Tydlig erfarenhet från brandkatastrofen

Alldeles oberoende av hur man kommer att utreda erfarenheterna från branden i Västmanland, så kan man uppfatta, att prioriteringar inom försvarssektorn kan bli konstiga, om man "bara" satsar på den uppfattade huvuduppgiften. Det blir ju gärna så i neddragningstider, att man "kraftsamlar" på det som man uppfattar som sin viktigaste uppgift och för den svenska Försvarsmakten har därvid ofta "väpnad strid" fått dominera tankevärlden.
Därför försvann de tunga helikoptrarna och visst hade det varit mycket bra att ha haft tillgång till sådana - redan då branden ännu inte brett ut sig utom kontroll. Så gjorde man tidigare och eftersom det då inte blev några katastrofala bränder, så skrevs det inte så mycket om det i pressen. Man fullgjorde sin roll i samhällsskydder i det tysta och nu finns de alltså inte kvar.
Troligen är det någon "planör", som sett, att ubåtsjaktuppgiften kunde prioriteras ner, för den kunde ju svårligen klassificeras som "väpnad strid" jämfört med mera direkta vapensystem. Men så får det faktiskt inte gå till!
Anskaffa snarast ett antal tunga helikoptrar med stridsuppgiften ubåtsjakt, men med de betydande samhällsförsvarsuppgifterna i brandskydd och transport av personal och materiel, men framför allt för sjöräddningsuppgiften - och gör det innan vi drabbas av en ny Estoniakatastrof, för då var våra hkp4 verkligen "i elden"!

Neutralitet och neutralitetspolitik

Det höjs allt fler röster för ett svenskt medlemskap i Nato och jag har stor sympati för åsikten, för om det verkligen skulle uppstå ett hot mot oss, så bör vi förstås bli medlemmar.

Problemet är att många i sin bedömning tycks tro, att vi tidigare skulle kunnat stå utanför en öst-väst konflikt, om ett storkrig brutit ut. Det är helt fel och mest en missuppfattning av vad vår neutralitetspolitik i själva verket innebar. Man kan exempelvis läsa om detta i Erlanders dagböcker, där den tanken bakom vår s.k. neutralitetspolitik tydligt framgår. Det var främst – eller kanske enbart – Finlands utsatta läge 1949, som då hindrade oss från att öppet ansluta oss till Nato. Alltså ställde vi oss formellt utanför, men vi skulle inom några timmar eller kanske något dygn, för att citera Erlander, ansluta oss till Nato i händelse av en stor konflikt, för en sådan skulle vi aldrig ha kunnat stå utanför.

Detta visste man om i såväl öst som i väst och det blir då lite konstigt, när svenska politiker och debattörer idag tycks tro, att vår uttalade säkerhetspolitik skulle vara inriktad på att vi trott oss kunna vara neutrala i en storkonflikt.

Det är nog ingen bedömare utanför Sverige, som tror att något så fantastiskt skulle ha inträffat under det kalla krigets tid. Vi hade ju till och med ett mycket dolt samarbete med flera Nato-stater, så att vi var något så när förberedda, om något allvarligt skulle inträffa.

Sedan är dagens fråga mera komplicerad, för tror vi oss skapa ett säkrare Östersjöområde idag om vi går med i Nato, som ju enligt den ryska militärdoktrinen är Rysslands enda uttalade fiende? Eller ska vi fortsätta att hålla frågan öppen och under tiden arbeta med att stärka säkerheten tillsammans med våra grannar enligt EU säkerhetspolitiska inriktning? Jag förordar det senare och i ett sådant arbete kan kanske till och med Ryssland delta. Och det vore nog bättre för vår säkerhet som det ser ut idag!

Några sommarfunderingar

Det var ju ganska intensivt även under årets Almedalsvecka. Försvarsfrågor diskuterades över en stor bredd, men jag tycker nog, att man över lag saknade en överordnad och grundläggande syn på hur vårt försvar bör utformas för att svara mot dagens och framtidens krav och behov. Det blev i stället en hel del i och för sig viktiga frågor som debatterades, men utan en sammanhållen säkerhetspolitisk syn, blir även sådana viktiga frågor, som personalpolitik och Nato-anslutning ganska lossbrutna från sina sammanhang och därför svåra att få ett riktigt grepp på. Man måste nog först klara ut grundförutsättningarna innan man diskuterar ”detaljerna” och detta gäller förstås även för vår säkerhetspolitik. Detta var svårt att hantera redan under det kalla krigets tid, men nu – i den nya internationaliserade världen – borde vi känna oss betydligt friare att ta upp våra försvarsfrågor till diskussion. Möjligen har vi ännu en del att göra här.

En helt övergripande faktor är kärnvapenbalansen och vad detta innebär för oss. I första hand är det en säkerhetspolitiskt viktig fråga för oss och alla Nato-stater, som alla ligger under det amerikanska kärnvapenparaplyet, att konflikter inte får tillåtas att eskalera till ett kärnvapenkrig. Det är därför vårt ansvar för oss själva och för våra grannar, att våra försvarsansträngningar aktivt kan bidra till att konflikter hålls under kontroll och det kräver verksamheter av oss redan under det som kallas för allmänna fredsförhållanden. Det är här som tyngdpunkten borde ligga i vår försvarsansträngning. Det blir därför något egendomligt, när det ena operativa exemplet efter det andra mest handlar om konventionella krig mellan öst och väst och där Sverige på något sätt ingår eller berörs. Tror de som alldeles uppenbart vill återgå till ett invasionsförsvar m/ä, själva på sina mer eller mindre lösryckta operativa exempel? Jag gör det i alla fall inte. Vårt försvar måste ju kunna fungera stabiliserande och konflikthämmande redan idag och med den utgångspunkten måste vi bygga ett rimligt starkt insatsförsvar för att inte inbjuda till intrång av vilket slag det vara månde. Det betyder alltså i dag, att vi måste ha ett incidentinriktat försvar och en grund för detta synsätt finns faktiskt till stora delar i EU säkerhetsstrategi från 2003. Varför tillämpar vi inte det synsättet?

Sverige ska ha ett försvar, som kan verka redan i fred och vid kriser av olika slag som vårt samhälle kan drabbas av. Vi måste därutöver förstås kunna hantera kränkningar och ha en fullgod incidentberedskap. Detta är ett fundament för försvaret och på denna grund kan vi sedan bygga ytterligare kompetenser och förmågor, som vi vill att försvaret ska kunna ha. Det har alltså inte någon koppling till hotbilder och liknande, som det gamla planeringssystemet förutsatte. Det inledda marina samarbetet med Finland skulle säkert kunna utökas med flera Östersjöstater, för vi är alla beroende av att sjöfarten – inte minst oljetransporterna- över Östersjön och i Västerhavet kan fungera utan påverkan från terrorister eller andra internationella kriminella grupper. Att detta samtidigt kan betyda ett bättre miljöskydd är väl ingen nackdel?

Ledningen av vårt försvar borde ske närmare regeringen. Det verkar lätt antikt- och inte särskilt demokratiskt - att en tjänsteman på generaldirektörsnivå, skulle ha uppdraget, att leda landet, om vi hamnar i krig. Självklart är detta en regerings tyngsta uppdrag. Borde inte detta också uppmärksammas?

Lagstiftningen inom försvarsområdet borde förstås moderniseras så att vi verkligen kan få full försvarseffekt redan i fred. Idag bygger lagarna på att beredskapshöjande effekter uppnås först vid mobilisering, och när någon form av angrepp mot landet redan inletts och det är ju helt otidsenligt. Det är väl i ett sådant sammanhang, som diskussionerna kring värnplikt eller inte bör föras? Kanske en samhällsplikt bör tillkomma i stället?

Jag är också Nato-anhängare, men det måste inte betyda, att jag anser, att vi omedelbart ska gå med i Nato. Det skulle idag ge en alldeles onödig spänningshöjande effekt, även om man i Ryssland ju egentligen vet, att vi är en del av västvärlden. Om ryssarna på något sätt höjer spänningen i vårt närområde eller börjar hota de baltiska staterna, då bör vi tydligt ange, att vi kommer att gå in i Nato, om detta hot inte upphör. Det är väl så det kortet bör spelas och inte bara bli en följd av egna interna och mer eller mindre vildvuxna funderingar?

Tysk maritim syn

 Meer. Für Dich. - Die Imagekampagne der Marine

Unser Wohlstand hängt wesentlich vom Handel über die Weltmeere ab
70 Prozent der Erde sind von Wasser bedeckt. 80 Prozent der Weltbevölkerung leben in unmittelbarer Nähe zum Wasser. 95 Prozent, also fast der gesamte Ferngütertransport, werden auf dem Seeweg abgewickelt. Ohne einen leistungsfähigen und kostengünstigen Seeverkehr gibt es keine wirtschaftliche Entwicklung. Deutschland als rohstoffarme Exportnation ist auf den kontinuierlichen Handel über die Weltmeere besonders angewiesen.

Der Handel über die Weltmeere erfordert sichere Seewege
Der ungehinderte Zugang zu Rohstoffen, ihren Märkten und zu wichtigen Energieträgern wie Erdöl und Erdgas ist die Grundvoraussetzung für das Funktionieren eines modernen Industriestaates. Störungen oder Unterbrechungen dieses Zugangs wirken sich in einem hochkomplexen wirtschaftlichen Produktionskreislauf, der auf kontinuierliche Zufuhr von Rohstoffen und Zwischenprodukten angewiesen ist, unmittelbar negativ aus. Freie und ungestörte Seewege sind wirtschaftliche Lebensadern, auf die der Produktionsstandort Deutschland angewiesen ist.


Det är alltså "inte bara" Sverige som detta gäller!

En Maritim Försvarsberedning

Kanske är det är något som saknas i en svenska försvarsdebatten, som fortfarande mest handlar om hur det var förr. Under det kalla krigets tid diskuterades försvarsfrågor mest från utgångspunkten att Sverige stod inför ett mer eller mindre akut invasionshot. Eftersom dessa resonemang sedan användes i inrikespolitiska sammanhang som underlag för industri- och lokaliseringspolitiska åtgärder, så blev de interna bråken mellan försvarsgrenarna många gånger ganska egendomliga. Vi kanske borde ha lämnat den tiden bakom oss, men det har ännu inte lyckats så väl och den nyss avslutade försvarsberedningens rapport är dessvärre inget undantag. Står det något om att Sverige faktiskt är medlem i en organisation med ett säkerhetspolitiskt perspektiv –  EU! låt vara ännu på låg nivå?

EU har flera intressanta politikområden, som borde vara tillämpliga även för medlemslandet Sverige. Det saknas, som jag ser det, en klarare uppfattning om vad vårt försvar egentligen borde kunna åstadkomma och inte enbart på det militära området. Jag tar mig därför friheten att citera inledning på EU havspolitik: 
Havet är Europas livsnerv. Europas hav och kuster är centrala för kontinentens välmåga och välstånd – de är Europas handelsvägar, klimatreglerare, livsmedel-energi- och resurskällor och populära områden för bosättning och rekreation. Vårt samspel med havet är mer intensivt och varierat och ger Europa ett större mervärde än någonsin tidigare. Påfrestningarna börjar dock märkas. Vi står vid en skiljeväg när det gäller vårt förhållande till havet. Å ena sidan gör teknik och kunnande att vi kan få ut mer av havet än någonsin tidigare, och fler och fler människor flockas till Europas kuster för att dra nytta av dem. Å andra sidan leder den ackumulerade effekten av all denna verksamhet till konflikter i fråga om användning och till försämringar av den havsmiljö som allt annat är beroende av. Europa måste anta denna utmaning. Med tanke på den snabba globaliseringen och klimatförändringar är det mycket brådskande.

 En sådan integrerad, sektorsövergripande strategi fick ett starkt stöd inom hela EU, men var finns den dokumenterad i våra försvarssammanhang? Nu har nämligen tankarna vidareutvecklats till en EU Maritima säkerhetsstrategi, som tydligen ännu inte ens finns översatt till svenska, vilket kanske visar på den brist på engagemang i frågan som finns i det offentliga Sverige, där tydligen frågan mest handläggs inom Miljödepartementet och med Havsmyndigheten som verkställande myndighet – MEN så kan det inte fortgå!

 

Ur EU Maritima Säkerhetsstrategi kan följande citeras:

 Europe’s maritime interests are fundamentally linked to the well-being, prosperity and security of its citizens and communities. Some 90 % of the EU’s external trade and 40 % of its internal trade is transported by sea. The EU is the third largest importer and the fifth global producer of fisheries and aquaculture. More than 400 million passengers pass through EU ports each year. It depends on open, safe seas and oceans for free trade, transport, tourism, ecological diversity, and for economic development. Failing to protect against a wide array of maritime threats and risks may result in the seas and oceans becoming arenas for international conflicts, terrorism or organized crime. It is against this backdrop that the European Union is under pressure to do more, to act quicker and with fewer resources, by strengthening cooperation between different sectors and national authorities.

Maritime security interests

The key strategic maritime security interests of the EU are:

• The prevention of conflicts, the preservation of peace and the strengthening of international security through engagement with international partners. This promotes international maritime cooperation and the rule of law, facilitates maritime trade and contributes to sustainable development.
• The protection of the EU against maritime security threats including the protection of critical maritime infrastructure such as ports and terminals, off-shore installations, underwater pipelines, telecommunications cables, scientific research and innovation projects and other economic activities at sea.
• Effective control of the Union’s maritime external borders to prevent illegal activities.
• The protection of the global EU supply chain, the freedom of navigation, right of innocent passage of ships flying the flags of EU Member States and the safety and security of their seafarers and passengers.
• The prevention of illegal, unregulated and unreported (IUU) fishing

Maritime security threats

Maritime security threats are multifaceted, pose a risk to European citizens and are detrimental to the EU’s strategic interests.  The following maritime security threats have been identified:

- Territorial maritime disputes, acts of aggression and armed conflict between States.

- The proliferation of weapons of mass destruction, including chemical, biological, radiological and nuclear threats.

- Maritime piracy and armed robbery at sea.

•- Terrorism and other intentional unlawful acts against ships, cargo and passengers, ports and port facilities and critical maritime infrastructure, including cyber-attacks on information systems.

•- Cross-border and organised crime including seaborne trafficking of arms, narcotics and human beings, as well as IUU fishing.

•- Potential consequences to the environment of illegal discharges or accidental marine pollution.

•- Potential impacts of natural disasters, extreme events and climate change on the maritime transport system and in particular on the maritime infrastructure.

•- Conditions at sea and in the coastal zone that weaken the potential for growth and jobs in the marine and maritime sectors.

 

Här någonstans borde en ”Svensk Maritim Försvarsberedning” ha sin utgångspunkt, för Sverige är ett land som har ett uttalat behov av sjöfart för medborgarnas försörjning och välfärd!

 

 

Ologisk beredning

Även denna gång lyckades en försvarberedning med att vara ologisk. Efter allt kattrakande så blev det precis som tidigare d v s industri- och sysselsättningspolitik blev det som man kunde enas kring och resultatet blev därefter.
Om man skulle göra sig besväret med att lätt betrakta beredningens rapport från ett mera strategiskt perspektiv, så slås man lätt av bristen på logik. Om man är överens om att ett militärt angrepp på Sverige fortsatt är osannolikt, så borde man väl ta fram konsekvenser av denna bedömning på något sätt?


På liknande sätt anges, att målet för den svenska säkerhetspolitiken är att förebygga krig och framväxten av hot mot vår och våra grannars säkerhet. Det är en uppfattning som jag delar, men var finns de logiska följderna av detta?


Egentligen finns en hel del skrivet som till del besvarar mina frågor, men det har skett i skymundan och inte alls så tydligt som man kanske skulle kunna önska sig.


Vårt försvar ska vara tillgängligt för att möta hot mot vår säkerhet "här och nu". Det betyder alltså, att vi måste ha en förmåga, att kunna upprätthålla en fungerande incidentberedskap, men det står inte så på ett tydligt sätt och försvargrenarnas behov av resurser för denna uppgift bör alltså vara grunden för hur vi bygger upp framtidens försvar. På detta fundament kan man sedan tänka sig tilläggsuppgifter, som vi av säkerhetspolitiska skäl önskar att försvaret ska kunna lösa och även här i första hand för att förebygga och hantera kriser och konflikter.


En mycket övergripande inriktning skulle kanske då bli:


- armén inriktas för att försvara riksledningen mot överraskande angrepp och mot att bygga upp förmågor att möta kriser och katastrofer tillsammans med de civila myndigheterna. Därutöver bör ett system av insatsberedda bataljoner byggas upp med inriktningen att kunna delta i internationellt beslutade operationer eller som kuppförsvarsförstärkning på "hemmaplan"


- marinen inriktas på att i samarbete med våra grannar skydda och övervaka sjötrafiken i våra farvatten - Östersjön och Västerhavet. Vårt viktigaste hamnsystem finns på Västkusten och bör få ett särskilt insatsförband - lämpligen baserat i Göteborg.


- flygvapnet inriktas i huvudsak på jaktförsvar och incidentberedskap, men måste baseras med en flygbas i varje väderstreck d v s även i Östra Svealand och i Västra Götaland och med en tydlig baseringsmjölighet även på Gotland.


Försvarsgrenscheferna måste få uppdraget att samarbeta med våra grannar för att förbättra möjligheterna att lösa uppgifterna på ett ändamålsenligt sätt och tillsammans med våra grannar, då det kan anses lämpligt.

Sverige och Nato.

Det fördes en debatt på UI häromdagen om Sverige och en eventuell Natoanslutning, men den blev nog alltför fångad i sina gamla svenska "neutralitetsmyter".

 Saken är den att många inte känner till att Tage Erlander redan 1949 helst skulle ha velat gå med i Nato, men han kände sig tvungen att formellt stå utanför med hänsyn till Finland, som ju då pressats ingå en VSB-pakt med Sovjetunionen. Enligt hans dagbok skulle det enbart röra sig om timmar eller möjligen dygn innan vi skulle gå med i Nato, om det hade uppstått ett krigsläge.

Detta medförde i sin tur, att vi fick bygga upp ett hemligt samarbete med flera Nato-medlemmar, men inte med organisationen Nato, för då hade det sannolikt ganska snart läckt ut, att Sverige samordnade sitt försvar med västsidan i det kalla krigets tid. Inledningsvis höll Erlander själv i den politiska samordningen, men efter kommunalvalet 1950 ansåg han sig behöva någon att biträda honom och valet föll på Dag Hammarskjöld, som blev konsultativt statsråd med den dolda uppgiften att hålla de hemliga västkontakterna öppna. Han var mycket väl lämpad för den uppgiften, eftersom han hade mycket goda kontakter västerut efter att ha varit chef för den svenska förhandlingsgruppen inför Marshall-planens införande.

Samordningen på den militära sidan fanns sedan dels som planer hos ÖB och dels vid mycket hemliga men årliga samtal mellan våra försvarsgrenschefer och försvarsstabschefen med sina danska och norska motsvarigheter. Jag tror att det framgår tydligt i Mikael Holmströms bok. Det är ju ganska svårt att kalla detta för en neutralitet!

När Sverige senare, omkring 1960,  beslöt att avbryta kärnvapenframställningen,  så ansåg vi oss ha bidragit till att kärnvapenspridningen hade begränsats och som tack för detta erbjöds vi att skyddas av amerikanska kärnvapens avskräckande förmåga – precis som alla Nato-länder! Detta finns dokumenterat i amerikanska State Departments riktlinjer från 1962, men nyheten ”släpptes” i Sverige först 1966, då Karl Fritjofson nämnde det mer eller mindre i en bisats vid en årlig redovisning  i Kungl. Krigsvetenskapsakademien och det finns dokumenterat i ”Gula tidskriften”. Märkligt nog var det ingen som reagerade då, men de amerikanska aktierna stod väl inte så högt under Vietnamkriget, så ingen reagerade.

Det är alltså så vårt skydd egentligen är anordnat. Nato har dessutom inga förband att rycka ut med i händelse av att ett snabbt behov skulle uppstå och det är Natos medlemsstater som själva fattar beslut på nationell nivå, om man skulle vilja göra en insats med konventionella enheter enligt paragraf 5!

Det är här den svenska debatten oftast går fel, för man tror att Nato kan reagera omedelbart enligt 5.e paragrafen och det kan man alltså inte. Det är ”enbart” de amerikanska kärnvapnen som har den beredskapen och det var väl ytterst också meningen med pakten, när den en gång skapades – att mer eller mindre tvinga fram en amerikansk reaktion, om något allvarligt hände!

Det vore kanske bra om debatten kunde föras utan den svenska dubbelmoralens ögonbindlar!