna. Kriget inleddes och genomfördes på ungefär en vecka – kortare tid, än vad ett mobiliserande värnpliktsförsvar skulle behöva för att komma igång över huvud taget!

Sedan är det svårt att förstå vad det innebar att bl a Abchazien under sovjettiden hade en ställning som ”autonomt område” inom den georgiska sovjetrepubliken. Det kan kanske vara av betydelse att känna till inför vinter-OS, som ju snart inleds i Sotji, som inte ligger så långt därifrån! EU konstaterade ju också i sin rapport att riskerna för nya konfrontationer är "allvarlig".