Ryssland på haven

Bo Pellnäs uttrycker en farhåga om att Ryssland ska bli en farlig faktor i Österjöregionen, därför att de eventuellt kommer att köpa ett eller möjligen några amfibiefartyg av typ Mistral från Frankrike. Jag har sett att esterna har uttryckt motsvarande farhågor, men ingen av kommentatorerna har tydligen sett vad den ryska chefen för Norra marinen nyligen uttalat. "2015 kommer den ryska marinen inte ha några större örlogsfartyg kvar alls." Det var hans syn på verkligheten. Det tillförs praktiskt taget inga nya fartyg alls till den ryska marinen, för varven bygger fartyg för Indien. Det blir inte något över för den ryska flottan!

Visst ska vi betrakta omvärlden med uppmärksamhet. Det är ju själva grunden för ett insatsförsvar, fast dit har vi inte kommit riktigt ännu. Och följden är att gammalmodiga kommentarer ibland dyker upp - inte minst till dagens Brännpunktsartikel. Ryssland befinner sig fortfarande i ett slags mer eller mindre påtvingad avkoloniseringsperiod och den ryska ledningen har ett nästan desperat behov av att visa upp en modern krigsmakt och mest för att bygga upp sina egna. Det kan man lätt konstatera, om man följer den ryska pressen.

Trist

Visst är det trist att den schweiziska folkomröstningen provocerades fram av ett national-extremistiskt parti. Europas "problem" med minareter är kanske inte så framträdande. Det finns trots allt kanske mera angelägna byggnadsregler. Men ännu tristare är det väl att folkomröstningen resulterade i att schweizarna beslöt att förbjuda att fler minareter skulle kunna byggas i landet och att det skedde under en demokratisk täckmantel. Personligen uppfattar jag det som en varning även för oss svenskar, så vi inte låter skumma krafter provocera oss bort från en mera tolerant inställning.

Till saken hör säkert också, att det kommer att drabba en del svenskar utomlands och längre bort från Europa, för där är folks möjlighet att skilja mellan svenskar och schweizare inte så framträdande!

Strider bland civilbefolkning

Diskussionen kring Afghanistanoperationen har aktualiserat frågan om vår insatsgrupp bör utrustas. Visst är det en viktig fråga, men det är kanske ännu viktigare att förband och enheter uppträder på ett bra och korrekt sätt inom operationen och inte främst intar en position av "force protection"; att skydda sig mot eventuella angrepp från upprorsgrupper. Om uppträdandet i landet mest kommer att bestå av militär patrullering riskerar vi att styrkan mest kommer att uppfattas som en ockupationsstyrka av civilbefolkningen och det vore direkt kontraproduktivt. Jag kan erinra mig en händelse från våren 1997, då min lilla svenska grupp, SWENIC, besökte den oroliga staden Brcko i norra Bosnien. Vi pausade där på en trottoarservering och tog en kopp kaffe.

Jag fick intrycket att vår närvaro noterades av civilbefolkningen, men att ingen egentligen hade något emot vår närvaro; kanske till och med tvärt om. Vi var där som en del av den fredsbevarande styrkan, SFOR, och vår närvaro ingav inte alls några motreaktioner. Men, som vi satt där i solen, bröts lugnet av en amerikansk styrka, som i ett antal bilar och i högsta stridberedskap och i alltför hög fart, skramlande körde fram på huvudgatan och skrämde bort alla som rörde sig där. Uppe på den första "humween" stod en stridsberedd soldat och pekade hotfullt på omgivningen med en tung kulspruta. Gissa om civilbefolkningen skrämdes upp av den amerikanska närvaron!

Det är alltså inte enbart utrustningen det kommer an på. Det handlar också om hur man uppträder vid sina kontakter med civilbefolkningen.

Solidaritetspolitiken och officersutbildning

Under det kalla krigets slutskeden genomfördes en ganska diskutabel reform av den svenska officersutbildningen. I den vällovliga avsikten, att bibehålla eller rent av höja officersyrkets status, skulle utbildningen akademiseras. Jag tror att det var en total missuppfattning av vilka professionella krav som bör styra vår framtida officersutbildning. Med den nu påbörjade övergången till ett insatsförsvar skärps nu snarare de rent yrkesmässiga kraven på de blivande officerarna. Man måste helt enkelt kunna leda sina förband! Det finns säkert anledning att återkomma till detta senare, men nu har frågan rests om Försvarshögskolans framtid och här har man, enligt min uppfattning tappat bort det säkerhetspolitiska behovet av att ha en egen högre officersutbildning.

Vi måste uppfatta och förstå, att vi måste kunna ha en förmåga att ta emot lämpade elever även från andra länder vid en militär högre utbildningsanstalt. Vi kan på det sättet i ett längre perspektiv bygga upp kontaktnät som får sin grund där och som kan bli till en säkerhetspolitisk betydelse och tillgång; professionellt och personligt. Självklart handlar det inte enbart om officerare, utan även om politiker och om tjänstemän i den statliga förvaltningen - alla med ambitionen och med förmågan att kunna bekläda högre befattningar i framtiden. Samtidigt är det av betydelse, att en "försvarsakademi" inte bör vara en egen myndighet med allt det merför av självsvängande administration. Den ska i stället vara en del av det militära försvaret och där försvarets personalkommenderande funktioner har en möjlighet att snabbt och vid behov ska kunna skicka såväl elever som kurschefer utan att behöva förhandla om det i åratal dessförinnan. Det bör alltså vara säkerhetspolitiken som styr och inte, som nu, bli en följd av förhandlingar mellan myndighetschefer. Att sedan behoven av akademiska inslag i utbildningen naturligtvis bör uppmärksammas, är väl nästan en självklarhet, men det är det professionella behovet som ska styra - inte möjligheterna att skaffa sig akademiska poäng.

Solidaritetspolitik i stället för den gamla neutralitetspolitiken

I dagarna har det skrivits och talats en hel del med anledning av att Lissabonavtalet träder i tillämpning, men den säkerhetspolitiska aspekten har hittills inte alls behandlats, vilket kanske är förståeligt. Inget politiskt parti vill väcka den sovande svenska allmänheten från den stor- strategiska dvala den gick in i på 1950-talet. Skälen varierar, men visst är det förståeligt, för någon väljarmagnet blir det knappast då vi konstaterar att neutralitetspolitikens tid nu definitivt är till ända. Nu har vi inom EU:s ram i stället något som skulle kunna kallas för en Solidaritetspolitik. Hur den i förlängningen ska utformas i praktiska och konkreta åtgärder finns idag knappast ens övervägt och en bidragande orsak till detta är väl att vi länge trott att ett försvar ska ha en sådan styrka att det kan verka avskräckande. Den myten finns ännu kvar på många håll i vårt land, även om Sverige i realiteten redan på 1960-talet uttalat befann sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var alltså där som avskräckningens kärna fanns.

Hur ska vi nu göra?

Som jag ser det ställer vår uttalade solidaritet krav på ett nära samarbete med våra grannländer inom ett brett spektrum. Dagens hot rör sig kanske mest om internationell terrorism och det hotet är aktuellt för alla Östersjöstater - alltså även för Ryssland. (Det är för övrigt också en viktig del av EU Säkerhetsstrategi från 2003!) Vi bör alltså förebygga terroristers verksamheter hos oss, hos våra grannar och - inte minst - till sjöss i Östersjön. Och det bör förstås ske tillsammans med alla våra grannar med motsvarande nationella behov, vilket kan vara en överraskande tanke för gamla neutralitetskramare. Om något hotande av något slag därutöver skulle inträffa i något av våra grannländer, så ska vi förstås också möta det hotet tillsammans. Det kan här röra såväl civila som militära resurser som kan bli aktuella att sättas in och helst i preventivt syfte redan innan en konflikt brutit ut.

På en högre konfliktnivå kan vårt deltagande i vad som i sådana fall skulle kunna kallas för "snubbeltrådsinsats" kunna bli avgörande för att förhindra att ett krig bryter ut. En angripare måste i ett sådant läge räkna med att ett angrepp på en mindre EU-stat innebär ett angrepp på hela EU, vilket säkerställs genom att flera EU-staters enheter redan finns på plats och omedelbart skulle komma i krig, om ett planerat angrepp fullföljas. Här har alltså Sverige en roll att spela i vår del av Europa och i Östersjöregionen. Det är här som våra insatsförband ska kunna verka och vara snabbt tillgängliga för att förhindra en eventuell eskalering av en lokal konflikt.

EU-toppmötet med Ryssland i Stockholm

Det var troligen mycket bra för såväl EU som för Ryssland, att detta toppmöte kom till stånd. Möjligen kan det bidra till en normalisering i de allmänna förbindelserna men också till en förbättrad och utökad handel. Många svenska bedömare ser dessvärre fortfarande på Ryssland med "kallakrigetögon" och det tror jag att vi ska försöka undvika så länge det över huvud taget går - om inte annat för upprätthålla kontakterna med ryska medborgare över en större bredd och därmed kanske till och kunna bidra till en större insikt om demokrati, människovärde och marknadsekonomi hos många ryssar. Vi glömmer alltför ofta bort att Ryssland i historien aldrig ens varit i närheten av att så "demokratiskt" som nu; för , visst är det så, demokratin i Ryssland är inte mycket att hurra för, men min förhoppning är att varje dag av normala kontaker mellan EU och Ryssland kanske kan medföra att några fler ryssar vänjer sig vid och lär sig att uppskatta ett mera västerländskt levnadssätt. Demokrati är faktiskt inte något som tillskapas på en kafferast. Det är en långt utdragen process. Så var - är! - det faktiskt även hos oss i Sverige och vårt utgångsläge i början av 1900-talet var ju betydligt bättre än vad det var i Ryssland. Vi kan därför inte förvänta oss, att en fullfjädrat demokrati plötsligt skulle uppstå där. Det krävs arbete och tolerans för att det ska kunna bli något. Inte heller detta är särskilt känt i Ryssland - eller i Vitryssland för den delen. Jag har personligen träffat flera s k demokrater i båda dessa länder och dessvärre är deras tilltro till ett demokratiskt system ofta präglat av en naiv brist på insikt. Visst finns det andra, som är betydligt mera realistiska och bland dem skulle jag gärna nämna ett namn, Sjusjkjevitj. Han var den vitryska republikens förste president. Han stora sorg i livet var att den fria världen inte reagerade snabbt och stödjande för den vitryska statsbildningen, då Sovjetunionen föll samman. Resultatet av detta lever vi och vitryssarna med ännu idag och i form av en odemokratiskt styrd statsbildning, som kanske kunde ha sett helt annorlunda ut, om vi reagerat mera tolerant och positivt på den 1991! Vad vi förhoppningsvis lärde oss då av våra fel, ska vi kanske tillämpa nu med ryssarna och hjälpa dem i sin demokratiska process och det kan vi inte göra enbart genom att ta avstånd från allt dumt de ändå faktiskt hittar på under vägs! Dom måste få stöttning också och det ligger faktiskt i vårt intresse att utveckla normala kontakter och handel med detta gigantiska uland.

Afghanistanoperationen och helikoptrar

Visst är det trist och beklagligt då medlemmar i vår Afghanistanstyrka skadas eller såras under sin insats, men i realiteten är det dessvärre alldeles oundvikligt över tiden. Vi får bara hoppas att skador och förluster inte medför en "militarisering" av den samlade insatsen i landet, för det skulle, enligt mitt sätt att se det, bli kontraproduktivt. Tyngdpunkten måste ligga på den civila sidan, om det över huvud taget ska kunna bli ett framgångsrikt utvecklingsprojekt.

Diskussionerna kring sjuktransporthelikoptrar placerar samtidigt vår gamla princip för materielanskaffning under luppen. Under kalla kriget projekterade vi - oftast FMV tillsammans med någon svensk försvarsindustri - precis vad vi själva ansåg att vi skulle ta fram för materiel till försvaret. Det är en process över ganska lång tid, men vi får då förstås precis vad vi själva projekterat vare sig det var bra, som i de flesta fall, eller dåligt, som exempelvis stridsvagn S. Nu står alltså vår helikopteranskaffning låst i en process från den tiden och en helikopter enligt våra specifikationer finns inte att tillgå förrän 2011! Samtidigt är det faktiska läget, att vi redan i morgon skulle kunna köpa in helikoptrar för ändamåler "från hyllan", som det ibland lite nedsättande kallas. Det finns faktiskt helikoptrar att köpa idag. De kanske inte riktigt och i alla avseenden fyller våra högt ställda kravspecifikationer, men de har en avgörande fördel - de finns redan idag att tillgå på den öppna marknaden.

Vi får nog i framtiden ändra våra prioriteringar för försvarsmateriel från vad vi ansett vara "det bästa" till något som i stället kunde kallas för "tillräckligt bra". Den nu aktuella helikopterfrågan är ett tydligt exempel som visar på behovet av en stor förändring av det som kallas för försvarets stödfunktioner - mycket större än vad som förslogs härförleden i den s.k. Hafströmska utredningen.

En annan stor fråga, som aktualiserats av händelserna i Afghanistan är att vi måste ha en generös veteranverksamhet, som kan ta hand om skadade och deras anhöriga på ett bra sätt och som vi kan vara stolta över och inte, som det ibland har inträffat, att Försvarsmakten, och mest av ekonomiska skäl, bara skjuter från sig ansvaret under förevändningen, att "man var ju ändå där frivilligt"!