Miljöhot mot Östersjön

Det uppges nyligen ha avhållits en konferens om miljöhoten i Östersjön och det är väl utmärkt. I mina ögon blundar man ändå fortfarande för det största miljöhotet och det handlar om all f d tysk och sovjetisk ammunition med kemstridsmedel, som har sänkts främst i mellersta Östersjön. 

I ryska(!) media rapporterar man också om att en polsk forskare upptäckt att flera fiskarter fått genetiska förändringar, som han uppfattar ha sin grund i att all kemvapenammunition på Östersjöns bottnar läcker ut sina gifter i vattnet och det borde vi nog uppmärksamma bättre även i Sverige. Vi är ju den största strandstaten och borde känna ett ansvar för vår havsmiljö! Här skulle marinen kunna göra en stor och viktig insats för landets säkerhet!

Det verkar lite av att sila mygg och att svälja elefanter, då man lagstiftar om fritidsbåtars toalettavfall/svartvatten och båtägarna åläggs att tömma på mottagningar i hamnarna och betala för kalaset, samtidigt som det faktiskt inte är förbjudet för den ökande sjötrafiken i Östersjön och Västerhavet att tömma sina svartvattentankar, när man befinner sig på internationellt vatten.

Tänk om dessutom en större del av trafiken i våra havsområden skedde med svenskflaggade fartyg! Då kunde vi lagstifta om att de inte fick släppa ut sitt svartvatten alls och hänvisa till mottagningsstationer i hamnarna i stället! Men vi kan inte lagstifta om detta för fartyg som är registrerade i Liberia, Seychellerna eller Trinidad och det är ju främst sådana och andra under bekvämlighetsflagg, som seglar med all vår import av olja från Ryssland - närmare 40% av vår oljeimport!

Man måste nog öppna ögonen på flera håll!

Klarar vi en stor terroristattack?

Attacken mot gallerian i Nairobi väcker lätt frågan om vi skulle kunna klara av att i första hand förhindra, att en sådan attack över huvud taget planeras och inleds och, om olyckan ändå är framme, hur skulle vi kunna möta en sådan attack?

Dom som tror, att denna typ av våld mot samhället enbart ska mötas med polis, får nog tänka lite bättre och helst innan något liknande inträffar i Sverige!

"Var finns IO 2014?"

Det är en fråga, som lätt aktualiseras, när man ser Försvarsmaktens nya hemsida. Men moderniseringen tycks mest vara IT-mässig och någon ny information finns dessvärre inte i någon större omfattning. Det är inte utan, att man undrar vad Försvarsmakten håller på med, för införandet av den nya insatsorganisationen verkar inte vara något som man prioriterar, vilket allmänheten kanske skulle förvänta sig.

Den första varningen fick vi redan för ett par år sedan och då införandet av ”tidvis tjänstgörande” meniga verkade vara den mest prioriterade uppgiften. ( Ja, det står ”Soldater och sjömän” också i regeringens proposition, men det vore nog bättre att använda termen ”meniga”, då det faktiskt är detta som avses. Goda soldater kan nog till och med kaptener vara och alla anställda inom Marinstridskrafterna borde vara goda sjömän!) Det offentliggjordes då att man skulle bygga om några kaserner, så att de tidvis tjänstgörande skulle kunna hyra en liten lya där, när det inte tjänstgjorde. Visst är det bra om man har omsorg om sina anställda, men var detta verkligen en prioriterad fråga?`

När sedan – med avsteg från den fastställda organisationen – fyra regionala chefer tillkom, kunde man ju tro, att Försvarsmakten trots allt funderade lite bättre, men vad har hänt sedan? Möjligen tar etableringen och samarbetet med länsstyrelser och kommuner ganska lång tid för att vi ska få en bättre krishantering i samhället, men man hör ju inte så särskilt mycket av detta, trots att vi ju har haft ett allvarligt läge i Mellersta Norrland på grund av regnen. Hur har Militärregion Nord hanterat detta? Och, om man verkligen har agerat, varför finns i så fall inget om detta på hemsidan?

En liten, men betydelsefull, nyhet smögs ut för något år sedan och den handlade om att man inom Armén graderade upp sitt behov av officerare, vilket ganska snart följdes av att Flygvapnet tillkännagav, att all flygande personal i fortsättningen också skulle vara officerare. Eftersom antalet officerare i Försvarsmakten nu åter diskuteras, så undrar vän av ordning var dessa reduceringar ska kunna tas!

Man har alltså fått några små, men kanske viktiga indikationer på att vår Försvarsmakt inte fungerar så särskilt väl och i ett sådant läge är det förstås enkelt att skylla på ”politikerna” i stället för att själv ta det tydliga grepp i utvecklingen som vi medborgare förväntar oss! Jag har lärt mig den ”hårda vägen”, att när offentliga organisationer inte förstår vilken verksamhet de ska genomföra, så blir det ofta diskussioner om budgeten i stället för om verksamheten. På något sätt tycks detta också gälla för vår försvarsmakt, vilket man får beklaga och det finns många frågor att ställa. Enligt ryktet lär fortfarande ”pås-planeringsprincipen” gälla och det vore ju nästan åtalbart, om så är fallet! En lösning på detta kvardröjande problem kunde ju annars vara, att åter sätta upp försvarsgrenarna och styra anslagen från den politiska ledningen och inte överlåta detta till en organisation, som tycks ha svårt att prioritera interna frågor!

I hemsidans presentation av Försvarsmakten finns alla möjliga gamla arv från det gamla invasionsförsvaret presenterade, men var finns exempelvis arméstridskrafternas manöverbataljoner? I den ekonomiska (!) redovisningen finns det angivet att tre sådana bataljoner nu ska finnas, men var? Och finns det inte chefer utsedda för de övriga fem? Eller tror Försvarsmakten fortfarande att ”produktion” är något som ska ske i Högkvarteret? Jag är nog inte ensam om att anse att en utsedd bataljonchef med stab skulle kunna ”producera” sitt förband bättre än den centrala administrationen, så varför finns de inte utsedda och grupperade? Och självklart borde en sådan bataljon vara grupperad på Gotland och vara en lokal samverkansenhet, som kan ta tillvara alla gotlänningars försvarsintresse. Det har ju faktiskt talats en del om Gotland i debatten, men här borde det faktiskt göras något!

Om man sedan ser på många andra delar av den tilltänkta insatsorganisationen, så behövs inte så mycket för att inse, att den ”snickrats” samman lite för snabbt och det behövs en ganska omfattande revision, om den strategiska avsikten ska kunna uppnås. Några modifieringar kunde exempelvis vara, att en av de fyra JAS-divisionerna förläggs till Uppsala. Erfarenhetsmässigt finns det ju ett behov av incidentflyg över Östra Svealand/Gotland – hur var det i somras vid den ryska provokationen? – och Stockholm måste ha ett insatsberett jaktflyg för att kunna möta ett eventuellt terroristhot mot huvudstaden!

En betydande förbättring vore det också, om alla de förband, som finns under rubriken ”Strategisk och operativ ledning” sammanfattades och att försvarsgrenarna återuppstod.

Under rubriken ”Logistikförband” redovisas ett stort antal enheter, som nästan uteslutande handlar om enheter, som anses behövliga för ett svenskt deltagande i en mera fjärran internationell operation och även där finns det sannolikt andra möjliga lösningar. 

Personligen skulle jag förstås gärna se, att ett patrullfartygsförband tillkom som en del av Marinstridskrafterna och som för övrigt borde kunna samordnas bättre med Kustbevakningen. Det är ju närmast genant, att så inte redan skett. Och visst kunde vi kunna medverka bättre till att vår havsmiljö förbättras – även detta en tydligt samhällsinriktad uppgift.

Utöver dessa ganska administrativt inriktade anteckningar, bör man nog uppmärksamma hur inställningen hos många av Försvarsmaktens anställda tycks vara till sina uppgifter i vårt insatsförsvar. Det framskymtar ganska ofta i debatten, att man fortfarande lever och utbildas enligt gamla modeller från invasionsförsvarets tid och även detta bör förstås korrigeras!

 

Obamas besök

Nu är president Obamas besök i Sverige avslutat och inga större incidenter inträffade, vad jag kan förstå. Syrien och avlyssningsfrågan blev lite mer betonade, än klimat- och frihandelsfrågorna, som man kanske hade önskat från svensk sida. En insats mot den syriska regimen lär nog komma vad det lider, även om FN inspektörer troligen inte kan peka ut vem som i verkligheten sköt och mot vem. En begränsad insats med ett par kryssningsmissiler mot mycket utvalda mål torde komma ändå.
Frågan om avlyssningen är kanske mest en ganska naiv reaktion på hur världen faktiskt fungerar. Alla stater och deras diplomater har ju alltid försökt "avlyssna" sina motståndare, så även Sverige! Nu är verkligheten kanske lite mera komplicerad och terroristgrupper är idag troligen det viktigaste målet för avlyssning och det tror jag egentligen ganska få skulle vilja demonstrera mot.

Kanske fanns det inga avlyssnade terroristgrupper i anslutning till Obamas besök i Stockholm, men den svenska säkerhetsapparaten var ändå betydande. Det fick ju helt enkelt inte hända något vid den amerikanska presidentens besök i landet, även om mera "kamreraraktiga" besparingar säkert övervägdes av "besparingsskäl". Och lika självklart var den svenska Försvarsmakten också en del av säkerhetsapparaten; särskilt i luften, men också i beredskap för insats, om något höll på att gå fel. Egentligen saknade jag mest amfibiekårens stridsbåtar som en uppbackning av de ganska fåtaliga polisbåtarna och tänk om en "sprängbåt" rammat kajen nedanför Grand Hotel? Det hade verkligen inte varit bra för Sverige och vårt rykte ute i världen!.

Staten Sverige måste ha tydliga inriktningar och bestämmelser så att hela säkerhetsapparaten kan användas vid sådana här tillfällen. Det finns ju bedömare som tror sig veta att Försvarsmakten bara ska användas i krig! Och så är det nog inte!

Ordval avslöjar landkrabbor

Flera gånger tidigare har jag haft anledning, att påpeka felaktigheter i våra medias ordval och särskilt så då maritima eller marina nyheter presenteras.

I samband med uppladdningen inför en eventuell insats mot Syrien rapporteras det att amerikanska och ryska "krigsfartyg "förflyttat sig till östra Medelhavet. Det ordvalet är en tydlig anglicism, för på svenska heter det "örlogsfartyg", när det handlar om fartyg som tillhör respektive staters mariner. Jag roar mig ibland att påpeka detta för flera centralredaktioner.

Det senaste rörde en husbåt i Malmö hamn. Hon hade kantrat, som det heter vid sådana fall och även det ordet finns angivet i Svenska Akademin Ordlista. "Välter" gör man kanske på land, men fartyg välter inte!

Hur försvara Sverige?

Den rubriken har allt oftare blivit synlig, samtidigt som, lustigt nog, egentligen den självklara följdfrågan: "Mot vad?" egentligen aldrig ställs. Frågorna kring vårt framtida försvar är komplicerade och vi bör därför försöka renodla försvarspolitiken i frågan och rensa bort en del annat som ju lätt kommer upp i dagens i försvarsdebatt.

Tidigare och under det kalla krigets tid har ju industri- och lokaliseringspolitik varit tunga strategisubstitut i den svenska försvarspolitiken, delvis därför att man av sekretesskäl inte kunde framföra de reella motiven. Vi har ju exempelvis ett mycket starkt flygvapen, därför att vi skulle skydda västsidans bomblygplan vid deras anflygningar från sina baser i norra Anglia och, kanske ännu viktigare, vi skulle ju försvara deras baser mot sovjetiskt bombflyg. I stället blev den svenska nationella flygindustrin motivet för vårt flygvapen. Någon form av strategiska argument användes också i bland för att motivera fredsförbands lokalisering, då det egentligen mest var en lokaliseringspolitik som styrde.

Den budgetmodell som infördes under 1960-talet byggde på att vi hade en tydlig angripare att planera vårt försvar emot. Och eftersom Sovjetunionen faktiskt hade en större krigsmakt än vår, så fick man införa något som kallades "dimensionerande angreppsfall" i stället och då blev ju möjligheterna att manipulera betydande.

Det kan dessutom vara lämpligt att tydligt konstatera, att vi aldrig under det kalla krigets tid haft en egen förmåga att ensamma stå emot ett sovjetiskt angrepp. Vi var redan från början en dold västallierad, vilket den sovjetiska militärledningen var väl medveten om och vi skulle ju ansluta oss till NATO inom några timmar eller dagar, om ett storkrig bröt ut mellan öst och väst. Det finns idag debattörer som helt glömt bort detta grundläggande faktum. Samtidigt finns det andra som kraftigt överdriver ett hot från dagens Ryssland, vilket inte heller är en rimlig bas för vår försvarspolitik idag.

Vi måste i stället finna en ny och bättre modell för hur vi ska planera vårt framtida försvar och där vi försöker frigöra oss från de gamla myterna och i stället applicerar ett strategiskat tänkande på vår situation och vår försvars framtid. En modell kan vara att vi betraktar försvaret i olika tidsperspektiv och då slår en ganska tydligt, att det försvar som vi anser oss behöva för att stå emot ett stort upplagt konventionellt anfall i övermorgon, är inte alls det försvar som vi behöver idag.

 

Försvar idag? 

Vilka förmågor och förband behöver vi omedelbart tillgängliga i dagens läge för att kunna svara för samhällets och medborgarnas säkerhet? En folkrättslig skyldighet, som vi har, är att vi måste kunna  hävda vår territoriella integritet – till sjöss, i luften och på marken.

Vårt samhälle är också betydligt mera sårbart, än det varit tidigare och vi är alltså känsliga för cyberattacker och för energistörningar.  Redan i detta sammanhang kan det också vara rimligt att beakta, att vårt fredssamhälle importerar nästan hälften av sin olja från Ryssland och att den transporteras över Östersjön.

Vår säkerhet kräver också en väl samordnad ledning så att samhällets alla förmågor används och sätts in samordnat. En bra samordnad underrättelsetjänst är också ett tydligt behov.

Och för att upprätthålla vår suveränitet behöver vi i första hand ske egna nationella förband, även om samarbete med våra grannar/partners kan underlätta om ett tydligt terroristhot skulle bedömas föreligga.  Det behövs alltså exempelvis jaktflyg, patrullfartyg och bevaknings- eller militärpolisförband för denna mycket grundläggande förmåga.

 

Försvar i morgon?

Här kan i första hand anges vilka tilläggsförmågor som kan anses behövas idag samt de förstärkningsförband, som kan kallas in för att uppnå en tröskeleffekt.  I detta förmågeregister skulle vi nog behöva samverka en del med våra grannar och partners för såväl utbildning som för materielanskaffning.

För detta behövs – utöver dagens behov - ett system med förband som är tillgängliga och förstärkningar, som kan kallas in. Vissa förband kan kaderbemannas för framtida behov. Beroende på utvecklingen i den nära omvärlden kan ett NATO-medlemskap bli aktuellt.

 

Försvar i övermorgon?

Här behöver vi kunskaper om vapenutveckling m m. men förband i denna kategori behöver idag inte anskaffas annat än sådana som tar extremt lång tid att annars utveckla och som har önskvärda förmågor och kan användas även i de föregående nivåerna, som exempelvis ubåtar.

Om situationen skulle försämras, måste vi kunna möta ett stort angrepp. En sådan krisnivå torde föregås av en spänningsperiod, som gör det troligt att vi bör ansluta oss till NATO. Till detta skulle det behövas ett återuppsatt invasionsförsvar, men troligen är kärnvapen-komponenten farligare och hur ska någon kunna skydda sin befolkning mot ett kärnvapenanfall?

Detta kan vara ett sätt att spalta upp en komplicerad fråga och det kan säkert finnas flera, men ett är ganska säkert - vi kan inte bara gå tillbaka till en föråldrad invasionsförsvarsmodell,

Det vore att sticka huvudet i sanden -- ett "strutsförsvar"!

!

Sverige och NATO

I dagens ganska nymornade försvarsdebatt har röster höjts för en svensk anslutning till Nato. Det finns därför anledning att försöka utveckla motiven för eller emot.

En grundfråga är förstås var vi anser oss höra hemma från en mera övergripande ideologisk utgångspunkt och här ar svaret mycket enkelt, för med vårt samhälles grundläggande värderingar borde vi förstås vara medlemmar i Nato. Men så enkelt är det inte och det har det inte heller varit i det förgångna under det kalla kriget.

Vårt motiv att inte direkt ansluta oss till Nato när det bildades, var ju av hänsyn till Finland, som i Pragkuppens efterföljd i april 1948 tvingades ingå ett Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtal med Sovjetunionen. Sett med dagens perspektiv på var vår politik då ganska klok, även om USA inledningsvis hade svårt att förstå vår linje. Det var kanske först senare som den amerikanska ledningen till fullo hade insett vår egentliga intension och vi blev därför först 1962 erbjudna samma kärnvapenparaply som alla NATO-staterna, trots att vi formellt inte var allierade. Och när Sovjetunionen föll samman, var man i Finland mycket snabb med att förklara, att VSB-pakten inte längre var tillämplig och just då hade det kanske varit naturligt om Sverige öppet hade allierat sig till NATO, men den chansen försattes för det uppgavs att det inte fanns ett folkligt stöd för en sådan anslutning.

Från en sovjetisk utgångspunkt var och är Sverige ett västland och vår neutralitetspolitik uppfattades där mest som en diplomatisk halvsanning. Den skulle ju också i princip upphöra, om ett krig hade brutit ut och vi skulle ansluta oss till NATO inom några timmar eller dygn, om olyckan hade varit framme. Att vi skulle ha kunnat stå utanför en öst-västlig storkonflikt var det ingen som trodde, även om det idag finns en del oinformerade, som tycks tro så. Vår säkerhetspolitik skulle kanske ha sammanfattats som: ”Neutralitetspolitik i fred syftande till Nato-anslutning i krig”, för att göra en lätt parafras av en känd svensk officiell ståndpunkt, för det var så man uppfattade den svenska inriktningen såväl i väst som i öst!

Men nu kan vi väl ansluta oss till Nato utan några svårigheter?

Inför ett sådant viktigt beslut måste vi nog studera dagens situation lite bättre och djupare.  Våra nya, östliga grannar Estland, Lettland och Litauen blev 2004 medlemmar av NATO, efter en överenskommelse mellan NATO och Ryssland om att hålla en låg militär profil i regionen. Från den utgångspunkten vore det därför ganska oklokt att i dagens relativt lugna säkerhetspolitiska situation skärpa motsättningarna mellan Ryssland och NATO genom att vi helt oprovocerat höjer spänningen genom att ansluta oss till pakten, som ju dessutom betecknas som den enda ”riktiga” fienden i den ryska militärdoktrinen. En sådan skärpning av det säkerhetspolitiska läget skulle dessutom kunna drabba de baltiska staterna och det skulle vi nog inte vilja utsätta dem för. På ett ganska egendomligt sätt, har vi en situation som påminner om att vi under det kalla kriget tog stor hänsyn till vår granne, Finland, men nu gäller det de baltiska staterna i stället. Det kan finnas många ryska förevändningar för att störa de baltiska staternas säkerhet.

Å andra sidan har vi ju idag möjligheten att ”hota” med att förbereda en NATO-anslutning som en diplomatisk påtryckning, om ryssarna av någon anledning skulle inleda någon form av kampanj mot våra baltiska grannar och, om det inte skulle visa sig vara tillräckligt, borde vi överväga att tillsammans med Finland gå in i alliansen. Vi har alltså några alternativ att utnyttja för vår och till våra grannars säkerhet, om det skulle inträffa en försämring av dagens ganska lugna situation. Att av egna interna, förment försvarspolitiska, skäl, skynda sig med att ansluta sig till alliansen vore ju att spela bort de möjligheter till diplomatska åtgärder, som vi kanske faktiskt har för att behålla dagens relativt avspända läge.

Om alltså frågan om en NATO-anslutning får betraktas som en åtgärd på hög konfliktnivå, så kanske vi i stället bör arbeta för att förstärka dagens tämligen lugna säkerhetspolitiska situation och då faller exempelvis den gemensamma finsk-svenska havsövervakningen i tankarna. Detta projekt innebär ju att vi samarbetar med våra grannar ungefär så som vi deklarerat i vår solidaritetsförklaring och ett sådant samarbete kunde säkert utökas så att vi får ett gemensamt maritimt lednings- och skyddssystem för den ökande sjöfartens säkerhet i Östersjön och Västerhavet. Jag har personligen träffat ryska företrädare, som anser sig uppfatta hot från terroristgrupper och liknande mot all den energiexport som numera går på köl och till del även per rörledning i vårt närområde och vår egen oljeimport sker till nästan hälften just den vägen. Det ligger alltså i vårt eget intresse att sjöfarten kan framföras säkert.  Ett gemensamt maritimt kommando skulle dessutom kunna vara en del av EU försvars- och säkerhetspolitik och Sverige kunde alltså ta ett initiativ för att stärka samarbetet och skydda handeln. Man kanske till och med skulle kunna tänka sig att tillsammans försöka bärga något av den tickande miljöbomb, som all den dumpade ammunitionen i Östersjön kan vara.

Det vore att agera på ett klokt sätt på dagens relativt lugna konfliktnivå och kanske kan ett sådant samarbete ske i överensstämmelse med Lissabonavtalet om ett permanent samarbete mellan intresserade EU-länder kring Östersjön och med Ryska federationen som en samarbetspartner.  Möjligen kunde ett sådant samarbete också stämma väl överens med den maritima strategi, som EU håller på att utarbeta. Det skulle i alla fall kunna vara ett bättre alternativ än en NATO-anslutning idag och vi kunde då också inbjuda Ryska federationen att delta i ett fredligare samarbete och inte ganska oprovocerat och i onödan höja dagens hotnivå genom att bara ärva våra mer eller mindre interna föreställningar från kalla krigets tid.