Nationell Säkerhetsstrategi med maritima ögon

Under årets Sälen-konferens presenterades en länge efterfrågad tydligare uttydning av vad en svensk nationell säkerhetspolitisk strategi kunde innebära. Om en sådan alltså varit saknad sedan många år, så blev det presenterade förslaget ändå ganska tydligt nedsablat av såväl politiker som i media, vilket kanske inte är så egendomligt sett i ett mera seriöst perspektiv. Ingen stat önskar egentligen, att alla deras säkerhetspolitiska värderingar och prioriteringar blir offentliga och den lämnade handlingen är inte heller något undantag från denna regel. Man kunde kanske ha väntat sig, att man i dokumentet skulle ha tagit ställning till några delar av den dolda säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid, så ett efterhängset arv därmed kunde avslutas. Men så blev det inte heller. 

Det som kallas för en svensk nationell säkerhetsstrategi är därför mera en allmän översikt över vissa – och helt öppna – förutsättningar för vår säkerhetspolitik och några nya prioriteringar med anledning av en oroande internationell utveckling finns därför inte i handlingen, som möjligen skulle kunna användas som en teoretisk grund inför arbetet med en säkerhetspolitisk strategi värd namnet. Strategi handlar ju om att välja!

Ett försök att tillämpa dokumentet från en mera marin utgångspunkt skulle kanske ge en del nya aspekter och kanske också nya ingångsvärden på vår försvars- och säkerhetspolitik. Redan i statsministerns inledning handlar det således om att vår nationella säkerhet bygger på ett samarbete med andra stater, vilket alltså bör uppfattas av alla intressenter – inklusive Försvarsmakten. Det handlar alltså om säkerhet och inte att mest ”bara” om att möta väpnade angrepp!

Det anges alltså klart och tydligt i regeringens säkerhetsstrategi, att vi har ett större beroende av våra grannar och handelspartners än vad man tordes uttala förr. Under det kalla krigets tid trodde vi ju till och med länge, att vi skulle klara en avspärrning genom beredskapslagring, men den tankegrodan är väl nu borttagen och insikten om vårt samhälles verkliga beroende är nu tydligare angiven. Vi måste alltså redan nu i fredstid kunna upprätthålla vår handel med andra länder; ingen nämnd och ingen glömd. I realiteten betyder det att sjöfarten till våra hamnar måste kunna upprätthållas och man kunde ju till och med tänka sig, att en ny svensk sjöfartspolitik initierades, som ett resultat av våra behov av nationell säkerhet. Det vore en bra slutsats att dra! Vid en skärpt utveckling innebär vårt beroende av varuutbyte med grannar och handelspartners, att vi måste kunna skydda sjötrafiken till och från Sverige samt runt våra kuster på ett rimligt sätt – och den förmågan har vi ju knappast i dag!

Det skrivs också om , att vi ska kunna försvara våra intressen mot fredstida hot tillsammans med EU, samtidigt som något annat antyds – en transatlantisk länk. Ett försök till uttydning kunde innebära, att vi nu i ett fredsläge och vid eventuella krissituationer ska kunna samarbeta inom EU, vars Lissabonfördrag i flera avseenden tvingar oss att vara solidariska och att kunna ingripa med ”stöd och bistånd” om en annan medlemsstat skulle utsättas för väpnat angrepp. Å andra sidan kan vi själva uppenbarligen också åberopa den solidariteten, om vår säkerhet skulle hotas i något avseende. Att hänvisningen till den transatlantiska länken, i en krass verklighet, snarast betyder, att vi alla EU-medlemmar ytterst är beroende av och litar på det amerikanska kärnvapenskyddet, vilket kanske är en slutsats, som svenskar i allmänhet tydligen har svårt att dra, eftersom man saknar insikt. Det är ju först på den konfliktnivån som det finns en tydlig och kanske definitiv form av avskräckning och något ”avskräckningsliknande” kan vi numera – efter 1958 års försvarsbeslut, ungefär – knappast åstadkomma enskilt själva inför en hotande krigssituation. Sedan får vi väl se hur Trump kan tänkas krångla till det - som redan fanns angivet i State Departments anvisningar från 1962, om hur Sverige skulle stödjas i händelse av konflikt!

En annan slutsats kunde också vara, att vi måste kunna sätta upp enheter av olika slag, som kunde sättas in för att vid behov stödja eller bistå ett annat EU-land, men vad dessa förband skulle vara för slags, anges inte. Troligen bör vi dock ha ett antal förband i så hög beredskap, att de tämligen omgående skulle kunna sättas in för denna ”EU-uppgift” – på marken, till sjöss eller i luften.Vårt energiberoende åberopas märkligt sällan i säkerhetspolitiska sammanhang, men visst är vi beroende av vår energiimport och omkring 40 % av vårt oljebehov importerar vi i dagsläget faktiskt från Ryssland. Vi har alltså en klar anledning, att uppmärksamma detta och i fredstid inte enbart och ensidigt utmåla vår handelspartner Ryssland som en angripare.

Om vi ska kunna ha någon uthållighet i att kunna upprätthålla inom försörjningsområdet, har vi nog fortfarande en hel del att fundera kring. Förebygga kriser är väl det allra viktigaste och då handlar det ytterst om våra möjligheter att ha förberett detta tillsammans med våra partners; främst inom EU.

Kapitlet”Sverige och omvärlden” och är till stora delar mest en sammanfattning av de föregående, även om underrubriken ”Den globala utvecklingen har aldrig haft så stor betydelse för Sverige som i dag” borde ha inneburit, att även vissa rent säkerhetspolitiska skeenden beskrevs här. De växande migrationsströmmarna – i handlingen något oegentligt kallat flyktingströmmar – Rysslands agerande och det svensk- finländska närmandet anges särskilt, men ger liten vägledning om våra säkerhetspolitiska prioriteringar. Sådana borde man kanske kunna läsa ut – i alla fall mellan raderna – i nästa avsnitt ”Våra nationella intressen”, som anges som en vägledning för hur vårt bredare säkerhetspolitiska arbete för vara för att uppnå dessa mål. Men den beskrivningen är dessvärre alltför allmänt hållen för att visa, hur just de svenska nationella intressena kan se ut och det omdömet gäller också för det avslutande kapitlet ”Hot mot vår säkerhet och åtgärder för att möta dem”. Just det kapitlet var ju det, som blev särskilt kritiserat redan då grundhandlingen presenterades. Kritiken är kanske inte så egendomlig, när exempelvis kärnvapen inte ens nämns under rubriken ”Militära hot”!

Sammanfattningsvis handlar vår säkerhetspolitiska inriktning alltså mest på att vi ska fungera aktivt tillsammans med våra partners; främst inom EU, och för att krigiska konflikter inte ska uppstå i vårt närområde. Det betyder alltså att vi redan nu bör samordna och öva oss tillsammans, främst inom EU-kretsen. För vår egen del anges, att det främst är en fråga om hur vi ska kunna motverka kriser inom vår försörjning, men för att kunna detta borde vi bygga upp en tydligt sjöfartsskydd, som kan arbeta tillsammans med våra grannar. Den slutsatsen borde nästan vara självklar, men dras inte i alls i handlingen. Det borde också finnas en inriktning på att förhindra – och i värsta fall möta - terroristattacker, som ju också kan vara sjöburna eller inriktade mot viktiga hamnar. Men så konkret togs inte förslaget emot. Det var mest som tidigare hotbeskrivningarna man diskuterade.

Det vore intressant att se, om Sverige så småningom kunde inse, att det i vår tid sannolikt är bättre att planera sitt försvar i bredare bemärkelse och för vad vi själva vill åstadkomma och inte bara på det nu kanske föråldrade sättet efter mer eller mindre trovärdiga hot, som man tror sig möta i en oviss framtid. Sett i ett sådant perspektiv kan kanske handlingen ”Nationell säkerhetsstrategi” spela en roll, eftersom den tydligt pekar på Sveriges behov av understödjande maritim säkerhet, vilket kanske bör uppfattas bredare och bättre, än vad som hittills skett.

Några reflexioner efter årets konferens i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen är – från en mera internationell utgångspunkt – ett ganska märkligt evenemang. Då träffas försvarsintresserade och försvarspolitiker på ett sätt som jag inte tror förekommer i något annat land. Möjligen kan detta bero på ett stort försvarsintresse, men troligare är kanske att den svenska säkerhets- och försvarspolitiken alltsedan det kalla krigets dagar hållits fördold eller hemlig för allmänheten och Sälenkonferenserna har då erbjudit en kortare tid av insikt eller försök till förståelse för Sveriges vägval inom hela det säkerhetspolitiska området. Men visst mörkas det fortfarande en hel del och visst är det fortfarande så, att förhållanden, som tidigare kanske inte borde nämnas, nu skulle kunna hanteras på ett sätt som inbjuder intresserade medborgare att delta i den säkerhetspolitiska debatten. För att en sådan debatt ska kunna bli rimligt bra, så borde ett antal förhållanden eller inriktningar kanske klarläggas, så att dagens debattörer får en mera korrekt grund att utgå ifrån. Man hör ju annars förvånade tankar kring flera frågor, som egentligen borde vara väl kända av en mera seriös debattör.
Till den kategorin av frågor hör kanske informationskrigföringen, som faktiskt inte är en ny företeelse alls och som några mera IT-inriktade bedömare tycks tro. Redan under det Trettioåriga kriget förde vi själva ett tydligt informationskrig – för och emot olika trosinriktningar och då ju ”Lejonet från Norden” ju skulle frälsa alla stackars papister. Visst var det ett informationskrig – redan på 1600-talet!
Svensk neutralitet talas det fortfarande en hel del kring, även om vi numera officiellt kallar oss som militärt alliansfria, men vi kan numera inte alls beteckna oss vare sig som ”neutrala” eller alliansfria, för vi tillhör ju faktiskt den Europeiska Unionen, som styrs av Lissabonfördraget från 2007. Fördraget innehåller ett helt kapitel om ”Särskilda bestämmelser för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken” redan i sin inledning. Samtidigt tycks man helt glömt bort att EU till och med har en särskild gemensam strategi för sjöfartsskydd och inte kan vi därför anse oss som ”militärt alliansfria”. De uppgifter och skyldigheter som de deltagande staterna där är ålagda, gör kanske samtidigt frågan om en eventuell formell Nato-anslutning ganska inaktuell och den tämligen omfattande diskussionen, som ändå förs för eller emot Nato, blir ju på det sättet ganska onödig eller kanske rent av bisarr.
Talet om att vårt försvar ska kunna avvärja ett angrepp, uppstod under det kalla krigets tid och har egentligen inte varit giltigt sedan 1661, då freden i Kardis bekräftade Stolbovafreden, men sedan dess har vi ju faktiskt alltid förlorat våra krig med Ryssland. Under inledningen av det kalla kriget – före 1960 ungefär – kunde vi möjligen hävda styrka att avvärja ett angrepp, men knappast därefter. Det förhåller sig ju faktiskt så att Ryssland är något större än Sverige och ryssarna har faktiskt kärnvapen att tillgripa, om man så skulle vilja. Problemet handlar nog i dag mera om att president Putin har en orimlig självhärskarposition och det problemet har vi nog svårt att lösa med militära medel.
Detta leder till en avslutande synpunkt. Ett försvar kan aldrig byggas upp för att möta hot, för hotens omfattning och innebörd kan alltid manipuleras, så att de passar ett tänkt politiskt syfte. Utkastet till ”Nationell säkerhetsstrategi” som presenterades av statsminister Löfven bär syn för sägen. Det viktigaste med en säkerhetsstrategi är ju inte vilka hot som man kan beskriva, utan vad man vill åstadkomma för landets säkerhet. Och i dagsläget torde 2-%- målet fungera väl för att täcka in och hålla en beredskap för beslut om landets framtida säkerhet i en orolig värld.

Några tankar inför årets Sälen-konferens

Sverige behöver en tydlig säkerhetspolitik

Det är alltför vingligt i frågor rörande vår säkerhetspolitik och det mesta handlar om vad vi ska göra ”om det blir krig” och vi glömmer helt bort, att det finns ett kärnvapenhot i bakgrunden. Detta är en verklighet som vi glömde bort redan från 1960-talet och vår säkerhetspolitiska målsättning bör nu tydligt vara inriktad på att verka aktivt redan nu i fred och så att det inte uppstår någon risk för ett kärnvapenkrig.

Det kan också innebära, att vi bör upprätthålla rimligt goda kontakter med alla våra grannar inklusive Ryssland och inte bara ärva vidare den föråldrade säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid. Om vi känner oss direkt hotade ska vi förstås snarast gå med i Nato, men där befinner vi oss nog inte ännu – vi får väl se vad Trump´s tillträde i Washington kan komma att innebära – för alliansen och för Europa.

Vårt försvar i bredaste bemärkelse ska alltså i första hand kunna svara mot sådant som kan inträffa redan nu, idag och under det som vi idag kallar ”fredsförhållanden”.  Detta finns faktiskt redan inskrivet i regeringens säkerhetspolitiska mål! Syftet är att vara stabiliserande och helst förebyggande. Liknande grunder finns också angivna i EU säkerhets- och försvarspolitik. Utöver denna grundkloss bör det finnas anvisningar och möjligheter för en snabb fredstida beredskapshöjning i närtid och ytterligare en för en återuppbyggnad, om den politiska situationen kräver detta

Försvarspolitik är mera än anslag till Försvarsmakten

Det borde vara rimligt med ett försvarsanslag som är omkring 2 % av BNP, men frågan är om det är tillräckligt, om man ser lite tydligare vad som är vårt försvar! Försvarsmakten har under årens gång avsöndrat organisationer och myndigheter, som kanske borde återgå till ”försvaret” igen – allt från Sjöfartsverket och Lantmäteriet till Inskrivningsmyndigheten, MSB och FMV.  En försvarspolitisk reform syftande till en tydlig och modern verksamhet för landets och medborgarnas säkerhet redan i fred borde kunna aktualiseras!

Vårt försvar bör struktureras bättre och flera av de centrala myndigheter, som tillkom under det kalla kriget för att undvika att militär personal samverkade med företrädare från väst ens kunde misstänkas, kan överföras till de olika försvarsgrenarna, reduceras eller helt läggas ned. En förbättrad och bättre samordnad statlig underrättelsetjänst inriktad över hela hotskalan; civil och militär! (MUST och FOI kan vara grunddelar)

Ett nationellt försvar bör vara tydligt förankrat i befolkningen, som förutsätts kunna svara upp med medborgerliga engagemang eller åtaganden. I dagens läge förblir dock värnplikten i stort sett vilande, vilket innebär att huvuddelen ska vara kontraktsanställd på viss tid eller fast anställda. Vi bör öppna bättre för medborgarnas medverkan vid samhällskriser och svåra olyckor. En ”Medborgarutbildning” införs för dem som vill verka för ett vidare samhällsansvar och inriktad på att rädda människoliv och att verka på ett bra sätt vid olika typer av samhällskriser.

Vårt försvar måste folkrättsenligt kunna försvara vår suveränitet och integritet redan på dagens konfliktnivå. Det innebär att vi måste kunna förhindra kränkningar av det svenska territoriet och av andra svenska nationella intressen, med en tyngdpunkt förlagd till vårt närområde. I fråga om internationella operationer, kanske vi främst skulle ha beredskap för katastrofhjälp och liknande verksamheter. (inkl minröjning till lands och till sjöss) Vi kan även inkludera miljöskyddet i försvaret.

Det behövs en organisation, som kan underlätta och tydliggöra den politiska ledningen av försvaret och dess operationer samt ett samarbete med våra grannar i solidaritetspolitikens anda. (möjligen kan RF bestämmelser om ”kommandomål” utnyttjas?) En strategisk militär ledningsenhet under en ”Generalinspektör” inordnas i försvarsdepartementet och ÖB-funktionen avskaffas i nuvarande ganska byråkratiska form. Särskilt beordrade internationella insatser leds av en ”Insatsledningen”.

-        Ett ”Markförsvaret” byggs upp av armén, Hemvärnet, Rekryteringsmyndigheten, MSB och inriktas på territorialförsvar och krishantering.  En ”Medborgarutbildning” tillkommer på ung. fyra platser. Alla utbildade registreras för ev. krigsplacering. Ett Gendarmeri bör sättas upp ev. tillsammans med Polismyndigheten.

-        ”Sjöförsvaret” organiseras som en lagd utredningen faktiskt redan föreslagit. Marinen. Kustbevakningen och Sjöfartsverket under en gemensam ledning

-        Ett ”Luftförsvaret” organiseras. Dagens flygvapen och Luftfartsverket.

-        Ett ”Cyberförsvar” sätts upp

Försvarets grundläggande uppgifter är incidentuppgifter och att ingripa mot de hot som finns angivna i EU försvarspolitik. Därutöver bör finnas snabbinkallade resurser för en snabb beredskapshöjning, om så skulle anses behövligt – kortsiktigt som ett tröskelförsvar och mera långsiktigt för att kunna bygga upp ett invasionsförsvar igen, om så skulle bedömas nödvändigt. Försvarets materielverk läggs ner och de tre försvarsgrenarna får i stället egna ”Materielkommandon”. Materielplaner byggs upp försvarsgrensvis och över perioder som passar den egna verksamhetens tidsramar.

De fyra försvarsgrenarna ska lösa de dagliga incidentuppgifterna och deras ledning bör ske genom chefer med egna ledningsstaber och egna materielkommandon. De kan dessutom utlokaliseras från Stockholmsområdet till orter som underlättar deras verksamhet.  Cheferna för försvarsgrenarna ska ha ett ganska stort mandat att besluta om samverkan och samövningar med våra grannstaters motsvarigheter. Förband och enheter för särskilda insatsbehov beordras särskilt enligt en rullande plan – efter särskilda politiska beslut - och kan omfatta bataljon(-er, motsv.) för en höjd incidentberedskap eller beredskap för internationella operationer, möjligen främst inriktade på uppgifter enligt de utökade Petersbergsuppgifterna.