Trist

Visst är det trist att den schweiziska folkomröstningen provocerades fram av ett national-extremistiskt parti. Europas "problem" med minareter är kanske inte så framträdande. Det finns trots allt kanske mera angelägna byggnadsregler. Men ännu tristare är det väl att folkomröstningen resulterade i att schweizarna beslöt att förbjuda att fler minareter skulle kunna byggas i landet och att det skedde under en demokratisk täckmantel. Personligen uppfattar jag det som en varning även för oss svenskar, så vi inte låter skumma krafter provocera oss bort från en mera tolerant inställning.

Till saken hör säkert också, att det kommer att drabba en del svenskar utomlands och längre bort från Europa, för där är folks möjlighet att skilja mellan svenskar och schweizare inte så framträdande!

Strider bland civilbefolkning

Diskussionen kring Afghanistanoperationen har aktualiserat frågan om vår insatsgrupp bör utrustas. Visst är det en viktig fråga, men det är kanske ännu viktigare att förband och enheter uppträder på ett bra och korrekt sätt inom operationen och inte främst intar en position av "force protection"; att skydda sig mot eventuella angrepp från upprorsgrupper. Om uppträdandet i landet mest kommer att bestå av militär patrullering riskerar vi att styrkan mest kommer att uppfattas som en ockupationsstyrka av civilbefolkningen och det vore direkt kontraproduktivt. Jag kan erinra mig en händelse från våren 1997, då min lilla svenska grupp, SWENIC, besökte den oroliga staden Brcko i norra Bosnien. Vi pausade där på en trottoarservering och tog en kopp kaffe.

Jag fick intrycket att vår närvaro noterades av civilbefolkningen, men att ingen egentligen hade något emot vår närvaro; kanske till och med tvärt om. Vi var där som en del av den fredsbevarande styrkan, SFOR, och vår närvaro ingav inte alls några motreaktioner. Men, som vi satt där i solen, bröts lugnet av en amerikansk styrka, som i ett antal bilar och i högsta stridberedskap och i alltför hög fart, skramlande körde fram på huvudgatan och skrämde bort alla som rörde sig där. Uppe på den första "humween" stod en stridsberedd soldat och pekade hotfullt på omgivningen med en tung kulspruta. Gissa om civilbefolkningen skrämdes upp av den amerikanska närvaron!

Det är alltså inte enbart utrustningen det kommer an på. Det handlar också om hur man uppträder vid sina kontakter med civilbefolkningen.

Solidaritetspolitiken och officersutbildning

Under det kalla krigets slutskeden genomfördes en ganska diskutabel reform av den svenska officersutbildningen. I den vällovliga avsikten, att bibehålla eller rent av höja officersyrkets status, skulle utbildningen akademiseras. Jag tror att det var en total missuppfattning av vilka professionella krav som bör styra vår framtida officersutbildning. Med den nu påbörjade övergången till ett insatsförsvar skärps nu snarare de rent yrkesmässiga kraven på de blivande officerarna. Man måste helt enkelt kunna leda sina förband! Det finns säkert anledning att återkomma till detta senare, men nu har frågan rests om Försvarshögskolans framtid och här har man, enligt min uppfattning tappat bort det säkerhetspolitiska behovet av att ha en egen högre officersutbildning.

Vi måste uppfatta och förstå, att vi måste kunna ha en förmåga att ta emot lämpade elever även från andra länder vid en militär högre utbildningsanstalt. Vi kan på det sättet i ett längre perspektiv bygga upp kontaktnät som får sin grund där och som kan bli till en säkerhetspolitisk betydelse och tillgång; professionellt och personligt. Självklart handlar det inte enbart om officerare, utan även om politiker och om tjänstemän i den statliga förvaltningen - alla med ambitionen och med förmågan att kunna bekläda högre befattningar i framtiden. Samtidigt är det av betydelse, att en "försvarsakademi" inte bör vara en egen myndighet med allt det merför av självsvängande administration. Den ska i stället vara en del av det militära försvaret och där försvarets personalkommenderande funktioner har en möjlighet att snabbt och vid behov ska kunna skicka såväl elever som kurschefer utan att behöva förhandla om det i åratal dessförinnan. Det bör alltså vara säkerhetspolitiken som styr och inte, som nu, bli en följd av förhandlingar mellan myndighetschefer. Att sedan behoven av akademiska inslag i utbildningen naturligtvis bör uppmärksammas, är väl nästan en självklarhet, men det är det professionella behovet som ska styra - inte möjligheterna att skaffa sig akademiska poäng.

Solidaritetspolitik i stället för den gamla neutralitetspolitiken

I dagarna har det skrivits och talats en hel del med anledning av att Lissabonavtalet träder i tillämpning, men den säkerhetspolitiska aspekten har hittills inte alls behandlats, vilket kanske är förståeligt. Inget politiskt parti vill väcka den sovande svenska allmänheten från den stor- strategiska dvala den gick in i på 1950-talet. Skälen varierar, men visst är det förståeligt, för någon väljarmagnet blir det knappast då vi konstaterar att neutralitetspolitikens tid nu definitivt är till ända. Nu har vi inom EU:s ram i stället något som skulle kunna kallas för en Solidaritetspolitik. Hur den i förlängningen ska utformas i praktiska och konkreta åtgärder finns idag knappast ens övervägt och en bidragande orsak till detta är väl att vi länge trott att ett försvar ska ha en sådan styrka att det kan verka avskräckande. Den myten finns ännu kvar på många håll i vårt land, även om Sverige i realiteten redan på 1960-talet uttalat befann sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var alltså där som avskräckningens kärna fanns.

Hur ska vi nu göra?

Som jag ser det ställer vår uttalade solidaritet krav på ett nära samarbete med våra grannländer inom ett brett spektrum. Dagens hot rör sig kanske mest om internationell terrorism och det hotet är aktuellt för alla Östersjöstater - alltså även för Ryssland. (Det är för övrigt också en viktig del av EU Säkerhetsstrategi från 2003!) Vi bör alltså förebygga terroristers verksamheter hos oss, hos våra grannar och - inte minst - till sjöss i Östersjön. Och det bör förstås ske tillsammans med alla våra grannar med motsvarande nationella behov, vilket kan vara en överraskande tanke för gamla neutralitetskramare. Om något hotande av något slag därutöver skulle inträffa i något av våra grannländer, så ska vi förstås också möta det hotet tillsammans. Det kan här röra såväl civila som militära resurser som kan bli aktuella att sättas in och helst i preventivt syfte redan innan en konflikt brutit ut.

På en högre konfliktnivå kan vårt deltagande i vad som i sådana fall skulle kunna kallas för "snubbeltrådsinsats" kunna bli avgörande för att förhindra att ett krig bryter ut. En angripare måste i ett sådant läge räkna med att ett angrepp på en mindre EU-stat innebär ett angrepp på hela EU, vilket säkerställs genom att flera EU-staters enheter redan finns på plats och omedelbart skulle komma i krig, om ett planerat angrepp fullföljas. Här har alltså Sverige en roll att spela i vår del av Europa och i Östersjöregionen. Det är här som våra insatsförband ska kunna verka och vara snabbt tillgängliga för att förhindra en eventuell eskalering av en lokal konflikt.

EU-toppmötet med Ryssland i Stockholm

Det var troligen mycket bra för såväl EU som för Ryssland, att detta toppmöte kom till stånd. Möjligen kan det bidra till en normalisering i de allmänna förbindelserna men också till en förbättrad och utökad handel. Många svenska bedömare ser dessvärre fortfarande på Ryssland med "kallakrigetögon" och det tror jag att vi ska försöka undvika så länge det över huvud taget går - om inte annat för upprätthålla kontakterna med ryska medborgare över en större bredd och därmed kanske till och kunna bidra till en större insikt om demokrati, människovärde och marknadsekonomi hos många ryssar. Vi glömmer alltför ofta bort att Ryssland i historien aldrig ens varit i närheten av att så "demokratiskt" som nu; för , visst är det så, demokratin i Ryssland är inte mycket att hurra för, men min förhoppning är att varje dag av normala kontaker mellan EU och Ryssland kanske kan medföra att några fler ryssar vänjer sig vid och lär sig att uppskatta ett mera västerländskt levnadssätt. Demokrati är faktiskt inte något som tillskapas på en kafferast. Det är en långt utdragen process. Så var - är! - det faktiskt även hos oss i Sverige och vårt utgångsläge i början av 1900-talet var ju betydligt bättre än vad det var i Ryssland. Vi kan därför inte förvänta oss, att en fullfjädrat demokrati plötsligt skulle uppstå där. Det krävs arbete och tolerans för att det ska kunna bli något. Inte heller detta är särskilt känt i Ryssland - eller i Vitryssland för den delen. Jag har personligen träffat flera s k demokrater i båda dessa länder och dessvärre är deras tilltro till ett demokratiskt system ofta präglat av en naiv brist på insikt. Visst finns det andra, som är betydligt mera realistiska och bland dem skulle jag gärna nämna ett namn, Sjusjkjevitj. Han var den vitryska republikens förste president. Han stora sorg i livet var att den fria världen inte reagerade snabbt och stödjande för den vitryska statsbildningen, då Sovjetunionen föll samman. Resultatet av detta lever vi och vitryssarna med ännu idag och i form av en odemokratiskt styrd statsbildning, som kanske kunde ha sett helt annorlunda ut, om vi reagerat mera tolerant och positivt på den 1991! Vad vi förhoppningsvis lärde oss då av våra fel, ska vi kanske tillämpa nu med ryssarna och hjälpa dem i sin demokratiska process och det kan vi inte göra enbart genom att ta avstånd från allt dumt de ändå faktiskt hittar på under vägs! Dom måste få stöttning också och det ligger faktiskt i vårt intresse att utveckla normala kontakter och handel med detta gigantiska uland.

Afghanistanoperationen och helikoptrar

Visst är det trist och beklagligt då medlemmar i vår Afghanistanstyrka skadas eller såras under sin insats, men i realiteten är det dessvärre alldeles oundvikligt över tiden. Vi får bara hoppas att skador och förluster inte medför en "militarisering" av den samlade insatsen i landet, för det skulle, enligt mitt sätt att se det, bli kontraproduktivt. Tyngdpunkten måste ligga på den civila sidan, om det över huvud taget ska kunna bli ett framgångsrikt utvecklingsprojekt.

Diskussionerna kring sjuktransporthelikoptrar placerar samtidigt vår gamla princip för materielanskaffning under luppen. Under kalla kriget projekterade vi - oftast FMV tillsammans med någon svensk försvarsindustri - precis vad vi själva ansåg att vi skulle ta fram för materiel till försvaret. Det är en process över ganska lång tid, men vi får då förstås precis vad vi själva projekterat vare sig det var bra, som i de flesta fall, eller dåligt, som exempelvis stridsvagn S. Nu står alltså vår helikopteranskaffning låst i en process från den tiden och en helikopter enligt våra specifikationer finns inte att tillgå förrän 2011! Samtidigt är det faktiska läget, att vi redan i morgon skulle kunna köpa in helikoptrar för ändamåler "från hyllan", som det ibland lite nedsättande kallas. Det finns faktiskt helikoptrar att köpa idag. De kanske inte riktigt och i alla avseenden fyller våra högt ställda kravspecifikationer, men de har en avgörande fördel - de finns redan idag att tillgå på den öppna marknaden.

Vi får nog i framtiden ändra våra prioriteringar för försvarsmateriel från vad vi ansett vara "det bästa" till något som i stället kunde kallas för "tillräckligt bra". Den nu aktuella helikopterfrågan är ett tydligt exempel som visar på behovet av en stor förändring av det som kallas för försvarets stödfunktioner - mycket större än vad som förslogs härförleden i den s.k. Hafströmska utredningen.

En annan stor fråga, som aktualiserats av händelserna i Afghanistan är att vi måste ha en generös veteranverksamhet, som kan ta hand om skadade och deras anhöriga på ett bra sätt och som vi kan vara stolta över och inte, som det ibland har inträffat, att Försvarsmakten, och mest av ekonomiska skäl, bara skjuter från sig ansvaret under förevändningen, att "man var ju ändå där frivilligt"!

Ensamkommande s.k. flyktingbarn

Debatten om "ensamkommande flyktingbarn" tar emellanåt fart i Sverige. Jag har genom åren skaffat mig en något annan bild av problemet och den grundlades för några år sedan då vi som vanligt besökte vårt " "utvecklingsprojekt" - ett 20-tal förskolor - på den gambiska landsbygden. Där har nämligen rädslan för att bli ivägskickad till Europa ökat på ett markant sätt bland ungdomar i "lämplig" ålder. Det är främst de ökade livsmedelspriserna som driver på utvecklingen och det finns därför nu en mera allmän tendens, att by- eller klanhövdingar pekar ut en son eller en dotter i en underlydande familj för denna moderna slavuppgift: att förse hövdingen med pengar från Europa.

"Snällister" i Sverige har mycket svårt att förstå, att människor kan utnyttja barn på ett så cyniskt och brutalt sätt som det i verkligheten fungerar och det är klart - alla "ensamkommande flyktingbarn" tillhör inte denna förslavade kategori, men det är alltför många för att det ska få fortgå som som det gör. De enda som verkligen tjänar på dagens hantering är de s k flyktingsmugglarna, som jag nog närmast skulle vilja kalla för slavhandlare i stället, för det är ju så det de i själva verket är. Tänk efter: Vem betalar barnens resa till Europa? Ingen fattig familj i tredje världen har själv råd med det! Vem ordnar med inresehandlingar? Varför finns det plötsligen inga id-handlingar, när man ska stiga av flyget? Det borde ju funnits en inpasseringkontroll av något slag. Och så vidare. De återkommande katastroferna med båtflyktingar i Medelhavet talar ett tydligt språk av människohandel.

Dessvärre är det nog så att vi i en ambition att vara humanitära och att efterleva FN barnkonvention i själva verket på ett naivt och "snällistiskt" sätt underlättar den avskyvärda människohandeln och det tycker jag att vi inte ska göra. Vi måste få till stånd en fungerande arbetskraftsinvandring som rycker undan fötterna för slavhandlarna.

Stärk vårt försvar

Det förekommer ganska ofta, att intresserade debattörer argumenterar för att vi måste förstärka vårt försvar. Oftast har man kanske inte direkt någon bärande strategisk idé bakom ett sådant, ganska allmänt, önskemål. I värsta fall handlar det bara om att man vill återställa en gammal och omodern försvarsorganisation för att upprätthålla en slags trygghetsillusion. Jag tror att det är båda farligt och ganska ogenomtänkt.

Jag anser snarare att vi bör försöka se på verkligheten och med det som utgångspunkt försöka bedöma vad för slags försvar Sverige skulle kunna behöva för framtiden. Om detta tror jag det kan bli en ganska omfattande debatt, men låt mig nu - och i ganska begränsad form- lämna ett förslag. Jag har ju tidigare skrivit om att sjöfarten kommer att öka ordentligt i Östersjön. De fartyg som då kommer att röra sig i vårt närområde, kommer förstås samtidigt att kunna bli ett mål för olika typer av terroristattacker. Vi har ju redan sett exemplet Arctic Sea nu i somras. Varifrån kom attacken? Vem driver redan idag sådan verksamhet så nära oss? Ännu svårare är kanske sedan: Varför upptäckte inte den svenska sjöbevakningen vad som hände och vilka resurser hade man att ingripa med?

Att sedan en framtida mer eller mindre fientlig aktion mot sjöfarten på Östersjön med mycket stor sannolikhet kommer att innebära en allvarlig miljökatastrof, gör inte frågan enklare, men visst vore det på plats att redan nu förstärka vår maritima övervakning och möjligheterna till ingripanden till sjöss. Här finns det plats för initiativ från reelt försvarsvänliga krafter i samhället.

Berlinmurens fall

I dagarna firar vi att Berlinmuren föll och att därmed blev en storstrategisk förändring i vår världsdel. Jag hade faktiskt möjlighet att en gång åka till Östtyskland i tjänsten. Det var på försommaren 1989, men då kommunistregimen redan hade fallit och det funderades mycket på om man kunde skapa två stater av tysk nation. Jag passerad in i Östberling via Checkpoint Charlie och besökte bl a de östtyska utrikes- och försvarsministerierna, vilket var en intressant och delvis spännande uppgift. Det som dock slog mig mest var, att östtyskarna verkligen verkade vara ett kuvat folk och att de alldeles tydligt levde i en stat som förslavade dem.

Man ska kanske försöka erinra sig, att det på den tiden fanns ganska många på vänsterkanten här i Sverige, som framförde hur eftersträvansvärt DDR var som en socialistisk stat. Dagens 20-årsfirande visar ju annars ganska tydligt att så var inte alls fallet. I socialistiska stater blir det blott alltför lätt så att staten ska styra medborgarna och så vill i varje fall inte jag ha det. Det ska ju snarare vara precis tvärtom.

Senare kunde jag notera hur kuvade och skrämda ryssarna, de f d sovjetmedborgarna, också var och årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, skriver ju på liknande tema, då hon beskriver Rumänien. Att någon klok människa över huvud taget skulle vilja vara eller kalla sig för kommunist är verkligen ganska märkligt och magstarkt. Jag frågade faktiskt Ohly om varför han kallade sig för kommunist vid valrörelsen inför förra EU-parlamentsvalet och fick ett svar som egentligen borde kommas ihåg. Han tyckte nämligen att kommunister stod för en positiv samhällssyn! Trots att facit ju redan då faktiskt förelåg. Tänk att vi varit så isolerade i Sverige att det tydligen fortfarande finns folk som tror på Ohly och hans parti. Berlinmuren har kanske inte fallit riktigt på alla platser ännu.

Gasledning och folkrätt

Argumentationen kring gasledningen blir lätt lite sned. Vi brukar ju i Sverige hävda att folkrätten ska styra och det gör vi också i det här fallet. Gasledningen avses dragen genom den svenska ekonomiska zonen. I en ekonomisk zon har kuststaten begränsad suveränitet och det handlar främst om att man får styra utvinning av råvaror och liknande. Däremot har alla stater rätt till sjöfart genom den ekonomiska zonen och de har också rätt att lägga kablar och rörledningar. Det är det faktiska folkrättsliga läget. De politiker som alltså nu argumenterar mot gasledningen har alltså sakligt sett fel och deras uppfattning strider mot den etablerade folkrätten, vilket kan vara av intresse att känna till.

Lissabonfördraget

Från den 1 december kommer EU att ha Lissabonfördraget som stadga. I media spekuleras nu därför om vilka individer som kommer att få de nya eller förnyade styrande befattningarna, men ännu så länge finns det egentligen inga kommentarer kring att avtalet betyder - eller kan betyda - att vi slutligen kastar en hel del gammal bråte från neutralitetspolitikens tid över bord och det är verkligen på tiden.

Nu kan vi börja fundera kring vårt strategiska läge utan att belastas av sådant som tidigare inte kunde uttalas - hemligt västsamarbete, kärnvapen och en fullkomligt orimlig tilltro till vår roll som världens samvete. Vi har ju i Sverige länge trott, att vårt värnpliktssystem - en slags folkbeväpning - skulle fungera som en avskräckning mot ett sovjetiskt angrepp, men under hand och i det fördolda befann vi oss redan från 1966 uttalat under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var nog snarare det som fungerade avskräckande mot ett sovjetiskt angrepp. Vår egen uppfattning om vår förmåga att avskräcka från ett kärnvapenangrepp var nog lite grönköpingsmässig, om man får hårddra det, men det passade ju internt för den tidens ganska orealistiska svenska försvarspolitik.


I Lissabonavtalets artikel 42 står det mesta om förutsättningarna för vår nya säkerhets- och försvarspolitik. Där handlar det ytterst om att alla medlemsstater är skyldiga att ge stöd och bistånd till en medlemsstat som utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium. Det är alltså här som vi måste börja fundera kring vad detta betyder av förberedelser och av säkerhetsbyggande så att vi kan undvika komma i en krigssituation.
Men ännu så länge anser tydligen många bedömare, att vi inte riktigt är inne i EU säkerhets- och försvarspolitik och därför diskuteras mest bara samma avtals solidaritetsklausul, som dock "enbart" handlar om att vi ska hjälpa varandra i händelse av terroristattacker eller naturkatastrofer och liknande.

Det tar verkligen tid att tankemässigt komma bort från neutralitetspolitikens isolering och komma in i den europeiska gemenskapen.

Stöd till utvecklingsländer

Igår kväll hade vår "Gambiaförening" årsmöte. Den har sin hemsida på www.kunkujang.se och är visst värd ett besök. Hustru och jag har varit med i föreningen sedan start och det innebär mer än 20 år faktiskt. Vi har som grundidé, att vi håller byar på landsbygden med lärare om byhövdingen bygger ett skolhus att hålla skola i. Eftersom vi nu hållit på så många år i området, så är det ofta våra f d elever som numera fungerar som lärare ute i byarna och på det sättet rullar det på.

Vi vet numera ganska väl att det troligen mest är så ett aktivt bistånd till utveckling kan och bör ske. Föreställningen om att vi ska "utveckla uländerna" är dessvärre alldeles fel. Det måste uländernas befolkning göra själv och det är alltså hjälp till självhjälp som betyder något i sammanhanget. Det finns en uppsjö av mer eller mindre beskäftiga utvecklingsprojekt, där det är demokratiutveckling, kvinnofrågor eller andra projekt som ska genomföras. Tyvärr visar det sig ganska snart att det mest blir till ekonomiskt stöd åt de styrande hövdingarna på alla nivåer, för den afrikanska samhällsstrukturen är fortfarande präglad av stam- och klantillhörighet och "medborgare" i vår mening är en ganska ovanlig företeelse. Det tar ganska lång tid att förstå detta och inse hur det kan eller får påverka en utveckling värd namnet. Skolor är då kanske en första ingång till en utvecklingsmöjlighet för landet!

Hur har detta då med säkerhet och försvar att göra? Jo, som jag ser det ska vi bredda vårt eget försvar även till detta område och börja med en slags frivillig ulandstjänst för den som skulle vilja genomföra en sådan och det borde kunna ske inom ramen för en allmän samhällstjänst. Kanske skulle vi starta en sådan verksamhet tillsammans med våra nordiska grannar? En Nordisk Fredskår - det vore väl något att sträva efter! Bieffekten kunde dessutom bli en större kunskap och realism i våra många gånger alltför naiva bedömningar om verksamheter och händelser i uländerna. Även det vore en förbättring att önska för framtiden!

Ökad sjöfart i Östersjön

Ibland måste man erkänna att om man gör en resa, så får man något att berätta om! Härom morgonen närmade vi oss i ett fantastiskt fint höstväder Helsingfors och sikten var därefter. Man kunde då optiskt se upp till sju- åtta fartyg under förflyttning i Finska viken samtidigt som två färjor från Stockholm anlände tillsammans med en snabbkatamaran från Tallinn. Alldeles tydligt har järnridåns fall inneburit en ökad sjöfart i Östersjön och det kommer inom några år bli ännu mer, när den ryska oljeexporten från Sestroretskområdet skjuter fart; kanske inom fem års horisont.

Det som slog mig i den vackra morgonutblicken på Helsingfors redd var, att det faktiskt inte fanns ett enda övervaknings- eller skyddsfartyg till reds - om något obehagligt skulle hända! Vi borde nog ganska snart fundera lite på vad vi borde göra för att inte direkt inbjuda till någon form av terroristverksamhet i vårt närområde och gärna innan det skulle hända något. Hur är det med samarbetet mellan polis, kustbevakning och marinen i sådana här frågor, skulle man som medborgare kanske undra. Dessvärre är svaret ganska trist, för man har ännu inte lämnat tankarna från det kalla krigets tid bakom sig. Sjöpolisen sysslar väl mest med att jaga fyllerister, kustbevakningen förstärker polisen och väntar på att det ska bli ett större oljeutsläpp och marinen har inom Försvarsmakten ingen egen roll alls - man ska bara planera för internationella operationer långt borta från vårt närområde.

Jag tror att man måste tänka om ganska ordentligtt och helst innan något allvarligt inträffar. Sjöpolisen ska kanske i stället ska patrullera till sjöss för att upptäcka illegal verksamhet tidigt och inte ha fylleristjakt inomskärs som huvuduppgift. Kustbevakningen kanske skulle följa sjötrafik på territorialhavet och genom närvaro hindra att mer eller mindre avsiktliga olje- och andra föroreningar över huvud taget genomförs. Marinen borde nog ha liknande uppgifter, men också ett direkt skydd av fartygstrafiken mot terrorister och med en viss tyngdpunkt i vår ekonomiska zon i Östersjön. Även det är ju internationella operationer och betydligt bättre anpassade till dagens situation.